Ljusnande framtid

By Vivian Stuart

Den tionde boken i den spännande och dramatiska berättelsen om Australiens kolonisation - ett land av blod, passion och drömmar.

Till det nya landet Australien kommer inte enbart engelsmän.
En ung amerikanska, den enda överlevande efter ett skeppsbrott, hamnar också där. Hon står alldeles ensam i denna för henne så nya och fullkomligt främmande värld.

Dit kommer också en amerikan som tjänat i den engelska hären mot Bonaparte. Han kommer frivilligt.
I denna smältdegel ska alla skapa sig ett liv. Motgångarna är många, men framtiden är ändå förhoppningsfull …

• Language: Svenska
• Publisher: Skinnbok
• Release date: Jan 27, 2023
• ISBN: 9789979642831

Book preview

Ljusnande framtid: Pionjärerna 10

Ljusnande framtid

Vivian Stuart

Ljusnande framtid – Pionjärerna 10

Originalets titel: The Adventurers 2

Copyright © Vivian Stuart, 1983

Copyright © Jentas ehf. 2021

ISBN 978-9979-64-283-1

Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring och spridning etc.

Kapitel 1

Transportfartyget Conway plöjde sig fram genom grov sjö sex veckor efter det att det lämnat Kapstaden, när Murdo plötsligt blev kallad till kaptenens hytt. Det var efter midnatt och han hade sovit djupt. Han vaknade, buttert och motvilligt, av att sergeant Holmes ruskade i honom.

— Vad i helvete är det frågan om, sergeant? utbrast han retligt. Vad vill ni så här dags på natten?

— Det är inte jag som vill nånting, sir, svarade den storväxte sergeanten, oberörd av det ovänliga mottagandet. Det är kapten Barlow. Och det är allt bäst att ni snor er på, mr Dean, för det är bråttom. Vi har ett myteri under uppsegling.

Murdo svor mellan tänderna men han klev ur sin koj och tog sina byxor och drog dem på sig medan han huttrade av kyla. Det var bitande kallt på de här sydliga latituderna och även under däck trängde den isande vinden ända in i ryggmärgen.

— Kapten Barlow har påstått att fångarna varit beredda att göra myteri minst ett dussin gånger sedan vi seglade, sergeant, sade han medan han stack fötterna i stövlarna och ställde sig upp på det gungande underlaget. Det kan vara fler gånger ändå, för jag har tappat räkningen, men varenda gång hittills har det visat sig att hans farhågor har varit grundlösa. De där arma fångarna är slagna i kedjor och halvt ihjälsvultna.

— Den här gången är det annorlunda, sir, försäkrade sergeant Holmes med djup övertygelse. Den här gången är det allvar. En av dem kom och varnade kaptenen. Jag har kallat ut våra män och beväpnat dem.

Han gav en detaljerad redogörelse för de åtgärder han hade vidtagit, men Murdo lyssnade nästan inte. Vid varje föregående tillfälle hade samma försiktighetsåtgärder vidtagits — fördubblad vakthållning, varje lucka som ledde ner till fångarna på orlopsdäck bevakad och två man med laddade musköter på post utanför kapten Barlows hytt, på uttrycklig begäran från honom.

Det var emellertid ett under att de arma satarna till fångar inte hade försökt att överta fartyget långt tidigare, tänkte Murdo dystert, medan Holmes räckte honom hans fuktiga, saltsträva uniformsrock och han krånglade sig i den. Gud skulle veta att de hade provocerats över gränsen till det uthärdliga under de här senaste månaderna. Barlows handelsvaror upptog utrymme som skulle ha varit deras med det resultatet att alla hundrasjuttio var hopträngda i det illaluktande, ohyreförpestade mörkret i skeppets buk, kedjade, med ett minimum av motion och tvingade att existera på mat som i obehagligt hög grad påminde om de skulor man brukar ge till svin.

George de Lancey hade protesterat högljutt och krävt förbättrade förhållanden för fångarna, men Barlow hade sannerligen inte gjort mycket för att tillmötesgå hans krav. Han hade visserligen beordrat rökning av orlopdäcket innan skeppet angjorde Rio, men det var mer för att han fruktade ett ingripande från hamnens hälsovårdsmyndigheter än för att han ville undvika att ådraga sig de Lanceys missnöje. De båda männen talade över huvud taget inte längre med varandra och stämningen i matsalen hade av den anledningen blivit minst sagt spänd, medan styrmannen, Henry Fry, stod på de Lanceys sida men var rädd för att visa det öppet och resten av officerarna var hans aggressiva motståndare.

Och han själv... Murdo suckade. Han medgav inom sig att det var ren feghet som fick honom att förhålla sig neutral och han beklagade det djupt. Han tyckte om och beundrade George de Lancey, men det stod för mycket på spel för honom för att han skulle våga ta några risker. Faran var alltför stor och de följder, som väntade honom om hans verkliga identitet skulle bli avslöjad, var alltför fruktansvärda för att han ens skulle våga tänka på dem. De skulle utan ett ögonblicks tvekan slänga ner honom bland fångarna, om de skulle få veta vem han verkligen var och vad han hade gjort — en fånge som rymt på vägen till det fartyg som skulle deportera honom till New South Wales och en deserterad soldat, som stulit en annan mans identitet!

Murdo sneglade nervöst på sergeant Holmes medan han knäppte sitt bälte. Ibland fruktade han att sergeanten hade sina misstankar mot honom. Han kom ofta på Holmes med att iaktta honom och han var en aning för benägen att ifrågasätta hans auktoritet och att ta emot hans order med en butter fräckhet, som gränsade till insubordination. Hans uppförande nu var typiskt... Holmes hade posterat vakten innan han kom till honom för att rapportera och få order om förstärkt vakthållning. Hade inte kapten Barlow skickat efter honom skulle sergeanten troligen ha låtit honom sova i okunnighet om vad som hände — om någonting över huvud taget hände — i hopp om att det skulle väcka kaptenens missnöje.

— Var är kaptenen? frågade Murdo med avsiktlig skärpa. På däck eller i sin hytt?

— I sin hytt. Jag tog med mig karln som kom till oss med varningen dit. Vi fick lov att smuggla ut honom för de där irländska svinen skulle ha skurit halsen av honom ifall de hade haft den ringaste aning om vad han tänkte göra. Holmes verkade ytterligt belåten med sig själv, som om han hade utfört ett smärre underverk. Han antydde tidigt i eftermiddags att han hade nånting viktigt att tala om för kaptenen men han var livrädd för de andra, så jag låtsades som om jag arresterade honom för olaga spritinnehav och alla hans kamrater, de vred sina händer och lovade att tala till hans försvar. De...

Murdo avbröt honom.

— Det är bra, sergeant, jag behöver inte höra hela historien. Vad heter han?

Sergeant Holmes rätade på sig och satte upp en förorättad min.

— MacBride, sir. Peter MacBride. Som jag sa är han hos kaptenen och...

— Låt oss då gå och söka upp kaptenen, sade Murdo och avbröt honom igen.

De båda rödklädda vakterna stramade upp sig i givakt utanför kapten Barlows kajuta och Holmes knackade högljutt på dörren.

— Sergeant Holmes, sir, och mr Dean, anmälde han.

— Det var på tiden, kommenterade kapten Barlow vresigt. Han var bara halvklädd med en tjock flanellnattskjorta instoppad innanför ett par solkiga, vita byxor och nedanför dem stack de strumpklädda, stövellösa fotterna ut på ett egendomligt skabröst sätt. En tennmugg med rom stod bredvid hans armbåge — nästan tom, observerade Murdo med föraktfullt ogillande. Andre styrmannen, Charlie Lawrence, stod på helspänn och fullt påklädd bakom honom med en pistol i handen. Mellan dem stod fangen, smutsig och orakad, och såg oavbrutet från den ene till den andre, som om han vädjade om barmhärtighet.

— Tack vare er sergeants uppmärksamhet, mister, fortsatte Barlow, har en komplott som går ut på att mörda oss alla och ta fartyget avslöjats. Han gjorde en gest mot den ängsligt hopkurade fången. Den här mannen har riskerat livet för att varna oss, men jag antar att ni tänker säga mig att det hela är falskt alarm och att ni inte visste nånting om det.

— Jag visste ingenting om det, medgav Murdo. Men vad kan fångarna göra så länge luckorna är stängda och jag har mina män beväpnade och utposterade? De är kedjade och obeväpnade... det finns ingen möjlighet att de ska kunna bemäktiga sig fartyget och ändå mindre mörda oss, kapten. De...

Kaptenen avbröt honom, röd av ilska.

— De där svinen är inte alls obeväpnade, mister! Berätta för honom, MacBride, berätta för vår svårövertygade kunglige officer här det ni berättade för mig, för guds skull! Jag vill se handling och det vill jag se nu!

Fången svarade med inställsam iver. Han var en mager man av obestämd ålder och med ett allmänt frånstötande utseende. Han gjorde ett ändå mer osympatiskt intryck än han hade behövt göra genom att han tydligen inte på länge hade begagnat sig av fångarnas generella tillstånd att skölja av sig med vatten efter varje dags motionsstund.

— Det är alldeles sant, ers höghet, försäkrade han. Precis som jag sa till sergeanten här så har minst ett halvt tjog av männen skaffat sig vapen. De har gjort sig klubbor av ribbor som de har tagit från kojerna och prästen, fader Joseph, han har en pistol. Nog för att han har den gömd allt men jag har sett’en med mina egna ögon. Och en del av dem har filat igenom fotjärnen och slipat dem så att det har blivit som ett slags knivar... Den nasala, dialektala rösten fortsatte, räknade upp namn och kom med andra anklagelser, som han inte kunde lägga fram några bevis för, när han blev pressad, och Murdo lyssnade utan att försöka dölja hur skeptisk han var.

— Hur hade de tänkt sig att de skulle bryta sig ut? frågade han kallt. Har de talat om det för er?

MacBride ruskade olyckligt på huvudet.

— De talar aldrig om nånting för mig, sir, men jag har sett vad de håller på med och jag har allt hört vad de går och viskar om. Seamus Burke och den där de kallar för mr Fitzroy och prästen — det är de som är ledarna. Heliga Guds moder, sir, ni måste tro mig! Det är ju alldeles sant det jag säger!

— Det tror jag att det är, sir, insköt sergeant Holmes med eftertryck. Ni går inte omkring bland de där samvetslösa förrädarna där nere när maten delas ut, som jag gör, så ni kan inte ha hört hur det viskas. Men jag, jag har hört och jag vet att det är något sattyg de har för sig. Han vände sig mot kaptenen. Sir, enligt min uppfattning kommer de att slå till när vi siktar land. Och det lär inte dröja länge till dess, eller hur, sir?

— Inom loppet av det närmaste dygnet bör vi ha sydligaste udden av Van Diemen’s Land i sikte, bekräftade kaptenen. Han tömde sin mugg och ställde ned den medan hans läppar hårdnade. Vinden är ostlig och tilltar i styrka och barometern sjunker, tillade han dystert. Vi kommer att få oväder och blir det lika illa som jag tror så får vi kanske lov att gå in i Adventure Bay och söka skydd där. I så fall, mr Dean, får ni och era förbannade hummerryggar vara på er vakt natt och dag, är det uppfattat? Inget slöande i kojerna, för har sergeant Holmes rätt kan åsynen av land bli det som får de där satans irländska rebellerna att sätta i gång sitt myteri.

— Jag är medveten om min plikt, sir, försäkrade Murdo avmätt.

— Jag hoppas innerligt det, mister, svarade Conways befälhavare. Han gjorde ett kast med huvudet mot andre styrmannen och befallde barskt: — Mr Lawrence, nu ska vi sätta de där svinen på plats. Ge dem en varning som de förstår. Innan ni skickar ner morgonvakten beordrar ni uppställning på däck för att bevittna bestraffning, precis som det ska gå till på ett av kungens fartyg. Tror ni att ni kan göra det?

— Aj, aj, sir, svarade Lawrence. Han drog nervöst tungspetsen över läpparna. Men... vem är det ni tänker straffa, om jag får fråga, sir?

— Idiot! skrek Barlow otåligt. Använd den lilla hjärna ni har fått av den gode guden! En av ledarna, så klart — den där papistprästen — vad är det han heter? Fader Joseph eller nånting. Om MacBride talar sanning så har han en pistol gömd på sin person eller i kojen. Gå dit ner tillsammans med fänrik Dean och en skock av hans rödrockar och hitta den där pistolen! Ta sen med er hans svinaktighet fader Joseph hit till mig så ska jag döma ut straffet. Det ska nog lära dem en nyttig läxa!

Alla i hytten — alla utom sergeant Holmes — stirrade med bestörtning på honom. Murdo började protestera, men Holmes avbröt honom.

— Låt mig sköta det här, kapten Barlow, erbjöd han. Jag vet hur man ska göra i såna här fall. Om mr Lawrence vill komma med som vittne och om MacBride visar mig var prästen sover så ska det gå att göra det här utan någon uppståndelse. Det ska jag bli man för, sir...

Den olycklige MacBride gav till ett tjut av skräck.

— Heliga Guds moder, sergeant, ni lovade ju! Ni gav ert ord på att ni inte skulle skicka tillbaka mig ner till fångdäcket ifall jag sa allt ni ville jag skulle säga! Han sjönk ner på knä och vred sina beniga händer av förtvivlan medan han skakade i hela kroppen. Holmes tog emot hans vädjan med likgiltighet och förakt och sade ingenting. Herregud, sir, bad irländaren och riktade nu sin bön till kaptenen. — De kommer att döda mig ifall jag kommer tillbaka dit ner, det vet jag! Jag kan arbeta på skeppet, sir, jag gör precis vad ni vill, men skicka mig inte dit ner igen, för guds skull, skicka mig inte dit igen!

Kapten Barlow ryckte på axlarna.

— Kan ni hitta prästen utan den här ynkryggens hjälp, sergeant? frågade han. Holmes nickade lugnt och kaptenen sade föraktfullt: — Nåja, ta ut honom härifrån, mr Lawrence. Han kan sättas i arbete tillsammans med de andra slöfockarna. Skicka ner honom till mässdäcket.

Medan Lawrence följde sina instruktioner försökte Murdo sig på en ny protest, men Barlow tystade honom med ett ilsket vrål.

— Det är jag som är befälhavare på det här fartyget, fänrik, glöm inte det! Jag tänker inte finna mig i att en skock lusigt, irländskt slödder hotar mig med myteri och försöker stjäla mitt skepp. Det har varit alldeles i helvete för många såna hot redan under den här resan! Nu får det vara nog och nu tänker jag ge dem en läxa som de aldrig ska glömma!

— Men, kapten, om ni låter piska prästen uppmanar ni dem till våld, invände Murdo desperat. Ta vem som helst utom honom, sir, om ni vill ge dem en läxa, det ber jag er. Om ni hoppas att kunna hindra dem från...

— Ni kanske rentav är en förbannad papist själv, mister? avbröt Barlow hånfullt.

Murdo tänkte skuldmedvetet på att han hade fostrats i den katolska läran, men det hade gått lång tid sedan han utövade den. Innan han hunnit svara vare sig ja eller nej fortsatte kaptenen hårt:

— Vilket ni än är ska ni förbanne mig lyda mina order! Ge er i väg ner till orlopen, fräcka snorvalp där, och ge er sergeant det stöd han behöver. Jag vill att ni hittar den där pistolen och att ni har vittnen med er när ni gör det, sen tar ni med er prästen hit, är det förstått? Och gör det där irländska packet något som helst motstånd ska ni ge era soldater order att öppna eld mot dem. Är det fullkomligt klart, mister, eller vill ni att jag ska stava det för er?

— Det behövs inte, sir, svarade Murdo stelt. Jag har fullkomligt klart för mig vad era order innebär.

Han visste att det skulle vara lönlöst att argumentera. Under hela den här långa, prövande resan hade Conways skeppare hela tiden fruktat att fångarna skulle göra ett försök att överta skeppet, han hade medgett det öppet och han hade gått till de mest brutala ytterligheter för att förhindra en sådan möjlighet. Men nu... Murdo var djupt villrådig när han lämnade hytten.

Nu verkade det som om kapten Barlow hade satt sig i sinnet att provocera fram ett utbrott från fångarnas sida. Det verkade faktiskt som om han ville att de arma stackarna skulle tillgripa myteri och gjorde de det, då skulle han inte visa dem någon som helst barmhärtighet, det var helt uppenbart. Han var fast besluten att slå tillbaka varje försök till uppror med hänsynslös ringaktning för irländarnas liv, ja, även för soldaternas liv, de soldater som var skyldiga att utföra hans order. Och utföra dem utan att ifrågasätta dem, gud hjälpe dem!

När Murdo stod ute i den svagt upplysta gången kände han sig för ett ögonblick frestad att överlåta till sergeant Holmes att arrestera prästen. Den infernaliske sergeanten hade satt i gång alltsammans. Det var han som hade tagit upp MacBride från fångarnas däck och tagit honom till kaptenen med hans vilda och helt obestyrkta berättelse.

Men... Holmes väntade på honom med ironisk underdånighet och ett egendomligt leende spelande kring läpparna. Mannen var alltför opålitlig för att kunna släppas ner i den där mörka hålan med en beväpnad soldatstyrka under sitt befäl. Han måste själv följa med, tänkte Murdo bittert. Han måste vara där, om inte annat så för att hindra Holmes från att genomföra de sadistiska planer han hade, vilka de nu var.

För Holmes hade planer, varje instinkt övertygade Murdo om det. Den satans mannen! Nu flinade han öppet utan att ens försöka dölja det perversa nöje han fann i att ha framkallat den här krisen. Hur tusan hade han kunnat vara så blind, frågade sig Murdo. Det var inte kapten Barlow som försökte provocera fram ett myteri... det var sergeant Holmes, som hade lurat kaptenen att tro att fångarna planerade en utbrytning!

Som för att bekräfta hans misstankar sade sergeanten med ovälkommet deltagande:

— Ni behöver inte göra er besvär, mr Dean. Mr Lawrence och jag kan göra det som måste göras. Det bör inte ta oss mer än tio minuter och orlopen är inget ställe för en gentleman med ömtåliga känslor eller känslig mage.

Murdo måste till sin skam erkänna att han vanligtvis undvek fångarnas förläggning som pesten. Han avskydde den stinkande luften och åsynen av de kedjade fångarna och hur han än försökte kunde han inte komma ifrån vetskapen om att ifall ödet inte hade velat annorlunda, skulle han själv ha kunnat vara dömd att göra den här långa resan under likartade omständigheter. Den mumlande gamle domaren hade dömt honom till deportering på livstid och han... Han tvingade bort det bittra minnet ur sina tankar. Han var fänrik Michael Dean, officer vid Kungliga Fyrtiosjätte infanteriregementet och det var han, påminde han sig, inte sergeant Holmes, som förde befal över den militära styrkan ombord.

Murdo tog sig samman och sade, kort och skarpt:

— Jag följer med, sergeant. Ni hörde kapten Barlows order. Han vill ha vittnen när prästen visiteras.

Holmes höjde sina mörka ögonbryn av förvåning, men han ryckte på axlarna och sade ingenting och när Lawrence kom tillbaka följde båda två honom till midskeppstrappan. De båda vaktposter, som stod vid foten av dem, föll in bakom dem på kort order från sergeanten. Lawrence tog en lykta från en krok och i det fladdrande skenet från den gick de ner till orlopsdäcket.

Där var det praktiskt taget helt mörkt och stanken var så olidlig till och med i kapten Barlows lånta lastutrymme, att Murdo måste bita ihop för att inte kräkas, när en våg av illamående svepte igenom honom. Ett kraftigt skott med skottgluggar och spikbeslag spärrade av fångarnas avdelning från den lucköppning de använde. Dörren var förstärkt med kraftiga järnbeslag och låst med tre separata hänglås, som vart och ett krävde sin egen nyckel. Holmes viftade till de båda vakter, som var posterade i den smala gången och de steg åt sidan medan han plockade fram nycklarna ur sin ficka under yviga åtbörder. Han kastade en blick in genom det gallerförsedda titthålet i dörren och sade:

— Prästen har en egen koj — tredje eller fjärde på styrbords sida, undre raden, om jag minns rätt. Såvitt jag kan se är det inget av de där svinen som rör på sig så om vi går in kvickt och griper honom bör de inte kunna ställa till nånting för oss.

Han talade till Lawrence och ignorerade Murdo, medan han och andre styrmannen började låsa upp dörren. Murdo kom på sig själv med att önska att han hade tagit sig tid att väcka George de Lancey och be honom att närvara som ännu ett vittne. Men nu var det för sent och för övrigt var de Lancey en civil passagerare med ändå mindre auktoritet än han själv. Han var visserligen advokat, men... Den tunga dörren öppnades med ett trögt gnissel och Lawrence gick in med lyktan hängande på armslängds avstånd framför sig.

Plankgolvet var täckt av ett mer än tumstjockt lager vatten efter den senaste stormen, och det skvalpade sävligt från sida till sida med skeppets rörelser och bidrog till lukten av förruttnelse i luften, som hängde tung och stillastående, eftersom båda vädringsventilerna var stängda. Två rader träbritsar, den ena ovanför den andra, sträckte sig framåt från stormasten, var och en en och åttio i fyrkant och var och en upptagen av fyra män. Mellan dem löpte en kedja där männens fotjärn vid behov kunde fastas... ett av Barlows brutalt raffinerade påhitt.

Fångarna började röra på sig, väckta av ljudet från den osmorda dörren och Lawrences lykta. Somliga satte sig upp under förbryllad tystnad och andra hälsade det oväntade intrånget med buttra klagomål och hädiska svordomar. Sergeant Holmes låtsades inte om dem. Han marscherade fram, döv för både otidigheter och frågor, och gick med Lawrence i hälarna till den brits, där prästen sov. Fader Joseph var en ung man, mager och blek, med rakat huvud och ett ärr över ena kinden. Han satt hopkrupen under den enda tunna filt, som tilldelats varje fånge och kämpade förgäves för att göra sig fri, när sergeantens stora händer grep honom hårdhänt i axlarna och drog honom ur sängen.

— Vad vill sergeanten mig? frågade han förskräckt, sedan kom han att tänka på sitt kall och tillade lågt: Om någon av männen är döende och behöver mig kommer jag frivilligt. Ni har ingen anledning att använda våld. Jag vet mina plikter inför Gud även på det här helvetesskeppet och...

Holmes knytnäve tystade honom mitt i meningen och prästen vacklade baklänges med sina kedjade händer höjda för att skydda ansiktet mot nya slag. Lawrence höll på att söka igenom britsen. När han skar upp den fuktiga halmmadrassen med sin sjömanskniv muttrade han belåtet när målet för hans sökande blev synligt.

— Ser man på! utbrast han. En pistol — den här skojaren till präst har en pistol! Hur stämmer det med hans plikter inför Gud, månntro? Han höll fram sitt fynd för att Murdo skulle inspektera det. Ett retsamt leende lekte kring hans läppar medan han förde lyktan närmare. — Nu är ni vittne till att det är en pistol, eller hur, mister?

Murdo såg en gammal duellpistol, så rostig att den troligen skulle sprängas om det med hjälp av ett eller annat mirakel skulle gå att lossa ett skott med den. När inte ens det mest ihärdiga letande kunde avslöja vare sig kula eller krut till den, undrade Murdo varför den unge prästen hade gjort sig besvär att behålla den. Men trots allt var den ändå en pistol, det kunde ingen förneka, lika lite som någon kunde förneka att den hade hittats i fader Josephs ägo och att han hade hållit den gömd.

Det tillstod han motvilligt, när Lawrence pressade honom, och utan att invänta order grep Holmes prästen i den trasiga, svarta rockens krage och började fösa honom framför sig mot fängelsets dörr.

De fångar som var tillräckligt nära och tillräckligt vakna för att förstå Holmes avsikt, krävde ilsket och högljutt att fader Joseph skulle släppas loss, andra stämde in och ett gastkramande larm utbröt, när irländarna plötsligt skrek vilt och dunkade sina kedjor mot britsarnas trä. Men åsynen av vaktposternas höjda musköter tystade alla utom en handfull av de tappraste själarna och sergeant Holmes barska underrättelse om att de var beredda att öppna eld räckte för att slå ner modet även på dem.

Under spänd, bitter tystnad måste de se på när deras präst fördes bort, men när dörren hade smällts igen och de tre hänglåsen än en gång hade låsts, då började de sjunga och Murdos hjärta blev tungt, när ljudet av de trotsiga rösterna ekade från för till akter.

Vi förlitar oss på Gud där ovan

och vår gröna fana älskar vi.

Oh, att dö är långt, långt bättre

än att leva i förbannelse som vi.

Murdo bevistade den korta rättegången i kaptenens hytt och med motvillig butterhet avgav han sitt vittnesmål och hörde fader Joseph dömas till femtio piskslag.

Det brutala straffet verkställdes nästa morgon i närvaro av hela fartygsbesättningen och tjugo fångar, alla i kedjor och under stark bevakning uppe på fångarnas motionsdäck.

Prästen var medvetslös när han skars ner och innan kapten Barlow gick ner till frukosten upplyste han fångarna på motionsdäcket om att betydligt strängare straff var att vänta vid första tecken på oroligheter.

Kapitel 2

George de Lancey fick inte höra talas om den olyckliga episoden förrän han kom upp på däck lagom för att se bestraffningen.

Han blev chockerad och fysiskt illamående — det förra på grund av offrets kall, det andra på grund av bestraffningen — och han gick och sökte upp fänrik Dean för att fa en förklaring. Han fick den och han lyssnade med växande vrede till den yngre mannens redogörelse för förspelet till bestraffningen.

Medan allt det här utspelades hade han sovit, sovit en extra tung sömn efter den frikostiga konsumtion av Kap Brandy, som på senare tid hade blivit en vana för honom och hans samvete anklagade honom bittert och obarmhärtigt, medan det beklämmande händelseförloppet blev klart för honom.

— Michael, varför i himlens namn väckte ni mig inte? utbrast han förebrående.

— Men, sir, vad skulle