Den långa resan till Lhasa

By Tomas Löfström

Tomas Löfströms bok "Den långa resan till Lhasa" är ett litterärt reportage om Tibet, de tibetanska flyktingarnas situation och de politiska intrigerna. Här skildras Tibets historia, från dess gamla klosterkultur till senare decenniers omskakande händelser: den kinesiska ockupationen, Tibetanernas uppror, Dalai Lamas flykt, diktaturen och förföljelsen av politiska motståndare. Löfström delar även med sig av sina egna iakttagelser av Tibet och intervjuer med den tibetanska befolkningen samt ger en unik inblick i Tibets exilsamhälle Dharmsala i Indien. Boken innehåller dessutom en längre intervju med Dalai Lama om hans fredliga kamp för att göra Tibet självständigt. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 30, 2021
• ISBN: 9788726896916

Book preview

Dharmsala

Avstånd är tvivel, resande tro

En eftermiddag i slutet av juli 1980 sitter jag i en gammal landsvägsbuss på väg norrut från Chandigarh och ser monsunen svepa Indien i grå draperier av regn.

Timme efter timme arbetar sig bussen uppför de slingrande vägarna mot norr. Regnet öser ner och allt är vått: kor, hundar, människor, blommor, träd, åkrar, hus och tempel.

Det är trångt och skakigt och varmt, och mina knän slås blåa mot ryggstödet framför mig, och jag blir våt av vattnet som sipprar in genom den trasiga glasrutan till höger. Genom regnsmattret mot bussens plåttak, motorns ansträngda buller och signalhornets ideliga tjutande hör jag medpassagerarnas prat, tjatter och skrän, och när jag blundar ser jag dem framför mig som luggslitna fåglar. De spottar sin röda betel på golvet och lyfter sina barn förbi mig för att de ska kunna kräkas genom fönstret ut i regnet. Det doftar olja och bidis och rökelse och skämd frukt och våt jord. Och jag är trött och resandet är ett lidande men i kväll ska vi vara i Dharmsala.

Bussen segar sig uppför den branta vägen och vattnet strömmar och grönskan är tät och himlen grå. Men långt framme och högt uppe öppnar sig plötsligt en reva i molnen, vidgar sig, blottar blå himmel, släpper fram sol. En grönklädd bergsrygg lösgör sig ur det grå. Sjok av moln omcirklar den. Dhaoladar, Dharmsalas berg! Vagt skymtar vi vita byggnader, och högst upp Dalai Lamas boning. Om några timmar ska vi vara där.

Detta resande som är ett lidande, som också är lidandets motsats. Som är rädsla, men också rädslans motsats. Som är frihet, äventyr, magi. Som är att inte veta vad som väntar också då man tror sig veta.

Medan vi närmar oss samtalar vi om detta, om det som varit och det som väntar i världen.

Jag söker formulera skeendet, det som ägt rum och det som ännu är utan form. Jag prövar att nå fram till det med ordens hjälp. Jag fogar samman, bygger, konstruerar meningar.

Resenären har redan börjat sin berättelse.

Dharmsala är ett örnnäste och en återvändsgränd. Det ligger på 1 800 meters höjd över havet på sydsluttningen av Dhaoladar, en av Himalayas utlöpare ner mot Punjab, söder om gränsen till Kashmir, väster om gränsen till Kina, i delstaten Himachal Pradesh, 250 km norr om New Delhi. Namnet betyder tillflykt.

Förr var Dharmsala en av dessa hill stations, dit britterna drog sig undan för att finna svalka då hettan blev för svår i städerna nere på slätten. Om detta vittnar namnet på den övre av de två delar som Dharmsala består av, McLoed Ganj. Om detta vittnar också Nowrojee’s Beer Bar, vars ölrättigheter går tillbaka till 1860, och den mögliga, i brittisk gotik uppförda kyrkan S: t John in the Wilderness, som döljer sig i dunklet under tallarna bredvid den slingrande bergvägen och på vars kyrkogård vicekungen av Indien Lord Elgin begravdes 1863.

Men kyrkan är nu öde. Det finns inga britter kvar. Och hade det inte varit för Dalai Lama och tibetanerna skulle Dharmsala idag ha ruvat på ruttnande minnen och fört en mycket tynande tillvaro.

Ty efter att ha flytt från Lhasa 1959 hamnade Dalai Lama här. Han valde, eller anvisades av indiska regeringen, att bosätta sig på en ort vars omgivande landskap i någon mån påminner om Tibets, som ligger närmare Tibet än Delhi men ändå är förhållandevis lättillgängligt från den indiska huvudstaden.

Här upprättade han 1960 sitt och den tibetanska exilregeringens tillfälliga högkvarter. Och här slog sig efterhand drygt tretusen av de tibetanska flyktingarna ner. Dharmsala blev, religiöst och administrativt, exiltibetanernas centrum i världen. Genom Dalai Lamas närvaro blev det också en medelpunkt för tibetanerna i det kinesiska Tibet. Och eftersom Dalai Lama är en sorts buddhistisk påve blev denna nordindiska by en centralort också för hela den internationella buddhismen. Tibet var stängt och förbjudet. Här i Dharmsala fanns det gamla tibetanska klostersamhällets andliga och världsliga ledning, dess helighet och maktelit.

Vi närmar oss detta Dharmsala en eftermiddag i monsunens tid, och dimman höljer Dhaoladar i blåsande skyar. Vägen upp mot McLoed Ganj har underminerats av de svällande bäckarna och strax ovanför S: t John’s kyrka rasat ner i avgrunden och bara högst provisoriskt lappats ihop.

Och det är en tid av stor spänning, ovisshet och motstridiga rykten.

Kulturrevolutionen i Kina är slut. I Peking förbereds rättegången mot De fyras gäng. De kinesiska ledarna lyfter fram Tibet som exempel på den tidigare förda politikens misslyckanden, som ett katastrofområde vars problem kan lösas endast genom kraftiga eftergifter.

Dalai Lama och exilregeringen har tonat ner sin kritik av Kina. Man har sänt tre delegationer till Tibet för att undersöka förhållandena. Den första har återvänt, men inga rapporter har offentliggjorts. Den andra och tredje delegationen befinner sig fortfarande i Tibet.

Själv ska jag fortsätta härifrån till Lhasa, som denna sommar för första gången sedan den kinesiska ockupationen 1951 öppnats för ett begränsat antal utländska besökare.

Bussen kryper uppför berget, och nedanför oss driver de tunga grå molnmassorna fram över Forsyth Ganj och Kotwali Bazaar och Lower Dharmsala och Kangra-dalen och hela detta kaotiska Indien med dess hetta och svält och korruption och den Västvärld och det Europa som ligger där bortom.

Det är så avlägset nu, Europa. Vi kommer från andra hållet, från Österlandet, från Kina. Vi har rest runt hela Asien och varit på väg i månader. Vi lyfter oss upp ur molnen och dundrar in i McLoed Ganj, och bussen stannar utanför Nowrojee’s och det är som att komma hem. Vi är hemma igen hos tibetanerna, de goda människorna i McLoed Ganj.

Jag klättrar upp på busstaket och lyfter ner våra ryggsäckar till Eva, och sedan går vi bort till Moenkhyie, exilregeringens gästhus, där vi ska bo liksom förra gången vi var här, för två år sedan.

Den gamla föreståndarinnan har flyttat, och nunnan som var hennes medhjälpare har tagit över. Hon talar knappast någon engelska. Hon talar överhuvudtaget knappast. Hon är liten och leende och mjuk och har rakat huvud och rör sig som en ande: fötterna en god bit ovan korridorens matta.

Rummet är svalt. Monsuntidens luft är kall här uppe. Men när vi öppnar fönstret lyser solen en liten stund över McLoed Ganj och förvandlar de gråbruna flyktingrucklen till gyllene palats, till bostäder för ett änglafolk.

I kvällningen promenerar vi ena gatan ner, andra gatan upp. Det finns bara två. McLoed Ganj är inte stort. På båda sidor sluttar berget brant bakom husen. Här närmast är butiker, tehus, matställen och verkstäder som öppnar sig mot basaren. Längre bort är Thekchen Choling med Dialektikskolan, Namgyalklostret, Jokhang och Residenset, ännu längre bort Gangchen Kyishong med Nationalarkivet, exilregeringens lokaler och Nechung-oraklets lilla kloster.

Vi stannar här i själva byn i kväll. Regndrypande ler tibetanerna mot oss när de möter oss på den gyttjiga gatan: gamlingarna med sina bönekvarnar, ungdomarna i dunjackor och jeans, munkarna i sina röda kåpor. Vi går runt gompan en gång och sätter bönehjulen i rörelse. Tillsammans med ett gäng övervintrande hippies och unga intellektuella tibetaner dricker vi sedan en Golden Eagle på restaurangen Friends’ Corner som övertagit Nowrojee’s ölrättigheter, äter en omelett och lyssnar till rockmusik från 60-talet.

Somnar så i det svala rummet, med regnet och hundarna och rökelsen och Indien utanför.

Sover också Dalai Lama nu?

Bortom bergen ligger Tibet.

Jag har kommit hit för att samla information, för att göra reportage, för att skriva en bok. Jag har kommit hit till Dharmsala för att skaffa en bakgrund inför besöket i Lhasa, för att få de tibetanska flyktingarnas syn på situationen, för att om möjligt intervjua Dalai Lama. Jag har kommit som reporter, för att skriva om Tibet-frågan, om det kluvna Tibet, det som finns här i exil och det som finns norr om bergen. Jag har kommit för att söka sanningen.

Men det är inte hela sanningen.

Mitt förhållande till Tibet sträcker sig långt tillbaka i tiden.

Min resa till Lhasa började för mer än tjugo år sedan.

Kanske är jag egentligen här därför att ord som Tibet, Lhasa och Dalai Lama har en doft och en klang som aldrig upphört att locka mig. Kanske är denna resa en pilgrimsfärd. Och kanske är den en botgörarfärd, en uppgörelse med mitt förflutna.

Ty jag har svikit Tibet. Och kanske gör jag det fortfarande, trots denna resa. Och kanske kommer jag att fortsätta att göra det också under och efter denna resa.

Under större delen av 70-talet var Tibet för mig, och säkert också för många andra, ett dilemma. Svårigheten låg i ställningstagandet: för eller emot Kina, för eller emot de tibetanska flyktingarna. Mot bilden av det gamla feodalsamhällets förtryck stod bilden av den kinesiska kulturrevolutionens förföljelser. Mot bilden av det gamla buddhistiska klostersamhällets mystik och enastående kultur stod bilden av den socialistiska samhällsomdaningens storartade framgångar.

Det hade varit lätt att välja sida i kommunistskräckens 50-tals-Sverige, i den medelklassmiljö där jag växte upp. Med Vietnamkriget och studentrevolten spegelvändes världsbilden. I den processen fick Tibet offras.

Avståndstagandet var ett förräderi, och det sved ofta i mitt samvete. När det nu äntligen blev möjligt att nå Lhasa var det därför också nödvändigt för mig att anta utmaningen och fullfölja resan. Jag var tvungen att resa dit, för att se med egna ögon, för att upprätta en personlig relation, för att fastställa sanningen, om inte annat så i varje fall min egen sanning. Allt annat vore svek, mot Tibet, mot mig själv. Fullföljde jag inte resan skulle jag aldrig bli fri från detta Tibet.

Det hade börjat redan 1956. Det var det året jag första gången hörde talas om Tibet. Jag var åtta eller nio år, och vi bodde i Igelösa, en by i Skåne, där far var präst.

Prästgården i Igelösa var en lång vitkalkad länga. Vi bodde i ena änden. I andra änden var Församlingshemmet. Där ägde församlingsaftnar rum, vanligen föredrag med ljusbilder. Bygdens folk radade upp sig, far hälsade välkommen, kvällens föredragshållare tog plats bakom pulpeten och började berätta. Sedan släcktes ljuset, och diabilderna blinkade fram på den vita duken som lysande fönster mot den vida världen. I ett hörn satt jag med stora ögon.

Till Igelösa församling hörde Svenstorps slott. Fast egentligen var det tvärtom. Hela socknen ägdes av slottet, utom en enda gård, och den ägdes av kyrkan. De som förvånas över att feodala förhållanden rådde i Tibet ännu på 50-talet bör betänka detta – samt det faktum att feodalsamhället i Igelösa fortfarande består (om än i moderniserade former).

På Svenstorps slott bodde friherrinnan Charlotte Gyllenkrook. Hon var en patriarkalisk kvinna som körde omkring i en stor Chevrolet, jagade fasaner och harar, red i sporrsträck över fälten och spelade sin feodala roll utan att darra på manschetten. Hon hade detta år 1956 varit i Indien. Därifrån hade hon hemfört fällen av ett ofantligt lejon, som jag var övertygad om att hon själv nedlagt från elefantryggen med ett par välriktade skott från ett dubbelpipigt gevär. Lejonet hade jag sett på slottet, i hallen utanför den stora riddarsalen, där alla barn som deltagit i höstens klappjakt på fasaner bjöds på choklad med vispgrädde på lille julafton.

Från Indien hade friherrinnan också hemfört diabilder, och en församlingsafton höll hon föredrag om sin resa. Av detta minns jag inte särskilt mycket. Jag minns egentligen bara det mycket starka intryck hon förmedlade av en upplevelse hon haft: hon hade någonstans i Indien mött Dalai Lama.

Dalai Lama var 1956 en ung man, 21 år gammal. Han var i Indien på besök, som pilgrim. Först tre år senare skulle han fly. Någonstans hade hans väg korsat en svensk friherrinnas, som faktiskt redan då var nästan 70 år, och tillsammans med sitt följe hade han råkat passera i närheten av hennes kamera. Vagt minns jag en bild: folkmyller, elefanter (?), svarta blänkande bilar, damm i luften, starkt solljus, munkar i gulrött med nakna högerarmar. Lätt oskärpa. Vilken av dem är han?

Jag minns ingenting av friherrinnans kommentar. Men den kvällen lärde jag mig två magiska ord: Tibet, och Dalai Lama. Jag visste ingenting, men redan kände jag doften och lockelsen.

Tjugofyra år senare får jag klart för mig att hon fortfarande lever, 92-årig. Jag skriver några rader och undrar hur det var. Jag kunde ju ha fantiserat alltihop. Minns hon?

Hon svarar omgående:

Det intresserade mig att mitt lilla föredrag i Igelösa gjort ett sådant intryck på ett barn. Jag var med doktor Hanna Rydh på en sällskapsresa i Indien, då vi i Darjeeling hälsade på Dalai Lama, som besökt ett tibetanskt kloster i närheten. Han satt och drack te på vårt hotell, där han skulle bese de saker som Sherpa Tenzing och Hillary använt när de bestego Mount Everest som första personer. Tenzing mötte Laman på hotellet. Hanna Rydh fick hans autograf.

Tre år efter detta möte i Darjeeling och friherrinnans föredrag i Igelösa gjorde tibetanerna uppror mot den kinesiska ockupationsmakten i Lhasa. Upproret misslyckades, och Dalai Lama flydde till Indien. Det skrevs mer än någonsin om Tibet i tidningarna. Och jag började läsa.

Jag läste Heinrich Harrers reseskildring Sju år i Tibet. Jag läste Dalai Lamas självbiografi Mitt land och mitt folk. Jag läste Sven Hedin. Jag läste de följande åren allt jag hittade på biblioteket som hade anknytning till Tibet.

Vi bodde nu i Lund, och jag hade börjat på Katedralskolan. Jag höll föredrag om Tibet i klassen, och jag skrev artiklar om Tibet i skoltidningen. Jag briljerade med kunskaper som inte imponerade på någon, ty Tibet låg utanför allas referensramar. Jag brännmärkte det kinesiska folkmordet på tibetanerna till de skolkamraters fasa som nått längre än jag i den politiska mognadsprocessen.

Det var nu en bit in på andra hälften av 60-talet, och de första FNL-märkena började synas också på Katedralskolan i Lund. Det framstod som alltmer omöjligt att förena Tibet-intresset med ett socialistiskt engagemang, också ett ytligt och känslomässigt sådant. Jag insåg att jag var kluven. Plötsligt fann jag att jag hamnat i dåligt sällskap, att jag var för sent ute.

I flera år hade jag då brevväxlat med Tenzing Geyche, Dalai Lamas privatsekreterare i Dharmsala. Jag hade träffat Lobsang Samten, Dalai Lamas bror, när han besökte Sverige. Jag hade lärt känna en del av de tibetanska flyktingar som vistades här. Jag hade rentav en tid varit Svenska Tibetkommitténs sekreterare, en post som jag dock lämnat snart, skrämd av de alltför hjärtliga ryggdunkningarna från högerextremistiska grupperingar som Kommittén för ett fritt Asien och Demokratisk Allians.

Jag upptäckte att jag befann mig i ett politiskt bakvatten. Det var Kinas och kulturrevolutionens decennium, och att tala om ett fritt Tibet var ungefär lika komprometterande som att tala om ett fritt Sydvietnam. Att försöka se likheterna mellan tibetanernas och vietnamesernas belägenhet föll på sin egen orimlighet: Kina kunde ju inte ha rätt i Vietnam och fel i Tibet och USA inte fel i Vietnam och rätt i Tibet.

Den kinesiska ockupationen av Tibet var en befrielse. Feodalsamhällets krossande var en historisk nödvändighet. Dalai Lama var en reaktionär imperialistlakej.

Det viktiga var inte detaljerna utan de stora linjerna. Det viktiga var den antiimperialistiska kampen. Det viktiga var att välja sida.

Och detta var ju rätt och riktigt. Jag omvandlade inte den tibetanska verkligheten till formler och slagord, men jag insåg nödvändigheten av att vidga perspektivet. Jag hade stirrat mig blind på Tibet. Mitt Tibet-engagemang hade gjort min världsbild skev. Det hade hindrat mig från att förstå förhållandena, från att se de stora sammanhangen. Tibet hade hindrat mig från att få rätsida på Vietnam-kriget, från att läsa Marx, från att umgås i de kretsar jag egentligen tyckte mig tillhöra. Utan min tibetanska barlast skulle livet ha varit lättare att leva. Nu lämpade jag den överbord. Och det blev lättare.

Jag hade bedrivit ett dubbelspel som inte längre höll. Inte för att jag själv egentligen fann ett samtidigt intresse och engagemang för å ena sidan Tibet och å andra sidan Vietnam, Kina, socialismen oförenligt. Men för att andra gjorde det, från båda håll. Det var de andras oförmåga att se med två ögon som tvingade mig att välja bort Tibet. Det var det offer som krävdes. Och jag var inte stark nog att slå mig fram och gå min egen väg.

Jag slutade skolan våren 1967. På hösten började jag läsa konsthistoria på universitetet i Lund.

Jag minns mycket tydligt hur det gick till när jag passerade gränsen och lämnade Tibet. Jag skulle kunna fastställa datum och klockslag.

Det var i samband med en debatt om Kina, en teach in på Akademiska Föreningen.

I trappan upp till Stora Salen hade jag stått och delat ut antikinesiska flygblad om Tibet, stencilerade av Kommittén för ett fritt Asien, till de vänstermänniskor jag i själva verket beundrade. Jag hade skämts.

Under debatten skämdes jag ännu mer, när Tibet-vänner från högern, som trodde att det var dem jag beundrade, häcklade och försökte snärja Sven Lindqvist och andra Kina-experter i panelen med hjälp av Tibet-frågan, utan framgång.

Hur kunde jag ha någonting med dessa förgrämda reaktionärer att göra? Jag hade ju ingenting gemensamt med dem utom detta Tibet, och för de flesta av dem var det bara ett tillhygge.

Föga tjänade de Tibets sak genom att högröda i ansiktet och oklanderligt klädda i kostym och slips stå upp i bänkarna och skrika Kina mördare!, skälla Sven Lindqvist för Maos springpojke och ta emot de samfällda buandena som masochistiska martyrer.

Det var pinsamt och avskyvärt.

Jag var tvungen att resa mig upp och gå.

Och jag gick därifrån, nerför den tomma trappan, där de flesta av de flygblad jag delat ut låg och skräpade i hörnen, ut i den mörka höstkvällen, bort över Lundagård, under de höga almarna.

Jag hade lämnat Tibet.

I maj året därpå byggde jag barrikader i Paris.

Det skulle dröja fem år innan jag åter närmade mig Tibet, och då var det med andra förutsättningar, med distans, utan det antikinesiska engagemanget. När jag återvände var det som betraktare, som Resenär.

Paris hade varit revolutionen, men det hade också varit min första stora resa och början på mitt skrivande. Jag hade fortsatt resa. Och jag hade fortsatt skriva.

1973 reste jag till Indien och Nepal. Jag mötte de tibetanska flyktingarna. De bar alla på hemligheter. Det fanns hos dem ett vemod och en glädje som grep mig. Jag kände mig hemma där, i deras ro och frihet.

Och de återförde mig utan ord till det Tibet jag lämnat, eller till ett annat.

Jag gick med dem uppför trappan till Aptemplet i Kathmandu och runt den stora stupan i Bodnath. Jag följde dem längs stigarna bort från Pokhara upp mot Annapurna. Jag satt tillsammans med dem på tehusen i Patna och Pathankot, på gatorna i Srinagar och Delhi. Jag färdades med dem på tåg och bussar tvärs över Subkontinenten.

Jag reste upp till Dharmsala, och jag träffade Dalai Lama.

Jag skrev om det i Vägen till Kathmandu. Jag skrev om den stränga blicken och leendet och om känslan han ingav: att vara förmögen till behärskning av varje situation, att aldrig kunna bringas ur fattningen, mäktig varje förändring. Och jag skrev:

Jag reser från Dharmsala med en saknad som jag inte begriper mig på.

Dilemmat återstod, detta otillåtna: att vara både Tibet-vän och Kina-vän. Ty jag hade offrat Tibet, men nu ville jag åter bära det med mig utan att för den skull offra någonting annat. Jag ville i varje fall bära något av det med mig. Kanske kunde jag begränsa mitt Tibet-intresse till kulturen och religionen, medan jag reserverade det politiska intresset och engagemanget för Kina?

Jag läste nu socialantropologi i Lund, och tillsammans med några kurskamrater som visade sig vara lika fascinerade av Tibet som jag själv skrev jag en uppsats om Tibet på 600–800-talet. Genom ämnets begränsning slapp vi ta ställning till nutidshistoriens heta frågor, men redan genom att välja att överhuvudtaget skriva om Tibet framstod vi som suspekta i mångas ögon.

Vi hade långa, märkvärdigt slingrande diskussioner om detta Tibet, om religionen och mystiken, om feodalsamhället och förtrycket, om människans villkor i världen, om rätten till oberoende, om frihetens gränser, om nödvändighet och nytta, om Maos tänkande, och Buddhas, och vårt eget. Och jag tror att vi alla kände en lättnad och befrielse över att kunna tala om Tibet med människor som förstod och kände på samma sätt. Det fanns en vidsynthet och nyfikenhet i denna grupp som resulterade i mycket mer än den ganska förvirrade uppsats som vi så småningom producerade.

Mig gav erfarenheten av gruppsamvaron mod att gå vidare, att fortsätta den långa resan. Ty om dessa människor fanns, måste det också finnas fler som bar på en hemlig längtan till Lhasa, människor för vilka Tibet betydde någonting särskilt, någonting mer än ett enkelt ställningstagande, människor som misstänkte att de tibetanska flyktingarna rentav kunde ha rätt: att den buddhistiska kulturen i Tibet krossats under rödgardisternas stövlar och att det i själva verket inte fanns något försvar för detta. Jag blev alltmer övertygad om att många verkligen kände det så, också inom vänstern, också Kina-kommunister.

Jag var inte ensam.

Jag kom tillbaka till Indien 1975, på väg till Afghanistan. Jag stannade inte länge och hade inte tid att resa till Dharmsala. Men jag hann i varje fall träffa en del tibetaner i New Delhi. Och jag kände igen mig i deras gemenskap.

Året därpå dog Mao. Långsamt började den kinesiska politiken svänga. En kritik av kulturrevolutionen började växa fram. Man kunde ana tendenser till en ny syn på Tibet. Det var början till en självkritisk omvärdering som fick återverkningar också vad gäller omvärldens syn på Kina, kulturrevolutionen och Tibetfrågan.

1978 reste jag åter till Indien, nu tillsammans med Eva. Ladakh var öppet. Vi bodde i Leh. Vi besökte de tibetanska klostren utmed Indus upp mot