Middagar med Mandela

By Vincent Dahlbäck

Apartheid plågade länge det Sydafrikanska samhället. Rasism och inre slitningar var vardagsmat och stora delar av landets befolkning levde under ständigt förtryck från de forna kolonisatörerna. Men i kampen om lika villkor reste sig Nelson Mandela, en frihetskämpe som gått till historien som en av de främsta kämparna för rättvisa med fredliga medel. Vincent Dahlbäck har här skrivit ett inträngande porträtt av den Sydafrikanska ledaren – som varken ryggar tillbaka för de svåra politiska frågorna eller de djupt privata spörsmålen. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 7, 2021
• ISBN: 9788726779844

Book preview

varför

Historien om omslagsbilden:

År 1999 var min hustru Ingrid Dahlbäck på en formell pressträff med Mandela, och för att locka fram den naturlige Mandela, frågade hon: Hur känns det att inte vara president längre?

Varpå Mandela svarade med en snabb humorfylld blick, la händerna om sitt ansikte och sa: Oj, varje dag vaknar jag och påminner mig – du är inte president längre? Oj, oj, oj …

Fotografen Magnus Sundberg från Göteborgs Posten fångade skickligt och påpassligt detta ögonblick.

Regeringsåren

Efter miraklet

– Hur är det?

– Bra, muttrade jag, och vred mig försiktigt bort från greppet om armen. Som istället hårdnade.

– Hur är det, min vän?

Nelson Mandela log stort när jag vände mig om och för första gången på nära håll såg in de vänligt plirande ögonen.

Han krävde ett svar på vardagsfrasen.

– Bara bra … herr president, stammade jag fram när jag insåg vem jag hade framför mig.

– Då så. Då går vi och tittar på min gamla cell, skrockade Mandela och behöll greppet om armen när han ledde mig och den stora samlingen av äldre män över den brännheta, vita kalksanden bort mot fängelsebyggnaden.

Mandela släppte greppet och trevade i bröstfickan på skjortan efter solglasögonen. Stannade upp och trädde på solskydden med båda händer för att komma bort från den vita ljussmärtan.

Han sa ingenting. Bara stannade upp med skymten av en plågad min som omedelbart slätades ut av ett brett leende, när han slöts in i gruppen som vandrade mot fängelseporten. Inte ett påklistrat leende, utan ett tappert, innerligt leende.

Ett hundratal personer, mestadels äldre män, som med uppsluppna steg rörde upp det vita dammet. Samma damm som täckt skorna från förr och letat sig in i alla klädveck och ner i lungorna när de var på väg från gruvan till de trånga cellerna.

– Vet du, sa Eddie Daniels, som slutit upp intill mig medan Mandela vandrade i en klunga framför, vet du att mina fötter känns så lätta nu!

– De nästan dansar!

Eddie tog ur fickan upp en samling hopvikta papper som han vecklade upp och höll framför mig.

– Det här en plan hur vi skulle frita Mandela!

Eddie Daniels skyfflade papperen som en kortlek medan vi försökte hålla jämna steg med gruppen. Orden snubblade ut i en euforisk röra.

– Vi jobbade på planen ett helt år efter att jag frisläppts. Se här! Alla detaljer klara! Den första fången att någonsin fly härifrån…

Han avbröts av högljudda skratt och händer som dunkade honom i ryggen.

En samling uppsluppna män, som återigen närmade sig fängelseporten i muren med skylten: Robbeneiland, och devisen Ons dien met trots – vi tjänar med stolthet. En del av männen klädda i kavaj och obekväma slipsar, som andra drog i under muntra skratt. Andra i nya träningsoveraller och nya takkies – joggingskor. Men också flera med nötta, blekta och slitna kläder. Några med hål över byxknäna och fransiga nertill.

Fattig som rik, med den gemensamma synden att de varit emot apartheid så högljutt, tydligt eller våldsamt att de fått sona sitt politiska brott på denna karga ö i sydatlanten.

Men nu var de fria män.

Ett högtidligt tillfälle.

För första gången närmade de sig inte fängelset med bävan, inte med trots eller med fruktan.

Nu var det med en sorts förväntan. Som att återse en hatad internatskola, men ändå minnas alla vrår, människor och händelser. Peka ut och berätta för de andra som alla tillbringat mellan 18 månader och 20 år innanför murarna. Men ibland inte ens sett varandra trots att de i åratal bara bodde några meter från varandra.

Vi kom med samma lilla fartyg, Susan Kruger, som de flesta av männen redan gjort två resor med: en ut till Robben Island, och en tillbaka till fastlandet.

Mestadels brukade passagerarna bestå av fängelsepersonal som skulle in till Kapstaden eller deras barn för sin dagliga skolgång.

I ett skrymsle satt ibland en kedjad person, som inte ens kunde se hur Kapstadens silhuett med Taffelbergets dimhöljda bordduk förminskades i kölvattnet bakom båten. Som satt i oljemörkret och visste att det kanske skulle dröja decennier innan stäven skulle vändas in över Taffelbukten mot moderstaden igen.

En första resa under hopplöshetens tyngd mot en fruktad tillvaro och kanske slutet på en framtid. En återresa i glädje och lättnad över att ha överlevt de hårda, långa åren, en resa där bitterheten svaldes och smaken av frihet fick dröja på tungan. Och nu gjorde de flesta den tredje resan. Som fria män i triumf.

Nelson Mandela lämnade ön redan 1982, då han fraktades i fotbojor och kedjor i lastutrymmet till ett annat fängelse på fastlandet. Och hann besöka sin fängelseö igen före denna återsamlingsdag.

Nu stod det vita vakter som gjorde honnör för sin gamle fånge och sin nye president. Vakter som brast ut i skratt och omfamningar när de kände igen bekanta ansikten bland de före detta fångarna.

Sannerligen inte samma vakter som bussat hundar på dessa fångar eller urinerat på dem efter att ha knuffat ner dem i gropar under den isande vintern, som extrastraff. De vakterna fanns nog i skymundan bland fängelsebyggnaderna.

En av männen kutade ändå axlarna när han passerade de vita vakterna och muttrade till sin närmsta kamrat som högljutt kommenterade något.

– Tyst nul Annars får du ingenting att äta idag!

3 000 politiska fångar hade någon gång böjt sina huvuden under denna fängelseport under de 40 år som apartheidtiden varade.

Men idag var den tiden slut. Imorgon var det 11 februari 1995, precis fem år sedan Nelson Mandela frigavs ur sin fångenskap.

På planen en bit utanför murarna höll ett jättelikt cirkustält på att resas som skulle rymma ett tusental personer. På årsdagen morgonen efter skulle 1 200 gäster komma till den lilla ön. Då räckte inte den lilla Susan Kruger, då skulle flottan sätta in SAS Outeniqua för att frakta ut Sydafrikas nya ledning, utländska diplomater, aktivister och f.d. fångar för en rundtur och en lunchbuffé. Och sedan tillbaka till Kapstaden för en stor fredskonferens.

Men idag kunde en mindre samling av fångar, med den mest berömde i spetsen, och en liten grupp privilegierade journalister och fotografer, få göra det som det skulle dröja innan andra kunde göra; träda in i Robben Islands ökända fängelse.

Innanför portarna stannade vi upp, och Mandela kupade ena handen bakom ett öra.

– Vad säger dom?

Från fönstren i de låga byggnaderna hördes rop, och skuggor skymtade i de mörka gluggarna. Här satt Sydafrikas värsta brottslingar i ett fängelse som räknades som rymningsäkert. Händer sträcktes ut genom gallren men orden försvann i den starka vinden, som brukar blåsa över Taffel-bukten.

Vi gick med tveksamma steg över sandgården mot den enda tomma byggnaden, som varit flygeln för politiska fångar och som numera var stängd.

Innanför dörrarna i de smala korridorena kom skolträffsstämningen tillbaka.

– Här satt jag! Se; det märket satte jag i väggen.

– Vilken är Madibas cell?

– Den här, tror jag …

– Nej, nej – den här!

Även Mandela, kärvänligt känd under sitt klannamn Madiba, var tveksam till vilken cell som varit hans, men vakten pekade ut den och låste upp den tunga metalldörren.

Före detta fånge nr. 46664 böjde huvudet för att komma under dörrposten och tog ett steg in i det som varit hans helvete.

Att Mandela inte direkt kände igen sin cell, berodde nog på att han lämnade den 1982 för att överföras till Pollsmoorfängelset på fastlandet.

– Den har stått tom sedan ni lämnade, förklarade vakten blygt.

Men det hade ändå varit 18 år av Mandelas liv.

Att som en 1,90 cm lång man vistas i ett rum som var mindre än fyra kvadratmeter, med en smal säng som täckte hela ena väggen och gav plats åt ett minimalt bord vid den andra. Att under 18 år aldrig kunna sträcka ut sig i sin fulla längd. Att ständigt frysa under en tunn filt och aldrig kunna stänga en glasruta framför gallren där vinden svepte in.

Ett par av fotograferna ville att Mandela skulle posera, och han satte sig fogligt på sin forna säng. Sedan ville de att han skulle ställa sig vid fönstret och hålla i gallerstängerna, medan de sprang ut på gården för att få bilden som ingen hade fått under de sammanlagt 27 år som Nelson Mandela varit borta ur allas åsyn.

Men Mandela sa vänligt och bestämt, nej.

Istället pekade han mot det lilla bordet.

– Där stod mitt bibliotek. Det var här man hade tid att läsa och begrunda. Och vi fångar var inte så borta från världen som ni tror. Vi höll oss väl informerade.

– Ibland glömde vakter en dagstidning, sa Mandela med ett leende mot vakten som nästan rodnade, och vi delade informationen.

– Och så fann vi guld! När någon lyckades smuggla in en liten radio.

– Så vi höll oss informerade, sa han eftertänksamt.

Fler och fler ville in i cellen och trängseln började bli påfrestande.

– Så här många besökare har jag aldrig haft tidigare, log Mandela och reste sig stelt upp från den låga sängen, när det onda knäet tog emot.

Mandela fick tränga sig ut ur cellen, medan fler klamrade sig in. Några prövade klangen i den tunga järndörren, som väckte ekande minnen när den slogs igen.

– Nu är det lunch, kom! ropade Ahmed Kathrada som var utsedd till värd och den som planerat minnesresan.

Kathrada var en långvarig fängelsekamrat till Nelson Mandela som nu tagit på sig uppgiften att vara alla politiska fångars talesman med det nya uppdraget att leda förvandlingen av Robben Island från fängelse till något annat.

Ytterligare gamla frihetslegender väntade utanför fängelset. De var för gamla, eller förhindrade av andra känslor, för att träda in i fängelset igen. Som Gowan Mbeki och Walter Sisulu som andra män med rynkiga ansikten och spretiga vita skägg skyndade fram för att innerligt trycka händerna på.

Männen troppade av mot det stora tältet och häpnade under ljudlig tillfredställelse över rikligheten av mat som var uppdukad. Försåg sig med kyckling, fisk och köttspett, frukt och grönsaker, som kunde sköljas ner med mängder av fruktjuicer och läsk.

I väntan på talet.

För det måste bli ett tall En del hade ännu inte kommit nära Mandela, en del var för blyga eller respektfulla för att våga tränga sig fram. Men alla ville höra honom tala. Till just dem.

En sorgsen sång togs upp av någon och fördes vidare i kanon genom tältet. Ord som upprepades och melodislingor som steg och sjönk i klagande entonighet. Toner som följde den långe, vithårige mannen mot podiet där en stöttande hand hjälpte hans stela ben att ta sista steget upp.

Sången ökade i styrka och fler stämde in. Sorgsenheten fick en varm prägel som svepte in Nelson Mandela i en famn av gemenskap och mycken kärlek.

Den hyllade mannen log brett och ödmjukt och plirade mot alla ansikten som riktades mot honom.

– Vi har kommit till Robben Island idag med blandade känslor för denna återförening av politiska fångar. Men de blandade känslorna är också ett vittnesmål över den monumentala förändring vår nation har genomgått.

Sången tonade ner i nästan ett mummel, men tonade ändå i bakgrunden, när Mandela fortsatte:

– Det var få av oss som kunde hålla tillbaka en tår. Minnena sköljde över oss.

– Men mest av allt, fortsatte Mandela med starkare röst, så kunde alla känna en klump i halsen, när vi nu återser alla som tagit examen i apartheids fängelser, och som nu är de som styr vårt land; som Walter Sisului, Gowan Mbeki och Herman Toivo ja Toivo i Namibia – ja, alla som nu har betydande ansvar för utformningen av vår nya nation.

– Och vi kan minnas alla hjältar som finns bevarade i våra hjärtan, som inte fick se den här dagen.

Fångarna som