På Väg: Trygg famn Säker hamn

By Linda Erlandsson

Två kvinnor är på väg till en trygg famn och säker hamn. Följ med i deras sökande till lokala orter inom Kalmar län, när tidsfönstret öppnas och står på glänt under åren 1891-2018. Frågan är vad som är dåtid och nutid...


Magdalena är en obotlig sökare, en släktforskande ättling som går på upptäcktsfärd i sin historia. Hon skildrar människor, levnadsöden och platser från en historisk tid och på så sätt knyter hon band mellan då och nu. Genom bakrutan i nutiden letar hon efter Elsa-Maria och Elvapojkarna i dåtiden, vilket är en sann, gömd och glömd kvinnohistoria. I sökandet efter försvunna pusselbitar känner hon igen sig själv i Elsa-Marias liv. Hur är det möjligt? En sliding doors effekt med en historisk flipp? Hur skulle hon komma vidare? Det var en tid när sökandet bakåt blev allt som var viktigt. Samtidigt som en historia berättas väcks stora frågor om livet. Berättelsen är inte linjär utan cirkulär. Om Du vill kan det vara en berättelse om tid, om kvinnohistoria, om släkthistoria, om moderskap, om maskrosbarn, om anknytning, om arbetets flit och prestation, om kamp, klass, socialism och socialrealism, om vägval, om att söka, om att skriva, eller bara som en enkel saga. Det beror på vilka glasögon, Du som läsare har för stunden.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Sep 8, 2020
• ISBN: 9789180072021

Linda Erlandsson

Linda Magdalena Erlandsson är född och uppvuxen i Rockneby, norr om Kalmar där hon bor med sin familj. Hon är socionom och magister i socialt arbete. Hennes bakgrund är universitetsadjunkt, forskningsassistent och chef inom äldreomsorgen med fokus på organisation, socialpolitik och människors levnadsvillkor. Det bästa hon vet är att skapa sagor och texter om historiska levnadsöden.

Book preview

Till alla maskrosbarn i världen

Till minne av Elsa-Maria

1892–1926

Innehållsförteckning

PROLOG

PÅ VÄG

KONFIRMATIONEN

NÄR JAG HÅLLER DIN HAND

MÖNSTRAR PÅ

EN KÄRLEKSHISTORIA

FÖLJER DINA FOTSPÅR

VÄGEN TILL TIGERSTAD 1891

VÄGEN TILL TIGERSTAD JUNI 2014

VÄGEN TILL TIGERSTAD 1891

TIGERSTAD JUNI 2014

TIGERSTAD 1891

TIGERSTAD JUNI 2014

VÄGEN TILL TIGERSTAD 1891–1892

TIGERSTAD JUNI 2014

ETT HAV AV MASKROSOR

JAG SKRIVER ETT BREV TILL DIG

SÖDERMÖRES SKÖNHET

HEM OCH SKOLA

VÄGVAL- MELLAN KÄRLEK OCH HAT

SLIDING DOORS

LYCKAN KOMMER LYCKAN GÅR

FRÅN ETT FÖNSTER I BORGHOLM

NU SKA ALLT BLI BRA!

ADVENT

EN SÖNDAG I MARS

OBEMÄRKT

NÄR LÖVEN FÖLL OM VÅREN

TRYGG FAMN-SÄKER HAMN

DEN SISTA FLYTTEN

LJUNGBYÅN, APRIL 1984

DET ÄR DIN PLIKT. DU BARNRIKA MODER

EN SYSKONKEDJA AV ELVA POJKAR

BARNMORSKAN KOMMER TILL UNDSÄTTNING

SISTA NATTEN HEMMA

NÄR DU LÄT HENNE GÅ

DE MODERSLÖSA BARNEN

UNDANSTOPPAD SKULD

HEM

EPILOG

FÖRFATTARENS TACK

ETT SPECIELLT TACK RIKTAS;

FÖRFATTARPRESENTATION

SKRIFTLIGA KÄLLOR OCH REFERENSER

PROLOG

Kvarnlyckan, augusti 1927

Elva pojkar med solblekta ostyriga kalufser stod på rad. De väntade tålmodigt på att få komma in i stugan. Hungern värkte i magarna. Dagen var varm och vindstilla men hotfullheten darrade i luften. Kvinnan såg otåligt på barnaskaran och granskade dem med vaksam blick. Det var viktigt att de stod i rätt ordning efter ålder, yngst först. Erik väntade på sin tur som nummer sju. När björkriset skar genom luften kisade han upp mot det starka solljuset och såg ett streck med flyttfåglar som passerade över hustaket. Han svalde hårt och kände smaken av näsblod som strilade ut från näsan och rann ner i halsen.

– En lus-unge…

Den minsta pojken försökte värja sig med handen, grimaserade och knep ihop ögonen så hårt han förmådde. Med en knuff föste hon in honom genom dörren och såg uppfodrande på nästa.

– Två lus-ungar…

– Tre lus-ungar…

– Fyra lus-ungar…

Det var först när hon räknat till elva som hon hängde upp riset på spiken innanför dörren. Mosiga barnansikten med tårfyllda ögon svämmade sakta över, tårar rullade nerför kinderna som pärlor av glas, men gråten var tyst.

Hela vägen från trappan in i farstukvisten fanns små stänk av blod kvar. Kvinnan stegade ut och greppade tag i ett spann med vatten, som hon med en bestämd rörelse hällde ut över trappan. Blodet blandade sig med vattnet och flöt ut till en karta av små ljusröda vägar som letade sig fram och bildade små formationer och vägskäl. Kartan flöt ut i gruset. Löstes upp och försvann, precis som om inget hänt. Inne i stugan var tystnaden tjock och tryckande. Ett litet barn kröp in bakom kökssoffan och viskade,

– jag saknar mor.

PÅ VÄG

Framåt. Vägen är rak, ändlöst slukande. Vyn från framrutan tonar upp sig som ett massivt panoramafönster. Mil efter mil rullar kilometerräknaren i sakta mak. Gasar men tiden står ändå stilla. Var är jag? Söker efter ordet här, men det omgivande ökenlandskapet ger mig ingen ledtråd, utan flyter ihop till en ljusbrun sandig massa då det reflekteras i ögats lins. Härifrån men vart? Vart är jag på väg? Försöker se mitt slutmål någonstans där långt borta, kisar och fokuserar mot vägens ändlöshet. Söker efter ordet framåt, men får inget svar. Asfalten glänser svart och de heldragna väglinjerna skriker gällt i gult. Härifrån och framåt. En oändlig amerikansk landsväg ligger framför mig och jag är vilset fångad i ett gränslöst land. Vägen bryts av ett gapande svart hål och jag faller ner mot avgrunden. Allt är svart.

Magdalena satte sig raklång upp i sängen. Det dunkade i huvudet och sängen var blöt av svett. Varje natt dog hon där på den amerikanska landsvägen och varje natt kom ångesten, som livnärde sig på meningslösa bottenlösa grubblerier. Hon vågade aldrig stanna kvar utan försökte hitta olika strategier för att undvika ett möte, att gå runt den, hoppa över den och till och med lura den. Den här natten kändes annorlunda och man behövde inte vara drömtydare för att förstå att något var fel. Riktigt fel. En stark nu får det vara nog känsla drev Magdalena upp ur sängen. Lätta steg över nattkallt trägolv från sovrummet ut till köket. Klockan på mikron visade 03:44. Laptoppen blinkade som en fyr i mörkret på köksbordet och visade vägen i mörkret. Magdalena loggade in på Google och skrev amerikanska vägar i sökfältet. När hon hade hittat en bild som påminde om vägen från drömmen printade hon ut den i färg och hängde upp den på kylskåpet. Mitt i natten stod hon framför kylskåpet och betraktade vägen utan början och utan slut. Nu kommer du inte in i mina drömmar igen. Från och med nu är det jag som bestämmer och jag ska ta reda på vart min väg leder.

De följande veckorna kom att bli en omtumlande tid som vände upp och ner på allt. Magdalena sökte efter sanningen, verkligheten om sig själv. Kanske var det en kris eller bara en omvärdering av livets värde och mening? Varje dag studerade hon bilden på kylskåpet och insikten klarnade mer och mer. Hon som aldrig ens hade varit i USA, hade kört alldeles för många hundratals mil på vägen som var skyltad härifrån och framåt. Faktiskt så länge att hon till slut blev fartblind. Höga hastigheter var normalt och behagligt. Det fanns inga andra val. Inga andra vägar i sikte. Inga alternativa trafikregler. Det fanns bara vägskyltar med namnen: Framåt-vägen, Mål-vägen, Prestationsvägen och Strävande-vägen. Det var inte konstigt att hon hade svårt att navigera ut från rondellen. Magdalenas identitet var prestationsprinsessan personifierad. En mycket arbetsam person som alltid strävade framåt. En prestationsprinsessa som gasade på vid motgångar. Fartblindheten lurade bakom hörnet. Det blev ett prestationshjul som Magdalena översatte till prestationsformeln; prestation+belöning+gas. Formeln kunde också formuleras; prestation + motgång + gas + belöning + gas. Alternativt den ännu mer destruktiva formen av hur man bäst förintar sig själv; motgång+gas+motgång+gas+motgång+ gas.

Fördelen var att hon säkert kunde gå hur långt som helst. Kapaciteten fanns. Nackdelen var att hon aldrig blev nöjd. För när hon fått sin belöning var den aldrig beständig. Hon gasade igen och varför inte? Det var ju precis detta beteende och stereotypa bild av prestation, målfokus och resultat som belönades av samhället. Visst fanns det tillfällen i livet, vägar när hon lättade på gasen och saktade in, men efter ett tag spreds en gnagande oroskänsla i kroppen, eftersom en fartblind prinsessa lätt upplever att bilen står stilla. Magdalena förstod inte att livet som pågick vid sidan av, både andras och hennes eget, hade behövt addera minustecken till formeln för att skapa balans. Att vara fartblind under längre tid fick förödande konsekvenser eftersom uppmärksamheten endast var riktad framåt. På jakt efter framåt försvagades viktiga sinnesintryck från omgivningen och alla intressanta vägskäl suddades ut. Bilden på kylskåpet skrek åt henne- hånade, lockade och förvillade…

Magdalena blev helt uppslukad. Ja, hon blev till och med besatt av vägar. Långa, snirkliga, krokiga, böjda och raka. Grusvägar, asfaltsvägar, landsvägar, byvägar, motorvägar och stigar. En insikt till varför just hon valt de vägar hon gjort och en acceptans över att hon var en obotlig sökare. Hon svängde in på första bästa avtagsväg som var skyltad Sökar-vägen. Stannade motorn och gick på upptäcktsfärd i kvarteret Här och nu. Hon tillhörde en släkt som i flera generationer hade kantats av psykiskt starka kvinnor och av fysiskt starka män, men hur definieras styrka? Hon tänkte att kvinnokraften kunde liknas vid hästkrafter i en motor, som genom generationer grundades och smordes med en stark vision om att ingenting var omöjligt.

– Du måste lita på din tro, Magdalena. Har du inte kvar din tro, Magdalena? sa, kvinnorna.

Kvinnornas definition av tro var grundad i den religiösa kristna tron men det var aldrig någon som tvingade Magdalena att tro. I stället handlade det mer om en stark och genuin tro på en större mening. På människosläktets godhet, tillit, acceptans och mångfald. De äldre kvinnornas råd var att tro på mänskligheten. Var det möjligt att dessa kvinnor fortsatte att hjälpa varandra över tid och genom rum? Magdalena anade att de hade ett finger med i spelet, långt senare när de inte längre fanns bland oss. Kanske fanns det intressanta, gemensamma nämnare och beröringspunkter mellan kvinnorna över generationsgränserna?

Manskraften hade i generationer kännetecknats av en oerhört stor arbetsmoral som tydligt hade visat sig i muskelstyrka och i ren och skär vilja. Hårt arbete sågs inte som ett måste eller ett straff, utan som livets mening och som källan till meningsfullhet och lycka. Under Magdalenas uppväxt hade hon ofta hört utryck som hårt arbete lönar sig alltid, allt går bara man vill, det behöver inte vara roligt, det är bara att göra och så förstås den skarpaste formuleringen av dem alla, det som inte dödar, det härdar. Kanske var det svaret på gåtan, att hon var av starkt virke? Var det i så fall något bra eller dåligt? Kanske var det så att hon genom arv och miljö ärvt sina mest utmärkande personlighetsdrag från sina förfäder. Den ena, prestationen, i ljuset av en djupt rotad arbetsmoral. Att bita ihop och göra det man kan av det liv du har. Den andra, värdegrunden, i form av en o-krökbar, o-böjbar och okränkbar ryggradskompass. Båda var förknippade med stolthet. Att hålla ryggen rak och huvudet högt. Båda kostade på och båda utkrävde alltid ett pris. Båda gav och tog energi på samma gång. Kanske var det så att förfädernas motivation fördes vidare i rakt nedstigande led. DNA som injicerades, förenades, förgrenades och blandades till en unik cocktail av arv och miljö. Självklart fanns det många fler faktorer som spelade in och det gick inte att blunda för miljöns påverkan på det psykiska välbefinnandet. Men hur unik och egen kunde då en människa bli? Var bara den egna egenheten en nyans av det som redan varit? Kan en människa helt och fullt vara en fri aktörsom opåverkad av arv och miljö ritar sin egen karta och sedan väljer sina egna vägar helt utan yttre eller inre påverkan? Kan det göras vid varje vägskäl? Är modernitetens tro på fria val endast en missuppfattning. En vanföreställning? Där du bara är en marionettdocka som spelar huvudrollen i filmen om dig själv? Manus och regi är redan klart och du kan inte göra något för att påverka vare sig handling eller slut. Det enda du kan göra är att spela din roll så bra som du någonsin kan. Mästerligt, så att nyanserna av dig blir det unika som är du. Är det dystert att se på livet på detta sätt? Eller är det tryggt att det redan skulle vara förutbestämt? Går det överhuvudtaget att leva ett liv i tron att du inte kan bestämma över det själv? Magdalena tänkte ofta på hur mycket av våra egna motiv som vi projicerar över på våra egna barn. I tron på att vi gör det rätta överför och frigör vi, dock oftast omedvetet, straka krafter som drömmar, mål, visioner, värden, men också våra värsta rädslor och demoner. Skulle det då istället vara möjligt att tro att det finns utrymme för en kompromiss? En tanke på en någorlunda godtagbar gyllene medelväg, på en historisk karta utan vare sig detaljer eller vägskäl. På så vis finns det gott om plats för ditt unika jag att fritt och kreativt fullborda din egen karta med både stora och små penseldrag.

KONFIRMATIONEN

Söderåkra kyrka, 1932

Erik satt i kyrkbänken och trummade förstrött på den svarta bibeln. Fingertopparna strök sökande över bokryggens upphöjda guldkant. Om han blundade kändes det som om texten Bibeln pirrade ut i fingertopparna. Erik tänkte att det var märkligt, hur hans stora, valkiga och sträva arbetarhänder kunde vara så känsliga. Tankarna avbröts av att det killade på ryggen av värmen från kavajen. För varje andetag stramade tyget åt över axlarna och armarna satt fastsurrade som i ett skruvstäd. Hans kropp var lång och senig men han var bred över axlarna och hade störst armmuskler i familjen. Han såg ner på sina ben och retade sig på att kostymbyxorna var för korta. Kostymen tillhörde egentligen hans äldsta bror Stig, men Erik fick dela