Indien Underifrån

By Son Lal

Mina upplevelser i västra Indien 2013 och 2014 tillsammans med underprivilegierade människor som försöker förbättra sina levnadsvillkor. Samtal om familjelivets skiftningar. All konversation var på hindi. Jag har haft särskilt nära band med soparkastens folk (bhangi), men även bra kontakt med andra grupper i stad och by, slättbygd och djungelområden.
Mina relationer till myndigheter och frivilligorganisationer som arbetar med välfärdsarbete. Om utvecklingsarbeten i avlägsna byar och städernas slum.
Nya erfarenheter tillsammans med gamla vänner i västra Rajasthans byar och staden Jodhpurs socialt diskriminerade bhangifamiljer. Varit med på bröllop och religiösa högtider. Försökte mobilisera miljömedvetande och välfärdstänkande vid diskussionsmöten. Tankar om religion och naturvetenskap.
Min resa gick genom västra och södra Rajasthan till Goa och Karnataka. Jag upplevde Karnataka vintertid tillsammans med organisationer för landsbygdsutveckling. Besökte bönder som tillhör stamfolk i västra Ghats regnskogsområde. Jag skildrar också miljöaktivisternas försök att bekämpa korruption och kommersiell skogsskövling i det här känsliga området.
Jag lärde känna människor som arbetar med sopor och avfallshantering i Karwar och Chikmagalur. Besökte deras bostadsområden och hade samtal med chefer vid kommunala förvaltningar om arbetet med att förbättra sophanteringen.
Färden gick sedan norrut till Daman, där jag hade samtal med ungdomar intresserade av Aam Aadmi Party. Vi talade om korruption, stadsbildens förfall, och alkoholproblem.
Jag följde delar av Arvind Kejriwals valkampanj i Gujarat. Besökte Ahmedabads slumområden och det sociala livet där. Bekantade mig med gandhirörelsen vid Sabarmati Ashram.
Åter i Rajasthan berättar jag om en vårfest med bhangivänner. Ogifta lärarinnor som ger extralektioner för att få ihop till sitt hemgift. Samtal med högskolelärare om Rajasthans konservativa värdegrund.
Boken har således flera ledmotiv relaterade till utanförskap, fattigdom och hjälplöshet. Det är en skildring av en resa utan i förväg utstakad resplan. Jag har låtit mig styras av min inre kompassnål, när jag sökt mig till platser som kan visa hur vanligt folk uppfattar sin egen situation. Det har gett mig nära kontakt med personer och organisationer som arbetar med rengöring, och det har gett mig många nya vänner.

• Language: Svenska
• Publisher: Son Lal
• Release date: Feb 23, 2015
• ISBN: 9781311967848

Son Lal

Son Lal is my pen name. I was born in a Scandinavian country of northern Europe in the early 1940s. I have lived in India off and on for fifty years, since I first arrived to the Gateway of India at Bombay by ship in 1963.

Book preview

C01 Förord

Son Lal är mitt författarnamn. Jag har skrivit några böcker om människor jag känner i Indien. Många av dem lever i starkt missgynnade samhällsgrupper. Det är den samhällsklass jag helst håller kontakt med, när jag är i Indien. Där trivs jag bäst.

Det finns andra betydligt mer välmående grupper som också är en del av Indien, men den här boken handlar inte om deras framåtskridande.

Boken är ett försök att få läsaren bekant med dem som inflytelserika personer tenderar att behandla som objekt snarare än subjekt. För mig har det varit viktigt att se individernas särdrag, att komma nära deras tankar, känslor och erfarenheter. Människor präglade av uråldriga normer och med synsätt som inte är vanliga i Sverige.

Olika kulturer behöver förstå varandra mer på djupet än hittills i en global värld.

Den kunskapen behövs för en fruktbar dialog med fokus på framtiden.

Annorlunda livsåskådningar och synsätt bör belysas, snarare än sopas under mattan med svepande uttalanden om att vi alla i grund och botten tänker väldigt lika. Hur kan vi veta det, om vi inte söker upp varandras tankar på det individuella planet?

Mina upplevelser i Indien har färgats av mitt eget sätt att se världen. Mina värderingar formades redan i ungdomen i ett socialdemokratiskt välfärdssamhälle i norra Europa, som blomstrade efter andra världskrigets fasor. Där präglades samhällsandan av framtidstro och alla människor sades ha samma värde. Jag påverkades av hem, skola och tidningsläsning. Under min uppväxt ansågs det självklart att naturvetenskap borde vara den grundläggande kunskapskällan, och den värderingen har jag burit med mig under livets gång. I Indien inspirerades jag tidigt av gandhirörelsens vilja att leda samhället mot välfärd för fattiga grupper utsatta för andras maktmissbruk, självtillräcklighet och översitteri.

Under de senaste åren har jag följt det nybildade partiet Aam Aadmi Partys födslovåndor med stort intresse.

Mina samtal med vanligt folk blev mer och mer intressanta ju mer jag lärde mig av inhemska språk som hindi och marvari.

*

Det här är den tredje av fyra eböcker jag skrivit på svenska med stöd av dagboksanteckningar från några år i början på 2000-talet.

Första boken: Bland bybor i västra Rajasthan. Upplevelser från 1977 till 2012.

Andra boken: Djupdykningar i det indiska folkhavet. Från 2008 till 2012.

Tredje boken: Indien underifrån. 2013 och 2014.

Fjärde boken: Delhi underifrån. Från 2012 till 2014.

Version år 2016. Några namn är fingerade.

*

En del platser och personer som förekommer i boken introducerades i första boken kallad 'Bland bybor i västra Rajasthan'. Särskilt vänner i byn Chelana som Tan Dan, Jala Ram och Durga Dan.

Besökta områden i den här boken

Rajasthan

Goa

Karnataka

Daman

Gujarat

tillbaka till början

C02 Resor i västra Rajasthan

Till Jodhpur och Chelana

Det var juni 2013. Jag hade bott i Dwarka, Delhi i tio månader. Där hade jag skrivit färdigt några eböcker och publicerat dem vid Smashwords. Nu ville jag tillbaka till Rajasthan och dem jag kände där. Jag fick skjuts till Palam, en liten fridfull järnvägsstation nära Dwarka. Tåget kom och gick en mycket het eftermiddag den 10 juni. Över fyrtio grader. Mitt tåg till Jodhpur stannade bar i två minuter vid Palam, så det var viktigt att komma upp på tåget fort.

Vid femtiden nästa morgon steg jag av tåget i Jodhpur, innan det for vidare till Jaisalmer mitt i Thar-öknen.

Stationen mornade sig i soluppgången. Jag åt en tidig frukost vid Jodhpurs trevliga järnvägsrestaurang med anor från engelsmännens tid i Indien. Den låg en trappa upp i den stora stationsbyggnaden och var mycket rymlig. Uppe vid taket kvittrade småfåglarna långt ovanför borden nere vid golvet. De få gästerna var mest järnvägspersonal. En verklig oas och som gjord för en stunds avkoppling, medan den ännu milda morgonsolen spred sitt ljus genom öppna dörrar och fönster.

Därifrån tog jag en autoriksha till busstationen i Rayka Bag och satte mig på en tidig buss (klockan sju), som jag trodde skulle gå till Chelana. Tyvärr gick den en annan väg från Pipar, så där jag fick vänta tills rätt buss dök upp. Den var fullsatt, men jag lyckades få in mitt bagage.

Kampen för lärarjobb

Jag kom fram till Chalak Dans hus i Naya Colony, när solen stod som högst på himlen och hettan var därefter. Junihetta. Inga monsunregn i sikte.

Där skulle jag arbeta med några marwaritexter som Chalak Dans pappa Durga Dan hjälpt mig att förstå några år tidigare.

Chalak Dans mamma och hans syster Kanchan var hemma tillsammans med Kanchans två små flickor. Hon lagade te och lite mat åt mig på deras öppna spis, som eldades med pinnar. Efter någon timme kom Chalak Dans två yngsta systrar hem från sin skola vid Rupayan, där de fått jobb som lärarinnor för skolans yngsta barn. De var ännu tonåringar och läste som privatstudenter på ett college i Pipar. De läste hemma och kom till sitt college endast då det var dags för prov, som de alltid klarade. History, political science och hindi. Många andra flickor i byn gjorde likadant. Deras mål var att efter examen söka in på byns privata lärarhögskola för kvinnor. Den skulle nog få många ansökningar efter några år.

Durga Dans dotter Santosh var rörelsehindrad efter att ha fått polio i barndomen. Hennes handikapp ökade hennes möjligheter att bli antagen. Dessutom hade hon och alla andra i familjen ett skarpt intellekt.

Chalak Dans lillebror Lallu skulle också börja läsa privat. Vid en högskola i Merta. I väntan på att få börja tränade han datorhantering i en datorbutik bakom busstationen. Många ungdomar gick dit för att lära sig datorer och bokföring i hopp om att det skulle ge jobb.

I våras gick Lallu ut gymnasiet med naturvetenskaplig inriktning . Han fick mycket bra betyg och hoppades kunna fortsätta med naturvetenskap, men det gick inte av familjeskäl. Han behövdes hemma, som stöd åt sin mamma och sina systrar. Durga Dan hade dött och och Chalak Dan hade fått arbete vid en statlig skola många mil därifrån. Det behövdes åtminstone en manlig person i hemmet, tyckte släkten, som höll på hårt på seder och bruk. Lallu tänkte därför läsa humanistiska ämnen som privatist, samma som Santosh och Sima. Många av Chelanas ungdomar läste historia och statskunskap i Merta. De hoppades på jobb som lärare eller som byråkrat, men konkurrensen var stor.

Den naturvetenskapliga utbildningen gav bättre chanser, men de flesta sådana högskolor låg i städer som Jodhpur. De var mer tillgängliga för den urbana medelklassens ungdomar än bybor som Lallu.

*

Chalak Dans familj hade fortfarande ont om pengar, men den hade en mycket bättre ekonomi än då familjen kom till Chelana tjugofem år tidigare. Från en torr och sandig by i Nagaurdistriktet, där de tillhörde den stolta elit som styrde byn under feodaltiden. Byn hette Ghora Runn, Durga Dans hemby. Den dominerades of deras egen Charankast. Trots prestige och ära var familjen mycket fattig. Deras hus i Ghora Runn var inte mer än en hydda. De hade haft ont om dricksvatten. Maten var också knapp. Till slut flyttade de till Chelana. Där kom de att tillhöra den byns fattigaste familjer, men med goda relationer till Chelanas före detta feodala elit.

Durga Dan’s dotter Kanchan berättade att de kom till Chelana år 1988. Då var Kanchan 7 år, hennes stora syster Chanda var 9 år och lillebror Chalak Dan 5 år. Hennes yngre syskon var inte födda ännu. Först bodde familjen i byns sydvästra del, i närheten av Pipar Chauraha, intill en statlig lågstadieskola för flickor. De började alla tre i samma klass, även Chalak Dan. (Berättat den 11 september 2013)

*

Åren gick. Chalak Dan gick ut byns skolor och började läsa hindi på en högskola i Ajmer. Sen lyckades han ta sig igenom ett års studier vid en för honom privat lärarhögskola i Sawai Madhopur. Nödvändigt för att kunna söka jobb på statliga skolor. De gav mycket högre lön och bättre anställningsvillkor än privatskolorna. Därför var den utbildningen eftertraktad, och konkurrensen om de tjänster som utlystes vid de statliga skolorna var stenhård. De sökanden måste gå igenom en anställningsintervju, och kunna svara rätt på en rad svåra och rätt så speciella frågor, som skolmyndigheten tydligen ansåg var lämpliga för att testa den sökandes allmänbildning. Under flera år utlystes inga tjänster som Chalak Dan kunde söka på. Hans pappa Durga Dan blev besviken och Chalak Dan fick höra många gliringar om sin bristande förmåga. Han isolerade sig och hårdpluggade böcker och frågor som skulle kunna dyka upp vid en anställningsintervju. Under de åren jobbade Chalak Dan på en privatskola i Kuchera i Nagaurdistriktet. Han blev alltmer erfaren som lärare. Till slut fick han sin chans. Han blev anställd som lärare i hindi vid en statlig skola i byn Khinjri nära Osian väster om Jodhpur. På högstadiet. Vilken triumf! Verkligen välförtjänt. Nu skulle han få sociala förmåner som pension. Inte konstigt att alla ville bli lärare på statliga skolor, där de kunde slå sig till ro och njuta av livet. Slut på dåliga löner och risken att plötsligt få sparken, vilket var privatskolelärarnas villkor.

Glimtar från Chelana

Chelana var en mycket traditionell by i ett halvökenområde i nordvästra Indien. Byn genomgick en snabb ekonomisk förändring genom det storskaliga bevattningsjordbruk som kom igång omkring 1950. Några decennier senare kom kalkstensindustrin, och delar av byn började få en urban prägel. Trots alla yttre förändringar levde gamla levnadssätt vidare, såsom min vän Tan Dan berättade för mig i detalj omkring 1980. Hans skildringar finns med i sex eböcker på engelska. Alla på Smashword. Under senare år har jag försökt återge mina egna erfarenheter från livet i Chelana på svenska. Det här är min tredje bok på svenska, som delvis handlar om Chelana.

25 juni 2013. Sent på eftermiddagen gick jag uppför backen nära vårt hus i Naya Colony tillsammans med Lallu och hans jämnåriga systerson från Deshnok.

På den gropiga vägen mötte vi en traktor med trolleykärra lastad med kalksten. Den som körde var Narendra Harijan. Honom kände jag sedan 1977, då han satt med i Sadhnas lilla klass i soparkastområdet ungefär sju år gammal.

*

Lallu och vi andra var på väg till dammen vid fördämningsvallen efter årets första stora monsunregn. Det hade samlats vatten i dammen efter regnet. Vädret hade klarnat upp och det var vindstilla.

Då vi kommit fram till dammen började pojkarna kasta studstenar. Några av de flata stenarna studsade på vattenytan sex sju gånger.

*

24 juli 2013. Dhavat Ram Meghval blev kanske ett hundra år. Han dog för några dagar sedan. Vår pappa var född 1913, berättade hans söner.

Dhavat Ram hade arbetat som utbildad veterinärassistent (Veterinary Compounder) redan under engelsmännens tid i Indien.

Dhavat kunde gå själv ända till slutet av sitt liv, men med väldigt små steg, så det gick långsamt.

Den 20 november 2011 berättade Dhavat Ram för mig om några av sina upplevelser unde kolonialtiden. De finns omnämnda i min bok på Smashword kallad Djupdykningar i det indiska folkhavet, avsnitt C16. Rubrik Dhavat Ram Meghval, pensionerad veterinärsassistent som upplevt historia.

*

19 augusti 2013. Samtal med Tan Dan i hans trädgård. Vi kom in på kast, religion och politik.

Förut tyckte människorna i Rajasthan bättre om kommunismen än de gör nu, sade Tan Dan. "På senare tid har folk blivit mer angelägna att försvara sin kast och det hinduiska kastsamhället mot nya påfund i omvärlden.

Byborna tycker att ordet kommunism låter som kaum nash. Det betyder kastförintelse på marwari. För bybor som inte vet så mycket om världen är kommunismen en rörelse som är ute efter att krossa kastsystemet, och det låter farligt. Om den saken kan de ha en egen uppfattning, men inte om abstrakta begrepp som klasskamp, socialism och proletariatets diktatur." menade Tan Dan.

tillbaka till början

C03 Harijan basti i byn Chelana, 100 km öster om Jodhpur

Pilgrimsfärden till Runecha

Under mina besök i Chelana brukade jag hålla kontakt med soparkastens familjer. Under monsuntiden 2013 besökte jag ofta Pappu och hans familj. Deras hus låg närmast gränden och var lätt att nå.

Denna lördag, den 24 augusti, låg Pappus son Ashok och sov, efter att hela natten ha deltagit i jagran-firande för folkguden Baba Ramdev. Det var soparkastens sätt att ta farväl av manliga släktingar, som skulle gå till fots hela vägen till folkgudens tempel i byn Runecha ute i Tharöknen.

Männen vinkades av idag på morgonen vid nio-tiden. Pappu och de andra vid Harijan mohalla hade bett mig vara med vid firandet under natten, men jag kunde inte. Det var för blött efter regnet. Jag bodde ju i andra ändan av byn, och måste passera den av lastbilar sönderkörda vägen längs muslimernas dåligt dränerade bostadsområde i Naya Colony. Där var det dessutom kolsvart på natten. Inga lyktstolpar.

*

Den 1 september kom de tillbaka, de tjugofem pilgrimerna från bhangi-kasten som fotvandrat till Runecha. Efter en vecka. De kom med buss. Tydligen inte lika viktigt ur religiös synvinkel hur man kommer tillbaka från templet som hur man tar sig dit.

Varje år är det någon från varje Gharu-familj som går till Runecha som pilgrim, men olika personer. De går i grupp och är alla från samma kast, bhangi-kasten.

*

Idag gick två män från grannkastens husklunga på pilgrimsvandring till Baba Ramdevs tempel i Runecha ute i Tharöknen. De tillhör kasten Ganvaria Banjara och hade sitt avsked utanför den lilla affären på andra sidan bygatan.

*

Vid Harijan mohalla mötte jag Pankaj, en ung man som nyligen gått ut skolan och körde skolbuss för Sabal Dan College vid gamla Rupayan-området. Han hade ny skinande motorcykel köpt vid Divali förra året. Hans farfar Dula Ram hade kört traktor i unga år och lyckades sedan bli busschaufför vid Rajasthan Roadways, delstatens statliga bussbolag. Där körde han buss mellan Jodhpur och Chelana i flera decennier. Under nätterna stod bussen parkerad framför hans hus i Naya Colony. Pankaj och hans syster städade bussen varje morgon, innan de gick till skolan. Både Pankaj och hans syster var år 2013 i tjugoårsåldern och hörde till Bhangi-kastens trevliga ungdomsgäng i Chelana. De tänkte börja vid högskola och hoppades på bra jobb. De bodde hos sin farfar i ett hus med rymlig tomt i Naya Colony nära Rupayan, men kom ofta till Harijan basti vid Kanta, där de flesta Bhangi bodde och de hade sitt gamla släkthus.

*

Ytterligare en bekant vid Harijan basti brukar jag träffa på lite då och då. Mahavir. Han och hans tvillingbror bröt benen båda två, då de ramlade ner från en traktor år 1977. De blev båda bra och är nu medelålders män.

Jag mötte Mahavirs bror Narender för några dagar sedan, när Lallu och jag var på väg till dammen efter ett kraftigt regn. Han körde traktor.

Mahavir är tyvärr ofta berusad, när jag möter honom. Bröderna deltog i Sadhnas lilla skola hemma hos Vimlas mamma år 1977. För en grupp små barn från koltåldern till nio tio år. Mahavir vill att Sadhna skall komma tillbaka och är arg på mig, när han är berusad. Varför tar du inte hit henne? Vi vill träffa henne.

*

Pappus familj

24 augusti 2013

Samtal med Ashok Gharus föräldrar vid Harijan Basti, där de flesta av Chelanas soparkastfamiljer bor.

Ashoks Pappa hette Pappu och var son till Pelad, som på 1960-talet var familjeöverhuvud i ett av de åtta husen som då utgjorde hela Harijan mohalla i Chelana. Pelad arbetade som chaprasi (vaktmästare, kontorsbud) vid Rupayan Sansthan. Ett litet centrum för folklivsforskning som arbetade i Chelana under flera decennier.

Vaktmästarjobbet gav familjen en liten men stadig inkomst. När Pelad blev gammal fick Pappu och hans fru det jobbet i arv.

Vi slutade när Pappu fick diabetes, berättade hans fru.

Trots diabetes verkade Pappu vid mina besök år 2013 fortfarande vara i ganska bra form, men han arbetade inte längre.

*

En grupp unga män i harijan basti höll på med ett ganska lönsamt, men mycket tungt arbete. Deras arbetslag satte upp tak av långa tunga sandstensplattor vid husbyggen. Tungt och riskabelt. Pappus son Ashok var med i arbetslaget. Han var kort till växten, men kraftigt byggt. Lite korpulent. Han hade en bror och en yngre syster. Hon verkade klipsk och hade gått tio klasser i skolan. Nu gick hon på sena eftermiddagen till basaren bakom busstationen och tränade sig att hantera datorer och datoriserad bokföring.

*

Ashok skulle gifta sig den 15 november. Jag hade fått inbjudningskort, och lovade vara med på bröllopet. De skall åka i abonnerad buss till staden Beavar, där vigseln kommer att äga rum. Bröllopsföljet (barat) åker klockan sex på morgonen, så jag måste gå upp tidigt.

Eftersom alla Bhangi i Chelana har samma anfader tillhör de samma gotra och måste gifta sig med Bhangi-familjer i andra byar. Gotra fungerar som stora släktgrupper, och man måste gifta sig med en annan gotra inom sin kast. Exogami inom kastens endogami.

Bhangi-familjernas gotra i Chelana kallas Gharu.

Den underjordiska vattenbehållaren

Än var det bara slutet av augusti, så det var två och en halv månader till bröllopet. De hade mycket att göra för att få sitt hus fint, då den unga bruden skulle göra sin entré. Till att börja med måste de få sin underjordiska vattencistern färdig. De fick vatten från staten vattenverk (Rajasthan Jal Board) genom ledningar från en djup borrad brunn, men grundvattnet hade sjunkit och år 2013 kom det bara i vatten i kranen varannan dag. Några timmar på morgon. Många i byn byggde därför små vattenmagasin på sina hustomter. Murade med sten och cement.

Cisternen de har börjat bygga vid Pappus hus skall rymma tolv tusen fem hundra liter och skulle kosta familjen tjugofem tusen rupier. Två rupier per liter lagringskapacitet. Nästan allt arbete gör de själva med hjälp av släktingar. De har några särskilt kunniga släktingar i andra byar. Svågrar. Som Ramesh från Bhalunda. En stark och duktig murare, som tar betalt för sitt jobb till vänskapspris.

Vattenbehållarens väggar var av huggen sten, som murats med murbruk, som bestod av cement och fin sand, blandat och uppblött med vatten till en grå smet (masala). Sanden har de tagit från sin egen tomt. Av grov sand silar de fram fin sand med hjälp av ett såll, som Ashoks syster och svägerska sköter. På gatan utanför sitt hus.

1 september 2013.

Idag hämtade Pappus familj långa platta sandstensblock. De skall ligga som tak över vattencisternen. Blocken hade Pappu köpt vid basaren, som sedan övervakat hemtransporten med hyrd traktor. Från traktorsläpet i gränden bar sedan hela arbetslaget in de stora stenarna en efter en. Starka män vana att hantera tunga stenblock. Solen steg högt och det började bli hett. Svettiga och trötta tog männen paus under innegårdens skuggande träd. Ashoks syster bjöd på te ur små plastmuggar.

När vi tidigt nästa morgon tittade ner i den stora grop som skulle bli vattencistern, såg vi en skorpion gå på det platta golvet i dunklet längst ner. Den hade väl ramlat ner under natten. En stor skorpion som rörde sig klumpigt med sin giftgadd hängande ovanför ryggen. En av pojkarna hoppade ner i gropen och slog ihjäl den med sin sko.

Kanske en affär

Pappus pappa Pelad fick sitt hus av Gram Panchayat på 1960-talet då Chelana var en dynamisk by känd i Rajasthan för sin snabba ekonomiska utveckling. Hans hus var byggt med statliga välfärdspengar liksom de sju andra husen i Harijan basti. De bildade en huslänga och framför den låg en stor rymlig gårdsplan. Runt området gick en mur.

Då familjerna blev osams och ville ha mer privatliv delade de upp gårdsplanen mellan sig. De byggde höga stenmurar, så att varje hus fick en smal remsa mark på framsidan. Pelads remsa låg längst åt vägen och där byggde Pappu ett nytt hus större än det ursprungliga. Hans tomt kom att bestå av tre delar. Ett hus i vardera ändan och i mitten en liten gårdsplan med acaciabuskar (angrezi babul, Prosopus juliflora). Där hade de sina getter. Det var där som vatten cisternen nu byggdes. Det bodde ingen i deras första hus, som såg rätt förfallet ut. Det hade en liten trädgård mot bygatan. Där hängde klängväxter med blommor i snören uppsatta horisontellt så att platsen fick ett grönskande tak som gav skugga. Nu när Ashok skulle gifta sig och familjen expandera, funderade hans pappa på att snygga upp platsen och bosätta sig i det huset tillsammans med sin fru. Kanske de kunde öppna en liten affär där. Eftersom deras hus låg vid gränden med livlig trafik av fotgängare, motorcyklar och traktortrolleys skulle de nog få kunder. Åtminstone från de lägsta kasternas folk. De som kunde tänka sig att köpa varor från en familj som i byn betraktades som oberörbar.

Den drömmen blev inte förverkligad, så länge jag var i Chelana, men Ashoks syster lärde sig bokföring vid computer centre och om de fick lite mer pengar skulle det nog bli av. Trevligare jobb för familjens kvinnor än att sopa andras förgårdar och städa deras torrtoaletter. De sysslorna utförs nog fortfarande av husets kvinnor, eftersom de hade ställt upp runda brödkakor att soltorka på muren runt deras hus. Så brukar Bhangi-familjerna göra med bröd kvinnorna får i sina korgar efter att ha sopat på morgnarna.

*

När jag ringde till Ashok ett halvt år senare berättade de att hans syster var upptagen med examensläsning för andra året vid högskolan i Merta, där hon läste som privatist. Hon bodde hemma som alla andra högskolestuderande ungdomar i Chelana, och följde inte den lärarledda undervisningen i Merta. Det räckte med att komma till proven.

Livet går vidare i Chelanas Naya Colony

Monsunregn i Chelana

28 september 2013.

Efter mer än en månad av hett torrt väder kom monsunregnen tillbaka i västra Rajasthan. Jag satt på bussen från Jodhpur, då ösregnet brakade loss. Vi hade kommit till de vidsträckta buskmarkerna mellan Pipar och Khejerla. Regn och stormbyar i en timme, sedan uppehåll, men varmt och fuktigt.

30 september 2013

Igår klockan fyra på morgonen började heltäckande monsunregn att ösa ner. Vattnet fyllde husets muromgärdade gårdsplan (angan). Den som numera är täckt av marmorplattor. Kraftigt regn till sex på kvällen, sen duggregn någon timme följt av nytt stadigt långvarigt regnande. Det pågick hela den natten och fortsatte idag. Regnet slutade inte förrän helt nyligen, klockan 22.30, efter att ha övergått i lätt duggregn under en halvtimme. Äntligen. Efter fyrtio timmar. Skönt. Men nu har det satt igång igen och det plaskar på marmorn i angan och i tunnan nedanför stupröret från takterassen.

En småbondes växtodlingsplaner

5 oktober 2013.

I morse gick jag till Chuni Lals fält bakom fördämningsvallen. Sjön har mycket vatten, men det är ingen fara för att vallen skall ta skada. På Chuni Lals fält har pärlhirskolvarna skördats, men blasten sitter kvar. De lade kolvarna (bajra sitte) i säckar, som tagits hem.

Til-grödan (sesamfrön) är också skördad och de har huggit av stjälkarna. Nu är det bara stubb kvar på til-åkern.

Då jag kom höll Chuni Lals fru och dotter på med att skörda sorghumkolvar (jowar). De högg sedan av de grova stjälkarna (donkal) både på sorghum och pärlhirsplantorna. De band ihop stjälkarna till knippen, som de reste up och lutade mot varandra, så att knippena bildade staplar (jumpa). De får stå så och torka i solskenet.

Två andra grödor, guar och moth, stod kvar på fälten, men skulle snart skördas de med, för vädret var åter torrt. Femtio timmars regn hade förstört blasten, som blivit brun. Två kor och en kviga går på det skördade fältet och betar, tjudrade med rep vid kraftiga järnspikar nedslagna i marken.

Nu skall Chuni Lals familj göra en paus i växtodlingen. Vintergrödan (rabi) får deras släkting Mange Lal odla. Chuni Lal har ju inget eget vatten, och dessutom är det mycket jobb att odla vintergrödor. Manesh och Mahendra hinner inte. De har för mycket att göra i skolan. Äldste brodern Dinesh har fått jobb som soldat i armén. Chuni Lal är över sjuttio år och orkar inte själv med hjälp av fru och dotter. Familjens plan är att borra en djup brunn för bevattning, när Dinesh har gift sig.

"Vi skall borra ner till ett djup av 16 till 18 rör. En sån brunn kostar ungefär två hundra tusen rupier (två lakh). Sedan skall vi odla hela året", sade Manesh.

I vår skall Mange Lal ge dem tolv säckar vete av sin skörd. Som betalning för att han får bruka fältet.

Kan man borra latrinbrunnar?

26 september 2013. På backen upp mot Ramdevra tempel i Naya Colony i Chelana stod under några dagar två lastbilar med utrustning för att borra hål i marken. Sådana drill rigs används vanligen för att borra rörbrunnar ner till grundvattnet. (Tubewells.)

De borrar för att göra en ny typ av latrinbrunn. Djupa och smala., berättade pojkarna vid Ramdevra-templet uppe i backen. En sådan latrinbrunn kostar minst tjugofem tusen rupier, men går mycket fortare att göra än vanliga latrinbrunnar, sade de.

En grävd murad latringrop kostar trettio tusen rupier, enligt Chuni Lals dotterson Manesh, som själv varit med om att gräva en latringrop på familjens gårdsplan under mycket stort slit. Den toaletten använder de bara i nödfall.

Det är enklare och mer hygieniskt att gå bort från huset och göra sånt i det fria, ansåg Manesh.

På öppna fält med buskage. De boende gick dit i stort antal, var och en bärande på en flaska vatten för intimhygien. Något som vanligt folk uppfattade som ett fullt naturligt sätt att tömma sin tarm på, efter vad jag fått höra i många samtal.

Om lastbilarna för brunnsborrning verkligen skulle borra latrinbrunnar eller stod i backen av någon annan anledning, vet jag inte. Men ryktena om de två lastbilarna tyder på, att de som har råd är på väg att skaffa sig toalett även i vår del av Naya Colony.

Chalak Dans bröllopsförberedelser

Efter att Chalak Dan fått statlig lärartjänst i början av 2012 var det dags för hans familj att börja tänka på Chalak Dans bröllop. Hans två äldsta systrar var gifta i Deshnok, en aktad Charan-by med ett stort viktigt Karni-tempel. Det var lämpligt att hämta hans brud därifrån. Chalak Dans äldsta syster Chanda var en aktiv äktenskapsmäklare och hade bra kontakt med många familjer i Deshnok. Några år tidigare hade hon tagit initiativet