Mora Stenar

By Peter Lundström and Ulf Broberg

Mora Stenar är den åttonde boken om poliserna på rikskriminalen, Säpo och Uppsalapolisen. Även om de tre första böckerna Iskallt Våld, Ondskans Väg och Rättarens Tid sammantaget berättar en avslutad historia, kan man säga att berättelsen fortsätter i Mannen från Tenhult, Brytpunkt Uppsala, ICE, Bödelns leende och nu i Mora Stenar, på det sättet att det i stor utsträckning är samma poliskollektiv som figurerar och kanske ibland samma kriminella som skymtar i bakgrunden.

Mora Stenar är en rastplats på E4 in mot Uppsala söderifrån. Namnet kommer sig av ett närbeläget minnesmärke efter den tid då svenska kungar kröntes på just Mora Stenar.

Romanen handlar om stölder från lastbilar, en brottslighet som är kopplad till betydligt grövre brottslighet. En annan kriminalitet som drabbat samhället de senaste åren, är brott som begås av papperslösa, ensamkommande flyktingar.

I romanen försöker författarna bena ut vad det kan handla om. Flyktingar

som redan från ankomsten till Sverige vet att de inte kommer att få stanna

och som därför kanske inte har så mycket att förlora.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Aug 13, 2018
• ISBN: 9789178291229

Book preview

senare.

1

Mora Stenar

Jackie Leander från trafikpolisen i Uppsala brukar inte åka ensam, det gör man inte nuförtiden, även om han personligen skulle föredra att vara ute på egen hand. Hans polisiära erfarenhet är så lång att han sedan länge är helt obesvärad av att arbeta ute ensam, något som han märker att yngre kolleger plågas av. Rädda poliser är inga bra poliser, det vet han, oavsett hur bra de annars är på polisyrkets hantverk. Numera åker de ofta fler än två, gärna i bussar, men aldrig ensamma. Men just detta kvällspass har han blivit singelpatrull, på grund av ett sent sjukdomsbud.

På utsättningen fick han sig tilldelat att patrullera i en polismålad radiobil, på E4 mellan Arlanda och Uppsala, hela passet fram till klockan elva på kvällen. Detta i sin tur föranlett av flera allvarliga olyckor bara de senaste veckorna, alla förmodligen orsakade av, och helt säkert förvärrade av, alltför höga hastigheter, kanske i kombination med det tilltagande höstmörkret i slutet av september.

Och titta till Mora Stenar några gånger, sa kommissarien vid utsättningen. Det är otroligt hur mycket bus det är som stannar till där.

Vid halv elva åker Jackie sakta genom rastplatsen och tittar på bilarna som står där. På långfickan står tre långtradare, en dansk, en tysk och en estnisk. Det är lugnt och stilla, de tre förarna verkar sova och i övrigt är rastplatsen helt tom på bilar. Själva servicedelen med toaletterna är väl upplyst, så Jackie kan konstatera att där är lugnt och folktomt. Ändå parkerar han en stund på de snedställda parkeringsfickorna och ser sig omkring, men inget händer och en kvart före passets slut är han på väg de sista kilometrarna in mot Uppsalas södra infart och polishuset.

En Iveco Daily, en lite större skåpbil, från Mekkens Åkeri i Jönköping, stannar till alldeles vid den estniska långtradaren. Föraren vet var han ska stanna, i början av släpet. Efter en stund kommer en Audi SUV, samma bil som följde Voldemar från Järna till Mora Stenar tidigare. Den stannar bakom Ivecon.

Snabbt skärs en lång skåra i sidan av långtradarsläpet, två man klättrar upp och börjar langa kartonger till de andra tre. Fabriksnya platt-TV i olika storlekar, induktionshällar och köksfläktar lastas in i Ivecon, ett antal köksfläktar och mindre köksmaskiner hamnar i Audins stora lastutrymme.

Jan-Emil Frisk är småsömnig efter ett långt pass på Kungsholmen i Stockholm. Dessutom börjar han bli kvalificerat pissnödig och inser att det är alltför långt hem till Storvreta, några mil norr om Uppsala. Dessbättre har Trafikverket i samband med bygget av den nya motorvägen för några år sedan anlagt flera stora rastplatser, framförallt uppskattar han just nu Mora Stenar, som han närmar sig i ganska hög fart.

Han stannar bilen vid de snedställda p-fickorna alldeles nära toaletterna och småjoggar fram till den som är märkt med en rullstolssymbol. Ute igen, ser han hur bilarna är parkerade och förstår på en gång vad det handlar om. Faktum är att han alldeles nyligen var med på en genomgång på NOA – Nationella Operativa Avdelningen – det obegripliga namn som i den nya polisorganisationen ersatt ett superstarkt varumärke: Rikskriminalen. Genomgången handlade om liknande händelser söder om Jönköping. Nu ser han att släpets kapell är uppskuret och att det står två bilar lämpligt placerad för att lasta över gods.

Jan-Emil är kriminalinspektör, och arbetar i den internationella polisoperativa sektionens ledningscentral i Polishuset på Kungsholmen i Stockholm. Hans pass slutade klockan två på natten och nu, på väg hem, har klockan hunnit bli nästa tre.

Trots att han bor norr om Uppsala har Jan-Emil aldrig arbetat i länet. Han har arbetat med olika arbetsuppgifter inom Stockholmspolisen efter Polishögskolan och nu vid 35 års ålder tycker han att han har hamnat rätt. Han har således hunnit samla på sig en gedigen polisiär erfarenhet och inser på en gång att han inte kan göra något på egen hand, det handlar om att skaffa hjälp. På sin mobiltelefon slår han polisens nationella nummer, 114 14, och får besked om att han har plats 28 i telefonkön. Han sätter sig på en bänk invid toaletterna, delvis bakom en stor informationstavla, och hoppas att männen som håller på och lastar över varor inte ska få syn på honom.

Det tar tid innan han kommer fram till en telefonist som av dialekten att döma sitter i Örebro.

Polisen svarar hon.

Jan-Emil Frisk, säger han, jag jobbar på NOA och behöver omgående prata med radion i Uppsala.

Det finns inget som heter så blir svaret.

Men, vafan, koppla mig till radion i Uppsala, eller rlc om det låter bättre.

Nu ska du inte vara oförskämd säger hon. Regionledningscentralen finns, men jag kan inte bara koppla. Vad gäller det?

Gäller? Jag behöver stöttning för att ingripa mot ett brott. Utanför Uppsala på E4.

Vad gäller det för brott?

Precis när han får den frågan och känner att samtalet inte leder till något bra förstår han att han är upptäckt, eftersom tre av männen närmar sig honom i en kniptångsmanöver. Han trycker bort samtalet med polisen och skakar på huvudet samtidigt som han i stället slår 112 på sin telefon.

112, vad har inträffat?.

Han råkar veta att SOS-samtalen i Uppsala numera hanteras i Västerås och känner att han behöver förklara var platsen är.

Jag är polis och ringer från Mora Stenar trafikplats söder om Uppsala på E4. Jag behöver omedelbar stöttning av kolleger från Uppsala. Kan du koppla fram mig till rlc i Uppsala.

Är du polis, vad heter du?

Precis då känner han kylan från en pistol som trycks mot hans nacke och en av männen tar ifrån honom telefonen och slänger den på marken. Under pistolhot tvingas han följa med till lastbilen och klättra upp på flaket. Mannen med pistolen följer efter och pekar åt honom att han ska gå in mot hörnet.

Polis. Police, säger han.

Sorry, no witnesses säger mannen på bruten engelska.

Skottet går in i huvudet via Jan-Emil Frisks högra öga och han är död innan hans kropp hamnar på släpets golv. En ström av blod och hjärnsubstans pumpas ut genom ett stort utgångshål i hans bakskalle och bildar en stor pöl i smutsen på lastbilens golv.

Ivecon, tätt följd av suven, rullar i absolut laglig fart norrut på E4 en bit, vänder riktning i trafikplats Kumla och kör sedan E4 mot Stockholm. Målet är ett hemelektronikföretag i Flemingsberg, i södra Storstockholm, där man har avtalat med en företagare som ska köpa hela lasten. Klockan är fem på morgonen då de börjar lasta av där.

Chauffören Voldemar vaknar upp av att han är intensivt pissnödig. Klockan på lastbilens instrumentbräda visar 03:22. Han gnuggar sömnen ur ögonen och joggar snabbt över parkeringsplatserna bort mot rastplatsens toalettbyggnad. Samtidigt med känslan av lättnad därinne kommer också minnet av gårdagskvällen och insikten om vad som antagligen har hänt i natt. Han bestämmer sig för att börja spela teater på en gång, man vet aldrig vem som ser vad man gör. Han går sakta tillbaka mot bilen och låstas upptäcka den stora revan i presenningen. Samtidigt som han muttrar något obestämt tar han ut stegen och framme vid bilen tar han tag i en flik och sliter presenningen åt sidan.

Chocken behöver han inte spela, den är alltför verklig. Bara någon meter från hans eget ansikte finns ett annat. Ett med utsläckta, döda ögon och massor av blod på flaket runtomkring. Som om bilden av den döde mannen blir skarpare ser han att stora delar av bakskallen är utblåst och precis när han inser att det är resterna av mannens hjärna han tittar på kommer spyorna som en kaskad och hans kräks våldsamt mot sidan av släpet.

Voldemar reagerar utan att tänka och börjar springa bort från släpet, bort mot infarten till rastplatsen. Där inser han att han är på väg att springa ut på motorvägen och besinnar sig. Han stannar vid vägkanten och lutar sig fram med händerna mot knäna för att tvinga fram en lugnare andning. Kladdet runt munnen känns plötsligt påtagligt och han torkar av sig med händerna som han sedan gnider mot gräset i vägkanten.

Han inser att han i det här läget måste ringa till polisen. Han är offer för ett brott, hans lastbil har blivit utsatt för en fräck stöld. Vad det är som är borta vet han inte, och han tänker definitivt inte klättra upp på det där släpet. När han ser sig om står det en ensam bil på de snedställda parkeringsrutorna och lite längre bort står en tysk långtradare vars förare antagligen fortfarande sover.

Han slår 112 på sin mobiltelefon och förstår inte riktigt vad de svarar, men säger på engelska att det ligger en död man i hans bil. Where are you frågar operatören på SOS, och svaret Mora Stenar verkar ge henne den information hon behöver. Just stay there, säger hon. We are dispatching police and emergency services to your location right now.

Voldemar drar sig bort från bilen och sätter sig på en soffa vid toalettbyggnaden. Minuterna kryper fram, men till slut hör han sirener växa i intensitet, norrifrån. Han blir först förvånad när de verkar köra förbi platsen, men inser snart att de naturligtvis måste åka en bit söderut där det finns en vändplats och vända riktning på motorvägen. Han bestämmer sig för att gå och möta dem på infarten.

Inom ambulansen kallas han allmänt Lagga, eftersom han bor där, och Mora Stenar ligger inte alls långt från hans bostad. Han tillhör den del av ambulanspersonalen som anser att det alltid är bråttom och helt följdriktigt är han på plats en bra stund före polisens utryckningsbilar. Som allt fler i yrket har han på lite äldre dar, runt fyrtio, vidareutbildat sig till sjuksköterska och kombinerat med många år i yrket har han arbetat upp en bred kompetens. Han kör den stora Chevroletambulansen i hög fart på E4:an in på påfarten till rastplatsen där han inser att han måste bromsa hårt, eftersom det står en man och viftar med båda händerna mitt på infarten. Det blir en häftig inbromsning och den trots allt luttrade kollegan Kerstin, även hon sjuksköterska, skriker till lite dämpat, men för helvete Lagga!

Han slår av sirenerna men låter blåljusen vara på. Mannen på vägen väljer att jogga iväg framför dem och Lagga kör efter med ambulansen, fram emot en långtradare som står parkerad på en av de långa p-fickorna på rastplatsens västra sida. Han ser hur mannen gör stopptecken, pekar mot lastbilssläpets flak med hela handen och sedan går därifrån, förbi ambulansen och tillbaka mot motorvägsavfarten.

Kerstin är snabbt ute ur bilen och springer fram till släpet. Hon rycker undan presenningen och ryggar tillbaka en aning. Så är Lagga också framme. Trots att dödsfallet är helt uppenbart klättrar Kerstin ändå upp på släpet och gör en snabb kontroll av mannens puls. Hon ser också att han är ensam där.

Inget vi kan göra, säger Lagga.

Nej, säger Kerstin. "Stendöd, och det är en brottsplats, så vi backar undan och väntar på polisen,