Församlingspedagogik: En kyrka som undervisar genom hela sitt sätt att vara

By Rune Larsson

Med Jesus som förebild argumenterar boken för en helhetssyn på kyrkans lärande och undervisning.

Första avdelningen har en teoretisk profil på kyrkans undervisning, sammanflätad med hela kyrkans liv. Kyrkan berättar om sin tro genom allt vad den säger, gör och är. Dess undervisningen måste därför vara rotad i kyrkans identitet och dess plats i världen. Därför måste kyrkans självsyn hänga ihop med dess pedagogiska praktik.

Andra avdelningen är historisk. Den inleds med en skiss över kyrkans undervisning genom två tusen år. Nästa bidrag beskriver utvecklingen av Svenska kyrkans undervisning under 1900-talet. Tredje artikeln baseras på ett par studieresor i USA. Tillsammans ger de tre bidragen en provkarta över omfattande växlingar i den teologiska och pedagogiska debatten.

Tredje avdelningen har en praktisk inriktning. Bibeln mitt i livet tillsammans med Den undervisande församlingen knyter samman teori och praktik i församlingens pedagogiska arbete. Gudstjänsten som pedagogisk process diskuteras som exempel på helhetssynen i församlingens undervisning. I sista kapitlet introduceras James Fowlers tankar om en Växande tro.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Aug 30, 2018
• ISBN: 9789177858270

Rune Larsson

Rune Larsson, retired theol. dr and senior lecturer at Lund University in practical theology with a focus on teaching and learning in church and school. Latest publications: Församlingspedagogik (Parish education. A church that teaches throughout its life, 2018), and more in Swedish. The author is member of a couple of international associations in the field of Religious education

Book preview

Till vännen och inspiratören

Walter

Innehåll

Förord

Del I. KRISTEN UNDERVISNING – TEORI OCH UPPDRAG

Kapitel 1. Kristen undervisning – Inbjudan till möten

Kapitel 2. Helhetssyn på lärande och undervisning

Kapitel 3. Undervisning för flera dimensioner av liv och tro

Kapitel 4. Fragment eller helhet i kyrkans undervisning

Kapitel 5. Se människan! Människosyn och kristen undervisning

Kapitel 6. Vill kyrkorna verkligen undervisa om sin tro?

Del II. KRISTEN UNDERVISNING – HISTORIA OCH VÄXLANDE MODELLER

Kapitel 7. Kyrkans undervisning. Historiska utvecklingslinjer

Kapitel 8. Från kateketik till församlingspedagogik

Kapitel 9. Religionspedagogik i USA – för kyrka och samhälle

Del III – KRISTEN UNDERVISNING SOM REFLEKTERAD PRAKTIK

Kapitel 10. Bibeln mitt i livet

Kapitel 11. Gudstjänsten som pedagogisk process

Kapitel 12. Den undervisande församlingen

Kapitel 13. Växande tro

Förord

Boken består av en samling artiklar som kommit till i skilda sammanhang. Det kan innebära vissa upprepningar och speglar förmodligen samtidigt en process i författarens eget teologiska och pedagogiska tänkande.

De flesta bidragen har publicerats tidigare i böcker och tidskrifter medan några publiceras här för första gången. Samtliga är genomsedda och i några fall uppdaterade. I den meningen kan de i någon mån läsas som tidsdokument samtidigt som de enligt min mening fortfarande har aktualitet. Att bidragen kommit till under ganska lång tid och i olika sammanhang innebär att boken som helhet kan uppfatttas för just vad den är – en brokig spegelbild av en författare på resa i ett föränderligt landskap, där Kristus och hans kyrka alltid avtecknat sig mot horisonten.

Första avdelningen – KRISTEN UNDERVISNING – TEORI OCH UPPDRAG, lyfter fram mina och andras tankar om pedagogiska förhållningssätt. Här vill jag framför allt understryka hur en kyrkas undervisande uppdrag är sammanflätat med kyrkans liv i sin helhet. Därav underrubriken, En kyrka som undervisar genom hela sitt liv. Enligt min övertygelse kan man aldrig tala om undervisning och lärande utan att samtidigt ställa frågan om kyrkans djupaste identitet. Från detta är steget kort till att se lärande som frukten av möten och betydelsen av en helhetssyn i både det ömsesidiga lärandet och synen på kyrkan/församlingen och dess plats i världen.

Ur detta växer inom mig en skavande irritation över det jag kallar fragmentariseringen i kyrkornas undervisande praktik tillsammans med en oro över den ibland otydliga kopplingen i kyrkornas tal om undervisningens viktiga roll, ställd mot en ofta svagt utvecklad och framför allt osammanhängande praktik.

Andra avdelningen – KRISTEN UNDERVISNING – HISTORIA OCH VÄXLANDE MODELLER, innehåller tre artiklar. Den första har en tydlig historisk profil och och består av en skissartad framställning om den kristna kyrkans undervisning genom två tusen år. I den andra försöker jag teckna en översikt över den dramatiska utveckling som Svenska kyrkans undervisning genomgick under 1900-talet. Den tredje artikeln baseras på erfarenheter från ett par studieresor i USA med tillhörande litteraturläsning. Resultatet blev en blandning av historiska utvecklingslinjer och ett antal pedagogiska modeller för undervisning och lärande. Tillsammans bildar de en spännande provkarta på ett utflöde av den senaste tidens växlingar i den teologiska och pedagogiska debatten.

Tredje avdelningen – KRISTEN UNDERVISNING SOM REFLEKTERAD PRAKTIK bjuder på en bukett artiklar av mera praktiskt slag. Bibeln mitt i livet tillsammans med Den undervisande församlingen är försök att koppla samman tidigare teoretiska reflektioner med det jordnära arbetet i församlingen. Gudstjänsten som pedagogisk process illustrerar på liknande sätt teorin om helhetssynen i allt vad församlingen säger och gör. Presentationen av Fowlers tankar om en Växande tro kan vara till hjälp i de flesta områden av församlingens arbete.

***

Boken tillägnas vännen och inspiratören Walter Persson, tidigare missionsföreståndare och mycket annat inom Svenska Missionskyrkan, för vänlig uppmuntran och trofast vänskap under många år.

Del I. KRISTEN UNDERVISNING

– TEORI OCH UPPDRAG

Kapitel 1. Kristen undervisning: Inbjudan till möten

Manus från föredragning inför Sveriges Frikyrkoråd dec. 1995. Tidigare publicerad i Religionspedagogiska reflektioner (2009) s 149-158.

Det är i det personliga mötet vi utbyter erfarenheter och får kunskaper att växa. Detta växande har frihetens rum som nödvändig förutsättning för det personliga lärandet.

Kapitel 2. Helhetssyn på lärande och undervisning

Tidigare opublicerat manus.

I korthet driver jag tesen att en kyrka sänder någon form av budskap i allt vad den säger, gör och är. Därför blir det så viktigt med en ständig kritisk reflektion över hela kyrkans liv och livsyttringar och de budskap som därigenom hela tiden sänds både inåt och utåt.

Kapitel 3. Undervisning för flera dimensioner av liv och tro

Översedd artikel i Livsnära. Teori och praktik kring kyrkans bibelundervisning (1995) s 28-37.

Kapitlet tar upp ämnen såsom undervisningens mål, kyrkans undervisande uppgift, Kristi kyrka med en integrerad undervisande identitet, när den får gestaltas efter sitt inneboende väsen.

Kapitel 4. Fragment eller helhet i kyrkans undervisning

Översedd, tidigare publicerad i På spaning… Från Svenska kyrkans forskardagar 2009. Red. Hanna Stenström, Verbum 2010, s 269-286.

Den oro som skaver och som drivit fram artikeln är erfarenheten av hur kyrkornas omfattande arbete med undervisning och lärande så ofta bedrivs utan en gemensam samsyn och grund i kyrkans självförståelse som kyrka. Därmed löper den risk att falla sönder i osammanhängande fragment med allt vad detta kan innebära ifråga om trovärdighet och konsekvens.

Kapitel 5. Se människan! Människosyn och kristen undervisning

Tidigare publicerad i Livsnära. Teori och praktik kring kyrkans bibelundervisning (1995) s 90-106. Översedd för denna publikation med mindre justeringar.

I kapitlet reflekterar jag över betydelsen av den syn på människan som ligger till grund för arbetet med lärande och undervisning i kristet sammanhang. Människan beskrivs både i teologisk-filosofisk mening och som biologisk och social varelse.

Kapitel 6. Vill kyrkorna verkligen undervisa om sin tro?

Genomsedd, tidigare publicerad artikel i Tro och Liv 2007/1.

Författarens utgångspunkt ligger i upplevelsen av en bristande överensstämmelse mellan kyrkornas ofta vackra ord om undervisningens stora betydelse och den plats denna i praktiken tar i kyrkornas liv. Min tes är att lärande och undervisning är ett utflöde av kyrkans grundläggande identitet – reflekterad eller oreflekterad. Eftersom det tillhör den kristna kyrkans väsen att undervisa om sin tro, kan detta aldrig reduceras till en fritt vald aktivitet, något som kan väljas eller ställas på undantag.

Kapitel 1.

Kristen undervisning – Inbjudan till

möten

¹

Hela församlingens undervisning

Kristen tro lever i den lokala församlingen, i ortens församling. Där gestaltas den i gudstjänsten och församlingens hela liv. Där läser och hör församlingen Guds ord, delar sakramenten, praktiserar kärlekens och försoningens evangelium och vittnar för sin omvärld om sin Herre. Ingen undervisning värt namnet kan ske vid sidan om denna mångfald av uttryck för kristen tro. Ett bibelstudium liksom varje annan form med syfte att vårda växande liv, isolerat från församlingens övriga sätt att gestalta sin tro, saknar sin livsluft och förlorar i spänst.

Här syftar jag på församlingens och den kristna kyrkans centrala uppdrag att undervisa om sin tro. Inför Bibelns trosvittnesbörd kan vi svara på två sätt, med att höra och med att inte höra. Till det goda hörandet hör alltid ett görande. Den som hör Guds ord svarar med lovsång, tillbedjan och handling. Hörandet kan aldrig isoleras från livet till vardags. Antingen blir höraren en görare eller så avvisar han Guds tilltal. Redan här befinner vi oss mitt i församlingen, som lärjungar till kyrkans Herre. Tro och handling hör samman. Om inte töms Ordet på sin kraft.

Mötesplats mellan trostradition och människa

En kristen kyrka har förpliktelser i två riktningar – sin trostradition och sin samtids människor. De båda leden i denna dubbla förpliktelse måste tas på lika stort allvar. Människors gudserfarenhet representerar en oändlig variation på ett och samma grundtema, som är alldeles för stort för att någonsin kunna tömmas på sitt innehåll och förstås av någon enskild eller rymmas i en församling som eftersträvar likriktning. Den samlade mänskliga gudserfarenheten är rik på nyanser. Den är mångskiftande som all världens musik – samtidigt som den är uppbyggd av sina en gång givna grundelement. Till livets rikedom hör mångfaldens mysteriösa enhet, som enligt kristen tro kan föras tillbaka till skapelsen, då Gud skapade människan till att vara honom lik – och samtidigt till helt unika individer. Skapelsens egen färg- och formsprakande blomsterbukett av mångfaldens skönhet.

Undervisningens uppgift: att inbjuda till möten

Varje verkligt möte mellan en människa och det kristna evangeliet är ett mirakel. Tänk på vad det betyder att uppleva närhet till en annan människa, att beröras av naturens skönhet eller att mötas av barnets oreserverade tillit. I sådana möten händer det något, som aldrig kan bli annat än en gåva. Kristen undervisning kan aldrig handla om något mindre än just denna möjlighet till nyskapande möten. Dessa möten bär inom sig fröet till något nytt och unikt, en början, som väntar på växt och mognad.

Ingenstans, varken i historien eller nutiden finns det två äkta identiskt lika möten mellan Gud och människa. Överallt där en människa, i sin alldeles egna kontext och i frihet, tar emot evangeliet, de goda nyheterna om hur Gud befriar, helar och gör allting nytt, händer något som aldrig hänt förut i historien. Helt enkelt för att vi som går in i sådana möten alla är unika personer. Och just så blir du tagen på allvar som den du är!

Visst kan detta låta väl anspråksfullt och kanske obegripligt för den som befinner sig utanför trons område. Jag menar ändå att det går att föra denna typ av resonemang, om man är beredd att acceptera en tillvaro, fylld av skilda sätt att uppfatta verkligheten och därmed också att beskriva den. Vi skulle också kunna beskriva detta som olika, ibland ohörbara, ordlösa språk, för att därmed antyda att den mänskliga tillvaron faktiskt rymmer mer än ett språkområde och att det därför kan vara nödvändigt att lära nya språk.²

Med det sättet att tänka kan vi göra våra försök att beskriva verkligheten med hjälp av dessa olika språk, som delvis överlappar och delvis kompletterar varandra. En form av verklighetstolkning domineras av det rationella tänkandet, en annan bygger på intuition eller mera sammansatta sätt att uppfatta tillvaron och en tredje lyfter in en transcendent dimension. Inom varje sådan tolkningshorisont skiftar synen på människan och hennes relation till sin omgivning. Jag utgår från att de olika språken kan användas komplementärt och betraktar i det perspektivet människan inte bara som en reproducerande reproduktion utan som ett skapade subjekt.³

Undervisning som förnyar till enhet i mångfald

I det föregående betonade jag det unika i varje äkta möte mellan den enskilda människan och hennes Du, för att använda Bubers språkbruk. I varje sådant nyskapande möte finns emellertid också en grundläggande kontinuitet, i vårt exempel representerad av den kristna traditionen med sin förankring i den kristna kanon och ytterst i Herren själv. Men där finns också den grundläggande kontinuiteten i sådant den enskilda människan gömmer inom sig själv, både sådant som är gemensamt för alla och något individuellt och säreget. Det gemensamma är förutsättningen för att en fruktbar kommunikation över tid och rum skall vara möjlig. Det senare är uttryck för livets individualitet och därmed rikedom. Sådant som visar vad det innebär att vara människa av sin egen tid, i sina egna sociala relationer och med sina egna erfarenheter.

Allt detta har en avgörande betydelse för en kristen undervisning som syftar till enhet i mångfald. I trons perspektiv kan detta förtydligas ungefär så här: Den kristna undervisningen är en del av Guds strategi för att återupprätta och uppehålla sin skapelse. Den eftersträvar inte uniformitet utan frihet för livets mångfald, därför att den bejakar skapelsens rikedom. Denna samtidiga kontinuitet och förnyelse kännetecknar varje äkta möte mellan människa och evangelium.

Ur pedagogisk synpunkt ligger här ett viktigt observandum. De möten mellan Gud och människa, som formas i evangeliets frihet kommer att vara unika, därför att ingen människa är helt lik någon annan. Varje försök från fostrare och pedagoger att upphäva detta unika hindrar individens växt och innebär därför ett våldförande på både skapelsen, evangeliet och människan som skapades till ett liv som formas efter Guds avbild.

Det gåtfulla folket – det är vi alla

Lärandets process är liksom livet själv något gåtfullt som ger anledning till förundran. I ett kristet-religiöst perspektiv kan man uttrycka det ungefär så här: Varje människa som lever i sin tro bär inom sig en tolkning av tron, som inte är helt lik någon annans. Och varje tillfälle då vi upptäcker något nytt, dvs lär oss något, gör vi det på vårt alldeles egna sätt samtidigt som vi delar grundläggande mänskliga drag. I grunden gäller detta allt lärande. Och det reser krav på ödmjukhet och respekt. Därför kan alla som lever i växandets process kalla sig det gåtfulla folket. Varför inte påminna om Ingemar Olssons finstämda sång om att bejaka varandra mitt i våra olikheter.

Du vet väl om att du är värdefull,

Att du är viktig här och nu,

Att du är älskad för din egen skull,

För ingen annan är som du.

Slutsatsen av detta blir att varje människa i grunden är ett mysterium och ett löfte till sin omgivning. Den insikten är grundläggande för all pedagogisk verksamhet och en varningssignal för största varsamhet vid varje försök att likrikta, föreskriva och utvärdera med våra ofta alltför trubbiga mätinstrument. I kristet sammanhang har vi därför anledning att påminna om varje enskild människa som ett unikt löfte och en gåva till den kristna gemenskapen och till omgivningen. En hoppfylld och förväntansfull livshållning för den som är beredd att leva med öppna sinnen och bejaka den rikedom som ligger just i mångfalden. Vad innebär det för kyrkans pedagogiska aktivitet att ständigt leva med en sådan syn på livet och med en sådan livshållning?

Insikten om denna mångfald och variationerna i de mänskliga erfarenheterna av gudstron öppnar möjligheter för nya upptäckter av trons mysterier, där människor tillåts acceptera sina olikheter. I den meningen blir det en utmaning för all kristen undervisning att släppa fram livet självt. Där finns de små barnen tillsammans med övriga generationer. Alla har i grunden förutsättningar att bli varandras lärare i ständigt växlande roller. Där finns de olika kristna konfessionerna och människor av annan tro – eller ingen religiös tro alls. Alla är de mänskliga varelser, enligt kristen tro skapade av samme Gud, som var och en ser och hör något som förtjänar att delas. Hämta gärna i likhet med mig inspiration av Norma Cook Everists tankar om hur just olikheterna kan bli till gåvor i den kristna gemenskapen – för dem som vågar!⁴

Undervisning grundad i kyrkans identitet och uppdrag

Kristen undervisning kan utformas på många sätt men måste alltid ta sin ansats i frågan om kyrkans identitet och det uppdrag som är givet till kyrkan. Det första steget är alltså förankringen i vad det är att vara en kristen kyrka och församling. På teologiskt språk innebär det, att den kristna undervisningen har en ecklesiologisk grund. I anslutning till denna grund har alla former av undervisning sin identitetsfråga.

Kristen tro bekänner sig till en Gud, som verkar i alla tider (tidsdimensionen) och överallt (rumsdimensionen), dvs i det förflutna, det nuvarande och det kommande, här och överallt i den enda värld som vi alla delar.

I samma tro bekänner vi oss också till en Gud som handlar i den värld och den kyrka han skapat, i en värld där han samverkar med alla, troende och icke-troende. Kyrkans huvud är Kristus och hela Gudsfolket kallas till att vara medarbetare i att bygga upp kyrkan bl.a. genom undervisningens tjänst i dess många former. Några har fått ett särskilt uppdrag och ansvar men var och en är kallade att bidra med sina förutsättningar, och att göra det som samverkande lemmar i samma kropp (1 Kor 12: 27). De dimensioner som ibland används för att karakterisera den kristna kyrkan: vittnesbördet (martyria), gudstjänsten (leiturgia), diakonia (tjänsten), undervisningen (didaché) och gemenskapen (koinonia) anger samtidigt undervisningens inriktning och mål.

Till det kristna lärjungaskapet hör att följa och efterlikna en mästare, Kristus. Det gäller hela livet, inte bara i ord och tanke. Tron är omedelbart knuten till livet i sin helhet. Thomas Groome uttrycker det så här: Syftet med kristen undervisning är att hjälpa människor att leva som kristna, dvs att leva den kristna trons liv⁵. Men här ligger också pedagogikens gräns. Enligt kristen övertygelse är det Gud ensam som genom predikan och undervisning – och på alla de sätt evangeliet når människor – skänker tron som en gåva och ger växt åt vilja, känsla, förnuft och handling.

Vägen mot gudslikheten som mål

Det finns en avsikt eller ett syfte med den kristna undervisningen. Bibeln berättar om hur Gud redan från början gav människan uppgiften att vårda skapelsen med den risk det skulle visa sig att detta förtroende hade. Men när det gick fel, lämnade inte Skaparen människorna åt sitt öde. Genom profeten Jeremia (Jer 18:2-6) får vi höra hur Gud tålmodigt fortsätter att forma sitt folk. Likt en krukmakare arbetar med sin lera försöker Gud med tålamod och kärlek, utan tvång att om och om igen forma sitt folk till att bli så som han vill ha det. Han har nämligen en förebild, en modell.

Vilken var då den? Svaret finns redan i skapelseberättelsen (1 Mos 1:26): Låt oss göra människor till vår avbild, till att var oss lika. Dessa märkliga ord, där hela gudomen tycks vara indragen. De orden läser jag som uttryck för Guds avsikt med sitt folk och sin kyrka – och, vill jag gärna tro, som ett löfte om Guds ständigt pågående verksamhet i historien. I det perspektivet kan också den kristna undervisningen beskrivas som en av de många vägar Gud använder genom historien för att forma sitt folk till att vara oss lika.⁶

Nya testamentet berättar om Jesus Kristus som den kristna kyrkans grundare och grund. Till trons Kristusbild hör också att han ställer allt det till förfogande som krävs för det fortsatta bygget på just denna grund. I det materialet ingår hela hans liv, allt det han sade, gjorde och var. Därför är syftet med den kristna kyrkans förkunnelse och undervisning att allt detta återskapas och ständigt tar ny gestalt i kvinnor och män genom generationerna. Där kommer det genom ofullkomliga medarbetare till uttryck, i hela sin mångfald, i vittnesbörd, undervisning, gudstjänst, gemenskap och tjänst.⁷ I koncentrat läser vi om detta i Apostlagärningarna, där det berättas att de första kristna, att de

(troget) deltog i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna …De höll samman och möttes varje dag i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje (Apg 2:42, 46).

Här målas en bild av livet i en församling, där gemenskapen i tron är den pedagogiska ramen för livet och de handlingar som utförs för att stärka tron hos dem som redan befinner sig bland vägens folk och som övar sig i en gemenskap som i Jesu efterföljd uttrycker ett öppet och generöst välkommen till nya medvandrare.

Kristen undervisning är sammanvävd med församlingens hela liv och möter människan i en livslång process. Innehållet består, som jag formulerade det tidigare, av allt det Jesus sade, gjorde och var, och i hans efterföljd av hela det arv av kristen tro som är givet i Bibeln och som ständigt på nytt blir levande och tolkat genom den heliga Anden av generationer kristna. Där befinner sig den kristne i tidens och rummets skärningspunkt med sin tro och sitt framtidshopp i en ständigt pågående dialog med den kristna trostraditionens tro och hopp. Groome beskriver detta dialogiska förhållande med begreppen Story och Vision för att uttrycka den bibliska trostraditionen och dess hopp om Gudsrikets seger. Varje kristen har sin förståelse av sin story och sin vision, på resan genom livet.⁸ Ingen kan göra anspråk på att förfoga över samma allomfattande insikt som sin Mästare men var och en och tillsammans kan vi ändå efter den nåd Gud gett oss ösa ur trons källflöden.

Lärandet äger rum i alla livssituationer

Människor lär inte bara genom särskilt anordnad undervisning och utbildning. Kunskap skapas i alla livets situationer, när vi med öppna sinnen möter den andre, ofta i det som är nytt och kanske främmande. Den regeln gäller allt mänskligt liv och därmed också den kristna tron. I kristet sammanhang kan detta ständiga och mångfaldiga lärande beskrivas som en möjlighet i vårt första möte med de spår av kristen tro som lever i samhällets kulturella arv. Det finns för det andra i allt det som händer i den kristna gemenskapen och för det tredje i den särskilda undervisningen. För att beskriva detta använder jag gärna bilden av ett lärande som sker i tre cirklar. Varje kyrka med anspråk på att vara trogen sin egen identitet och uppgift som kristen kyrka och undervisare har anledning att reflektera över de tre cirklarnas betydelse. Vad är det människor uppfattar, känner, hör och gör när mötet med den kristna tron kommer till stånd? Erfarenheter från var och en av de tre cirklarna kan öppna eller stänga för djupare insikter i kristen tro.⁹

Den första cirkeln för lärande är den vidaste. Den omfattar alla former för kristet inflytande och historiska avlagringar i samhället. Det kan gälla konst, litteratur, debatt, information, musik, massmedia osv. Kyrkan på det nationella och det lokala planet framträder vanligen inte som reflekterad och medveten aktör inom den cirkeln. Fundera gärna på vad folk på gatan tänker och pratar om när kyrkan, dess medlemmar och företrädare kommer på tal.

Denna second hand-bild av kristen tro skiljer sig ofta starkt från kyrkans egen eller teologins föreställningar. Vi behöver bara påminna oss om begrepp som civilreligion och folkreligiositet för att inse detta. För många är detta den enda form av religion och kristen tro man möter. För andra utgör dessa bilder utgångspunkten för mera omedelbara möten med den tro kyrkorna försöker uttrycka, om nu sådana alls kommer till stånd. Det är då inte så märkligt att sådana möten kan bli förvirrande och ge motsägelsefulla intryck.¹⁰

Figur: Lärandets tre cirklar

Detta är en pedagogisk utmaning och några enkla lösningar finns inte. Richard Osmer har i en kritisk analys av de amerikanska kyrkornas sätt att möta sina vikande medlemssiffror med skärpa avvisat två falska vägar att möta krisen.¹¹ Han kallar den ena för moderniseringens och den andra för den anti-moderna auktoritetens väg, ibland med användning av bilden Skylla och Karybdis, de två omöjliga alternativen. I stället för dessa blindvågar eller återvändsgränder rekommenderar han ett arbete efter två andra principer, nämligen att söka återupptäcka av kyrkans grundläggande identitet och att med denna som grund utveckla kyrkans undervisande tjänst.¹²

Om den kristna tron skall bli något mera än ett restfenomen i samhällslivet, i första hand knutet till förlegade institutionella och auktoritära kyrkliga institutioner, krävs ett målmedvetet arbete både inåt mot den egna identiteten och de egna källflödena och utåt mot det offentliga livet. Här efterlyser jag för min del en kyrklig strategi, präglad av ödmjukt partnerskap och delaktighet i den offentliga dialogen. Kyrkans budskap i dess helhet måste bli tydligt, konsekvent, samstämmigt och integrerat med dess totala liv, om kyrkan vill bli en trovärdig röst för evangeliet i samhällslivet. Vägen till ett liv i Kristi efterföljd måste sökas av varje kristen, varje församling och varje kyrka i dess egen kontext och kan aldrig bygga på snabbt förbiflygande idéer. Fundera gärna ett slag över Paulus ord i 2 Tim 4:3:

Det kommer en tid då människorna inte längre vill lyssna till den sunda läran utan skaffar sig den ene läraren efter den andre, därför att det kliar i dem att få höra sådant som de önskar.

Den andra cirkeln för lärande hör naturligt hemma i den kristna församlingens gemenskap. Jag syftar här på den form för lärande som bl.a. Charles Foster beskriver som trosgemenskapens pedagogik (faith community) genom hela sitt liv.¹³

Här rör det sig om hela den mångfald av kommunikationer som äger rum där människor möts i gemenskap. Där finns kvinnor och män, barn och vuxna, alla åldrar, var och en med sina roller och funktioner som föräldrar, ledare, lärare, präster, diakoner osv. Hela gudsfolket är på något sätt indraget i församlingslivets lärande dynamik, i gudstjänst, bön, studiegrupper, omsorg, aktionsgrupper, projekt osv.¹⁴

Också utan planmässig undervisning pågår en tyst process av lärande, en socialisering, karakteriserad av en ömsesidig tillsammansmed-pedagogik. Deltagande men framför allt personlig delaktighet i gemenskapens liv är nyckelordet. I pedagogiska termen skulle denna dynamiska process kunna beskrivas som en gemenskapens pedagogiska ström, där de grundläggande komponenterna är socialisation och växande i gemenskapens ömsesidiga givande och tagande.

En pedagogisk struktur för undervisning

Den tredje pedagogiska cirkeln sammanfattar alla typer av planmässig undervisning. Här kan det vara på sin plats med några mer strukturerade kommentarer kring undervisningens enskilda element.

Först av allt kommer, som jag redan tidigare strukit under, behovet att börja med en grundläggande reflexion över kyrkans och församlingens egen identitet och uppdrag. Vad är en kristen kyrka? Vad är dess uppgift? Vilka konsekvenser får detta för den kristna undervisningen? Detta är undervisningens teologiska och värderingsmässiga fundament med konsekvenser för varje enskild del av undervisningen.

Kristen undervisning är alltid församlingens undervisning. Det pedagogiska mandatet tillhör församlingen och kan aldrig utlämnas som något privat. Vidare vill jag påstå, att allt den kristna kyrkan har att säga om Gud och människan, om synd och evangelium, om mänsklig erfarenhet osv också utgör grunden för den kristna undervisningen. Från denna grund utgår allt av betydelse för undervisningens olika delar.

Vad är syftet med den kristna undervisningen? I stort kan det utläsas ur det som är angetts som församlingens funktioner eller om man så vill dimensioner. Undervisningen syftar till att ge människor de nödvändiga förutsättningarna för att bli och vara aktiva medskapare av vittnesbördet, gudstjänsten, gemenskapen och tjänsten. Syftet med all undervisning bestäms av kyrkan och dess uppdrag att låta evangeliet komma till uttryck i dess totalitet som ord, handling och livsform för hela människan (tanke, känsla, vilja), i synen på vad det är att vara människa, vad hon är, vad hon bör vara och vad hon kan bli.¹⁵ Med pedagogiskt språkbruk kan detta formuleras ungefär så här:

Undervisningen syftar till att förse människor med den kompetens de behöver för att kunna hantera de krav som de står inför eller kan tänkas bli ställda inför.¹⁶

Nästa pedagogiska element handlar om innehållet. Också här måste vi söka oss tillbaka till synen på den kristna kyrkan och dess uppgift. Som jag påpekade förut lever den i spänningen mellan kontinuitet och förändring, dvs den ständiga aktualiseringen av det en gång för alla givna, det vi kan sammanfatta med ordet evangelium – eller låt mig hellre använda Groomes ord: Story och Vision, förkunnelsen om Gudsriket och dess förverkligande. Detta rymmer mer än Bibelns ord i grammatisk och lexikalisk mening. I trons perspektiv handlar det om ett levande ord, som blir kött och blod i människor som delar församlingens gemenskap. Det tillhör en sund kristen teologi att hålla spänningen levande mellan den ursprungliga källan och varje tids transformerade, kontextuella förståelse och praktik av trostraditionen.

Här får det jag skrev inledningsvis sin