De okuvliga

By Vivian Stuart

Den åttonde boken i den spännande och dramatiska berättelsen om Australiens kolonisation - ett land av blod, passion och drömmar.

Den nye guvernören leder kolonin med stor energi men livet är ändå hårt och slitsamt. Ån en gång ska man göra ett försök att besegra Blue Mountains – för bortom de höga bergen sägs det ligga bördiga slätter och ofantliga betesmarker.

Den drömmen hade Jenny levt med och nu var hennes son Justin på väg dit. Skulle drömmen äntligen bli verklighet?

• Language: Svenska
• Publisher: Skinnbok
• Release date: Nov 18, 2022
• ISBN: 9789979642817

Book preview

De okuvliga: Pionjärerna 8

De okuvliga

Vivian Stuart

De okuvliga – Pionjärerna 8

Originalets titel: The Explorers 2

Copyright © Vivian Stuart, 1982

Copyright © Jentas ehf. 2021

ISBN 978-9979-64-281-7

Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring och spridning etc.

Kapitel 1

Sedan tidigt på morgonen den 12 maj 1810 hade folk samlats på alla upphöjda platser mellan observatoriet och South Head, för att se kommendör Blighs tre fartyg inleda sin hemresa.

De 345 männen, officerare, underbefäl och meniga, ur det regemente, som nu hade fått benämningen Etthundraandra, men som så länge hade varit känt som romkåren bland kolonins invånare, var fördelade mellan Hindostan och Dromedary. Tillsammans med dem var över tvåhundra kvinnor och barn, varav många hade varit upplösta i tårar, när de fick ordern att gå ombord. Deras dämpade rop och vinkande näsdukar besvarades ihärdigt av människorna på stranden och Jenny, som stod tillsammans med Frances Spence i åskådarträngseln, kände hur hennes egna ögon fylldes med tårar, medan hon väntade.

H.M.S. Hindostan bar kommendörens breda vimpel i stormasten och hon var den första, som startade, med signalkanonema dånande som svar på den salut, som sköts från Dawes Battery och med riggen mannad av sjömännen. Det var omöjligt att urskilja Justin i trängseln på däcket, men när fregatten arbetade sig ut från ankarplatsen och började hissa seglen såg hon honom — i varje fall trodde hon det — springa fram till förmasten och höja handen till hälsning.

— Det sägs att de kommer att göra en snabb resa, Jenny, sa Frances Spence i ett försök att avleda hennes tankar. Under fem månader. Det var kapten Pasco som sa det till Jasper. Men jag tvivlar på att det kommer att vara snabbt nog för överste Paterson. Jag såg honom när han gick ombord på Dromedary. Han var en skugga av sej själv och hade så svårt att gå att hans fru var tvungen att stödja honom. Jag måste erkänna att jag tyckte synd om honom. Jag önskar att de hade låtit honom stanna kvar och sluta sina dagar i lugn och ro här. Han deltog ju faktiskt ändå inte i romkårens uppror.

Jenny vände sig om och såg på henne. Frances hade sällan ett ont ord att säga om någon, tänkte hon. Som så många av sina landsmän var hon idel vänlighet och generositet.

— Andrew tyckte alltid om överste Paterson, sa hon tankfullt. Men han blev aldrig sej själv efter de skador han fick vid duellen med Macarthur. Det var därför han började dricka ... Andrew säger att han har ständiga smärtor.

— Gud give att han får nå England välbehållen. Fast ... Frances suckade och det kom ett bekymrat uttryck i hennes blå ögon, vad han ska kunna bistå med för bevis vid rättegången mot överste Johnston, det övergår mitt förstånd. Och vad det beträffar kan jag över huvud taget inte begripa varför bara överste Johnston ska ställas inför rätta när Macarthur — som vi alla vet var den drivande kraften bakom upproret — går skottfri.

— Andrew sa att hans excellens utan tvekan kommer att bli åtalad om han kommer tillbaka hit, upplyste Jenny. Hon log ett glädjelöst leende. Och under sin påtvingade vistelse hos oss på Long Wrekin bedyrade kommendör Bligh att han tänkte se till att samtliga rebellofficerare ska få stå till svars inför domstol så fort han kommer till England. Jag tror att han har frågat den nya generalauditören, mr Bent, till råds om de juridiska aspekterna — särskilt när det gäller mr Macarthur — och att han fick veta att det var en sak för kolonialministeriet.

— Har du träffat Ellis Bent, Jenny? frågade Frances nyfiket.

— Bara på guvernörens bal när du pekade ut honom och hans fru för mej. Jag har aldrig talat med någon av dem. Jenny vände sig ut mot havet igen för att se efter de bortseglande fartygen, först lilla Porpoise och sedan den stora Dromedary efter Hindostan. På kajen spelade Sjuttiotredje Regementets säckpipor och trummor och hedersvakten skyldrade vapen. Andrew var i tjänst hos guvernören och hon kände igen hans långa gestalt i den grupp officerare, som omgav guvernörsparet. Hon såg att mrs Macquarie stod och talade med mrs Bent och ... ja, hon hade sett rätt. Henrietta Dawson stod tillsammans med dem och en liten bit bakom dem stod Lucy Tempest och snurrade ett ryschkantat parasoll, livligt upptagen av ett konversera guvernörens unga adjutanter.

— Henrietta är mycket god vän med mrs Bent, sa Frances, som hade följt riktningen av Jennys blick. De är av samma skrot och korn, skulle jag tro ... de är i varje fall helt överens i sitt ogillande av hans excellens attityd mot dem som inte har kommit hit av egen fri vilja.

— Då måste de ha tyckt att guvernörens bal var en avskyvärd tillställning, sa Jenny.

— Säkert, instämde Frances. Men jag måste bekänna att jag hade förfärligt roligt.

— Jag också ... enbart tack vare dej, Frances. Om du inte hade sytt mej den där underbara klänningen skulle jag aldrig ha vågat gå, trots Andrews böner.

— Käraste Jenny! Frances lade tillgivet armen kring Jennys smala midja och gav henne en kram. Om du visste vad jag är glad över att jag kom på idén! Du lägger ner alldeles för mycket tid och för mycket hårt arbete på farmen ... varför låter du inte Tim köpa den av dej? Du skulle kunna flytta hit. Jag är beredd att svära på att livet i Sydney kommer att bli roligt från och med nu ... och folk som du och jag, som kommit hit som fångar, kommer att jämställas med ämbetsmän och fria nybyggare, allt efter vår rang och karaktär, var det inte så vår nye guvernör sa?

— Jo, jag vet, men ... Jenny suckade.

Frances låtsades inte om hennes avbrott.

— Det kommer att bli bröllop i långa rader, förutspådde hon. Män som har levt i tjugo år tillsammans med de arma själar, som pastor Marsden har beskrivit som deraskonkubiner, ska göra dem till ärbara kvinnor för futtiga tre pund. Och jag har hört att hans excellens tänker ge Simeon Lord ett ämbete. Du ska få se, Jenny, det är bara början — till och med de stackars irländarna kommer snart att ha en egen kyrka och en egen präst.

— Det skulle göra dej lycklig, eller hur?

Frances nickade med sitt mörka huvud.

— Det skulle återge mej tron på Gud och hela mänskligheten, medgav hön allvarligt. Sedan fortsatte hon med ett svagt leende: Inte för att jag är någon beundrare av mr Lord. Vi vet alla att källan till hans förmögenhet inte skulle tåla en noggrann granskning, men han har använt sina pengar på ett bra sätt och till stor välsignelse för kolonin. Jag missunnar honom inte att bli belönad för det.

Jenny sa ingenting. Justin hade talat med henne om Simeon Lord och han hade beskrivit honom som en romkrämare, men ... hur många av kolonins respektabla invånare skulle kunna svära sig fria från allt samröre med den illegala sprithandeln? Det påstås att till och med mr Campbell och intendent Palmer då och då hade importerat förbjudna laster, Frances egen man hade haft andelar i romkårens syndikat och hade inte Tim Dawson själv en gång i tiden destillerat whisky?

Nedanför henne rörde sig de tre skeppen raskt med seglen fyllda av en frisk, västlig vind. Snart skulle Justin vara borta och ...

Det var som om Frances hade läst hennes tankar.

— Ska vi ta vagnen och köra ut till South Head och titta på dem? föreslog hon. Guvernörens nya väg är utmärkt — vi skulle hinna dit före dem.

— Jag ... Skulle det inte vara att förlänga plågan, undrade Jenny, eller skulle åsynen av henne, vinkande från klippkrönet, ge hennes son ett uppmuntrande minne att bära med sig under den långa resan? Hon kände ett hugg av smärta i sidan, när hon vände sig för att se på Frances. Smärtan kom och gick, men hon hade gjort en för hastig rörelse och en omskakande åktur bakom Jasper Spences livliga hästar skulle knappast göra den bättre, men ...

— Det vill jag gärna, om det inte blir för mycket besvär för dej, svarade hon.

— Vi har tjänstefolk som besparar oss allt besvär, sa Frances torrt. Kom då, min vän.

När Frances hade satt sig till rätta bredvid Jenny i den eleganta vagnen återgick hon till att tala om försäljning av Long Wrekin. Hon tog Jennys hand och tryckte den.

— Du är inte riktigt frisk, eller hur? Oh, jag vet. Jag har iakttagit dej. De där revbenen du bröt har inte läkt ordentligt, erkänn det.

— Det tar tid, invände Jenny lamt.

— Har du funderat på att sälja farmen — funderat allvarligt, menar jag?

— Ja, Frances, det har jag verkligen. Och jag har talat med Tom och Nancy Jardine om möjligheten.

— Tim skulle köpa den i morgon dag, försäkrade Frances. Och han skulle låta Jardines stanna — det har han lovat dej, det vet jag. Skulle de bli mycket ledsna?

— Inte om jag sålde till Tim. Och de är villiga att ha William hos sej, om han vill.

— Och Rachel ska ändå gå i skolan här tillsammans med Julia och Dodie. Jenny, Andrew vill att du ska vara där han är, inte sant? Om han får sin förflyttning till veterankompaniet måste du avstå från gården.

Det var sant att Andrew ville att hon skulle sälja Long Wrekin, tänkte Jenny — lika mycket för hennes egen skull som för hans. Han tyckte om den nye guvernören och var angelägen om att få tjänstgöra under honom. Justin hade också försökt övertala henne innan han reste ... varför var hon då så vankelmodig, frågade hon sig skuldmedvetet. William var den enda medlemmen av hennes familj, som möjligen skulle protestera och hans protester skulle vara lätt övervunna, om han fick klart för sig att han kunde få stanna på gården. Och hon visste att han skulle vara i goda händer hos Jardines.

Hon sneglade på Frances, som än en gång tycktes ha läst hennes tankar, som om hon hade uttalat dem högt.

— Jenny, sa hon sakta, det är inte Tim Dawsons intressen jag tänker på, bara på dina, tro mej. Oh, jag nekar inte till att jag skulle tycka mycket om att få ha dej här i Sydney — i synnerhet nu, när Abigail har flyttat tillbaka till Yarramundie. Jag saknar henne och lille Dickon mycket. Men du, Jenny, du är min äldsta vän! Du var till och med min enda vän när jag kom hit och jag står bara inte ut med att se dej så mager och trött. Vad har Long Wrekin att erbjuda dej eftersom du har så svårt för att lämna det?

Jenny suckade.

— Åh, det är väl ... känslan av att vara oberoende, antar jag. Och att det är det liv jag känner till.

— Livet i Sydney har mycket att erbjuda nu, påpekade Frances. Jenny rodnade generat.

— Jag är inte van vid sällskapsliv. Jag skulle känna mej dum. Vad har jag gemensamt med damer som mrs Macquarie och mrs Bent? Middagar, fester, baler ... det är annorlunda för dej, Frances. Du har blivit uppfostrad till den sortens liv, det har inte jag. Vet du att guvernörens bal var den första jag i mitt liv har varit på? Och den där klänningen du sydde till mej var mitt livs första balklänning.

— Jag tror att du har mer gemensamt med mrs Macquarie än du anar, sa Frances. Hon är en alldeles förtjusande kvinna, snäll och varmhjärtad, och precis som du tillbringade hon hela sin ungdom på landet. Tänk på saken, Jenny. Sydney kommer inte bara att erbjuda middagar och baler — guvernören talar om att bygga en kapplöpningsbana för att uppmuntra till hästavel. Han har planer på skolor för de infödda, marknadsplatser på landet, nya byar och samhällen, vägar ... ett nytt sjukhus ... till och med en botanisk trädgård som skulle vara öppen för allmänheten.

— Jag kan bara tycka att det är beundransvärda planer, medgav Jenny. Men ... Hon drog ett andetag och tänkte på Long Wrekin, på djuren och på de gröna vidderna, där hon kunde ströva som hon ville, på den där stora floden, som hon hade lärt känna så väl, och på de infödingar som bodde vid dess stränder, varav många hade blivit hennes vänner.

Visst var arbetet med jorden hårt, men det var ett tacksamt arbete, även om Hawkesbury kunde svämma över och sprida förödelse, om skördar kunde slå fel, priser falla och djur dö, som Sirius hade gjort, och ett års slit kanske inte ge just någon förtjänst. Men det var hennes liv, tänkte hon envist, det enda liv hon hade känt under mer än tjugo år och det hade gett henne tillfredsställelse och nästan obegränsad frihet. Och dessutom var den dröm guvernör Phillip hade fött hos henne och som hon aldrig hade glömt ännu inte uppfylld ... drömmen om de där ändlösa betesängarna, som hon var fast övertygad om fanns bortom Blue Mountains, om det bara gick att finna ett sätt att komma över de där vördnadsbjudande, outforskade topparna.

— Jag vill driva mina djur över bergen en dag, sa hon och upptäckte när Frances såg förvånat på henne, att hon hade tänkt högt.

— Jenny, det går inte att komma över Blue Mountains. Det kommer kanske aldrig att gå.

— Guvernör Macquarie bygger vägar, sa Jenny. Han kommer inte att nöja sej med kolonin som den nu är, instängd mellan Blue Mountains och havet. Han kommer att skicka ut folk för att de ska hitta en väg.

— Det är jag säker på att han kommer att göra, instämde Frances. Men tänk på hur många som har försökt och misslyckats. Guvernör Phillip, guvernör Hunter, doktor Bass — till och med den stackars överste Paterson, när han var ung — doktor White och många, många av marinkårens och romkårens officerare och manskap. Kapten Tench, överste Collins, löjtnant Dawes, den där unge ingenjören — vad var det han hette? Bunyan? Banner?

— Löjtnant Barailler, insköt Jenny. Frances hade rätt, tänkte hon. Det hade gjorts många tappra försök att forcera den där trädklädda, stiglösa barriären och alla som hade försökt hade tvingats erkänna sig besegrade. Tim Dawson hade följt med en expedition ett stycke, sedan guvernör Phillips förvildade boskap hade upptäckts av Henry Hacking, en gång underofficer på Sirius. Hacking hade lyckats tränga längre in än de flesta, tills också han hade tvingats vända, sedan han hade gjort slut på all proviant. Men han hade namngett den bördiga dal, där han hade hittat den förvildade hjorden och döpt den till Cow Pastures.

— Jag tror inte att någon kommer att ta sej över de där bergen under vår livstid, Jenny, sa Frances. Och du bör börja tänka på dej själv — bara några månaders vila skulle göra mycket för din hälsa, det är jag säker på. Du är skyldig Andrew att ta bättre vara på dej själv ... både Andrew och Justin, förresten.

Jenny visste att Frances hade rätt. De närmade sig slutet av den nya körvägen och kusken höll in ekipaget. På klippans krön hade det redan samlats en liten skara människor och flera ekipage körde ut vid sidan av vägen och stannade, medan deras passagerare steg ur vagnarna för att förena sig med dem, som hade gått till fots.

— Jag ska fundera allvarligt på att sälja Long Wrekin till Tim, lovade hon Frances medan de i sin tur steg ner på marken. Men även om jag bestämmer mej för att sälja vill jag inte bo i Sydney — hur gärna jag än skulle vilja få tillfälle att träffa dej oftare, min kära Frances.

Frances Spence var klok nog att inte pressa henne. Arm i arm gick de till utkanten av klungan, som förvandlades till en skog av vinkande näsdukar, när konvojen kom i sikte. Jubel och rop blandade sig med dånet från bränningarna nedanför dem. Alla sorters människor hade kommit ut för att få en sista blick på de tre skeppen, observerade Jenny. Hon såg flera av kårens soldater, fast de numera bar mörkblå kragar och ärmuppslag i stället för de gamla klargula. Där fanns kvinnor och barn, många av kvinnorna i tårar, och när Frances såg dem sa hon medlidsamt:

— Där har vi nog fler av mr Marsdens konkubiner, är jag rädd, fast de här kvinnornas män aldrig brydde sej om att skaffa kyrkans välsignelse över deras förening.

Och nu hade de övergivts, tänkte Jenny, lämnats att överleva och fostra sina barn utan hjälp av de bortseglande soldaterna ... inte underligt att de arma själarna grät. Hon såg vemodigt på dem, men sedan drogs hennes uppmärksamhet till en grupp beridna officerare ur guvernörens regemente. De kom galopperande upp på krönet och tvingade folk att dra sig undan, för att lämna den bästa utsiktsplatsen uppe på krönet till dem. De hade en flicka i sällskap, en flicka som red i damsadel, och det var hon, som med totalt förakt för dem som stod i vägen, ledde det som nästan liknade en kavalleriattack fram till signalstationens grindar. Hon skrattade högt medan hon red och uppmanade sin eskort att följa med i hennes hänsynslösa framfart. Frances drog ett häftigt andetag.

— Gode gud! utbrast hon chockerat. Det är Lucy Tempest! Vad tänkte Henrietta på som tillät henne att komma hit ut tillsammans med de där unga männen? Hon tillade, när hon såg att Jenny stirrade på henne i stum förvåning: Sedan Abigail hade rest blev Lucy för mycket för mej och jag måste erkänna att jag kände mej lättad, när Henrietta flyttade in till sitt nya hus på Pitt Street och erbjöd Lucy att följa med. Hon är inte det minsta lik Abigail och den sista tiden har hon tyvärr blivit kolossalt egensinnig och upptagen enbart av sina nöjen. Henrietta klagade vilt över hennes uppförande på guvernörens bal. Du kanske lade märke till henne? Sjuttiotredjes unga officerare tävlade om hennes gunst och enligt min uppfattning skämde hon ut sej riktigt ordentligt.

Vilket hon även tycktes göra nu, tänkte Jenny och undrade en aning cyniskt hur länge Henrietta Dawson skulle ha överseende med flickan. När Abigail O’Shea bodde hos Dawsons på Upwey, som familjens gäst, hade Henrietta utnyttjat henne som obetald barnsköterska när hennes tre barn var hemma på ferier. Hon hade otvivelaktigt haft samma förhoppningar för Lucys del den här gången.

— Kom, uppmanade Frances. Om vi går en bit åt vänster kommer vi att ha strålande utsikt ner över skeppen.

Jenny följde henne och glömde Lucy Tempest och de olyckliga kvinnor och barn, som romkårens män lämnade kvar. Konvojens tre fartyg var klart synliga på det blå vattnet nedanför dem. De svepte som vitvingade sjöfåglar över den oroliga ytan med alla segel hissade. Sedan föll de alla av med Hindostan majestätiskt i täten och styrde ut på det öppna havet med vinden akter ifrån.

Deras kurs skulle föra dem ut till det väldiga Stilla Havet, ut mot den farofyllda resan runt Hornet till Rio de Janeiro och därifrån till England ... Jenny vinkade och ropade tillsammans med de andra, men hon kände det som om de bortseglande fartygen hade tagit hennes hjärta med sig. Hennes ögon skymdes av oförlösta tårar och hennes hand darrade, när hon vinkade.

Hon undrade med förtvivlan vad Justin skulle komma till, när han steg i land i England. England förde fortfarande krig och om Justin blev godkänd av Kungliga Flottan skulle han kommenderas ombord på ett örlogsfartyg — precis som hans far hade blivit före honom och även Andrew. Hade det varit fel av henne att låta honom resa — att uppmuntra honom att resa? Skulle han någonsin komma tillbaka? Skulle hon någonsin få se honom igen, eller skulle hon förlora honom, som hon hade förlorat så många andra?

En signal hissades upp på Hindostans mast och hälsades av ett rungande vrål från åskådarna på klippkrönet.

— Farväl! ropade de i samfälld kör. Farväl och lycklig resa!

Frances tog Jennys arm.

— De är borta, Jenny, sa hon milt. De är borta.

Lucy Tempest satt buttert tyst, buttert och upproriskt tyst, medan familjen Dawsons svajande vagn förde henne mot bebyggelsen vid Hawkesbury och det hon betraktade som en förvisning på Yarramundie.

Mitt emot henne satt Henrietta Dawson, också hon för det mesta tyst under den långa, tröttsamma resan, och fläktade sig ursinnigt med en solfjäder, medan hon stirrade ut genom fönstret på det förbipasserande landskapet med glanslösa ögon. Guvernörens utmärkta postväg hade framskridit så långt som till Parramatta, men därefter var vägen bara hjulspår, gropiga och dammiga. Till och med det här välbyggda ekipaget måste nöja sig med att ta sig fram i snigelfart över den. Den krängande, skumpande färden gjorde Lucy fysiskt illamående och hon hade stor lust att be Henrietta beordra ett kort uppehåll, för att hon skulle få hämta sig, men under de här omständigheterna kunde hon inte ens förmå sig att be om en så blygsam tjänst.

Henrietta hade behandlat henne grymt orättvist, sa hon sig bittert. Tidigare, när de båda två hade bott under Frances Spences gästfria tak, hade Henrietta aldrig sagt någonting om hennes uppförande eller öm hennes vänskap med guvernörens unge adjutant, John Maclaine och hans officersbröder. Hon hade för all del varit mycket diskret — eller försiktig vore kanske en sannare beskrivning — och den snälla, toleranta Frances hade varken kritiserat henne eller försökt förebrå henne, men ... Lucy suckade ilsket. Det hade känts så trist i det spenceska huset när Abigail hade rest därifrån, så hon hade med stor entusiasm tackat ja, när Henrietta erbjöd henne att flytta med till deras nya hus på Pitt Street.

Huset var stort och det låg bara femtio meter från det hus, där kommendör Bligh med viss pompa hade residerat före avresan, och Dawsons hade stort umgänge, i varje fall när Timothy var där. Hon hade trott — helt felaktigt hade det visat sig — att Henrietta skulle låta henne få all den frihet hon kunde önska sig. I stället hade Henrietta lagt sig sjuk i en eller annan inbillad åkomma en vecka efter inflyttningen, när Timothy Dawson återvände till sin farm vid Upwey.

Det hade blivit slut på festerna och — Lucy gav sin tidigare värdinna en hätsk blick — Henrietta hade begärt att hon skulle delta i hushållsarbetet, tjänstgöra som guvernant åt de tre bortskämda barnen Dawson och dra sig tillbaka från den sociala scenen och det vid en tid, då middagar, utflykter och baler avlöste varandra.

När hon tänkte tillbaka måste hon naturligtvis erkänna, att det hade varit idiotiskt av henne att tacka ja till Archie MacNaughtons inbjudan att äta middag och spela kort i hans bostad. Hon hade vetat att hans bäste vän, Philip Connor, skulle komma dit och Philip var en vild yngling, som hade ett mycket dåligt inflytande över både Archie och John Maclaine. Alla tre hade fått skarpa reprimander för att de hade ridit in i folkhopen på South Head, när de kom dit för att se kommendör Blighs konvoj segla bort ... någon illasinnad person hade gått till hans excellens och rapporterat och denne hade gett dem en mycket sträng utskällning. De hade inte menat något illa. I varje fall inte hon själv — de hade bara velat vinka adjö till den stackars Jamie MacAlpine, som hade skickats hem i onåd för att han hade tagit sig friheter mot mrs Macquaries kammarjungfru.

Men, som alltid, hade någon elak glädjedödare tagit illa vid sig av deras uppvisning i ungdomlig livsglädje och gjort en formell anmälan och därmed hade de råkat riktigt i biåsväder. De hade fått en skarp varning och underrättats öm att de riskerade att få dela Jamies öde och bli hemskickade. Med tanke på det borde Archie MacNaughton ha vetat bättre än att låta sin lilla bjudning urarta till slagsmål.

Ändå hade det hela börjat fullkomligt oskyldigt. De hade avnjutit en superb buffet och spelat whist, alla på gott humör men utan några överdrifter. Hon hade varit enda flickan och ... Lucy sneglade på Henrietta Dawsons avvisande, slutna ansikte igen och suckade. Hon hade försökt förklara, men Henrietta hade vägrat att lysna.

— Du är en opålitlig liten slyna, Lucy, hade hon sagt. Jag måste skydda Julia och Dodie från ditt skadliga inflytande och jag kan inte ha dej kvar i mitt hus. Jag ska ta dej med till Upwey och sedan får din syster skicka någon från Yarramundie som tar dej med dit så fort som möjligt. Nu får Abigail försöka hålla dej under kontroll, för jag kan det inte.

Men hon var inte alls någon slyna, tänkte Lucy buttert. Hon hade inte vetat att Philip skulle bete sig som han gjorde — hur skulle hon ha kunnat veta det? Visst hade han druckit mer än han brukade och han hade varit berusad, när han föreslog Archie MacNaughton att de skulle bjuda in ytterligare två damer. Hon hade försökt övertala dem att låta bli och det hade John MacLaine också och ... nåja, de hade kanske inte varit tillräckligt ihärdiga i sina övertalningsförsök. Det i sin tur berodde troligen på att de hade tagit för givet att Philip hade menat att deras inbjudan skulle