Kuppen mot börsen

By Mikael Forsberg

Efter en golfrunda med Börsens säkerhetschef får Per Zander ett telefonsamtal, någon tar 10 öre på varje affär med Ericssonaktier. Strax därefter får Per ytterligare samtal från en bankdirektör som påstår sig ha hittat oegentligheter i sin egen bank, samtalet leder till ett bokat möte. Mötet hinner inte äga rum utan bankdirektören hittas mördad. Inte blir det mindre komplicerat då några spår leder till sonen till en av Börsens styrelseledamöter, en riktig makthavare i finansvärlden och med kontakter i rikspolisstyrelsen.

Per Zander, ledande IT-tekniker på IT-brottssektionen får leda en ny sammansatt grupp som måste visa snabba resultat. Gruppen består av personer som är vana att gå sin egen väg och Per försvara gruppen när kritik kommer uppifrån och från viktiga finanspersoner. Samtidigt måste han hitta en svindlare och en mördare, kanske en och samma person. Spåren leder upp mot de som kritiserar honom samtidigt som miljonerna strömmar ut från Börsen.

Kuppen mot Börsen är den första boken i serien om Per Zander skriven av Täbyförfattaren Mikael Forsberg.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Oct 14, 2019
• ISBN: 9789178295487

Book preview

www.wordaudio.se

1.

Peter nickade till precis då tåget började bromsa kraftigt. Samtidigt åkte tåget in i tunneln och bullret från bromsarna ökade markant. Det var signalen att nu var det dags att kliva av. Det hade hänt för många gånger att Peter missat att kliva av, att han sovit vidare till linjens ändhållplats Näsbypark. Peters station Stocksunds station var det andra stoppet sedan starten vid Östra station. Till den första stationen, Universitetet tog det två minuter. Dit brukade han alltid hålla sig vaken, men under de tre sista minuterna fram till hans station var det nästan omöjligt att hålla sig vaken. Den här gången somnade han inte, trots att kände sig trött och lätt berusad. Peter hade varit inne i stan, Östermalm närmare bestämt. Först hade de druckit några öl, därefter var det fotboll på Stadion och avslutningsvis var det återigen öl på O ’Learys, en sportbar på Östermalm. Idag hade det gått åt extra mycket pengar, men han kände sig rik. För några dagar sedan hade han fått en första betalning för ett jobb på Börsen, femtiotusen kronor, han hade inte rört de pengarna. Om ytterligare några dagar skulle han få lika mycket till, först skulle han dock behöva utföra jobbet, han kände sig ängslig inombords. Han klev av tåget, fortsatte bort från perrongen mot Stocksund. Han fortsatte rakt över den lilla parkeringsplatsen bredvid kiosken som var stängd sedan flera timmar. Han hade åkt med sista tåget för kvällen från Östra station och behövde nu bara gå några hundra meter hem.

Eftersom det regnat tidigare på kvällen var alla bilarna på parkeringsplatsen täckta av regndroppar i alla dess storlekar, alla bilar utom en bil som var helt torr. Han noterade att det var en gul bil och vandrade vidare bort mot Stockholmsvägen. Han fortsatte vandra utmed vägen, bort mot Stocksund. Efter knappt tio minuters vandring tog han Kungsvägen söderut, en av de finare gatorna. Inte för att hans föräldrahem var särskilt fint. Det låg inne i skogen i början av gatan och hade vare sig pool eller hänförande utsikt över Lilla Värtan som husen längre ner på gatan. Han stegade in mellan de vita grindstolparna utan grindar, fortsatte en bit upp på grusgången. Nu var det dags, han tog några djupa andetag, han behövde bara vara skärpt i några minuter innan han skulle ligga i sin säng och känna jorden snurra runt sin axel. Föräldrarna var inte roade av att han var ute och drack öl. Trots att han precis hade avslutat tredje året på KTH så tyckte föräldrarna att han inte borde vara ute så mycket, inte heller umgås med de andra studiekamraterna som bara verkade festa. Har du inga andra kompisar som inte festar hela tiden? upprepade de ständigt. Att han hade så bra betyg som det bara gick vägde lätt i hans vågskål.

Han tyckte sig höra steg i gruset bakom sig, innan han vänt sig om helt kände han en smärta i bakhuvudet, han tyckte sig se en gul bil på gatan, innan han förlorade medvetandet och sjönk ner i gruset.

– Peter… Peter, är det du? ropade någon ifrån farstukvisten.

– Kom in och stäng dörren, hördes det från sovrummet.

Hon som stod och ropade tyckte se en skugga bakom staketet vid ena grindstolpen, det kunde även vara vinden som slet i buskarna. Grannen kom hem i en taxi, en annan bil, en gul bil startade och försvann, det blev tyst igen. Hon var nästan säker på att hon hört någon på tomten, men det fanns ingen där, hon gick in och stängde dörren. Peter skulle tydligen inte komma hem ikväll, hennes lille Peter.

*

Börsens säkerhetschef Torben Jonsson i dagligt tal kallad för Tobbe satt bekvämt i sin BMW och väntade på att det skulle bli grönt ljus vid Albano. Ett av de många stora vägarbeten gjorde att det var köer norr ut från Stockholm. Köerna var tillnärmelsevis inte så långa som in mot staden. Han undrade om de stora projekten skulle bli klara någon gång så man kunde ha nytta av dem. Vid Danderyds Sjukhus insåg Tobbe att han var lyckligt lottad. Trots att skolorna inte startat var det stillastående köer in mot city. Solljuset och det lätta diset gjorde det overkligt på något sätt, det var något surrealistiskt över situationen, kanske var det värmen. Först när han passerat Täby försvann bilden på trafiken ur hans hjärna och han började tänka på långa raka golfslag och en vit golfboll som flög långt och rakt.

Tobbe tyckte att han var ute tidigt men det var nästan fullt på golfklubbens parkering, nästan bara tyska bilar så långt ögat nådde. Och hans bil var inte alls dålig. Han parkerade vid en gammal bil från början av 00-talet. Det gav hans egen bil lite mer glans. På väg till klubbhuset passerade han tre nya bilar som vaktades av en säljare i mörk kostym. Samtidigt som han passerade säljaren på väg in i klubbhuset nickade han åt honom, ett tecken, jag kommer tillbaka.

– Torben Jonsson, sa Tobbe.

– 9.40 är din starttid, men det visste du kanske redan, sa mannen bakom bordet.

– Ja, annars hade jag inte varit här så tidigt, jag menar om min starttid var 12.40, sa Tobbe med ett flin på läppen.

– Nej det får man väl hoppas, sa mannen utan att notera Tobbes försök att lätta upp stämningen.

– Här har du en påse med frukt och energidryck, det lär behövas idag. Det ska tydligen bli riktigt varmt, sa mannen.

– Vem går jag med?

– Du går med Per Zander från Polisen och Leif Andersson, intendent här på Brollsta Golfklubb.

– Sedan när började Polisen med tyska tjänstebilar? sa Tobbe lite skämtsamt.

Mannen svarade med ett skratt.

– Tyvärr har inte den svenska polisen några bilar av vårt märke. Men eftersom man inte köper SAAB längre så har man köpt in både Volkswagen och Mercedes.

– Åh fan.

– Jag tror inte den svenska polisen någonsin har haft så många BMW-bilar, kanske på 70-talet, då hade ju polisen Porschar, jänkare och alla möjliga bilar. Dock har ju polisen BMW-motorcyklar. Det vet du väl?

– Tänkte inte på det, sa Tobbe och kunde inte släppa tanken på att behöva spela golf med en polis. Har ni verkligen bjudit in folk som kör motorcykel?

– Kan inte svara på det. Jag är inhyrd för detta evenemang och mitt jobb idag är att informera om era starttider och pricka av folk från den här listan. Här står inte om man åker Fiat eller motorcykel, sa han och satte fingret på listan så fingerspetsen vitnade.

Tobbe kunde inte avgöra om mannen skämtade eller inte.

– Kanske är det en trafikpolis, muttrade Tobbe på väg till ranchen för att träningsslå några bollar. Dagen verkar börja lika illa som igår, tänkte han medan han tryckte i två polletter i den gröna bollmaskinen. Det rasslade till i maskinen och Tobbe fyllde sina två hinkar med nytvättade golfbollar och begav sig till övningsområdet där han tänkte öva på sina utslag.

– I nästa boll går Per Zander, Torben Jonsson och Leif Andersson, sa startern som Tobbe tyckte sig känna igen från en affärstidning, kanske var det marknadschefen. Det kunde ju även vara Vd:n tänkte Tobbe. Men Vd:n var väl tysk och denna man pratade svenska utan brytning så det var väl säkert marknadschefen om han nu var svensk. Tobbe hann inte tänka mer förrän en man i 35-årsåldern sträckte fram handen mot honom.

– Per Zander.

– Ja, mitt namn är Torben Jonsson, men jag kallas för Tobbe, så kalla mig för Tobbe.

– Leif Andersson, så någon bakom de båda.

Det var en mindre man i typisk golfklädsel, röd i ansiktet och med svettpärlor i pannan. Tobbe och Per hälsade artigt på mannen som presenterade sig som intendent på golfklubben. Mannen hade svårt att stå still. Tobbes första tanke var att denna man borde varva ner lite innan han beger sig ut på golfbanan. Han hade säkert jobbat hela morgonen med tävlingen och var nu uppe i högvarv. Men varför skulle han då tävla? Jan kunde spela golf här hela dagarna.

De tre rörde sig under tystnad upp på första utslagsplats.

– Skitvecka, viskade Tobbe och tog upp en klubba ur bagen. Spela golf med en polis som knappt hälsar och en annan som förmodligen har bokstavskombinationen som sjukdom.

Ping, sa det i Pers klubba när han som förste man slog ut sin boll på första hålet. Per lyckades få iväg bollen nästan 250 meter, så han såg riktigt nöjd när han satte tillbaka sin klubba i bagen.

– Fan, sa Tobbe som lyckades slå iväg sin boll ut till vänster. Nu skulle han få en besvärlig start. Han svor inombords. Intendenten däremot tog fram en av sina järnklubbor och tryckte iväg bollen mot en svag lutning åt höger. Slaget var nog bara 150 till 170 meter långt, men bollen drog sig åt höger. På så sätt tjänade han ytterligare några meter för hålet svängde höger. Tobbe låg säkert längre ifrån hålet för han låg himla långt ut till vänster. Men alla lyckades i varje fall slå ut sina slag utan att förlora ansiktet inför alla andra som stod och tittade vid utslagsplatsen. Nu hade han klarat den första utmaningen, nu skulle han försöka ha roligt resten av dagen, tänkte Tobbe när han stegade iväg ut på golfbanans första hål.

– Ja det gick ju bra för dig, sa Tobbe.

– Jo, jag är ju inte helt missnöjd, sa Per och hade svårt att hålla igen på leendet.

Tobbe hade spelat bra och var riktigt nöjd med sin insats. Att komma bland de fem första var inte att tänka på hade han sagt. Det var hedern att gå runt utan att slå in en massa bollar i skogen eller ner i vattnet som var målet. Han hade velat gå i en annan boll och träffat lite mer prominenta personer så han kunde prata mer om näringslivet än om vardagliga saker, han var ju ändå en chef på Börsen. För Per var målet helt klart att komma bland de fem bästa för att få spela på Europafinalen utanför Milano i oktober.

– Ja, jag hoppas jag kommer bland de fem första, sa Per under tiden han och Tobbe signerade varandras scorekort i restaurangen.

– Du leder än så länge och med 39 poäng så du borde komma till Italien, sa mannen som Per tidigare träffat i samband med incheckningen till tävlingen. Visserligen är det bara 26 personer av drygt 100 som lämnat in sina scorekort. Den som ligger tvåa har 34 poäng. Många har inte klarat sig i värmen.

– Då har du chansen, sa Tobbe och dunkade Per i ryggen.

De slog sig ner i restaurangen och tog var sin stor kaffe. Det visade sig att Tobbe och Per hade samma arbetsgivare en gång i tiden. Det var Telekombolaget i Norrköping som hade varit deras arbetsgivare under slutet av nittitalet. Per och Tobbe hade jobbat samtidigt där utan vetskap om varandra. Tobbe slutade där 1998 och flyttade till Stockholm. Per började där 1995 och jobbade till 2001 då verksamheten lades ner. Tobbe började på Börsen som datortekniker och nu hade han gjort karriär och blivit säkerhetschef på Börsen.

– Ja, jag åker nu, vill inte vara kvar här, sa Tobbe. Jag kommer nog inte bland de 20 bästa så jag drar. Jag måste tillbaka och jobba, krånglet du vet.

– Jo, sa Per.

– Se till att roffa åt dig ett bra pris om du inte kommer till Italien, sa Tobbe och reste sig. Han höjde handflatan åt Per och började gå mot glasdörrarna.

– Det är lugnt, sa Per. Han trodde knappast att Tobbe hörde svaret. Per gick in i klubbhuset och väntade.

Per och Tobbe hade pratat om bilar och teknik. Börsen hade ett mysterium, några mornar hade datorerna, ett antal PC-datorer stannat. Det hade pågått till och från och enligt Tobbe var det som om datorerna hade ett eget liv. Snart skulle de bytas ut och då var problemet ur världen.

Det skulle bli en lång väntan på prisutdelningen, men Per tänkte vänta, han var ledig och hade ingen som väntade hemma, dessutom kunde han börja med att äta lunch, gratis lunch som en fransk däcktillverkare bjöd på.

Klockan var nästan nio på kvällen och Per satt på sin balkong på Strindbergsgatan och såg ut över innergården. Det var fortfarande över 20 grader i luften och himlen var fortfarande ljust blåorange trots att det var mörkt. Några trötta barn bråkade om de för få gungorna men det störde inte Per idag. Dagen hade börjat lite speciellt med golftävlingen tidigt på morgonen. Tobbe som Per spelat golf med trodde att han var trafikpolis. Det gjorde att han knappt hälsade innan rundan skulle börja. Sedan hade de spelat bra golf trots att temperaturen varit kring 30 grader. Per kom på tredje plats. Det innebar att han skulle få resa till Italien. Det var helt underbart. En resa för två till Italien var ju rena rama vinstlotten. De fem första skulle få åka till Italien och spela Europafinal med deltagare från hela Europa. Per skulle dessutom få vara i Italien tre dagar med hotell- och matkostnader betalda. Problemet var bara att resan var för två. Just nu bodde han ensam. Han såg det som ett mindre problem, det kändes långt till oktober. Hittade han ingen kanske fick han väl ta med sig Tobbe. Han verkade ju trevlig, tänkte han medan han läppjade på den iskalla ölen.

2.

– Välkommen till ditt nya jobb här på Rikskriminalpolisen eller Rikskrim som jag säger, sa Sven Håkansson. Han reste sig ur den stora pösiga stolen och gick fram och hälsade på Per som tog ett kliv in Svens rum. Du kommer som sagt lyda direkt under mig och IT-brottssektionens chef Roger Osfeldt. Ni är ett litet team som kommer att ha som uppgift att förhindra avancerade IT-brott. Ni ska inte hålla på med näthandel och spårning av förtal, barnpornografi, kränkningar eller liknande, inte heller söka upp efterlysta brottslingar, det har vi en annan grupp till. Er uppgift blir enbart med att förebygga och rapportera hur vi ska förhindra att brott uppstår, ni ska tänka ut hur vi ska ligga steget före brottslingarna. Sven pratade på med yviga gester samtidigt som de båda vandrade i korridoren, först Sven därefter Per ett halvt steg efter. För ett antal år sedan med den nya regeringens hjälp strömmade det nya pengar till Polisen. Projekt startades till höger och vänster men resultaten uteblev. Nu försökte man rätta till det med mera projekt som fokuserade på resultat inte visioner, det var i varje fall så Per tolkade vad Sven sa. Per visste att det nyligen startades specialistgrupper inom penningtvätt, hedersrelaterade brott och en andra specialistområden.

Sven som gjort en liten konstpaus tog ett djupt andetag och fortsatte sedan:

– Det kanske blir lite av varje i början men ni ska kunna jobba i hela Sverige och vara mobila samt kunna samarbeta med andra IT-enheter i andra länder. Det kommer säkert bli en del fall, och de fall ni får kommer med all sannolikhet bli mycket avancerade. I början så tror jag att ni kommer få lite enklare fall bara för att komma igång. Men se till att ni inte fastnar i enklafallträsket. För enkla fall finns det säkert tusentals av. Och kommer alla distrikt på att ni löser allt åt dem så kommer ni garanterat att få alla fall. Däremot hoppas jag att ni kan utbilda och bistå andra poliser i olika distrikt runt om i landet. Det beror även på vilka resurser vi kommer att få men enligt den nya regeringen så har vi stora förhoppningar på er och att er avdelning kanske kan bli större med åren. Men eftersom vårt arbete nästan alltid styrs av politiska vindar så kan jag inte lova något. Men jag tror att er framgång även kommer att bero på hur framgångsrika ni själva är. Men vi kommer i varje fall att ge er både tid och resurser i början. Och inte bara vi, ni kommer ha hela världen som kontaktnät och kan således utnyttja hela vårt kontaktnät inom EU. Vi har ett utvecklat samarbete med G8 gruppens kontaktlista och Interpol, såväl formellt som informellt.

– Jo, sa Per.

– Vi har redan en stor IT-enhet som ansvarar för pågående brott, belastningen på dem ökar hela tiden och de hinner inte med att ligga steget före. Du har ju jobbat där tidigare, du vet läget, sa Sven och såg bekymrad ut. Han inväntade en lätt nickning från Per innan han fortsatte:

– Den enheten växer hela tiden och har i dagsläget inte en chans att hålla koll på annat än det som trillar in. Så därför är det extra viktigt att ni hålls utanför den dagliga verksamheten.

Sven gick på i ett rasande tempo och Per förstod fortfarande inte vad det praktiskt betydde. Det gjorde Per inte heller första gången då Sven hade pratat med Per. Han undrade om Sven verkligen visste vad de skulle hålla på med, praktiskt, vad de skulle hålla på med mellan åtta och fem alla dagar i veckan.

– Och slutligen kan det bli en och annan utflykt till Polishögskolan där din grupp ska hålla föredrag och hålla lektioner i heta dagsaktuella ämnen.

– Ja, det låter spännande, svarade Per för att visa sitt intresse.

Sven stannade och låste upp en låst dörr.

– Så det här är vårt rum? sa Per.

Sven hade stannat några meter in i rummet.

– Ja just det, sa Sven. Det här är ert rum. Thomas är på polishögskolan. Liza och Bo brukar komma vid nio tiden.

– Jaha, sa Per. Rummet såg tomt ut, några skrivbord med datorskärmar på och någon träningsväska bredvid ett av skrivborden, annars var det väldigt öde. Rummet var nymålat vitt, visserligen kalt men inte alltför ogästvänligt som många andra rum, rummets värme var den nybonade röda linoleummattan. Ekmöblerna passade det röda men lyste byråkrati mot den vita väggen. Persiennerna var uppdragna och gröna träd utanför gav färg till rummet.

– Claes är på utbildning, det är osäkert om han kommer till er grupp. Detta är det största lediga rum vi har på det här planet. Kanske lite sterilt just nu men jag antar att ni kommer att fylla rummet med både möbler och teknisk apparatur. Jag tror även att skrivborden räcker, så det är bara att göra sig hemmastadd. Snacka med Eva Larsson som är en av våra sekreterare till vänster där vi kom in. Hon vill att du fyller i alla avtal för nyckar och sånt.

– Jag fyllde i alla papper då jag var här senast men jag kan gå dit om det behövs, sa Per.

– Nej, det ska inte behövas. Men du vet vart du ska vända dig om inte lönen kommer, skrattade Sven.

Det kändes som välkomstceremonin var över så Per tackade för rundturen, Sven försvann iväg.

Per slog sig ner vid ett tomt skrivbord vid fönstret och studerade rummet, han lät blicken svepa fram och tillbaka. Det var väl ursprungligen fem sex rum som nu var hopslagna till ett stort rum. Det hade Per inget emot, det var en bidragande orsak till att han hade sagt ja, sitta ensam i ett rum med en ständigt ringande telefon var ingen han ville göra, endast möta kollegerna vid kaffemaskinen, nej fy. Mitt i Pers funderingar så kom Bo Nilsson in och hälsade.

– Tja, har du äntligen hittat hit? Ville inte IT-avdelningen släppa iväg dig?

– Nja, det blev det vanliga, inget undantag från reglerna, inte ens för mig, sa Per

– Då vet man vad man har att vänta om man byter jobb, sa Bo och skrattade.

– En polis byter ju oftast internt så det var lite surt att man inte fick sluta förrän nu, sa Per. Har ni varit igång länge?

– Först vill jag att du kallar mig för Bosse. Vad vill du bli kallad?

– Per blir alldeles utmärkt.

– Jaha, jo, ingen har jobbat här, så du och jag är först, jag var visserligen här förra veckan och fixade lite saker som skrivbord, lampor och lite datorer, men annars…

– Vad har ni för dator till mig?

– Ja, vad vill du ha, vi har lite gamla datorer i källaren, skattade Bosse.

Per hann inte säga något förrän Bosse gick bort och hämtade en helt ny dator av senaste snitt, mitt bland tomkartongerna i ena hörnet fiskade Bosse upp en helt ny dator. Han räckte fram den mot Per och sa:

– En kraftfull liten rackare, låg vikt och över en full dags batteritid.

Denna lilla silvriga dator i silver och blått skulle nu bli Pers nya arbetsredskap. Med den skulle många bovar fångas, tänkte Per

– Här är koden till din inloggning och några program. Tappa inte bort lappen innan du lärt dig dina lösenord. Det tog mig en hel dag för att få in alla våra program. Visserligen har jag nu en kopia på installationen så det går lättare när nästa anställd kommer. Det sägs nämligen att det ska satsas pengar på vår grupp, sa Bosse.

– Ja det får vi hoppas, tre personer är lite väl lite, sa Per. Har alla skrivbord?

– Ja, alla har ett eget skrivbord men Thomas och Claes har inte varit här och de har inte fått sina datorer eller sin övriga utrustning ännu.

– Så då är det du, jag och Liza som jobbar nu? sa Per

– Ja, det är helt riktigt, de andra lär inte komma förrän vi är igång, kanske tar det ännu längre tid innan de kommer, sa Bosse. Claes har sökt ett jobb i Norrland så han kommer nog heller inte, jag vet inte om det är officiellt ännu. Så det blir nog lite tomt i början.

– Jo, det verkar så, sa Per. I början blir det bara vi tre. Har du också uppfattat det så?

– Ja, det verkar så,

– Jaha, då får vi jobba utifrån dessa förutsättningar, sa Per.

Förmiddagen avlöpte snabbt och under lunchen pratade Per och Bosse om en annan grupp. En annan grupp, en del av den internationella sektionen på Rikskriminalen har lyckats spåra internationellt efterlysta personer, svenskar som är efterlysta utomlands eller utlänningar som gömmer sig i Sverige. Gruppen hade lyckats så bra att nu skulle flera grupper startas, alla med mål att lyckas.

Bosse var tydligen tänd på sin nya roll i en IT-grupp. Han var visserligen inte specialist på IT, utan var istället en utmärkt utredare och en av landets bästa förhörsledare. Han tyckte om att sitta och prata om både det ena och det andra. Att gruppen inte hade något att göra just nu bekymrade inte honom.

– Mestadels har det varit olika chefer från andra avdelningar som har varit här och hört sig för, eller rent av gett oss uppdrag, sa Bosse och pekade på en liten hög med papper.

– Vad gjorde du innan du kom till den här gruppen? frågade Per efter att berättat lite om sig själv.

– Nja, jag har gjort det mesta, kriminalkommissarie, förhörsledare, avdelningschef, utredare i Enköping och senast har jag varit runt i Sverige och pratat om allt möjligt.

– Jaha, sa Per.

– I början var vi runt i landet och utbildade folk i ny teknik, vi var fyra fem man som reste runt. Liza var med, hon är en riktig datorhacker om man får säga så. Det var upprinnelsen till vår grupp.

– Det lät spännande.

– Jo, vi höll till och med på att flyttas till Göteborg då själva länspolischefen i Göteborg ville ha oss som grupp där. Han gjorde en liten utredning om vilken påverkan vår grupp kunde ha på brottsligheten och skickade den till rikspolischefen.

– Så det är därför vi sitter här idag?

– Ja, faktiskt så är det därför. Vi har för en gångs skull både politiker och rikspolischefen att tacka för att vi har ett jobb som detta idag.

– Trots att våra arbetsuppgifter är lite diffusa, sa Per.

– Men hellre det än ett vanligt jobb, tro mig, jag har haft de flesta jobb.

– Och vilken tur att gruppen inte stationerades i Göteborg.

– Jo, men jag tror de håller på att sätta upp en liknande grupp. Vi har ju Rikskrim här och den innehåller ju egentligen allt men är kanske lite väl byråkratiskt.

– Ja egentligen skulle väl alla distrikt ha en grupp som oss, sa Per.

– De små har ju det, för de är så få.

– Men de har väl inte den djupa kunskapen? sa Per.

– Nej, men ibland räcker det med att viljan finns och att en person har kunskapen.

Eftermiddagen flöt på och klockan fem visade Bosse Per var datorn skulle låsas in om den inte togs med hem. Bosse och Per hade varit ensamma idag. Liza var på Polishögskolan och pratade med rektorn. Det rörde sig om hur gruppen skulle hjälpa skolan under hösten och i vilka ämnen man skulle vilja ha föredrag eller teoretisk undervisning. I och med regeringens nya satsning på polisen så var det högt tryck på Polishögskolan nu. Aldrig hade det varit så många poliser i utbildning som nu.

Bosse och Per skildes åt i hissen, Bosse fortsatte ner i garaget och Per gick ut på gatan. Han gick bort till sin bil som var parkerad längre ner på Polhemsgatan. På väg till bilen tänkte Per att om Bosse pratar så här varje dag så får man inte mycket gjort. Kanske var avsaknaden av arbetskamrater anledningen och det skulle säkert upphöra, tänkte han under tiden han låste upp sin bil. Han missade att fråga om han skulle få en plats i garaget eller inte. Då slapp man stå på gatan och betala för parkeringen.

Att ta sig till Gärdet från Kungsholmen denna dag tog 40 minuter. Alltid när det regnar ska alla ta bilen muttrade Per tyst. Och i morse hade himlen öppnat sina portar. Överallt i staden var det översvämningar och falska brandlarm utlöstes hela tiden när källare svämmade över. På Radio Stockholm hade man sagt att det kommit 60 mm regn under morgonen men att det skulle klarna upp under kvällen. Nu hade det slutat regna men någon kvällssol syntes inte till. Det kändes redan som om hösten var på väg trots att det bara var augusti.

3.

Han nickade nästan till då han satt i sin kontorsstol och stirrade på den monotona bildskärmen. Han hade sovit dåligt den senaste tiden och var konstant trött. Hans planer skulle göra honom rik, riktigt rik. Men han bekymrade sig för att hans chef under sista veckan börjat intressera sig för hans arbete. Han hade flera gånger frågat om vad han höll på med. Nu fick han sluta kolla mig, tänkte mannen. Annars skulle han nog få forcera sin tidsplan eller köpa sig hans död. De senaste dagarna hade han tänkt tanken att han skulle kontakta några samvetslösa typer från Balkan som fick ta livet av honom. Se till att han fick en ståplats Nybroviken. Det var för riskabelt, men tanken var kul. Ståplats Nybroviken. Han smålog när han tänkte tanken. Många hade nog gjort det när man önskade att chefen eller frugan skulle hamna där, tänkte mannen med ett brett leende på läppen. Den senaste veckan hade han jobbat som vanligt och hade inte gjort några inloggningar någon annanstans än som var nödvändigt i jobbet. Visst hade han loggat in flera gånger på börsen men bara för att mäta prestanda mellan banken och börsen. Det är inte bara börsens datorer som måste fungera. Bankens är ännu viktigare. Tänk om banken mister kontakten med omvärlden bara för att datorerna krånglar. Det skulle kunna betyda enorma stämningar och skadeståndsanspråk och att hålla koll på bankens och Börsens datorer var en del av hans jobb.

– Ja, ja, det är ju som sagt inte min avdelning. Tur att man bara har hand om säkerheten och kommunikationen till omvärlden mumlade mannen när han satt med en stor kopp kaffe i handen och båda fötterna på bordet. Han märkte inte att hans kollega kom in med Expressen i handen.

– Kolla här, vi har bästa säkerheten bland alla enligt tidningens test.

– Ja, vad bra, sa han. Det har vi kämpat för i många år. Visserligen var vi tidigt ute med teknik som ibland krånglade.

– Kul att det nu betalat sig efter så många år, fortsatte mannen som nu stod alldeles intill honom.

Dörren öppnades åter på vid gavel.

– Är det här ni är? sa hans chef som kommit in i rummet. Ja, nu blir det tårta och fest. Det här är jackpot för vår avdelning. Även om vårt jobb hela tiden är viktigt så ser andra oss bara som ett kostnadskonto som kostar pengar. Nu får vi den respekt vi förtjänar. Vår avdelning får inte fallera. Vi måste jobba på utan att vårt jobb märks.

Chefen fortsatte berömmet över hela avdelningen men mannen hade slutat lyssna sedan en stund tillbaka. Bara inte detta betydde att han måste ändra sina planer, han funderade samtidigt som oron kom över honom, magen blev åter igen orolig, hjärtat började klappa fortare.

Chefen och kollegan med expressen försvann ut ur rummet. De gick vidare längre ner i korridoren.

– Fan, vad jag har krånglat till det, sa han tyst. Jag får noga tänka över vad jag har börjat med. Kanske ska jag lägga ner allt. Kanske ska jag sätta igång på allvar nu.

– Kom nu, sa chefen som åter igen visade sig i dörren. Nu är det tårta som gäller.

Fler hade samlats och verkade vara tårtsugna, nu när alla på väg till närmaste fikarum för att fira med tårta.

*

Dag två på Pers nya jobb började även den på samma sätt som dag ett, först en liten stunds parkeringsletande och sedan lite tjafs i vakten då Pers passerkort inte verkade fungera vid entrén. Väl uppe på rätt våning så fungerade kortet. Kortet skulle fungera senare idag hade vakten lovat. Förutom Bosse som redan satt på sin plats var nu även Liza inne.

Liza var en späd tjej, inte superkort men hon var smal så hon såg ganska kort ut, inte lång och gänglig, tänkte Per, bara smal. Kanske var det klädseln eller så var det en synvilla. Hur som helst så var hon nästan 40, ensamstående med en dotter och bodde i Alvik. Enligt Liza var Alvik det bästa stället att bo på. Nära till allt. Hon ser inte ut som många dagar över 30 tänkte Per. Det borde innebära en hel del problem då man måste visa sina kunskaper inför de äldre inom poliskåren.

– Jag tycker vi klämmer ihop alla skrivbord utmed fönstren, sa Bosse. Därefter använder vi andra hälften av rummet till en soffgrupp, en konferenshörna med en projektor och hela långväggen som en stor whiteboard.

– Ja, sätter vi konferensavdelningen där så kan vi ha två väggar klädda i vitt glas, sa Liza. Då kan vi köra både projektor och använda det till whiteboard om vi vill. När jag var i USA så användes det mycket glas. Vitt glas passar till det mesta.

– Utmärkt idé, sa Bosse. Det finns dessutom skärmväggar magasinerade i källaren. Sedan finns det magnettavlor och en del skärmväggar med enbart filt på. Så då kan vi använda den när vi har genomgångar eller behöver sätta upp saker på väggarna.

– Det låter bra, sa Per.

Per undrade om inte Bosse bara väntat på ett tillfälle och genomföra sina planer. Han hade tänkt på varje detalj och alla frågor hade han svar på.

– Tänk att vi nu äntligen ska bli en riktig avdelning, sa Liza.

– Ja, riktigt bra, sa Bosse. Nu kanske vi slipper en massa teoretiska skitjobb till en massa mellanchefer. Eller snacka skit ute på Polishögskolan.

– Jag tror vi har en del riktig fin utrustning i källaren som ska förstöras, sa Liza. Det var en organiserad liga som sålde kopior på en massa kända möbler. Det finns en massa Barcelonastolar och några riktigt fina soffbord i förrådet.

– Utmärkt, sa Bosse.

– Jag tror faktiskt det finns lite bokhyllor också, sa Liza.

– Men hur fixar du det? sa Per.

– Jag känner en kille där nere och har svårt att säga nej till kvinnor. sa Liza. Nu tror jag faktisk han tänder på allt i kjol men han kan säkert se till att vår avdelning får köpa grejorna innan de förstörs för jag tror inte att vi lämnar dem till auktion då det är kopior.

– Det vore hur läckert som helst, sa Per.

Efter ett tag kom Sven in i rummet, han pekade på alla samtidigt:

– Sitter ni här utan konkreta fall? Se till att hämta lite kaffe till mig och mina två gäster och så ses vi i konferensrummet en bit bort i korridoren.

Sven försvann utan att någon hann avbryta honom eller ställa någon fråga. Alla fyllde sina koppar och Per gjorde i ordning ytterligare tre koppar kaffe innan han gick bort till rummet som Sven hade bokat.

I konferensrummet så stod Sven med chefredaktören från Aftonbladet och en person till, en person som Per inte kände igen.

– Så ni kom till slut? sa Sven. Jag hoppas att ni vet vem det här är?

– Ja det vet vi, sa Per direkt utan att ha tittat på de andra.

– Okej, sa Sven. Nu är det så här att Aftonbladet har fått en massa hotmejl den senaste tiden och alla är skickade till chefredaktören. Senast igår så kom det ett med en makaber filmsnutt där två av aftonbladets reportrar exploderar. Givetvis är det animerat men vid första anblicken så upplever man att det är verkligt. Ni har sekvensen här på detta USB-minne.

Sven fortsatte utan att göra paus så att gruppen inte hann ställa några frågor:

– Nu vill jag att ni spårar avsändaren av mejlen. Den normala IT-sektionen kan inte spåra mejl som kommer från ett anonymt konto på exempelvis Google. Nu verkar avsändaren använt sig av två adresser. Nämligen en på Google och en Hotmail-adress, det är den senare som använts flitigast och nu senast igår. Det blir nog inte helt enkelt. Vi måste ta hoten på allvar, hoten har hållit på nu under en veckas tid och det brukar komma ett till två hot om dagen. Och eftersom de skickas direkt till chefredaktören och verkar innehålla en del fakta som ytterst få personer känner till så måste vi ta hoten på allvar. Exempelvis så är personerna i filmen idag på den plats där de sprängs i luften. Och filmen kom sent igår kväll till Aftonbladet. Liza och Bo, ni följer med chefredaktören till Aftonbladets redaktion, behöver ni ta med nått så hämta det omgående.

– Ja, jag vill ha med lite saker, vi kan nämligen inte spåra de mejl som redan kommit utan vi får hoppas på att det kommer flera mejl.

– Jaha, sa Sven, då ses ni på Aftonbladet om 30 minuter. Receptionen är informerad och ni blir visade till rätt ställe. Jag antar att ni åker egen bil. Du Bo har väl bil med dig?

– Jo, jag har ju min bil med mig, men ska jag inte ta ut en av polisens bilar?

– Nej, det behövs inte, sa Sven. Se till att hämta era saker så vi kan lösa det här åt Aftonbladet. Och du Per, jag kommer bort till ert rum om några minuter.

*

– Ja, du Per, bara det senaste dygnet har det hänt massor av saker. Roger Osfeldt du vet, vår gemensamma chef mejlade igår ut nyheten att nu har vi en specialistgrupp som ska hjälpa alla distrikt med mer råd och föreläsningar om nya hot, nya tekniker att både förebygga och lösa gamla brott så blev det en mejlstorm. Tydligen hade många diskrikt ett behov ett både vilja ha föreläsningar men framför allt lösa gamla brott. Tydligen så finns det massor av olösta IT-relaterade brott. Både ekonomiska men även en del hot, förfalskningar, och helt enkelt sidor där många blir lurade att beställa och betala saker som inte levereras. När sedan personerna inte få några sker och gör en polisanmälan så finns inte hemsidorna kvar. Anmälarna känner sig fåniga och polisen är maktlös.

– Jaha, sa Per som inte riktigt såg ett samband med det Sven sagt tidigare.

– Ja, ni ska normalt inte lösa en massa gammalt skit om man får vara grov, men om ni har tid över så ska ni ta er an fall i denna hög av diverse olika ouppklarade brott. Det kommer i alla fall att ge er en enorm erfarenhet när det gäller vad de olika distrikten behöver för hjälp nu och i framtiden. Jag vet att detta inte var det jag sa för några dagar sedan, men det här är på direkt order av Roger Osfeldt.

– Okej, sa Per, kanske inte riktigt vad han hoppades på men allt annat än den flummiga inledning som Sven har försökt föra fram de senaste dagarna är till det bättre tänkte Per.

– Så det betyder att det blir fler fall liknande Aftonbladet? sa Per.

– Ja, men ändå inte. Ni kommer helt enkelt få jobba efter eget huvud och ni har en helt egen budget och de fall ni klarar upp kommer bara bli till bonus för er.

– Ja, det låter ju bra.

– Nä, nu måste jag tillbaka till mitt kontor, hoppas ni nu kommer igång på riktigt sa Sven och försvann ut genom dörren.

Vid tvåtiden så var både Bosse och Liza tillbaka. Strax efteråt anlände Barcelonafåtöljerna som Liza ordnat.

– Verkligen fina, sa Bosse, inte visste jag att detta var Barcelonafåtöljer. Inte för att man kan ta sig en tupplur men de är verkligen sköna att sitta i.

– Ja, nu sätter vi oss alla, sa Liza, vi måste gå igenom vissa saker.

Liza föreslog att gruppen skulle ha en central dator på Lizas plats som kopplades till projektorn. På den datorn skulle man ha de mest avancerade programmen som gruppen bara hade ett exemplar av. Detta klarar vi av utan att köpa något, att köpa in så vi får trådlös överföring av bilderna är nog inte att tänka på.

– Kanon, sa Bosse. Jag ska fixa glasväggarna omgående.

– Då ordnar jag projektorn om du inte fixat den, sa Per.

– Nä, jag har inte beställt någon men jag har sett ut några som uppfyller specifikationen, sa Bosse.

Efter genomgången av de praktiska sakerna var Per nyfiken på vad som hänt hos aftonbladet och sa:

– Har vi något annat viktigt eller ska ni redovisa vad ni gjorde på Aftonbladet?

– Det vi gjorde var att installera en liten dosa som kollar noga varifrån mejlen kommer ifrån, sa Liza. Inte bara IP-adress utan hela vägen så långt det är spårbart. Vilka servrar som sänt och slutligen vilken dator som är avsändare. Oftast passerar ett mejl minst fyra fem servrar och ibland kan det vara upp till ett tjugotal servrar innan mejlet är framme. Använder dessutom avsändaren ett