Predikans tilltal

By Margareta Brandby-Cöster

Vareviga söndag predikas det i våra kyrkor. I detta faktum ligger en ständigt på nytt given möjlighet. Predikanten förväntas ge röst åt det som måste sägas av upprättelse och frimodighet för att vi skall orka leva våra liv. Samtidigt finns i dag hos våra förkunnare en osäkerhet om predikans funktion och innehåll och predikan väljs ofta bort i gudstjänsten till förmån för meditation, tystnad eller musik. Denna text om vad som är centrum i kyrkan kan kanske inspirera till nytt eller fortsätt tänkande kring förkunnandets och predikans plats i vår kyrka.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Oct 17, 2019
• ISBN: 9789178515752

Margareta Brandby-Cöster

Margareta Brandby-Cöster (f 1947) är teol. de., fil. lic. och prästvigd 1970 för Karlstads stift. Hon har doktorerat på lutherska drag i Selma Lagerlöfs författarskap, har skrivit om luthersk teologi och har översatt en rad danska teologer till svenska.

Book preview

Innehållsförteckning

Nutida individualism och lutherskt tänkande – omöjlig kombination?

Det skapade livets yttringar

Den andres räddande röst

Predikans ort

Predikan – ett levande och relationsskapande ord

Evangeliet – omöjlig stor berättelse eller …?

Förkunnelsens auktoritet och språk

Språk, vokabulär och insmickrande nonsens

Predikans gåvor håller oss på plats och ger sammanhang

Utdelande - inte argumenterande

Relation och förlåtelse - inte manipulation

Guds löfte - inte vår ansträngning

Inkarnation - inte transformation

Livgivande vatten i en värld av törst

Så till sist: Predikan – utopins fiende och livsmodets givare

Litteratur

SVENSKA KYRKAN ÄR EN evangelisk-luthersk kyrka. Det står i den ramlag som staten skapat kring vår från samma stat befriade svenska kyrka. Vad innebär detta idag, när individualismen i skiftande gestalt griper omkring sig och där den isolerade individen hävdar sin självständighet genom att inte vilja bli en i en given gemenskap? Vad betyder detta för förståelsen av det lutherska och vad innebär det för den förkunnelse som i någon mening fortfarande sägs bära upp hela kyrkan? Vad är meningen med att den Augsburgska bekännelsen (CA) anger predikan som det som frambringar tron, var och när det behagar Gud? ¹

För en tid sedan hade jag en brevväxling om predikan med en god och klok teologvän. Han skrev bland annat: … dessvärre möter jag aldrig någon predikan. Kanske är predikan en av våra utopier. Denna tanke började gnaga i mitt sinne. Är det så? Är föreställningen om vår lutherska kyrka som en förkunnande kyrka kanske både en rest från en förgången tid och en utopi, en omöjlig dröm? Detta är en oroande tanke för den som ägnat hela sitt yrkesverksamma liv åt att predika och i vars prästbrev det står: Insatt i det heliga predikoämbetet. Har det som jag ägnat mitt liv åt bara varit en uppehållande men meningslös sysselsättning utan förankring i verkligheten?

I Kyrkoordningen (KO) för Svenska kyrkan söker jag på ordet predikan. Själva ordet nämns på tre ställen. Två av dem handlar om överhovpredikanter, ett föreskriver att predikan skall utgå från en eller flera av de bibeltexter som läses i gudstjänsten. Också ordet förkunnelse nämns på tre ställen medan gudstjänst nämns på hundrasjuttiosju ställen i KO. Är det kanske så att gudstjänst egentligen inte alls behöver innehålla förkunnelse?

---

¹ SKB (CA V): 58.

Nutida individualism och lutherskt tänkande –

en omöjlig kombination?

Kännetecknande för dagens individualistiska syn- och levnadssätt tycks vara, att jaget och det som gäller för mig gör mig till en enskild människa gentemot en given gemenskap.² Jag är som människa så en-skild att gemenskap aldrig kommer att innebära någon förpliktelse för mig. Gemenskap ersätts då av en mångfald, som innebär att många enskilda människor befinner sig bredvid varandra, utan ansvar för varandra men med rätt att vara sig själva (nog) och att välja sina gemenskaper efter behag. Kan det rent av vara så att det vi i dagligt tal kallar postmodernt, bara är ett uttryck för att var och en har rätt att vara egoistisk utan att bli anklagad för det? Jag kan lyssna till min egen röst och till andras röster, men det finns ingen förpliktelse i vårt lyssnande: Jag hör vad du säger men vem bryr sig?

Ser vi till det som skulle kunna kallas ett lutherskt tänkande, dvs. ett tänkande präglat av en reformatorisk utgångspunkt och en luthersk verkningshistoria, så kan det framstå som väsensskilt från dagens individualism. I det lutherska tänkandet innebär jaget och det som gäller för mig, att jag blir en enskild människa i betydelsen själv ansvarig gentemot den andre i gemenskapen. Här finns en förpliktelse som är knuten till detta att vara människa, en enskild människa. I mångfalden av människor får jag denna förpliktelse också gentemot människor som jag inte självklart känner igen mig i. Ändå skulle jag kunna vara min medmänniska och hon skulle kunna vara jag. Detta binder oss samman. Därför måste jag och alla varelser