Farväl till kyrkan

By Agneta Lundvall

KYRKAN – vad står den för och vart är den på väg?
Det finns olika betydelser av ordet KYRKA. I boken uppmärksammas främst kyrkan som organisation – som arbetsgivare, arbetsplats och på verksamheten. Med den inriktning och utveckling som skett och sker gräver Svenska kyrkan sin egen grav och är snart redo att läggas i den. Vad har hänt med den kyrka som många människor tidigare såg som en naturlig del i samhället – också i sitt eget liv – för dop, konfirmation, vigsel, begravning och även gudstjänstbesök? På 1500-talet protesterade Martin Luther mot de katolska missbruken inom kyrkan och det gav då positiva resultat. Nu är vi på 2000-talet och om kyrkan i vårt land ska överleva, behövs idag ”en ny Luther”! Det behövs åtgärder inom kyrkan, vilka behöver anpassas till dagens samhälle med ett fokus på människors behov och förväntningar på kyrkan. En ny kyrkohandbok, teologiska förklaringar och liturgiska beteenden ökar knappast efterfrågan på det, som borde vara kyrkans huvuduppgift – att i första hand på ett serviceinriktat sätt finnas till för sina församlingsmedlemmar. Detta uttrycks också i kyrkans värdegrund – ”allas lika värde, alla är unika, alla skall känna sig sedda, behövda, älskade, förlåtna, upprättade och mättade” men är oftast bara tomma ord på ett fint dokument.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jul 26, 2019
• ISBN: 9789178515004

Book preview

Innehållsförteckning

HÄRNÖSANDS STIFT

BEGREPPET KYRKA

KYRKAN som byggnad.

KYRKAN som organisation.

KYRKANS «EGEN» SYN PÅ SIN FRAMTID.

HÄRNÖSANDS STIFT

På egen begäran avsäger jag mig härmed mitt prästämbete.

Jag kommer att lämna Svenska kyrkan som organisation p g a de händelser, den inriktning och den utveckling som har skett och sker.

Jag känner därför tyvärr fortsättningsvis varken för att tjänstgöra inom organisationen eller att representera den.

Emotser en bekräftelse på min avsägning.

(ort) 2016-09-01

Med vänlig hälsning

Agneta Lundvall

(personnummer)

Efter 40 år som präst i samfundet Svenska kyrkan har jag nu på egen begäran avsagt mig mitt prästämbete. Eftersom jag som medlem också har lämnat organisationen Svenska kyrkan, kan jag enligt bestämmelserna i Kyrkoordningen inte längre verka som präst, men det gör mig absolut ingenting, tvärtom – det känns i stället som någon form av befrielse att inte längre representera organisationen Svenska kyrkan eller tjänstgöra i dess namn.

Jag känner verkligen inte igen den kyrka som jag 1976 prästvigdes till/för. Under många år har jag känt mig obekväm i organisationen p g a den maktutövning, inriktning och utveckling som organisationen har stått bakom. Främst p g a lojalitet men även av bekvämlighet under mina tjänstgöringsår har jag emellertid ändå inordnat mig i organisationen. Eftersom jag «blev» präst och samtidigt bildade familj, tog jag mig egentligen heller aldrig tid att ifrågasätta och/ eller reflektera över min tillvaro som präst inom Svenska kyrkan. Det är ju också så att mitt ifrågasättande – med all rätt – mer och mer vuxit fram under de senaste tjugo åren.

Liksom många andra personer har jag alltid tyckt om att skriva och berätta. Redan som barn gjorde jag så. En del av anteckningarna och berättelserna från min barndom har jag sparat. Som vuxen har jag sedan lång tid tillbaka skrivit ned händelser och upplevelser under min levnad. Från upplevelser, dagböcker och foton har det blivit MIN LIVSRESA, som börjar med mina tidiga barndomsupplevelser tillsammans med min morfar. Jag beslutade mig för att, då jag fyllt 70 år, avsluta min kronologiska berättelse. Jag har dock en «liggande berättelse», som fylls på allteftersom jag kommer på/ minns enstaka händelser, som satt spår i mitt liv. MIN LIVSRESA har jag tyckt om att skriva. Den kommer förmodligen att läggas till handlingarna. Kanske kommer mina barn och eller barnbarn framledes eventuellt att läsa den – om inte – så försvinner berättelsen med mig.

Så påbörjade jag berättelsen om mitt liv som präst i Svenska kyrkan. Under skrivandets gång växte tankar fram hos mig om att dela med mig av mina synpunkter och upplevelser.

Redan på 1990-talet hade jag tankar på en berättelse efter mina år som kyrkoherde på Söderslätt i Skåne. Berättelsens titel hade jag tidigt klar för mig – «Herre, förbarma dig över bönderna på Söderslätt»! Inget ont om bönder i allmänhet, men många av bönderna i nämnda område fanns med som styrande i de kyrkliga församlingarna och om man nu läser denna min berättelse, förstår man säkert den tänkta berättelsens titel. Det blev emellertid inte någon sådan då.

Men nu har det blivit en berättelse, som det har tagit sin tid att skriva – en process med aktiva respektive passiva perioder. Jag vill poängtera att jag absolut inte skrivit berättelsen och delar med mig av den för att eventuella läsare ska tycka om den. Det är helt individuellt om man ställer sig positiv eller negativ till de fakta och till de händelser vilka jag beskriver. Jag vill också betona att jag har all respekt för de gudstjänstbesökare och andra engagerade eller besökare i kyrkans verksamhet, vilka har en annan uppfattning och upplevelse än vad jag har.

Att jag nu kunnat skriva den här berättelsen beror också på att jag hittills i mitt liv upplevt en del tuffa tider och händelser och jag har inte fått något gratis i livet. Dessutom hade jag en ganska känslo-och upplevelsefattig uppväxt och jag fick tidigt erfara/lära mig att ordna för mig och klara mig själv. I efterhand har jag förstått att jag också tidigt fick lära mig Jantelagens innebörd, men trots allt tycker jag ändå att jag haft ett «driv» och en seghet, som har gjort att jag är den jag är och har gjort det jag gjort.

Min avsikt med berättelsen har blivit/är att främst belysa Svenska kyrkan som organisation och som arbetsgivare. Jag meddelar en del fakta och jag återger/ifrågasätter vidare organisationens varande, inriktning, utveckling och dess arbetssätt. Utifrån egna synpunkter/upplevelser berättar jag om hur det kan vara att som präst ha arbetat inom organisationen. Som arbetstagare i Svenska kyrkan har jag upplevt mycket positivt, men verkligen också tuffa, frustrerande och ensamma händelser/perioder. För en del personer är ämnet/ området intressant eller helt ointressant och för en del personer är det heligt och tabubelagt, vilket kan innebära att man inte vill ta del av eller vill ifrågasätta.

För att få en helhet på min berättelse, har jag också utifrån min ståndpunkt kortfattat skrivit om begreppet «religion» och som avslutning på berättelsen återger jag en del händelser, vilka positivt bidrog till att jag, trots arbetsgivaren, fick energi och motivation att då fortsätta mitt arbete som präst.

Kyrkan som helhet idag har för mig och för många kommit att framstå som en otidsenlig organisations-och administrativ apparat – en koloss på lerfötter, som nu främst sysslar med fastigheter, organisationsförändringar, flyktingarbete och religionsdialoger – med katoliker, med judar och med muslimer. Redan i Kyrkans Tidning nr 5/2016 kan man läsa att kyrkan främst satsar på fastigheter och flyktingar. Detta tar resurser (både personellt och ekonomiskt) från ordinarie arbete inom församlingsverksamheten, vilket skulle/ska vara kyrkans egentliga arbete. Kyrkomötet beslutade 2016 att anslå 60 miljoner kronor per år för 2017, 2018 och 2019 för att stärka arbetet för människor på flykt. De nationella flyktingpengarna fördelas på församlingar/pastorat, stiften, den internationella verksamhetens arbete med migration samt på nationella satsningar. (Kyrkans Tidning 51–52/2018).

Kyrkan, dvs verksamheten, efterfrågas idag allt mindre av församlingsmedlemmarna och då kyrkan inte heller försöker vända den trenden, så måste kyrkan söka sig andra vägar och andra grupper!

Eftersom partipolitik dessutom fortfarande styr inom kyrkan, tycker jag att mycket av det, som borde vara kyrkans egentliga uppgift, faktiskt förstörs.

Kyrkan befinner sig verkligen i kris – både vad gäller medlemmar men också angående identitet och framtidstro!

Ja, Svenska kyrkan befinner sig i en svår och djup kris. Med den utveckling och det beteende som Svenska kyrkan visar har kyrkan som organisation helt spårat ur. Organisationen gräver sin egen grav och är snart helt färdig att läggas i den! Eftersom organisationen (som den ser ut idag) inte längre fyller någon större funktion för församlingsmedlemmar behövs den inte längre. Inte blir det bättre med en ny kyrkohandbok! (se nedan) Och inte heller genom att dopets ställning stärks genom att det i handboken finns en doppåminnelse!

Under 2016 uppdagades hur höga chefer inom kyrkan och med kyrkans pengar gjort dyra lyxresor. Var fanns det egna ansvarstagandet och det sunda förnuftet hos dessa personer! Vad innebär moral och etik för dem? Förtroendet för kyrkan minskar och utträdena ökar!

Det har förekommit hätska debatter och konflikter om bl a den nya kyrkohandboken, som det arbetats på under tio år och som togs i bruk pingsten 2018. Inte kommer den att bidra till något positivt för församlingsmedlemmarna och öka efterfrågan på kyrkans tjänster. I Kyrkans Tidning nr 8/2018 kan man läsa ett ganska abstrakt inlägg om att det finns en stor längtan efter gudstjänst – för vem/vilka? «Den nya Kyrkohandboken kräver en process, den innehåller val. Men den fungerar väl i spänningsfältet mellan tillhörighet och frihet. Kyrkohandboken håller oss samman men har stor respekt för lokala traditioner».

Helt klart att några anställda och förtroendevalda inom kyrkan talar om handbok och gudstjänst med entusiasm och glädje och i artikeln får man också veta att gudstjänsten ses som livsavgörande inte bara för kyrkan utan för samhället. Innan handboken togs i bruk, var veckorna fyllda av kurser, inspirationsdagar och samtal om den lokala gudstjänsten. Den nya Kyrkohandboken svarar mot det ursprungliga uppdraget att återspegla Svenska kyrkans tro i en tid av lokal alternativrikedom. Kursen «Att längta efter gudstjänst» är en process om församlingens gudstjänst och innerst handlar kursen om vår egen längtan efter gudstjänst. Inom kursen finns också utrymme för egen reflexion med ett existentiellt anslag.

För mig är