Bland Bybor I Västra Rajasthan

By Son Lal

Självbiografisk berättelse om vänskapsrelationer och kulturkrockar i Indien mellan 1977 och 2008. Min kontakt med byliv och växtodling i enkla genuina miljöer, där man klarar sitt vardagsliv genom strävsamt arbete. Med små marginaler och många att försörja. Vad familjerna gör för att säkra sin framtid. Hur samhällsförändringarna påverkar deras tillvaro. Samtal med byborna om deras livssyn.
Boken handlar främst om människor, som jag lärt känna i tre byar i distrikten Jodhpur, Nagaur och Bikaner. Som odlar sin egen brödsäd på sandig jord i ökenliknande klimat. Hur de klarar sig under monsuntiden år 2008 från sådd till skörd. Två av byarna är små och jämförelsevis lite påverkade av ekonomiska förändringar. Den tredje byn har från 1950 vuxit från en liten isolerad by i feodal stagnation till en tätort med hårt exploaterat grundvatten och en betydande kalkstensindustri. En svår miljö för folk med små resurser, men många har kämpat med alla till buds stående medel för att ta sig ut ur sin fattigdom. Med målet att fortsätta odla sina religiöst influerade ritualer och traditioner, fast med en bättre levnadsstandard. Med ökad social prestige för sin familj och sin kast i konkurrensen med andra grupper. I en kapplöpning med tiden ökar både befolkning och produktion, men också miljöförstöringen. Ändliga naturtillgångar som vatten och vildmark minskar undan för undan.

• Language: Svenska
• Publisher: Son Lal
• Release date: May 26, 2013
• ISBN: 9781301682768

Son Lal

Son Lal is my pen name. I was born in a Scandinavian country of northern Europe in the early 1940s. I have lived in India off and on for fifty years, since I first arrived to the Gateway of India at Bombay by ship in 1963.

Book preview

C01 Förord

Son Lal är mitt författarnamn. Jag har skrivit några böcker om människor jag känner i Indien. Många av dem lever i starkt missgynnade samhällsgrupper. Det är den samhällsklass jag helst håller kontakt med, när jag är i Indien. Där trivs jag bäst.

Det finns andra betydligt mer välmående grupper som också är en del av Indien, men den här boken handlar inte om deras framåtskridande.

Boken är ett försök att få läsaren bekant med dem som inflytelserika personer tenderar att behandla som objekt snarare än subjekt. För mig har det varit viktigt att se individernas särdrag, att komma nära deras tankar, känslor och erfarenheter. Människor präglade av uråldriga normer och med synsätt som inte är vanliga i Sverige.

Olika kulturer behöver förstå varandra mer på djupet än hittills i en global värld.

Den kunskapen behövs för en fruktbar dialog med fokus på framtiden.

Annorlunda livsåskådningar och synsätt bör belysas, snarare än sopas under mattan med svepande uttalanden om att vi alla i grund och botten tänker väldigt lika. Hur kan vi veta det, om vi inte söker upp varandras tankar på det individuella planet?

Mina upplevelser i Indien har färgats av mitt eget sätt att se världen. Mina värderingar formades redan i ungdomen i ett socialdemokratiskt välfärdssamhälle i norra Europa, som blomstrade efter andra världskrigets fasor. Där präglades samhällsandan av framtidstro och alla människor sades ha samma värde. Jag påverkades av hem, skola och tidningsläsning. Under min uppväxt ansågs det självklart att naturvetenskap borde vara den grundläggande kunskapskällan, och den värderingen har jag burit med mig under livets gång. I Indien inspirerades jag tidigt av gandhirörelsens vilja att leda samhället mot välfärd för fattiga grupper utsatta för andras maktmissbruk, självtillräcklighet och översitteri.

Under de senaste åren har jag följt det nybildade partiet Aam Aadmi Partys födslovåndor med stort intresse.

Mina samtal med vanligt folk blev mer och mer intressanta ju mer jag lärde mig av inhemska språk som hindi och marvari.

*

Det här är den första av fyra eböcker jag skrivit på svenska med stöd av dagboksanteckningar från några år i början på 2000-talet.

Första boken: Bland bybor i västra Rajasthan. Upplevelser från 1977 till 2012.

Andra boken: Djupdykningar i det indiska folkhavet. Från 2008 till 2012.

Tredje boken: Indien underifrån. 2013 och 2014.

Fjärde boken: Delhi underifrån. Från 2012 till 2014.

Version år 2016. Några namn är fingerade.

tillbaka till början

Västra Rajasthan del ett

Minnen och berättelser från år 1977 till 2008

C02 Min första resa till Chelana

Jag är visserligen uppvuxen i Sverige, men har varit så mycket på landsbygden kring Chelana i västra Rajasthan, att den också har blivit som en hemtrakt för mig. Dit kom jag första gången 1977 tillsammans med min vän Tan Dan Detha. Vi hade åkt dit från Delhi, där jag arbetade med jordbruksfrågor vid Förenta Nationernas kontor.

Tan Dan och jag hade lärt känna varandra några månader tidigare i Mahatta Photo Studio vid Connaught Place mitt i New Delhi. Tan Dan blev nyfiken på foton jag just hade fått framkallade. De var från en by i Haryana, som jag besökte då och då. Tan Dan berättade att han bodde i västra Rajasthan, där han och hans släktingar var bönder och boskapsskötare. Vi blev snabbt bekanta. Tan Dan kom att bo hos mig under några veckor, och vi pratade mycket om livet i Chelana, hans hemby. Tan Dan hade många talanger och jag blev fascinerad av hans berättelser i tal, bild och skrift. Han kunde dikter och sånger på sitt hemspråk marvari. En del hade han gjort själv. Jag förstod inte så mycket, eftersom jag kunde för lite hindi och ingen marvari, men Tan Dan översatte till engelska, vårt gemensamma språk. I februari 1977 tog jag ledigt en vecka från kontorslivet. Vi lämnade storstaden och begav oss västerut till Tan Dans hem, släkt och vänner i Rajasthan. Min bil tog oss tvärs genom det torra halvökenområdet mellan Delhi och Chelana.

Vattnet i Chelanas brunnar

På 1960-talet ansågs Tan Dans hemby Chelana vara ett strålande exempel på framgångsrik byutveckling. Rajasthans chefsminister Sukaria kom ibland dit och höll tal och invigde nya verksamheter. En lokal för byns kooperativa förening invigdes av Sukaria 1964. Byborna hjälptes åt att bygga en skola. Den fick med åren tolv årskurser. Ett sjukhus med ett tiotal vårdplatser byggdes också med bybornas hjälp. Den största bedriften var att få en elledning dragen ända från distriktshuvudstaden Jodhpur till Chelana. Mer än 100 km. Elledning och stolpar transporterades med tåg till en station längs järnvägen från Jodhpur till Bilara. Därifrån fick byborna själva sätta den elektriska ledningen på plats, en sträcka på åtminstone 25 km. De kämpade på tills arbetet var utfört. Så stark var viljan att få elektricitet till pumparna i Chelanas brunnar, hjärtat i den expanderande bevattningsodlingen.

Tan Dans storebror Ravi Dan Detha hörde till dem som drev på mest. Inte konstigt att han belönades med Padma Shri Award, ett prestigefyllt pris som delades ut av landets president. Det hände under Dethafamiljens glansdagar i slutet på 1960-talet.

*

Den nya tekniken dundrade på med öronbedövande kraft när Tan Dan och jag tio år senare, år 1977, efter två dagars bilresa äntligen rullade in mot Chelanas marknadsplats och byns gemensamma brunn, där elektriska lampor lyste i nattmörkret.

Strömmen hade slagits på och ut ur de tjocka järnrören vällde vattnet med hög fart. Det forsade ner mot bevattningskanalens mynning, medan motorer och pumpar väsnades nere i brunnen. Det var februari och vetefälten i det steniga sandiga halvökenområdet drack mycket vatten. På så vis kunde de nya växtförädlade vetesorterna ge stora skördar.

*

Trots den nya tekniken och allt maskinbuller levde gamla vanor kvar vid bybrunnen. Det såg jag nästa morgon. Kvinnorna bar stora krukor av lera och mässing på sina huvuden. Många var klädda i sina traditionella dräkter av handvävt tyg och hade vackert färgade sjalar över huvudet. De bar två krukor ovanpå varandra, trots att de var så tunga. Där var män i vita ländskynken och turbaner i olika färger. I vimlet vid brunnens vattenhoar badade vuxna och barn och en del tvättade kläder. Mycket plask från det utströmmande vattnet, som glittrade i solskenet.

Förr hade inte vattnet räckt till mer än dricksvatten och tvätt. Då drog byborna upp stora lädersäckar till brädden fyllda med vatten från brunnens innanmäte med hjälp av starka oxar, som i sakta mak gick nerför en slänt. Gång på gång, hela dagarna.

Förändringen kom 1950 då Ravi Dan och hans kamrater i tjugofemårsåldern kom på ett sätt att få upp vattnet ur den 42 meter djupa brunnen. Nere i brunnen placerade de en dieseldriven bussmotor kopplad till en stor centrifugalpump från Kirloskar avsedd för industriändamål. Med hjälp av dessa maskiner kastades vattnet upp ur brunnen med stor kraft, trots att det var omöjligt enligt ingenjörer de frågat till råds.

En mekaniker från ett bussgarage nära Falna i Godvar hjälpte dem att få motorerna att fungera.

Det fanns så mycket vatten i den kalkstensrika underjorden, att vattenytan aldrig sjönk mer än tillfälligt i de två brunnar som först kom till använding, trots att de varje dag pumpade ut stora vattenmassor.

Mer och mer åkermark kom under bevattning, och finansiärer från när och fjärran började intressera sig för Chelanas expanderande jordbruk. Många blev rika. Så höll det på i flera årtionden. Nya grupper av Chelanabönder fick råd att gräva egna brunnar ner till 42 meters nivån. Vattnet föreföll outsinligt, det var bara att hugga för sig. Tills på 1980-talet vattennivån verkligen började sjunka, som den geologiska expertisen hade förutspått. 1995 hade alla grävda brunnar sinat, och den enda möjligheten att fortsätta med bevattningsjordbruk var att borra rörbrunnar ner till ännu större djup. Vattennivån sjönk år för år och var 2012 nere vid drygt det dubbla djupet jämfört med femtio år tidigare. Något försök att begränsa användningen i Chelana med omnejd till ett långsiktigt uthålligt vattenuttag gjordes inte. Det skulle aldrig gå. Det finns ingen samarbetsvilja på bynivå, sade byborna jag talade med.

Tilliten saknades. Chelana hade ändrat sig mycket sedan 1960-talet.

Bevattningsjordbruket i Chelana blev alltmer dyrbart och vattenkvalitén försämrades. Bönderna började odla mindre vattenkrävande grödor som oljeväxter och bomull i stället för vete. Den veteodling som fanns kvar gav mindre skördar än tidigare.

Hos Tan Dans släktingar

Under vår Chelanaresa 1977 hade Tan Dan och jag kommit fram till byn efter att det blivit mörkt. Från den larmande brunnen vid basaren begav vi oss till den byggnad, där jag skulle sova under natten. Tan Dan hade ordnat så att jag fick bo i biblioteket till Rupayan Sansthan, en liten organisation för folklivsforskning som drevs av författaren Vijay Dan Detha och hans vän Komal Kothari från Jodhpur i samarbete med byborna.

Min natt i Rupayans bibliotek förflöt lugnt och på morgonen kom Tan Dan tillsammans med sin son Narpath för att väcka mig och bjuda på té. Narpath var en gänglig femtonåring, som blev mycket intresserad av min elektriska rakapparat, som jag använde då de kom. Han ville ha en sån. Narpath har fått utslag på halsen, och när han försöker få bort sin fjuniga skäggväxt med rakblad börjar det blöda, förklarade Tan Dan.

Han fick utslagen hos sin mormor. Hon bor i Kanpura, en liten by där hon har några kor. Hon är ensam och Narpath brukar hjälpa henne., sade Tan Dan.

Tillsammans med andra barn började han på skoj dricka mjölk direkt från spenarna. En farlig lek för. okokt mjölk kan innehålla sjukdomsalstrande bakterier, och Tan Dan trodde att det var genom dem Narpath fått sina hudutslag.

Narpath hade ett känsligt sinnelag och var en yngling jag fick bra kontakt med.

*

I byn Kanpura gick livet i gamla hjulspår. Inga moderniteter alls. Narpats morfar hade dött i unga år och hans fru hade blivit änka med två små flickor, varav den ena var Narpats mamma, dvs Tan Dans fru. Den allmänna uppfattningen var att han blivit förgiftad av en ovän.

*

Vi hade åkt till Tan Dans hem i min vita Toyota Corona. Den glänste som en klenod från en annan värld i den här miljön. Jag hade köpt bilen från en rysk FN-expert, som var rådgivare vid en teknisk högskola i Rourkee, Uttar Pradesh. Hans lilla dotter älskade bilen, och grät när de måste sälja den för att åka hem till Sovjetunionen. Att komma åkande i den bilen placerade mig i maharajaklass, enligt bybornas sätt att se. En bieffekt av att jag arbetade som ompysslad internationell tjänsteman.

Själva hade byborna mest oxkärror. Storbönderna ägde traktorer och motorcyklar. Jeepar och indiska bilar förekom, men var sällsynta.

*

Tan Dan bodde i ett hus som tidigare hade använts av släktens storjordbruk. Köket hade varit hönshus och i rummet intill hade Tan Dan fött upp svin. I resten av byggnaden hade bröderna förvarat spannmål, halm och redskap. Huset hade tjocka stenväggar och det blev en bra plats att bo på efter rengöring och en del ombyggnader. En vattenkran fanns intill en mur längre bort och därifrån hämtade Tan Dans unga familj sitt dricksvatten. Det kom i en ledning från en borrad brunn, som statens vattenverk skötte om. Brunnen gav ibland byborna dricksvatten, men tyvärr var kranen ofta tom på grund av diverse krångel. Då hämtade Tan Dans familj vatten från en öppen brunn som ägdes av en bonde med konstbevattnade åkerfält. Från den brunnen forsade mycket vatten, då det fanns ström i elnätet. Det var bara att fylla krukorna.

Den heliga giftormen

Vid vattenkranen i Tan Dans inhägnad brukade jag tvätta mig. En dag bad Tan Dan att jag skulle skynda på med badandet. Solen började dala och skulle snart gå ned. Det är bättre du tvättar dig på morgonen i stället, sade Tan Dan.

"Det bor en kobra i muren till grannens inhägnad. Frun i det huset ger den mjölk.

Det händer ibland att kobran börjar röra på sig och kryper efter muren åt det här hållet", berättade Tan Dan.

Grannfrun var mycket religiös och ville inte att Tan Dan skulle skjuta den. Det var något som Tan Dan ibland gjorde med giftormar, och det fanns gott om sådana i Chelana på 1970-talet. Han hade gevär på licens och var en duktig skytt, som andra i byn ibland kallade på, när de hade giftormar på nära håll. Det hände vid mitt nästa besök i Chelana i juni samma år. Då bad två av Tan Dans brorsöner att han skulle skjuta en kobra i Dethaklanens brunn. De hade sett den titta fram mellan de murade stenarna en bit ner i den djupa brunnen. Pojkarna skulle bevattna några fält samma natt och behövde på kvällen gå ner i brunnen för att starta pumpens motor. Tan Dan försökte låna ett gevär hos sin kusin Khum Dan, men kvinnorna i Khum Dans hus vägrade. Det är fullmåne och då är det mycket syndigt att döda djur, sade de. Jag ville inte heller att Tan Dan skulle kliva ner i brunnen med sitt gevär. Alldeles för farligt, tyckte jag. Bättre att pojkarna väntade med bevattningen.

Till slut lyckades de döda ormen på egen hand.

*

När vi åt frukost, vaknade Tan Dans tre minsta barn. De kom springande för att titta på sin pappas vän från Delhi. En glad och livlig liten skara. Sen skulle vi diska de ljusblå plasttallrikarna vi ätit på. Vattnet rann i en oregelbunden fåra tvärs igenom Tan Dans andra inhägnad, som också hade stenmurar på alla sidor, fast med gluggar för att släppa igenom vattnet. Det kom från Dethaklanens brunn och var på väg mot avlägsna åkerfält.

tillbaka till början

C03 Lantarbetare från en by där vattnet tog slut

En familj på tre personer tittade på medan Tan Dan diskade. Det var Jala Ram, hans mamma och syster. Deras hemby låg två mil åt sydost, men nu bodde de i Tan Dans inhägnad, där de byggt ett litet skjul av ris och pinnar. De jobbade som lantarbetare på Chelanas åkrar.

Hemma i sin by Anandpur Kalu hade de svårt att försörja sig. Byn låg vid Lunifloden, en sandig flodfåra som större delen av året var helt torr på ytan.

En bit ner i marken fanns förut tillräckligt med vatten för växtodling. Grundvattnet lyftes upp från små brunnar med hjälp av traditionell teknik. En mängd hopbundna lerkrukor var ihopbundna till ett långt band, som gick runt i brunnen med hjälp av ett stort trähjul. Krukorna på bandet gick sakta upp till markytan, där de tömde sitt vatten och sjönk ner i brunnen igen för en ny vända. Hjulet i brunnens öppning drevs runt av ett ännu större horisontellt trähjul, som drogs av två oxar. De gick runt runt utanför hjulet i en ändlös vandring. Oxvandring.

Byborna bedrev ett trädgårdsliknande jordbruk med hjälp av det vattnet. Anandpur Kalus bönder var duktiga och byn hade klarat sig bra under många generationer. Under 1900-talets första hälft fanns vid Anandpur Kalu köpmän som höll på med handel och en skola upp till mellanstadiet. En del av Tan Dans äldre bröder bodde långa tider i Kalu. Dels för att gå i skola, dels för att jobba och tjäna pengar.

På den tiden var Chelana betydligt fattigare än Anandpur Kalu. Byn var omgiven av ett torrt stenigt landskap, och så långt från städer man kunde komma i den här delen av Rajasthan. Lyckan vände under 1950-talet. Grundvattnet tröt längs Lunis sandiga flodfåra. Nu blev det bondefamiljerna i Kalu, som tvingades söka sitt levebröd på annat håll. När bevattningsjordbruket i Chelana kom igång efter 1950, begav sig folk från Kalu dit för att arbeta. De visste hur man odlade bevattnade grödor och deras kunnande behövdes, för Chelanas bönder kände bara till hur obevattnade monsungrödor skulle skötas. Ökenböndernas traditionella sätt att odla.

*

1977 var Jala Ram en ung pojke, ännu ogift. Hans far och farbröder vallade getter hemma i Anandpur Kalu, medan deras kvinnor och barn var lantarbetare i Chelana. Jag lärde känna dem på 1980-talet, när jag kunde en del hindi. Då var Jala gift och hade småbarn. Han jobbade hos Tan Dan, men drömde om att hitta vatten på sin egen mark i Kalu. Han grävde för dyra pengar, men förgäves. I Chelana fanns kalkstensberggrund, men i Anandpur Kalu bara sand av annat slag. Det bildades inte några håligheter för grundvatten långt nere i underjorden. Alla Jala Rams sparpengar försvann. Också pengarna han lånat för sitt brunnsprojekt. Familjen fortsatte som fattiga lantarbetare i Chelana.

Shivafesten på klipporna

Tan Dans fru Chanda var en from kvinna som gärna besökte tempel och andra religiösa platser. Vid tiden för min ankomst till Chelana 1977 pågick en hinduisk vårfest i en oländig vildmark någon mil västerut. Uppe på ett litet berg sipprade vatten ut ur en klippa. Det ansågs vara ett Guds underverk, eftersom berget i övrigt var så torrt, att det knappast växte någonting alls på det. Vid den lilla källan fanns bland skrovliga klippor ett grottliknande vitmålat tempel för guden Shiva. Nu var det årsdagen för hans bröllop med gudinnan Parvati, något som firades i hela Indien.

Chanda bad Tan Dan fråga mig, om vi kunde åka dit i min bil. Gärna. Ett bra tillfälle för oss alla. Vi åkte nästa morgon.

Då vi närmade oss berget, såg vi många som var på väg åt samma håll. Annars var platsen helt öde, men den här dagen rådde liv och rörelse. Skaror av festklädda människor kom gående till fots. Kvinnornas kläder lyste i många färger. Smycken glittrade i solskenet. Männen kom vitklädda, med turbaner och långa bambukäppar. Varje grupp och kast hade sin egen traditionella utstyrsel.

Det hade redan samlats mycket folk uppe på klipporna runt templet. En del män hade tillbringat hela natten där. Hasch och opium förekom. Vi träffade en grupp unga män, som hade gjort en pilgrimsfärd ända till templet i Somnath på Indiens västkust, och som nu firade sin återkomst med sång och gamman.

Folk i trakten tror, att Shiva släpper upp djuren nere i marken den här dagen, berättade Tan Dan. Ormar och andra kräldjur började synas igen efter vinterdvalan. Ett vårtecken.

Familjer slog sig ner på klipputsprången och barnen trivdes med det festliga folklivet. De flesta blev kvar hela dagen. Man åt, vilade, pratade och gick för att bedja i templet. Nedanför fanns sockerrörsförsäljarna, och många tuggade sockerör som på godis.

Min inblick i Chelanas diskriminerande kastsystem

Ashok Deval hade följt med oss till Jharnia Bhakar. Honom hade jag träffat dagen innan, när Tan Dan och jag gjorde ett besök i hans hem i den delen av byn där bambikasten bor. Den kasten hade blivit svårt förtryckt under feodaltiden. Det hade blivit bättre, men diskrimineringen fortsatte. Några bambis lyckades hävda sig genom utbildning och hade bra ekonomi. En av Ashoks bröder hade blivit advokat och bodde i Jodhpur. Det gick sämre för Ashok. Han drack sprit, och var ibland redlöst berusad. Han dog tidigt.

Familjen Deval var under några generationer hantlangare och arbetskraft åt Detha klanen i