Delhi Underifrån

By Son Lal

Mitt sökande efter tankar om välfärden bland Delhis fattiga. Mellan april 2012 och maj 2014. Människor som lever i slumområden och har flyttat till Delhi från landsbygden i andra delstater på grund av fattigdom. De som arbetar med rengöring och de som samlar lump. Antikorruptionskampanjer mot mutor i offentlig förvaltning. Framväxten av AAP, ett nytt parti som stöds av fattigt folk.
Episoder i Dwarka, västra Delhi, 2012 och 2013. Valkampanjen i södra Delhi under den heta årstiden 2014. Muslimska lumpsamlare och hinduiska sopare av bhangikasten. Eldsvådor i slumområden. Delhis växande sopberg. Myndigheternas sätt att hantera avfallsproblemet.
Välfärdsorganisationers arbete med att hjälpa fattigt folk i överbefolkade områden. Kampanjer för att få stopp på bhangikvinnornas förnedrande arbete med torrdassrengöring.
Reaktionerna på valresultatet bland vanligt. Arvind Kejriwals kamp mot korruption och överprivilegierade gruppers maktfullkomlighet. Marginaliserade hinduiska gruppers strävan efter förbättrad social och ekonomisk status genom att tillägna sig den kulturella huvudfårans synsätt i religion och politik.
Hoppet om ökad chans till jobb bland ungdomarna inom de breda folklagren genom att skaffa sig högre utbildning.

• Language: Svenska
• Publisher: Son Lal
• Release date: Feb 24, 2015
• ISBN: 9781311208170

Son Lal

Son Lal is my pen name. I was born in a Scandinavian country of northern Europe in the early 1940s. I have lived in India off and on for fifty years, since I first arrived to the Gateway of India at Bombay by ship in 1963.

Book preview

C01 Förord

Son Lal är mitt författarnamn. Jag har skrivit några böcker om människor jag känner i Indien. Många av dem lever i starkt missgynnade samhällsgrupper. Det är den samhällsklass jag helst håller kontakt med, när jag är i Indien. Där trivs jag bäst.

Det finns andra betydligt mer välmående grupper som också är en del av Indien, men den här boken handlar inte om deras framåtskridande.

Boken är ett försök att få läsaren bekant med dem som inflytelserika personer tenderar att behandla som objekt snarare än subjekt. För mig har det varit viktigt att se individernas särdrag, att komma nära deras tankar, känslor och erfarenheter. Människor präglade av uråldriga normer och med synsätt som inte är vanliga i Sverige.

Olika kulturer behöver förstå varandra mer på djupet än hittills i en global värld.

Den kunskapen behövs för en fruktbar dialog med fokus på framtiden.

Annorlunda livsåskådningar och synsätt bör belysas, snarare än sopas under mattan med svepande uttalanden om att vi alla i grund och botten tänker väldigt lika. Hur kan vi veta det, om vi inte söker upp varandras tankar på det individuella planet?

Mina upplevelser i Indien har färgats av mitt eget sätt att se världen. Mina värderingar formades redan i ungdomen i ett socialdemokratiskt välfärdssamhälle i norra Europa, som blomstrade efter andra världskrigets fasor. Där präglades samhällsandan av framtidstro och alla människor sades ha samma värde. Jag påverkades av hem, skola och tidningsläsning. Under min uppväxt ansågs det självklart att naturvetenskap borde vara den grundläggande kunskapskällan, och den värderingen har jag burit med mig under livets gång. I Indien inspirerades jag tidigt av gandhirörelsens vilja att leda samhället mot välfärd för fattiga grupper utsatta för andras maktmissbruk, självtillräcklighet och översitteri.

Under de senaste åren har jag följt det nybildade partiet Aam Aadmi Partys födslovåndor med stort intresse.

Mina samtal med vanligt folk blev mer och mer intressanta ju mer jag lärde mig av inhemska språk som hindi och marvari.

*

Det är den fjärde av fyra eböcker jag skrivit på svenska med stöd av dagboksanteckningar från några år i början på 2000-talet.

Första boken: Bland bybor i västra Rajasthan. Från 1977 till 2012.

Andra boken: Djupdykningar i det indiska folkhavet. Från 2008 till 2012.

Tredje boken: Indien underifrån. 2013 och 2014.

Fjärde boken: Delhi underifrån. Upplevelser från 2012 till 2014.

Version år 2016. Några namn är fingerade.

tillbaka till början

C02 Mitt år i Dwarka, en del av västra Delhi

Jag kom till Delhi med tåg en morgon i april 2012. Från fattiga Västra Champaran i Bihar. Ett fullsatt persontåg som tog arton timmar och till slut tuffade in på bangården i gamla Delhis röda järnvägsstation. På håll fortfarande imperialistiskt storslagen. Med cykelriksha, metrotåg och autotaxi tog jag mig vidare till Dwarka, där mina vänner Chander och Raj Sharma bodde i ett bostadskooperativ i Sector 3. Deras våning var i två etage en bit upp i ett ringlande byggnadskomplex.

De hade nyligen flyttat dit från Greater Noida. Både Dwarka och Greater Noida var nya stora bostadsområden. De byggdes i lite väl snabb takt under slutet av 1900-talet. Spekulationsbyggandet saktade farten under några magra år omkring 2000. Medelklassen hade inte råd att flytta in i den hastighet som byggherrarna hade tänkt sig. År 2012 fanns i Dwarka fortfarande stora ytor med halvbyggda jättehus. Betongskelett vars siluetter avtecknade sig mot himlen. Ödsligt, fult och lite skrämmande. Helt annorlunda än de vackra drömbostäder, som var till salu i Dwarka enligt de färgglada jätteplakaten som stod uppsatta utefter trafikstråken genom stadsdelen.

I en del bostadskomplex hade många statstjänstemän från Bihar flyttat in. Bland annat i National Apartment där Raj och Chander bodde. En kooperativ bostadsförening med flera hundra familjer. Det liknade en hög borg med murar, taggtråd och infart med grind och vaktkur. Många hade bil och hund och andra statussymboler. Där fanns efterfrågan på hushållsnära tjänster, som att tvätta bilar, passa småbarn och vårda blomsteruppsättningarna i trapphusen. Fattigt folk från Bihars landsbygd strömmade till. Kunskapen om nya försörjningsmöjligheter spred sig tydligen snabbt bland dem som var från samma trakt. Utanför de välmåendes grindar hade fattigfolket bosatt sig i helt oplanerade bostadskvarter. De bodde också vid havererade affärskomplex med igenbommade butiker och tomma kontorslokaler. Kontrasten i bostadsstandard var slående, men diskuterades inte. Folk var vana vid stora klasskillnader.

tillbaka till början

C03 Morgonpromenad bland Dwarkas sopcontainrar

28 maj 2012

En solig morgon då jag som vanligt var på väg till mjölkbutiken i vårt grannskap.

Längs trottoaren stod soplådor av plåt med texten USE ME. Använd mig. De hade varit översvämmade av skräp i flera dagar. Nu hade de äntligen tömts, men skräpet runt om fanns kvar. Där träffade jag en ung man som var lumpsamlare. Han letade plastpåsar, som han sorterade för att kunna sälja. Antagligen till någon som körde sorterat avfall till ett lumphandlarlager med sin lilla lastbil.

Jag tog ett foto, då han skyfflade in en del skräp i en tom container med en spade. Några män tyckte jag tog konstiga bilder och började skämta. Bakom mjölkaffären fanns en stor öppen plats med massor av kringspritt skräp. Fler foton. Misstänksamma blickar, men ingen sa nåt. Längs gatukanten fanns en avloppsränna som skulle vara täckt. Där gapade stora hål, eftersom täckplattorna av betong hade försvunnit här och var. Risk att ramla och slå sig, särskilt i mörker. Det ville jag också fotografera och några undrade varför.

Nästa kväll hade jag på samma gata ett samtal med männen på en stor lastbil. Den var av samma typ som svenska sophämtare använder. Längst bak satt en stor skruv för att mat in skräpet.

I den här delen av Delhi kör tre likadana sopbilar. De är alla utslitna och halvtrasiga. Ofta fungerar bara en av dem, berättade männen.

Då blev det glest mellan hämtningarna, och soporna spred sig utefter trottoaren runt de överfulla soplådorna.

De jobbade för en privat entreprenör, som hade avtal med Delhi kommun. Transportföretaget försökte hålla nere kostnaderna, för att kunna ge kommunen ett lågt bud och vinna anbudstävlingen mot sina konkurrenter.

Det är därför företaget inte köper nya lastbilar, förklarade männen uppe i förarhytten, som berättade att deras buckliga bil var sex år. En dörr hölls på plats med hjälp av tjocka snören.

Vi tjänar 5500 Rupier i månaden, ropade de genom motorbullret. Inte mycket med tanke på hur dyrt det är att leva i Delhi.

Ni kan väl strejka, föreslog jag.

Det går inte. Om vi protesterar eller strejkar, blir vi ersatta av andra. Personalomsättningen är stor och snabb, sade den som pratade mest uppe från förarhytten. Jag har försökt få andra renhållningsarbetare att gå med i facket, men det är inte många som vill.

Det finns ingen sammanhållning bland arbetarna, klagade han. "Inte som i Västbengalen, där det finns CPI (Communist Party of India) och starka fackföreningar.

Sopbilen skulle vidare. Soporna på vår gatstump hade männen tagit bort någotsånär. Alle man äntrade förarhytten och chauffören tryckte gasen i botten. Fem sex man dundrade iväg till nästa gathörn i ett moln av damm.

Fler lumpsamlare

Den 7 juni 2012. Jag kom i samspråk med två män i tjugofemårsåldern, som samlade skräp i stora säckar på en lugn sidogata innanför ett kraftigt trafikerat huvudstråk nära vårt hus. Ajay Kumar och hans kusin.

De jobbade på gatan utanför två stora bostadskooperativ där många välbärgade familjer varje dag samlade på sig fullt med sopor.

De två tog tillvara sådant som gick att sälja till lumphandlare. De sökte bland innehållet i stora hopknutna sopsäckar av svart plast. I varje säck fanns mindre påsar med köksavfall, som bostadsföreningens egna sophämtare samlat ihop uppe i husen. Osorterade sopor, blött och torrt om vart annat. Sopsäckarna ställdes utanför områdets taggtrådskrönta murar i prydligt uppstaplade högar i väntan på att kommunens illaluktande sopbil skulle dyka upp. I god tid före dess ankomst hade Ajay och hans vän slitit upp säckarna och spritt ut innehållet på trottoaren och med bara händer gått igenom sörjan. De sorterade fram det som var säljbart och slängde resten i en rostig plåtcontainer med texten USE ME. Dess innehåll skulle sopbilen ta hand om. Själv fyllde Ajay den stora gråa tygsäck som stod på flaket av hans trehjuliga cykel. Den säcken körde Ajay iväg till lumphandlarnas kvarter senare under dagen.

Jag får ihop fyrtio femtio rupier om dagen genom att sortera och sedan sälja sånt som är av värde till kabari vala (lumpförsäljarna), sade Ajay Kumar.

En mycket kladdig hantering, kunde jag se. Det berodde på allt blött hushållsavfall i soppåsarna.

Ajay kom från Darbhanga distriktet i Bihar. Där bodde hans släktingar. Jordlösa lantarbetare som inte fick kontanter utan i stället en del av skörden.

Hur länge har du samlat lump? frågade jag.

Det har jag gjort sen jag var liten, svarade Ajay.

*

Han kände till en del om Bihars politiker och tyckte att Shivam Lal Pasvan var bra. Han nämnde också Nitish Kumar och Lalu Prasad Yadav. För Ajay Kumar handlade politik om mer eller mindre kända personer, inte åsikter och ideologier.

*

22 mars 2013. Efter nio månader träffade jag Ajay på nytt, som den här gången sade, att han egentligen hette Rajesh. Sådana namnbyten inträffade ibland i mina kontakter med lumpsamlarna. Kanske en fråga om tillit.

Rajesh hade börjat leta lump bland soporna inne i National Apartments, där jag bodde, eftersom kommunen bestämt att bostadsföreningarna inte längre fick ställa ut sitt köksfall på trottoaren utanför. Kommunen hade tagit bort de stora sopcontainrarna av plåt, som året innan stod utefter gatorna i området. Plåtlådorna med texten USE ME. Tydligen ett försök att snygga upp gatorna, som hade varit fulla av skräp och smuts runt soplådorna.

Föreningarna skaffade därför soptunnor av plast, som de ställde innanför sina murar. National Apartments styrelse bestämde att tunnorna skulle stå i hörnet längst bort i området. Sopbilen blev tvungen att åka ända bort till det hörnet under sin dagliga runda. Innan den kom var Rajesh där för att gräva fram vad han kunde sälja till lumphandlarna. Han slet upp de svarta sopsäckarna med allt det köksavfall lägenhetsinnehavarna hade givit föreningens egen renhållningsarbetare någon timme tidigare.

Ge mig allt du inte vill ha, sade Rajesh till mig. Han fick mina utslitna joggingskor. Ett par dagar senare berättade Rajesh att en släkting använde skorna efter att ha snyggat upp dem.

Rajesh samlade sin säljbara lump i sin breda sopsäck av grovt grått tyg, som han ställt på flaket till sin trehjuliga cykel för vidare transport till en lumphandlare.

Det var vid den cykelkärran jag träffat Rajesh året innan under hans arbete ute på gatan.

Hans lumpsamplande vän hade börjat arbeta i sektor 13 på andra sidan trafikleden. På samma sätt som Rajesh, men vid en annan bostadsförenings sopsamlarställe. De var båda från Bihar, båda drygt tjugo år, och hade hållit ihop sedan de var små.

*

Några vid vårt bostadskooperativ började klaga över lukt, flugor och småkryp. Särskilt de med lägenheter och parkeringsplats intill soptunnorna som blivit Rajesh arbetsplats.

Det här är mycket ohygieniskt. Så kan vi inte ha det, menade en kvinna som besökte oss och våra grannar för att bilda opinion. Några gick till bostadskooperativets styrelse, som till slut beslöt att tunnorna måste placeras utanför föreningens område. En bit från infarten med grindar och bom. Rajesh fick inte längre dra upp plastsäckarna ur de blå plasttunnorna för att sprida omkring innehållet. Presidenten har gett order, sade han till mig efter att ha blivit av med sitt jobb. Han menade bostadsföreningens styrelseordföranden.

Sedan började det av kommunen lejda sopföretagets lilla flakbil hämta soporna utanför muren i stället för innanför. Från de blå tunnorna drog de upp väl hopknutna hela svarta sopsäckar och for iväg till den kommunala soptippen.

Rajesh hade blivit arbetslös. Han funderade på att börja tvätta bilar i stället. Men då tjänar jag sämre*, suckade han.

Tio dagar senare såg jag på gatan utanför området hur Rajesh återigen trampade på sin cykel med flak och stor sopsäck. Säcken var full. Han hade fått tillåtelse att leta säljbar lump vid Astha Kunj Apartments, som låg intill bostadsföreningen där jag bodde. Rajesh var nöjd.

Hans hantering av de svarta sopsäckarna var både ohygienisk och irrationell, men ändå var det en form av källsortering. Den bidrog till ökad återvinning och mindre skräp vid stadens gräsliga soptippar. Inte ett ord hördes om den saken. Fanns det någon som tänkte tanken att lumpsamlarna var en form av miljövårdare?

*

Det gick några månader och det blev slutet av maj. Då såg jag till min förvåning två små pojkar, ungefär tolv år, jobba med köksavfall vid de blå tunnorna utanför muren till National Apartment. De höll på med att lägga tillbaka den kladdiga, för dem oanvändbara delen av soporna. De hade små plattor av trä eller plast i händerna för att lättare kunna skyffla upp skräpet i tunnorna. Jag försökte prata med dem, men de ville inte. Nästa dag gav jag dem några bananer, som de kunde äta när de jobbat färdigt. Vi lärde känna varandra lite bättre och blev vänner. Åtminstone så pass att de frågade efter fler gåvor från mig. Den större pojken hette Anand. När jag fotograferade dem, stannade en ung man på motorcykel och undrade vad jag höll på med. Det var Vikram, som var anställd av bostadsföreningen. Han städade trapphusen, och hämtade sopor från lägenheterna tillsammans med några släktingar i samma ålder. Alla från Punjab. De var tre unga män med trevligt utseende, som brukade hälsa glatt och vänligt på mig, när de tillsammans promenerade hem längs sidogatan fram på eftermiddagen. Den här månaden hade de börjat åka motorcykel. De satt tre stycken på sin nyinköpta motorcykel. Den hade gett dem ökad status och de vinkade när de körde förbi.

Varför tar du foton på de där pojkarna?, undrade Vikram.

För att de är barn, som jobbar som vuxna, svarade jag. Det är ett besvärligt och smutsigt arbete. Ingen verkar bry sig om det.

De jobbar för mig, sa Vikram. Vid min lumphandelsaffär.

Den skulle jag gärna vilja besöka, sade jag.

Han lovade att visa mig, men det blev aldrig av. Vikram berättade att han ibland gav Anand och hans kamrat tusen rupier och ibland två tusen rupier för den lump de samlade ihop. Vid senare möten var Vikram mer förtegen.

Vilken kast tillhör ni? frågade jag Vikrams bror Anshul.

Vi är Bhangi, svarade han. Pojkarna vid de blå soptunnorna är också Bhangi. De bor i vårt bostadsområde, berättade Anshul.

*

Varje morgon såg jag Vikram tvätta och putsa andras bilar med van hand. En dag i juni höll han på mitt på dagen, vid tolvtiden. Bilen stod i solgasset och det var över fyrtio grader i skuggan. Bilägarna ger mig fem hundra rupier i månaden per bil, sa Vikram. Det var hans extraknäck vid sidan av städjobbet. Vikram var arbetsam och framåt. Tydligen utnyttjade han också minderåriga som arbetskraft. Varför reagerade ingen, när de såg barn arbete? Jag hörde inga protester i vårt bostadsområde.

tillbaka till början

C04 Doktor Das berättelser

Den 3 september 2012 vid Dwarka, New Delhi.

Hemma hos Raj och Chander träffade jag doktor Das som jag lärde känna i Moti Bag redan år 1977. Jag arbetade då i Delhi vid FAO/UNDP.

Doktor Das från Västbengalen var förut läkare vid kommunens sjukhus i Moti Bag. God vän till Raj, som varit sjuksköterska vid samma sjukhus. Han kom till Delhi 1971 för att skaffa jobb. Först vaccinerade han diplomater och statstjänstemän. VIP service. Sen kom han till kommunens nya sjukhus vid Moti Bag. På andra sidan järnvägen låg ett buskmarksområde där kommunförvaltningen började anlägga en stor park som fick namnet Nehru Park. Storslagna Ashoka Hotel och diplomatområdets ambassader låg inom promenadavstånd.

Buskmarken som skulle bli park var ett vilt område trots att det låg i New Delhi. Arbetarna blev bitna av giftormar. Dr Das gjorde skillnad på kala nag och vanliga kobror. Kala nag har större huvud och är mer giftiga, sade han. Under två och ett halvt år gav de serum åt cirka 250 ormbitna arbetare. "Det gick att rädda livet på dem som blivit stuckna med vanligt kala nag kobra gift, för det fanns serum mot det på sjukhuset, men inte på dem som blivit stuckna av ormar med mer ovanligt gift, sa Dr Das. Han berättade att Sanjay Gandhi varit med om att starta NDMC hospital i Moti Bag. Han ville att arbetarna skulle få använda sjukhusets resurser. Men sjukhusets revisorer tyckte det blev för dyrt att behandla ormbetten på arbetare, som inte var anställda av kommunen. NDMC. Vi blev tvungna att sluta med det. De ormbitna fick åka till det statliga sjukhuset Safdarjang i stället", berättade dr Das.

Dr Das om sin rumskamrat från Nagaland

Igår kväll, den 5 december, pratade dr Das om Nagaland. Ett bergigt område med stambefolkning i östra Indien . När dr Das studerade medicin i Arunachal Pradesh på 1960-talet hade han som rumskamrat en före detta medlem av Nagalands guerillaarmé. Satma Aauu.

Jawaharlal Nehru, Indiens förste premiärminister, hade slutit ett fredsavtal med några guerillaledare och ville få dem att anpassa sig till det indiska samhället. Regeringen erbjöd dem fri utbildning och därefter bra statliga jobb. Satma Aauu fick stipendium för studier i medicin. Fem års utbildning till läkare. Den indiska staten skickade honom också till Storbritannien för studiebesök. Men Satma lät sig inte påverkas och blev sitt folk trogen. Han sade till Das, sin rumskamrat, att indiska staten talade illa om dem.

De säger att vi är farliga, är nakna, inte bra klädda, saknar utbildning. Men vi är modiga. Har ära. Den som lever i motståndsrörelsen kan bli befälhavare för ett område, om han kommer till ledningen med ett avhugget huvud av en hög polisofficer. Han tyckte att indiska statstjänstemän var fega. "De