Sophia Albertina, 1753–1829 – självständig prinsessa

By Carin Bergström

I den svenska historieskrivningen är det inte många rader skrivna om Sophia Albertina. Hon har fallit i glömska i konkurrens med andra familjemedlemmar: sin äldre bror Gustav III och sin mor drottning Lovisa Ulrika. Hon beskrivs som en person fylld av nöjesbegär och med impulsivt lynne. Men Carina Bergström målar i "Sophia Albertina, 1753-1829 - självständig prinsessa" ett mer utförligt porträtt. Hon hade ett stort kulturellt intresse och mån om sina nära och kära. Hon levde också ett händelserikt liv och fick bland annat se sin storebror mördad och sin brorson, Gustav IV Adolf, avsatt. Hennes historia är fascinerande och förtjänar den uppmärksamhet som Bergström ägnar henne. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 30, 2021
• ISBN: 9788726748611

Book preview

Fritz

Bortglömd prinsessa

P rinsessan Sophia Albertina hör inte till de mer kända kungligheterna i svensk historia. Möjligtvis känner man till att hon var syster till Gustav III och att hon lät bygga det så kallade Arvfurstens palats vid nuvarande Gustav Adolfs torg i Stockholm. Hon verkar under sin långa levnad mellan åren 1751 och 1829 inte ha uträttat något som kunnat rendera henne en plats i historieböckerna. Som prinsessa av blodet står hon dock omnämnd med några korta rader i uppslagsböcker som Nordisk familjebok och Nationalencyklopedin. Det visar sig att omdömena har sett ungefär likadana genom åren. Hon var ganska vacker som ung men blev med tiden tämligen fet. Hon var road av sällskapsliv och nöjen. Hennes intellektuella kapacitet var begränsad, men hon ägde ett visst intresse för konst och litteratur. Hon hade ett häftigt humör men var samtidigt godhjärtad och mån om sina vänner. I artikeln i Svenskt biografiskt lexikon som trycktes så sent som 2008 står att »S:s later och godtrogenhet lockade till löje«. I meningen därefter tillerkänns hon dock några goda egenskaper: »samtidigt skötte hon sina representativa plikter väl och var för det bernadottska kungahuset ett betydelsefullt band till dynastisk legitimitet.« Hennes största insats tycks således ha varit att hon levde så länge att hon kom att bli en viktig länk mellan Karl XIV Johan och hans familj och den gamla kungaätten. Artikelförfattaren skriver: »Under sina sista två årtionden levde S som en alltmer isolerad relik från den gustavianska epoken.«

Kan hon verkligen ha varit så obetydlig som beskrivningarna av henne ger sken av? Betänk bara vad hon fick vara med om under sin livstid. Hon var ett av fyra syskon vid det omskrivna gustavianska hovet. Som vuxen fick hon år 1772 se sin bror Gustav III införa enväldet i Sverige och tjugo år senare fick hon uppleva att han mördades. Hon genomlevde förmyndarregeringens ambivalenta politik med den förhatlige Reuterholm som primus motor och sin egen bror hertig Karl som dennes lydiga lakej. Napoleonkrigens ohyggligheter skakade Europa vid sekelskiftet 1800 och i dess spår förlorade Sverige sin östra rikshalva Finland. År 1809 blev hennes brorson Gustav IV Adolf avsatt och han och hela hans familj försvann från Sverige för alltid. Hertig Karl steg upp på tronen som Karl XIII och adopterade år 1810 den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte. Den nye kronprinsen som fick namnet Karl Johan blev på så sätt Sophia Albertinas nye brorson. År 1814 kunde hon lägga ytterligare en titel till sitt namn, prinsessa av Norge.

Prinsessan Sophia Albertina förekommer sällan som ensam aktör i litteraturen. Dock skrev Nanna Lundh-Ericsson 1948 en biografi om henne, som hon kallar för en historisk kavalkad. Bitvis är den en saklig skildring av Sophia Albertinas liv, eftersom författaren ibland använder sig av primärkällor ur arkiven. För dagens läsare känns den dock lätt romantiserad för att inte säga romaniserad. Författaren gör ständiga utvidgningar och istället för att hålla sig till ämnet fyller hon gärna ut texten med historiska anekdoter som inte direkt har med prinsessan att göra.

Hennes Kungliga Höghet prinsessan Sophia Albertina

Ogift prinsessa

N är änkedrottningen Lovisa Ulrika dog år 1782 blev prinsessan Sophia Albertina äntligen självständig. Lovisa Ulrika hade under alla år hållit hårt i Sophia Albertina. Inte så konstigt med tanke på att hon var sin mors enda dotter. Efter de tre sönerna Gustav, Karl och Fredrik Adolf hade kungaparet Lovisa Ulrika och Adolf Fredrik år 1753 begåvats med en flicka. Det jublades inte bara vid hovet i Stockholm utan hela landet gladde sig med den kungliga familjen. Det hade inte fötts någon prinsessa i Sverige på nära åttio år. Frimurarna i Stockholm inrättade påpassligt ett barnhus till den lilla prinsessans ära och något år senare döptes även kyrkan i Landskrona, som skulle stå färdig först 1788, efter henne. ¹

Sophia Albertina sörjde sin mor djupt. Alltsedan hennes äldste bror blivit kung 1772 som Gustav III hade de levt tillsammans på Fredrikshovs slott på nuvarande Östermalm och på Svartsjö slott på Ekerö väster om Stockholm. Deras sista år tillsammans hade dock förmörkats av de ständiga trakasserierna mellan Lovisa Ulrika och Gustav. Mycket av bråket grundade sig i att Lovisa Ulrika hade haft svårt att lämna ifrån sig sin drottningkrona i utbyte mot den mindre inflytelserika rollen som änkedrottning. Sophia Albertina hade upprepade gånger fått medla mellan sin mor och brodern. Prinsessans vågmästarroll hade blivit särskilt vansklig när Lovisa Ulrika spred ut ett rykte att kungen inte var den riktige fadern till denblivande Gustav IV Adolf. Skvallret gjorde gällande att det var hovstallmästare Adolf Fredrik Munck som erbjudit sina tjänster för att drottning Sophia Magdalena efter många års barnlöshet skulle bli gravid. Inte ens änkedrottningens död stillade de stridigheter som ständigt hade härjat mellan hennes barn. Sophia Albertina blev rasande på sin bror kungen när han bara utlyste ett halvårs hovsorg vid änkedrottningens frånfälle – ett år var det gängse.

När modern avled var Sophia Albertina 29 år och således en vuxen kvinna. Varför hon vid det här laget inte var gift är inte lätt att säga. De åtgärder som vidtogs på 1780-talet för Sophia Albertinas räkning i form av ett storslaget palatsbygge och en kostsam hovhållning måste ha inneburit att hon inte längre ansågs vara intressant på en furstlig äktenskapsmarknad. Förmodligen hade hon haft flera tilltänkta friare under årens lopp, för en svensk prinsessa som var syster till en regerande monark bör ha varit hårdvaluta i giftermålssammanhang. Säkert hade Lovisa Ulrika på sin tid haft bestämda åsikter vilka kandidater som kunde vara lämpliga för hennes dotter. Känner man till Lovisa Ulrikas karaktär en smula får man nog anta att det var få furstar ute i Europa som fann nåd inför hennes ögon. Hon glömde aldrig – och såg till att ingen annan glömde – att hon var uppvuxen vid hovet i Berlin och att hon var syster till Fredrik den store av Preussen. Säkert hade också Gustav III många gånger funderat på hur han bäst kunde utnyttja sin syster i sitt intrikata politiska spel. Gustav var en ambivalent natur och kom uppenbarligen aldrig så långt i sina planer att han fick Sophia Albertina bortgift.

Slår man på Sophia Albertinas namn i uppslagsböcker från olika tidpunkter namnges några av Sophia Albertinas eventuella friare. Furst Fredrik Wilhelm av Hessenstein, denpolske kungen Stanislaus och prins Peter av Holstein-Gottorp är några exempel. Den förstnämnde Fredrik Wilhelm av Hessenstein är den person som oftast nämns som Sophia Albertinas stora kärlek. I ett biografiskt lexikon som utkom trettiofem år efter prinsessans död står följande: »Sofia Albertinas lif var temligen glädjelöst. Hymen hade för henne ingen krona och kärleken idel sorger och försakelser. Hon älskade innerligt och älskades tillbaka med den mest passionerade kärlek af furst Fredrik Wilhelmina von Hessenstein, den äldste af framlidne konung Fredriks söner med hans till venster vigde gemål fröken Taube, men hennes bror Gustaf III tillät ej att de blev förenade.« ²

Det är som det vore otänkbart att en kvinna i äldre tid kunde vara tillfreds med livet utan att ha en make. Kanske var det ändå så att Sophia Albertina var ganska nöjd med sin tillvaro som ensamstående prinsessa. För inte alltför länge sedan var giftermål den enda framkomliga vägen för en kvinna. Det var nästan de enda sättet för henne, i vilken samhällsposition hon än befann sig, att uppnå en någorlunda dräglig tillvaro och ett socialt accepterat liv. Som prinsessa av Sverige hade Sophia Albertina inte det problemet. Förvisso var hon tvungen att förlita sig på kungen för sin försörjning, men hon kunde vara ganska säker på att han alltid skulle understödja henne, eftersom han var beroende av henne för att hovlivet skulle fungera.

Att upprätthålla ställningen som medlem av den kungliga familjen krävde ett ständigt flöde av pengar. Sophia Albertina hade också ett arv från modern att falla tillbaka på. Inom en snar framtid skulle hon tillerkännas ett ämbete som gav henne ytterligare tillskott i kassan och som skulle komma att stärka hennes självständighet ännu mer.

Furstliga attribut

Efter moderns död var det dags för Sophia Albertina att stiga ut i offentlighetens ljus och spela en mer självständig roll som svensk prinsessa än vad hon hade gjort tidigare. För denna uppgift krävdes ett antal dyrbara attribut som tjänade till att förhärliga den gustavianska kungamakten. Sophia Albertinas nyvunna ställning krävde en representativ bostad, en fullt utbyggd hovhållning och ett ståtligt ekipage, det vill säga ett visst antal hästar och vagnar.

För gemene man är nog prinsessan Sophia Albertina mest känd för att hon låtit uppföra det så kallade Arvfurstens palats vid Gustav Adolfs torg i Stockholm – den byggnad som i dag hyser Utrikesdepartementet. Ännu i dag kan man ovanför ingången läsa den latinska texten SOPHIA AEDIFICAVIT, vilket betyder att Sophia Albertina har uppfört palatset. Ovanför sitter det svenska riksvapnet, flankerat av två lejon i gotländsk sandsten. Gruppen kröns av en hertigkrona, vilket berättar för de förbipasserande att byggnaden en gång varit en kunglig boning. Det är 1700-talets stora bildhuggare Tobias Sergel som utformat skulpturgruppen. Arvfurstens palats skulle under nära femtio år vara intimt förknippat med hennes kungliga höghet prinsessan Sophia Albertina. Under dess tak skulle stora delar av hennes liv utspela sig.

Hennes äldre bröder hertig Karl av Södermanland och hertig Fredrik Adolf av Östergötland hade redan tidigt tilldelats slottsegendomar. Hertig Karl hade fått Rosersberg i nuvarande Upplands-Väsby och Fredrik Adolf Tullgarn utanför Trosa. Dessa var inte bara magnifika herresäten där hertigarna kunde representera utan också stora lantegendomar som skulle bidra till deras underhåll. I Sophia Albertinas fall ansågs det uppenbarligen lämpligare med ett stadspalats. Det hade varit tänkbart att hon övertagit Fredrikshovs slott efter moderns död, men det ansågs ligga för långt bort från stadskärnan och det hus som varit påtänkt några år tidigare på Blasieholmen, Bååtska palatset, var inte längre aktuellt. När så det gamla Torstenssonska palatset på andra sidan Strömmen mittemot slottet blev till salu köptes det in för hennes räkning. Den 17 mars 1783 instiftade Sophia Albertina huset som fideikommiss för det regerande kungahuset och bestämde att palatset efter hennes död skulle tillfalla den son som kom som nummer två i tronföljden. Det är därför som Sophia Albertinas palats i dag går under namnet Arvfurstens palats. Från början hade prinsessan haft en särskild prins i åtanke, nämligen Gustav III:s och Sophia Magdalenas andra son, men då denne dog helt späd kom han aldrig i fråga.

I november 1783 flyttade Sophia Albertina in i palatset. Det skulle dock dröja tio år innan den byggnad vi ser i dag stod färdig. Om- och utbyggnaderna betalades till stor del med statliga medel vilket betydde att det räknades som »ett publikt kronans hus«, det vill säga en offentlig byggnad i Stockholm. För Sophia Albertinas vidkommande medförde det att hon fick begära anslag av kungen när hon skulle bygga om och inreda palatset.

Det har alltid ingått i furstars uppdrag att försköna stadsbilden och Gustav III lät – samtidigt som prinsessans palats omgestaltades – riva den gamla träbron över Strömmen och ersätta den med den betydligt mer monumentala Norrbro. Likt en allé sträcker sig i dag Norrbro från kungliga slottet och Lejonbacken bort mot Gustaf Adolfs torg, som på Sophia Albertinas tid hette Norrmalmstorg. Arvfurstens palats och Operahuset kan nästan upplevas som två flyglar till kungligaslottet, vilket troligen var just den effekt kungen ville uppnå. När arkitekten Erik Palmstedt ritade Arvfurstens palats utgick han från operan för att de två byggnaderna vid torget skulle motsvara varandra. Det operahus vi ser i dag är ett »nybygge« från 1800-talet.

Att Gustav III ville ha sin syster så nära slottet och på en sådan central plats som vid Gustav Adolfs torg kan ses som en gest av broderskärlek. Det kan också betraktas som en icke oviktig symbolhandling. Under 1600-talet hade den alltmer förmögna och inflytelserika svenska adeln byggt sina adelspalats på nedre Norrmalm för att vara i kungens närhet. Att utöva en viss kontroll över kungaborgen låg i adelns intresse och det ringa avståndet till slottet gav praktiska fördelar, eftersom hovet var adelns viktigaste arbetsplats. Gustav III införde kungligt envälde i vårt land och sökte därför försvaga adelns inflytande. Att då installera sin syster i ett gammalt adelspalats och förvandla det till en kunglig boning kan ses som en förstärkning av den synliga kungamakten. Ännu en orsak till att kungen lät bygga detta magnifika palats åt sin ogifta syster kan ha varit att hon som kvinna inte kunde hota hans maktställning i samma utsträckning som hans två bröder. Det var lugnare att ge hertigarna våningar inne på Stockholms slott än att utmärka dem med palats i staden.

Under sin regeringstid strävade Gustav III efter att bygga upp ett hovliv som kunde mäta sig med de främsta i Europa. Han hade också helt andra förutsättningar än tidigare svenska regenter. På över hundra år hade det inte funnits en lika stor kunglig syskonskara som kunde skänka glans och anseende åt kungariket Sverige. Prinsessan Sophia Albertina, hennes palats och hovhållning ingick i det innehållsrika »program« kungen hade stakat ut för sitt regentskap. Det är svårt för dagens människor att förstå att gångna tiders furstar lade ner så mycket möda på att omge sig med yttre ting som nybyggda palats och kostbara inredningar och att de ödslade tid på att utforma ceremoniel och etikettsregler av de mest invecklade slag. ³ Men på den tiden var det en maktdemonstration lika god som vapenskrammel på det utrikespolitiska planet eller en inskränkning av tryckfriheten på det inrikespolitiska planet.

Sophia Albertina hade i likhet med sina bröder en egen hovstat. Samtidigt ingick de alla tre i en större gemenskap, nämligen det kungliga hovet. Det var regenten som utsåg sina syskons hovfunktionärer och som alltid hade rätt att be dem tjänstgöra på det slott han krävde. När den kungliga familjen flyttade mellan Stockholms slott, Drottningholm, Gripsholm och Ulriksdal förväntades hertig Karl och hans hustru hertiginnan Hedvig Elisabeth Charlotta, hertig Fredrik Adolf och prinsessan Sophia Albertina följa med. De hade egna bostäder eller egna våningar på de olika slotten, där även deras egna uppvaktningar kunde bo. På Drottningholm hade hertig Karl och Sophia Albertina till och med egna fristående hus som låg och ligger snett emot Drottningholmsteatern. Drottningens paviljong eller Hertig Karls paviljong uppfördes 1780, medan Sophia Albertina fick vänta till 1791 då den så kallade Prinsessans paviljong byggdes med Carl Christopher Gjörwell som arkitekt. I dag benämns den oftast för Hovmarskalkflygeln. Norra stenpaviljongen är ytterligare ett namn. ⁴

Än i dag kan man få en föreställning om hur Sophia Albertina levde när hon vistades på Gripsholm. Hennes våning iordningställdes 1782 och bestod av sängkammare, audiensrum, kabinett och garderob. Sängkammaren står nära nogintakt från hennes tid. I audiensrummet stod en förgylld audiensstol klädd