Mitt Montmartre

By Anna-Lena Brundin

I Mitt Montmartre skriver Anna-Lena Brundin om den fyrfaldige vinnaren i tärning på Bistrot Le Cyrano och om kocken Simone som gör matlådor till sina stamkunder; om väninnan Mona som suktar efter en romantisk kväll och den vackra grannen Claire på Avenue de Wagram. Hon skriver om Parisnätter, cafébesök, stadens klibbiga augustihetta, Montmartres Casanova och Edith Piafs livsöde. I sann Sex and the City-anda begrundar Brundin storstadslivets egenheter i detta kärleksbrev till Paris. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 31, 2022
• ISBN: 9788728371831

Book preview

Anna-Lena Brundin

Mitt Montmartre

SAGA Egmont

Mitt Montmartre

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright © 2014, 2022 Anna-Lena Brundin och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728371831

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Tack till den ständigt lika inspirerande Katrin Jakobsen, med vilken jag skapade förlagan till denna bok.

Förord

vad ska du göra i helgen?

Jag ska till Paris.

Jaså? Nä… då föredrar jag London.

Jag vet inte vad jag ska svara. Varför måste det alltid jämföras? Som om det vore tvångsmässigt. Det var likadant när jag skulle flytta till Stockholm.

Stockholm?

Ja.

Jag tycker mycket bättre om Göteborg.

Eller när jag uttryckte min uppskattning för katter.

Jag gillar hundar mer.

Jaha, sa jag. Men jag har både hund och katt faktiskt. Och jag dricker både kaffe och te och öl och vin, rött som vitt.

När jag var tonåring var jag väldigt förtjust i Björn Borg. Fast jag föredrar Stenmark, sa nån då.

Jag börjar skönja ett mönster. Om någon säger sig föredra Göteborg, kan man ge sig fan på att samma person även föredrar London, öl, Stenmark och hundar. Varför är det så? Måste man tvunget ta parti? Jag menar, vi tar ju inte parti när det gäller så mycket annat. Man hör ju aldrig någon säga:

Jag ska till Arboga.

Jaså?… nä, jag föredrar Skövde.

Men nu, i denna bok, är det Frankrike, Paris och framför allt Montmartre som gäller. Bara så ni vet.

Uppe i det blå

jag blir alltid lika glatt överraskad av att solen skiner ovanför molnen. För bara en liten stund sedan var jag där nere i den grå sörjan, och nu är det bländande ljust. Det pirrar i magen. Humöret är på topp och jag är sugen på att språka med någon, skämta, dela min otyglade glädje, just som flygvärdinnan dyker upp med sin doftande vagn.

Någonting att dricka till maten?

Är det kött eller fisk?

Kyckling.

Då tar jag rosévin.

Det har vi tyvärr inte.

Jag vet. Vitt, tack.

Lyckan började spira redan i taxin. Känslan att få säga Utrikesterminalen, tack är… låt mig säga, fenomenal. Checka in, växla till euros, bunkra några stockar snus, köpa en lyxig parfym på taxfree, smutta på ett glas cider i baren. Obetalbart.

Dessutom känner jag mig snygg för en gångs skull. Skorna är putsade och jag är propert klädd i långbyxor och kavaj, bär en sober vardagsmakeup och har fönat håret (det vill säga: böjt luggen inåt). De flesta kvinnor har för vana att vara såhär välvårdade mest varje dag, men för mig är det sensation.

Kycklingen är trendigt tillagad i lime och chilisås medbasmatiris till rostad paprika. Vilket kanske låter gott, men den smakar ungefär som att suga på tummen. Ingenting.

Och som den luttrade resenär jag blivit genom åren gräver jag då fram min lilla tabascoflaska som alltid ligger beredd i handväskan. En vana jag lagt mig till med i samband med SJ:s skamlösa lasagne.

Skål!

Skål, muttrar mannen vid min sida. Han sneglar på tabascoflaskan, varvid jag genast erbjuder honom den och han skiner upp.

Tack! Vilket proffs! Du har räddat min dag.

Jag blir smått generad över att så lite kan räcka för att rädda någons dag.,

Stolen bakom är tom, så jag kan luta mig tillbaka med gott samvete. Bilder, stämningar och dofter svindlar förbi. Montmartre. Min lilla lya. Som jag har längtat. Vilken lycka att ha ett eget krypin, att slippa ta in på hotell. Franska hotell kan vara lömska.

En gång, när jag bodde på hotell vid Place D’Italie, stod duschkabinen inne i rummet. Där fanns alltså inget badrum, vilket var helt i sin ordning med tanke på hur billigt rummet var. Men. Dörren till kabinen kunde bara öppnas inåt, visade det sig – och där var duschmunstycket i vägen, så det var omöjligt att ta sig in. Det hade inte gått att klämma in huvudet om jag så hade skurit av mig öronen.

När jag gick ned till receptionen och påpekade detta, tittade mannen deltagande på mig och sa:

Vi vet, Madame. C’est un problème. Det är många som har klagat.

Och sen var det inte mer med det. Fransmän är gåtfulla. De tycks besitta en högst personlig verklighetsuppfattning. Som när jag, vid ett annat tillfälle, skulle besöka Eiffeltornet med några vänner. Framför den låsta entrén hängde en skylt med lydelsen:

TOUR EIFFEL EST FERMÉE EN RAISON DE LA NEIGE – MERCI DE VOTRE COMPREHENSION. Stängt på grund av snö? Vi såg ut över den nakna asfalten och log. Inte en snöflinga så långt ögat kunde se.

Så är det inte sällan. Obegripligt och underbart, på en och samma gång.

Av någon anledning njuter jag av att bli konfunderad. Det kickar igång hjärnceller och fantasi på ett sätt som stimulerar till skratt. Liksom franskan gör. Oh, la la!

Ofta händer det, när jag tilltalar en fransman på franska, att de svarar på engelska. Varför? Jag har en känsla av att svaret lyder:

Hellre än att höra sitt ädla tungomål misshandlas av mig, väljer de att förstöra någon annans tarvliga språk. För det gör ju inget. Det är ändå en obegriplig rotvälska, i deras öron.

Att förstå franska i skrift är så mycket lättare än vad som sägs. Därför har jag flitigt under promenader med hunden lyssnat på en ljudbok som heter Lyssna och lär. Fras efter fras har jag nött in, lyssnat och härmat, lyssnat och härmat, om och om igen… så något måste väl ha fastnat?

Hursomhelst ska det bli intressant att prova dessa nya färdigheter i praktiken.

Kaptenen upplyser plötsligt om landning. Redan? Tiden går fort när man är uppe i det blå.

Charles de Gaulle. Min sökande blick sveper över flygfältet. Någon har sagt att det ska krylla av kaniner här, men jag har aldrig, trots att jag har sett denna flygplats otaliga gånger, fått syn på en enda kanin.

Däremot har jag stött på prinsessan Victoria en gång. Det är sant. Här på Charles de Gaulle, i en blå liten dräkt, med livvakter på släp, svepte hon förbi, just där jag satt och väntade.

Vet ni vad hon sa till mig?… Hon sa: Hej. Fast jag sa Hej först.

Jag slipper ställa mig vid bagagebandet, eftersom jag har packat snålt. Små och tunna stretchplagg i liten kabinväska på hjul, som tyvärr brukar urarta i att jag (efter spontan och hämningslös shoppingfrossa) på väg hem, tvingas köpa en billig jätteväska hos kinesen på gatan.

Dix-huitième, s’il vous plaît (Artonde, tack), säger jag till taxichauffören. Kapitlet att åka taxi är det senaste jag lyssnat igenom. När jag lite senare försöker dryfta återvändsgränder och enkelriktat och dylikt, verkar han dock inte förstå.

En lurvig jycke sitter bredvid honom i framsätet och kupén är ingrodd och smutsig, men det luktar vanilj. Jag fylls av den sortens lycka man erfar av fenomenet igenkänning. Precis så här ska det vara, tänker jag. En fransk taxi ska vara stökig. Och dofta vanilj.

Hemma! Min lya, så ljuvlig och så härligt att se min kaffekopp, hur den står där den står, där jag ställde den sist. Jag inspekterar kylskåp och skafferi. Vad behöver inhandlas?

Inte champagne i alla fall. Den ser jag alltid till att lägga på kylning innan jag åker härifrån. Blommor ska jag köpa. Och bröd, smör och ost. Kaffe finns.

Jag häller upp ett glas champagne, slår mig ned vid köksbordet och låter utsikten förtrolla mig. Cimetière de Montmartre, Montmartres berömda kyrkogård ligger utsträckt nedanför mitt franska fönster i all sin stillhet och prakt. Där vilar både Degas och Offenbach, men också Louise La Goulue Weber, kvinnan som uppfann cancandansen på Pigalle. Jag är stolt. Framför allt är jag mallig över att den stora, och för Montmartreborna helt oförglömliga sångerskan Dalida vilar här. Ja, vilar och vilar. Dalida står som tjusig guldstaty, med utslaget hår och långklänning. Elegant och värdigt står hon, framför en enorm portal i svart marmor. Av ren artighet har bara hennes dödsdag ristats in, inte när hon föddes, så inget röjer hur gammal hon blev. Sånt gillar jag. Är man stor så är man.

Jag öppnar fönstret och sticker ut huvudet. Kastanjerna har nästan slagit ut. Men vad nu då? Skymtar inte en jättebukett i cellofan på graven mittemot? Det var djärvt, må jag säga.

Graven, som ligger mitt på kyrkogården, har alltid väckt min nyfikenhet. Stor koloss av svart marmor med graverad guldtext som lyder: Il est interdit de mettre des fleurs sur ce tombeau (Förbjudet att lägga blommor på graven). Varför? Vař den döde allergisk? Tycker de att blommor riskerar att ruttna och smutsa ner?

Under alla omständigheter är det i alla fall någon där ute som trotsat detta förbud. Kanske en arvlös, vem vet? Eller en hatad älskarinna.

Vår. Luften är mild och krispig samtidigt. Jag andas in. Fågelkvitter, så längesen.

Det är så vackert att jag får en klump i halsen, och efter ännu ett glas pärlande champagne, är jag så rörd och melankolisk att jag skriver en dikt till min älskade kyrkogård:

Så full av liv du är, du tysta plats för vila,

av duvor, katter, älskande par,

som ej på livet tvivla.

Här mötas alla,

mager och tung, blå eller röd,

gammal som ung, levande, död.

I skymningstid du viskar vad du vet,

men dagen håller mun.

För ett är säkert, ingen hemlighet

ska lämna detta rum.

Snigeln och jag

denna afton tänker jag unna mig en helkväll. Och hur inleder man en helkväll om inte med en aperitif på en bar i närheten av restaurangen där man ämnar äta?

Jag går till hundraåriga Bistrot Le Cyrano vid Place de Clichy. En bar som grundades 1914 och som är intakt sedan dess. Gammal zinkdisk, mosaik och jugendspeglar på väggarna. Och ett antal inramade tavlor föreställande Cyrano de Bergerac. Mannen som var för ful, trodde han, för att få kärleken, men som sedan vann den tack vare att haň hade ordets gåva. På vers!… Och ett stort hjärta såklart.

Jag beställer en Kir Royal (en skvätt svartvinbärslikör blandat med champagne) och sugs in i vimlet. Baren är packad av människor och blandningen är generös. Unga, medelålders, gamla, vita, bruna, svarta, kvinnor, män och mittemellan.

Detta är en plats för musiker, konstnärer, skribenter och skådespelare. Ett populärt ställe när det en gång invigdes. Här samlades surrealisterna över ett glas, med André Breton i spetsen och Aragon, fotografen Man Ray, Max Ernst och så Dali förstås – den bisarre konstnären med tvinnad mustasch. Här satt de säkert och var nostalgiska över inredningen, som för tankarna tillbaka till La Belle Epoque.

Och så verkar det vara fortfarande, tänker jag, när jag iakttar sällskapet i baren.

En äldre man i plommonstop, jaquette och hängslen, står lutad mot zinkdisken som om han tillhörde inventarierna. Han ser ut som en insekt, Benjamin Syrsa. Vad är han? Cirkusartist?

Till slut tar min nyfikenhet över och jag frågar servitrisen.

Han är fyrfaldig mästare, viskar hon.

1 vad?

1 tärning. Vi har internationellt mästerskap här en gång om året och han har vunnit fyra gånger i sträck.

Oj.

Fast det är mest lokala män som tävlar förstås. Och några engelsmän.

Tärning. Hur kan man tävla i tärning? Det är ju bara tur! Eller otur…

Och så kommer jag att tänka på min far. Han har spelat på både det ena och det andra så länge jag kan minnas, poker, biljard, bridge och hästar. Mest hästar. Har han någonsin spelat tärning?

Jag ringer honom.

Bara tur, ingen skicklighet, svarar han tveklöst. Det är enbart slumpen som avgör och därför inget jag sysslar med. Fast jag vet att det är populärt i Amerika och att det första tärningsspelet uppfanns i Kina långt före Kristus. Hur så?

Undrade bara. Allt bra annars?

Ja. Hästarna gick bra i lördags. Jag hade hela sju rätt.

Grattis! Jag hör av mig när jag kommer hem. Kram.

När jag går fram till disken för att betala hamnar jag bredvid en man i läderrock. Omkring halsen slingrar sig ett par tunna ljusa armar tillhörande ett blont vidunder till kvinna. Han är runt sextio och hon kanske tjugotre. Något vackrare har jag aldrig sett. Vacker som en hind.

Förlåt, urskuldar jag mig när jag tränger mig emellan.

Ingen fara, ler den unga kvinnan. Hennes brytning är markant.

Du är inte fransyska?

Nä. Jag kommer från Sibirien.

Jag stirrar på henne. Aldrig har jag då träffat någon från Sibirien förut. Vilka är oddsen för att stöta på en sibirisk kvinna just här? Ganska små. Men så är det, tänker jag när jag betalar och går därifrån. Man ska ha tur ibland.

Restaurang Wepler. Jag stålsätter mig för att inte sitta som ett mähä och vela med menyn. I stället bläddrar jag nonchalant igenom matsedeln, slår rappt ihop den igen och söker kyparens uppmärksamhet. Här sitter en kvinna som vet vad gommen vill ha. Ja, vill och vill. Det är inte helt lätt. Egentligen är jag sugen på löksoppa, men löksoppa finns inte som formule (flerrättersmeny) så det får vara.

Kyparen en blek man med högt hårfäste och svart kavaj, ler ömt mot mig.

Kanske har han en fru som han aldrig utsätter för att behöva gå ensam på restaurang, kanske har han en vuxen frånskild dotter eller en ensam änkling till mor, vem vet? Han visar i alla fall med all önskvärd tydlighet att jag behöver stöd.

Restaurang Wepler föddes på Place de Clichy år 1892.

Vem var Wepler? frågar jag.

Wepler är ett namn från östra Frankrike, svarar kyparen.Vous savez, l’est de la France (Som ni vet, östra Frankrike).

Jag försöker se östra Frankrike framför mig, men kan inte se annat än Tyskland. Är inte Wepler ett tyskt namn dessutom?

Oui, svarar jag artigt. L’est de la France.

Inredningen är i dov aprikos, medan belysningen är gräll. Stora klasar av lampor i taket, tillsammans med en stjärnhimmel av spotlights och en och annan strålkastare som belyser hötorgskonst, samtidigt som spretiga lyktstolpar (med lika stora klasar som i taket) lyser upp underifrån. Inga rynkor kommer undan. På Wepler kommer man då till sin fulla rätt.

Kyparna ser ut som pingviner i svart långbyxa och svart väst över vit skjorta och vitt förkläde. Men varför har min kypare bara kavaj? Har han högre status än de andra? Han tar min beställning, medan pingvinerna serverar. Är det detta som avgör? Är det finare att ta beställning än att servera?

Plötsligt krossas ett glas mot det sandvita stengolvet. Jag tar fördomsfullt för givet att en hukande pingvin ska städa upp, men där misstar jag mig. Kavajen. Min fina kypare ilar iväg efter

skyffeln. Och sopar. Jag får inte grepp om hierarkin.

Havets fräna sälta friskar upp mitt vidöppna svalg. Ostron.

På Wepler bör man äta ostron och stora platåer med fruits de mer (havets frukter). Omfångsrika fat på en ställning av stål, med ett berg av skaldjur som ligger på krossad is. Läckert.

Fast sådan lyx beställer man bara om man är två och det är ju inte jag, så jag får nöja mig med några ostron. Och kyckling i curry. Och ost såklart.

Bredvid mig sitter ett medelålders