Folkbildning och solidaritet: om uppkomsten av folkhögskolans globala engagemang

By Clara Hyldgaard Nankler

Inom folkhögskolan finns en unik inriktning på erfarenhetsutbyte med människor i Syd. Medan internationella utbytesstudier på högskolan huvudsakligen sker i länder på det norra halvklotet, har folkhögskolorna ett vittförgrenat nätverk med folkrörelser, religiösa samfund, NGOs och utbildningsinstitutioner runt om i världens forna kolonier.

Hur kom det sig att den lokalt förankrade folkhögskolan intresserade sig för globala frågor och fattigdomsbekämpning? Boken ger en översikt av folkhögskolornas gradvisa internationalisering efter andra världskriget och redogör för vilka skolor, rörelser och huvudmän som var drivande från mellankrigstidens flyktingmottagande till att starta u-linjer, resandekurser och utvecklingssamarbete med folkbildare i Syd.

Med hjälp av intervjuer med pionjärer, protokoll, tidskriftsartiklar, jubileumsböcker och forskningsrapporter ger författaren en detaljerad beskrivning av sextiotalets politiska uppvaknande i folkhemmet och av folkhögskolornas solidaritetsarbete. Folkhögskolans internationalisering hänger tätt samman med framväxten av svenskt utvecklingssamarbete, vilket ägnas ett eget kapitel i boken.

Flera av de skolor som startade U-linjer 1967 hade tidigare utbildat för mission. Författaren ger oss en inblick i konfrontationer som uppstod på dessa skolors U-linjer i studentrevolternas tid. Boken ger en översikt över väckelserörelser och svensk utlandsmission.

Folkhögskolornas resandekurser har främst varit inriktade mot den afrikanska kontinenten, och framförallt mot Tanzania. Författaren har forskat på de Folk Development Colleges som byggdes upp med hjälp av svenska folkbildare under 1970-talet och har följt skolorna genom tjugo års praktiskt vänskolesamarbete. Boken ger en initierad bild av de tanzaniska folkhögskolornas uppkomst, utveckling och framtidsutsikter.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Sep 12, 2018
• ISBN: 9789177857952

Clara Hyldgaard Nankler

Clara Hyldgaard Nankler är pensionerad folkhögskolelärare med magisterexamen i Afrika och internationellt utvecklingssamarbete. Hon har ansvarat för en Afrikainriktning på Göteborgs folkhögskola under 2000-talet och är aktiv styrelsemedlem i Karibuföreningen. Folkbildning och solidaritet är hennes första bok. Hon har tidigare översatt romanen Var hör du hemma proletär? av Ditte Cederstrand ( Proletärkultur, 1983) och publicerat artiklar om internationella frågor i tidskrifter och nordisk press.

Book preview

Innehållsförteckning

Förord

Disposition

Svenska folkhögskolors globala engagemang

Från sockenpatriotism till nordism

Nya skolor och nytt innehåll

Flyktingmottagande i mellankrigstiden

Omskolning av tyska folkbildare

Ett demokratiskt experiment i Insjön

Skolor som tidigt arbetade med internationella frågor

Avkolonisering och kallt krig

Marshallhjälp till Europa

Dragkamp om de nya länderna

Upptäckten av massfattigdom och u-länder

Mellanstatliga biståndsorganisationer

Initiativ för att vidga folkhögskolans horisont

Åsakurser med internationalisering

Gäststuderande och ny förordning

Folkrörelserna drivande för svensk u-hjälp

Sverige hjälper – om svensk identitet och exportstöd

Folkbildare hjälper

Kooperation utan gränser

Föreningen Internationella folkhögskolan

Staten tar över biståndet

Motiv, mål och medel

Biståndsarbetare – ett nytt yrke

Val av mottagarländer

Stöd till enskilda organisationer

Slutsatser om svensk u-hjälp

Utbildning av fredskårister – en uppgift för folkhögskolan

Planering av U-landslinjer på SIDA

Vilka skolor startade U-landslinjer?

Uppgifter om U-linjer

Kursinnehåll och mål

Hur gick det till att starta en U-linje?

Studieresor på U-linjerna?

Hur utvecklades U-linjerna?

Valla folkhögskola

Tomelilla folkhögskola

Hållands folkhögskola

Kaggeholms folkhögskola

Folkhögskolorna och missionen

Folkhögskolor med missionsanknytning

Väckelserörelser i Sverige

Svensk utlandsmission

Marieborgsmodellen och solidaritet med ANC

Marieborgsmodellen

Stöd till befrielserörelser i södra Afrika

SFHL och Solidaritetsfonden

Resandekurser med olika profiler

Färnebo folkhögskola – resan som pedagogisk metod

Världens kurs på Ljungskile folkhögskola

Några frågor till pionjärerna

Progressiv folkhögskola

Pablo Freire och De förtrycktas pedagogik

F-programmet och Vuxenutbildarcentrum

Tanzania, Sverige och folkbildningen

Alfabetisering – Vuxenundervisning

Nyereres utbildningsfilosofi

Folkhögskolemodellen

Svenska folkbildare kom tidigt till Tanzania

Hur uppstod den nära relationen mellan Tanzania och Sverige?

Utvecklingen av de tanzaniska skolorna?

Karibuföreningarna

Röster om folkbildning och FDCs i Tanzania

Hur ser det ut idag?

Slutsatser om Tanzaniasamarbetet

Slutord

Tack

Källor

Förord

Första gången jag hörde talas om folkhögskolans gränsöverskridande aktiviteter var när jag utbildade mig till folkhögskollärare 1977/78. I utbildningen ingick en kurs i internationalisering som jag sett fram emot, men strax före kursen skulle börja fick vi veta att den ansvarige metodiklektorn, Johan Norbeck, inte kunde hålla i kursen. Han befann sig i Tanzania för att hjälpa till med uppbyggnaden av folkhögskolor där. Då väcktes min nyfikenhet och förhoppning att en dag få besöka några av de tanzaniska folkhögskolorna.

I mitten av 1980-talet kom jag till Göteborgs folkhögskola. Där undervisade jag mest i svenska och skrivande men också i den då obligatoriska grundkursen i samhällskunskap. Mitt intresse för globala frågor gjorde att jag ofta tog emot internationella besök, mest av sydafrikaner från ANC och arrangerade temadagar. När lärarfacket (SFHL) uppmanade folkhögskolor att skaffa vänskolor i Tanzania beslutade vi att göra det. En kollega och jag tog ansvar för kontakten med Arnautoglu Folk Development College (FDC) i Dar es Salaam. Skolan hade vissa likheter med Göteborgs folkhögskola som externat (Tanzanias enda externat-FDC) i en hamnstad. Deras inriktning på unga vuxna med inlärningssvårigheter fanns också på vår skola. Under ett par år bestod vänskolearbetet mest av brevväxling och att vara värd för gästande tanzanier. För att få fart på samarbetet startade vi Tanzaniaämnet – ett valämne om två lektioner i veckan på Allmän linje 2004. Samma höst deltog jag och en kollega i en internationell vuxenutbildarkonferens i Moshi i Tanzania, The right to knowledge and Development – Adult Education in a Global Context, anordnad av Nordiska folkhögskolerådet. För mig blev konferensveckan en fantastisk introduktion till vuxenutbildningen i Tanzania. I samband med konferensen besökte jag för första gången ett antal FDCs och diskuterade fördjupat samarbete med vänskolan i Dar es Salaam.

Tanzania-ämnet på Göteborgs folkhögskola växte på ett par år till att bli en hel Afrikainriktning i takt med att vi som ansvarade för undervisningen fortbildade oss. Själv använde jag ett friår till en magisterutbildning i Afrika och internationellt utvecklingssamarbete på Global studies vid Göteborgs universitet. Det gav mig nödvändiga kunskaper i globala utvecklingsfrågor och fördjupning i afrikansk historia och religion. Jag skrev min magisteruppsats om FDCs i Tanzania, och fick på så vis möjlighet att studera dessa skolor på djupet¹.

Utbytet med Arnautoglu FDC startade 2005 när vi genom ett frikostigt stipendium från Ungdomsstyrelsen kunde bjuda in 6 elever, rektor och lärare från vår vänskola och sedan återgälda besöket samma år. Året därpå upphörde stipendierna, som täckte parvisa utbyten. Vi fick informera presumtiva deltagare på Afrikainriktningen att en studieresa till Tanzania ingick under förutsättning att deltagarna kunde hitta finansiering. Lärarlaget fick ägna mycket tid åt att söka stipendier varje skolstart.

Vänskolerelationen gav ringar på vattnet. De tanzaniska skolorna behövde hjälp med att utveckla inkomstgenererande aktiviteter för sin överlevnad. Sida hade just fasat ut sitt mer än 20 år långa bistånd till skolorna, samtidigt som Tanzanias regering övergav vuxenutbildningen till förmån för en ökad satsning på grundutbildning för alla barn. Vi startade en internationell förening på skolan för att kunna ansöka om bidrag från Sida/ Forum syd. Genom deltagaraktiviteter och insamlingar hade vi efter några år fått ihop över 20 000 kronor. De blev grundplåten i ett större projekt med Outreach courses, som vänskolan drev tillsammans med Karibu Tanzania Association i utkanterna av Dar es Salaam.

Under några intensiva år fortbildade jag mig i Afrikakunskap och utvecklingsfrågor. Jag lärde mig söka resestipendier och skriva projektansökningar för utvecklingsprojekt, köpte varor från Tanzania till skolans nystartade lilla shop och organiserade försäljning, informerade på skolans filialer, arrangerade temadagar och konserter för att samla in pengar både till vänskolan och till deltagarnas resor. Utöver vanligt lärararbete utökades mina arbetsuppgifter med föreningsarbete, planering och organisering av studieresor samt utbyte av erfarenheter med andra folkhögskolor i såväl Tanzania som Sverige. Allt som följde med Tanzaniaengagemanget blev en kontinuerlig lärprocess. Vi som var aktiva inspirerades av varandra, hittade nya samarbetsformer med folkhögskolor i närområdet och tog lärdom av dem som varit engagerade under många år. Vi besökte Ljungskile folkhögskola för att höra hur de organiserade Världens kurs och hur deras Världsbutik fungerade. Vi reste till Österfärnebo för studiebesök på Färnebo folkhögskola och bjöd in deras kurser att informera om sina reseerfarenheter. Vi blev aktiva i Karibu-föreningen, som arbetar för att stärka samarbetet mellan svenska folkhögskolor och tanzaniska FDCs, och upptäckte att det fanns fler inom folkhögskolevärlden som vi hade gemensamma intressen med.

Genom det västsvenska distriktet av SFHL kom vi med i Kust till kust, ett samarbete mellan fyra FDCs längs Tanzanias kust och fyra folkhögskolor på Sveriges västkust. Det var ett fruktbart samarbete som stärkte utbytet mellan de inblandade skolorna i respektive land, såväl som mellan länderna. När en folkhögskola gjorde en studieresa till sin vänskola i Tanzania såg man till att besöka de övriga kustskolorna också, eller ordna en Kust till kust-träff på någon av skolorna. Vi arrangerade seminarier i både Tanzania och Sverige för deltagare från alla kustskolorna. Innehåll och form för dessa möten planerades tillsammans med rektorerna i Tanzania och handlade ofta om jämställdhet, skoldemokrati, språk och kultur. Vi strävade efter att få till stånd möten där våra deltagare kunde diskutera frågor som var viktiga för dem, samtidigt som lärare och rektorer utbytte erfarenheter kring ämnen som jämställdhet, fackliga frågor och folkbildning. När Sida hotade att slopa praktikantbidraget och skar ned på informationsbidragen formerades nätverket Folkhögskolor Utan gränser (FUG) 2010 på Göteborgs folkhögskola för att mobilisera motstånd.

Afrikainriktningen lades ned 2011 i samband med nedskärningar på min skola. Det fick mig att fundera över hur det såg ut på andra folkhögskolor. Hade intresset för fattigdomsbekämpning och för världens orättvisor kanske falnat med EU-inträdet och den borgerliga regeringens förändrade biståndspolitik? Jag beslöt mig för att undersöka hur läget var på andra folkhögskolor, och framför allt ville jag tala med dem som gått i spetsen för att starta U-linjer och resandekurser, pionjärerna. Jag ansökte om stipendium från Stockholms Arbetareinstitutsförening och fick tack vare det möjlighet att gå ned i tjänst och börja forska. Min tidigare arbetskamrat Caroline Runesdotter, då i färd med att avsluta en doktorsavhandling om svensk folkhögskola, var villig att handleda mig i arbetet.

Disposition

Först en bakgrundsbeskrivning över folkhögskolans globala engagemang och utgångspunkten för min forskning. Sen en historisk översikt över framväxten av internationella frågor och vilka skolor som var drivande i den utvecklingen.

Kapitlet Avkolonisering och kallt krig handlar om av mellanstatliga biståndsorganisationer. Initiativ för att vidga folkhögskolans horisont ger exempel på hur internationaliseringen når folkhögskolan.

Följande två kapitel behandlar folkrörelsernas betydelse för framväxten av svensk u-hjälp och framväxten av ett statligt svenskt utvecklingssamarbete. Jag redogör för vilka skolor som startade U-linjer och ger en detaljerad beskrivning av syfte, mål och innehåll för linjerna och deras utveckling på skolor med olika huvudmän. Merparten av de skolor som startade U-linjer hade kristen huvudman, flera med missionsinriktning. I kapitlet Folkhögskolorna och missionen ges en orientering om svensk väckelserörelse och utlandsmission.

Så följer kapitel om andra folkhögskolors internationella arbete, samt om Folkhögskolans lärarförbund, SFHL, och Solidaritetsfonden.

I Frågor till några pionjärer har jag frågat hur pionjärerna uppfattar dagens globala engagemang på folkhögskolan och möjligheten av jämbördigt utbyte med partnerorganisationer i Syd. Jag ville också veta hur de ser på behovet av att resa ut.

Följande två kapitel om Progressiv folkhögskola och Pablo Freire ger en bild av den pedagogiska diskussionen och av tidsandan under 1960–1970-talet. F-programmet och Vuxenutbildarcentrum handlar om det statliga stöd som funnits för gränsöverskridande arbete inom folkhögskolan.

Merparten av folkhögskolans gränsöverskridande kurser och aktiviteter har varit inriktade mot Tanzania. I kapitlet Tanzania, Sverige och folkbildningen ges en fördjupad bild av framväxten av folkbildningssamarbetet mellan Sverige och Tanzania.

I Slutord sammanfattar jag svaren på mina forskningsfrågor.

---

¹ Holmqvist & Hyldgaard Nankler, 2007. Agents for change in a changing society – what is the role of Folk Development Colleges in promoting democracy in Tanzania?

Svenska folkhögskolors globala engagemang

Inom svensk folkhögskola finns en lång tradition av internationellt arbete. Ett engagemang som tidigt tog sig uttryck i studier av internationella frågor, friplatser för gäststuderande, volontärutbildningar, resandekurser, praktikantvistelser, kursverksamhet för kooperatörer och folkbildare från länder i syd, vänskolesamarbete, utbytesprogram och biståndsprojekt – ett gränsöverskridande folkbildningsarbete i samarbete med organisationer, institutioner och personer i andra länder. Det finns en kontinuitet i omfattning och inriktning på både kurser och projekt och en stor geografisk spridning. Folkhögskolornas samarbeten sker nordiskt, europeiskt och globalt (Ehn & Österborg Wiklund, 2015). Utmärkande för folkhögskolans engagemang är att man tidigare än andra skolformer intresserade sig för världens så kallade utvecklingsländer. En kartläggning av folkbildningens gränsöverskridande kursverksamhet 2009 visar att folkhögskolornas fältresor var speciellt koncentrerade till den afrikanska kontinenten, framförallt till Tanzania, med 38 % av de resande (i reella tal 627 deltagare). En jämförelse med högskolestuderandes fältresor samma år visar att endast 1% av dem (i reella tal 177 studenter) reste dit. Latinamerika och Baltikum var andra regioner som lockade en relativt hög andel folkhögskoledeltagare och en liten andel universitetsstudenter (Nylander, 2011). Medan högskolestuderande väljer resmål som gynnar deras karriär är folkhögskolestuderandes resande mer kopplat till biståndsfrågor och global rättvisa (Nordvall, 2015).

På senare år har nya resmål tillkommit och utvecklingsländernas dominans har brutits. I FOLACs rapport² från 2015 nämns 56 länder i anslutning till de internationella folkögskolekurserna, nu med fokus på Europa. Tanzania ligger fortfarande i topp, men delar förstaplatsen med Indien och Storbritannien (Ehn & Österborg Wiklund, 2015). 106 av 128 svarande folkhögskolor uppgav att de arbetade med internationella frågor, antingen i form av kursverksamhet eller genom gränsöverskridande projekt och samarbeten. Kurserna var både allmänna kurser och profilkurser med en uppsjö inriktningar, med demokratiutveckling, global rättvisa och folkbildning i fokus (Ehn & Österborg Wiklund, 2015). De internationella kursernas inriktning illustreras av ordmolnet sid 15.

De vanligaste länderna som folkhögskolekurserna riktade in sig på 2013/2014. (Ehn & Österborg Wiklund, 2015)

En stor del av kurserna (72 av 103) hade en kortare eller längre tid förlagd utomlands för deltagare och lärare. Vanligast var ett utlandsförlagt moment på 6 veckor–10 månader, men kortare resor på några dagar–5 veckor förekom också. Knappt hälften av kurserna som reste ut tog själva emot besök från utländska samarbetspartners. De vanligast förekommande besöken varade en kort tidsperiod på några dagar till en månad (Ehn & Österborg Wiklund, 2015).

Av FOLACs lägesbeskrivning framgår att folkhögskolorna har ett stort kontaktnät av idéburna organisationer, såväl i Sverige som globalt. Drygt en tredjedel av skolorna samarbetade med svenska trossamfund, politiska organisationer, idrottsförbund, universitet och studieförbund. I femtiotre av kurserna förekom dessutom någon form för samarbete med skolornas huvudmän. Här återfanns elva trossamfundsanknutna organisationer eller kyrkor, såsom Equmeniakyrkan, Pingströrelsen, Evangeliska Fosterlands Stiftelsen (EFS), Svenska Kyrkan, Frälsningsarmén och KFUM. Ungefär hälften av kurserna ingick i gränsöverskridande samarbeten med parter i andra länder, som representanter för trossamfund, arbetarrörelsen och flera universitet. Rapporten visar att folkhögskolorna är djupt förankrade i civilsamhällets organisationer – både i Sverige och resten av världen (Ehn & Österborg Wiklund, 2015).

Titlar på transnationella kurser och kurser med internationell inriktning 2013/2014 (Ehn & Österborg Wiklund, 2015). Ordens storlek varierar beroende på förekomst.

Hur kommer det sig att svenska folkhögskolor gick i spetsen för studier av internationella utvecklingsfrågor? Varför startade den lokalt förankrade folkhögskolan kurser som inriktade sig på människors villkor i fattiga länder långt bort? När jag påbörjade min undersökning trodde jag att de U-landslinjer som flera folkhögskolor inrättade på 1960-talet var startpunkten för folkhögskolans internationella engagemang. Men jag upptäckte att det långt tidigare funnits en annan typ av kurser på flera kristna rörelseskolor som förberedde för verksamhet i fjärran länder – nämligen missionärsutbildningarna. De utbildningarna har jag också intresserat mig för, eftersom många kristna skolor omvandlade sina missionärsutbildningar till U-landslinjer.

Vilka skolor, rörelser och personer var drivande i internationaliseringen av svensk folkhögskola? Vilket stöd fanns för att starta U-landslinjer hos huvudmän och i det omgivande samhället? Hur påverkades skolorna av det internationella engagemanget? Hur har inriktningen på missionärsutbildningar, U-linjer och andra resandekurser förändrats över tid? Och hur kommer det sig att Tanzania har fått en särställning inom svensk folkhögskola?

Jag har sökt svar på mina frågor i Tidskrift för Folkhögskolan (TSF) under perioden 1956–2000, i minnes- och jubileumsskrifter för de involverade skolorna, samt i olika arkiv. När jag letade efter tidigare forskning inom samma fält fann jag Hans Burgmans avhandling, Folkhögskolan mot vidare horisonter. Den kartlägger vilka skolor som varit drivande i freds- och internationaliseringsarbete under perioden 1920–1950 och ger bakgrundsfakta till den utveckling som tog fart inom folkhögskolan under slutet av 1950-talet. Jag har också intervjuat 19 personer som alla varit pionjärer inom folkhögskolans internationella engagemang: lärare, rektorer, lärarutbildare, en folkhögskoleinspektör och en facklig ombudsman. Urvalet är gjort enligt snöbollsprincipen så tillvida att jag har bett mina intervjupersoner föreslå personer som de vet varit involverade i u-landsprojekt eller resandekurser. Jag är medveten om att det finns många fler folkbildare som hade kunnat bidra med sina erfarenheter inom mitt intresseområde.

U-landslinjer

Jag har intresserat mig särskilt för de skolor som startade U-landslinjer på 1960-talet. Att få fram vilka de var visade sig svårt eftersom det saknas ett gemensamt arkiv för folkhögskolor. En stor del av det historiska materialet finns numera på Riksarkivet, men någon förteckning över U-landslinjerna hittade jag inte där. Men väl en rapport från ett pedagogiskt utvecklingsprojekt som i sin tur ledde vidare till en uppsats av Sten Berglund. I U-landsundervisning på folkhögskola (1971) skriver Berglund vilka skolor som startade U-landslinjer och ger en ingående beskrivning av verksamheten på två av linjerna. Vid besök på några av skolorna har jag fått tillgång till tidigare opublicerat arkivmaterial. I Nytt namn – nytt innehåll? av Anders Lovemo (1999) kan man följa hur en missionslinje omvandlades till U-linje på en kristen rörelseskola. Jag har intervjuat lärare som var med från starten på några av U-linjerna, och lärare som drivit det globala engagemanget på några andra skolor. Dessutom har jag beskrivit uppkomsten av en skola som mer än andra folkhögskolor kommit att symbolisera internationellt engagemang inom folkhögskolan, Färnebo folkhögskola.

Biståndets framväxt

Eftersom jag har funnit ett tydligt samband mellan det svenska biståndet och folkhögskolans internationalisering har jag fördjupat mig i framväxten av svenskt internationellt utvecklingssamarbete. Jag baserar min framställning på rapporterna: Svenskt utvecklingssamarbete 50 år (Wohlgemuth, 2012), Swedish Development in Perspective (Danielsson, 2005), Det civila samhället och internationellt utvecklingssamarbete (Dahnsdotter, 2014), Uppsats för Sveriges biståndspolitiska förändringar för Afrika med landexempel Uganda (Klingberg, 2012) och Samverkan mellan Sida och svenska ramorganisationer– utveckling och förändringar (Odén, 2012) samt artikeln Sverige hjälper (Öhman, 2008) som framhåller biståndets betydelse i skapandet av en modern svensk identitet.

Väckelserörelser och utlandsmission

Utbildningen av missionärer på folkhögskola har lett till att jag fördjupat mig något i den svenska missionen. Jag har undersökt hur och när Sverige nåddes av missionsväckelsen, när svensk utlandsmission uppstod och vilka länder svenska missionärer valde att evangelisera i. Här har jag främst anlitat missionsinstitutens hemsidor, artiklar av Fur & Ipsen och Manga med ett postkolonialt perspektiv, uppsatsen Den vite mannens börda av Junvik om skildringen av Afrika och afrikaner utifrån synsättet den vite mannens börda samt Missionsinstitutets framväxt vid Örebro Missionsskola, ÖMS (Göransson, 2016). Cecilia Jonssons avhandling Volontärerna, internationellt hjälparbete från missionsorganisationer till volontärresebyråer (2012) har gett mig en ingående bakgrundsteckning av personerna som blev missionärer, hjälparbetare, biståndsexperter och volontärer.

Folkbildningssamarbete mellan Sverige och Tanzania

Missionen är också en av kopplingarna till kapitlet om folkbildningssamarbetet i Tanzania. Landet har en särställning i folkhögskolans internationella arbete alltsedan svenska folkbildare var med i uppbyggnaden av Tanzanias vuxenutbildning på 1960 och 1970-talet. Svensk folkhögskola sågs som en modell för demokratisk fostran. Sammanlagt byggdes ett femtiotal Folk Development Colleges (FDC) upp efter svensk förebild. Alltsedan dess finns täta band mellan Tanzanias FDCs och svenska folkhögskolor. I det avslutande kapitlet ger jag en bakgrund till hur detta engagemang uppstod och hur det har utvecklats. Min framställning bygger på pionjärernas egna berättelser och reflektioner i Folkbildning som bistånd (Albinsson & Norbeck & Sundén 2000), Folk Development Education and democracy in a Development Perspective (Albinsson & Norbeck & Sundén, 2002) och Adult education in Tanzania, Swedish contributions in Perspective (Rydström, 1996). Dessutom har jag intervjuat några av de folkbildare som var med i starten, Gösta Vestlund och Olle Wallin. Den svenska satsningen på folkhögskolor i Tanzania har varit utsatt för kritisk granskning vid ett flertal tillfällen. Jag har studerat såväl externa rapporter (Rogers & Oglesby, 1997), som interna rapporter (SIDAS och Lundin & Norbecks rapport) samt en rapport från Världsbanken (Mutanyatta, 2003). Aktuell information om utvecklingen av de tanzaniska skolorna kommer från Elinami Swais studie Popular Education in Tanzania: Interrogating Swedish and other European influences³ och Alan Rogers rapport Learning for change: Tanzania's Folk Development Colleges in transition (2017). Dessutom har jag studerat Karibu Tanzanias rapporter och verksamhetsplaner och intervjuat Mia och Maggid Mjengwa som arbetar för Karibu Tanzania Organisation.

---

² FOLAC, Folkbildning – Learning for Active Citizenship, tillsatt av Folkbildningsrådet för att utveckla folkhögskolornas internationella arbete.

³ Föreläsning på work shop i forskarnätverket Interactions between traditions of lifelong learning in Scandinavia and Eastern Africa, Linköping, december 2015.

Från sockenpatriotism till nordism

Folkhögskolan var från början ett nationellt projekt; en del i ett nationellt uppvaknande i både Danmark och Norge. I Sverige däremot hade de en stark lokal förankring (Roselius, S. 2011). Den svenska folkhögskolan utvecklades under sina första 30–40 år till en andra bildningsväg för bondeklassens söner och döttrar. Hvilans folkhögskola med en allmänbildande första årskurs och en lantbruksinriktad högre avdelning kom att stå modell för bondefolkhögskolorna. Det var en personlighetsfostrande och förberedande skola för självägande bönder som efter representationsreformerna kunde ta plats i kommunala församlingar (Burgman,