Fjärde linjen och lyktgubbarna

By Hans Erik Engqvist

"Fjärde linjen och lyktgubbarna" utgör den fristående och tredje delen i ungdomsdeckarserien.
Den 17 maj 1982 rullar bil sakta fram längs Oslos gator. Paret som kör vet varken vem som äger bilen, eller vad paketet som sitter fasttejpat under den innehåller. De är medvetna om att innehållet är värdefullt och att de kommer få hundratusen kronor om de lyckas transportera det över landsgränsen till Åmål. Men när de närmar sig sitt mål tvingas de plötsligt överge sin plan för att undkomma polisen.
Samtidigt kliver medlemmarna i klubben Fjärde linjen på bussen som ska ta dem från Mölndal till lägerveckan i Stora Strand utanför Åmål. Längs vägen kommer de stöta på det eftersökta paret, ovetandes om att de snart kommer att dras in i ett skrämmande och farligt kriminalfall ...

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 13, 2024
• ISBN: 9788726696738

Book preview

Hans Erik Engqvist

Fjärde linjen och lyktgubbarna

SAGA Kids

Fjärde linjen och lyktgubbarna

Omslagsfoto: Midjourney & Shutterstock

Copyright ©1989, 2024 Hans Erik Engqvist och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726696738

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Huvudpersoner:

Emma, 16 år, medlem i Fjärde linjen och stundtals arg lillasyster.

Lisbeth, 16 år, medlem i Fjärde linjen och stundtals elak storasyster.

Gabriella, 16 år, medlem i Fjärde linjen och stundtals förvirrad poet.

Matti, 15 år, medlem i Fjärde linjen, gitarrspelare och stundtals långdistanslöpare.

Robban, 18 år, medlem i Fjärde linjen och stundtals förarglig storebror.

Mikke, 13 år, medlem i Fjärde linjen och stundtals urlarvig lillebror.

Harald, entummad fotbollslagledare och hedersmedlem i Fjärde linjen.

Svarte Filip (Reine Filipsson), kriminalinspektör och hedersmedlem i Fjärde linjen.

Greve Moltke (Börje Andreasson) f d frukthandlare, tillfällig ungdomsledare.

Kurt, norsk sjuksköterska med kriminellt uppsåt.

Ingrid, svensk sjuksköterska med kriminellt uppsåt.

Johanna, 13 år, fotbollsspelare i BK Minerva.

Bertil, 16 år, fotbollsspelare i BK Minerva.

Lennart Karlson, chef för primärvårdens AFFAIHMTBP: ANT, smygsnusare.

Tore Andersson, ilsken busschaufför, punkt, slut och inget annat.

Valter Törnkvist, kriminalkommissarie som har svårt att tolerera misstag.

Sture Andersson, polisassistent som ofta gör misstag.

Håkan Severin, eldsjäl.

Otto Schreiter, tokig tysk.

Vidare förekommer:

Två män i Mercedes och husvagn.

Ralf Edström, f d fotbollsproffs.

Vildapeln (Erik Andreasson).

Astrakan (Bengt Andreasson).

Friberg på Åmålstidningen.

samt

Engström, en galen fotbollstränare.

Handlingen utspelas i ett av Sveriges vackraste landskap, Dalsland, under två dagar i maj 1982. Alla eventuella likheter med verkligheten är avsiktliga.

MARDRÖMMEN

Men sedan hände det igen.

Harald tittade på henne och hon visste att hon aldrig skulle glömma den blicken.

– Hans ögon … Jag ser dom och jag ser dom och jag ser dom. Hela tiden.

Polisen. Polisen hade tagit Harald. Och nu fördes han bort. Bort från dem.

Och Emma mötte Haralds blick.

– Till och med när jag blundar så ser jag dom!

Ja, hans ögon följde henne.

– Jag vill aldrig se såna ögon mer. Inte på en enda människa!

Och sedan.

Harald som sprang. Och den fjortonåriga flickan med den vita halsduken med röda prickar.

Hon låg i vattnet intill de vassa stenarna.

De vassa stenarna.

Emma stönade. Hon drog med handen över sin svettiga panna. Hon visste inte om det var dag eller natt. Natt eller dag. Men hon visste att flickan var död och att Harald …

Harald!

– Harald! försökte hon säga. Harald! Glöm inte hatten! Turhatten! Om du bara har turhatten på dig …

Och flickan med det långa håret som smetade i mörka slingor i hennes ansikte och på hennes hals.

Hon låg i vattnet.

Hon var död.

Harald!

– Vadå, Harald? sa Lisbeth. Det fanns ju inget vi kunde göra.

Och då? Skulle de bara lämna Harald? Lämna honom? Och Matti? Matti? Matti!

Emma Carlsson satt käpprak i sängen.

Nu hade drömmen kommit igen och hon strök undan det svettiga håret ur pannan.

Som vanligt var hon tvungen att försöka återbringa sig själv till verkligheten. Att försöka lugna sig själv med att gå igenom vad som hade hänt, vad som verkligen hade hänt.

Jo, Harald Runnkvist hade blivit misstänkt för mordet. Men de hade klarat honom … vänta lite nu! De hade bildat Fjärde linjen och …

Hon drog hårt genom håret med båda händerna. Trots att hon visste att hon drömt var hon tvungen att gå igenom skeendet för att övertyga sig.

Det var för två år sedan. De hade varit fjorton år. Och de hade varit så stolta och förväntansfulla. Detta att vara med i Smögencupen, en av Sveriges allra ärofullaste turneringar för tjejlag.

BK Minerva hette deras fotbollslag. BK Minerva från Mölndal. Och Harald Runnkvist var deras ledare.

Runkan hade han kallats och Emma mindes att flera av hennes yngre kamrater i laget inte hade fattat vad som menades. Men de hade bara varit tolv-tretton år den gången, själv hade hon varit fjorton och hade haft svårt att förklara. Nu var hon sexton. Och Harald Runnkvists öknamn hade fått en innebörd för dem allihop, inte minst efter det som hände i Smögen.

Än i dag visste hon att det fanns de som menade att Harald hade hand om tjejlagen bara för att …

Hon rodnade av harm, när hon tänkte på vad elaka tungor viskade. Harald, som aldrig hade …

Och de hade vunnit cupen. Finalen mot Trollhättan hade avgjorts genom ett självmål. Trollhättans sista utpost, lagets libero, hade fått snedträff på en direktspark och skruvat in bollen i eget mål. Och ögonblicket därefter hade hon brustit ut i gråt och dolt ansiktet i den vita, rödprickiga halsduk som hon alltid hade haft på sig. Som var hennes amulett, hennes tursjal.

Men den hade inte hjälpt henne när hon mötte våldsverkaren där ute på klipporna.

Emma gick ut i köket och tände ljuset. Hon öppnade kylskåpsdörren och tog fram en liter mjölk.

En macka och ett glas mjölk, det brukade hjälpa mot hennes mardrömmar.

Det underliga var att hon inte hade börjat drömma om allt som hände i Smögen förrän mer än ett år senare.

Men nu kom drömmarna allt oftare.

En natt hade hon inte kunnat komma ur drömmen, förmodligen hade hon haft feber och vaknat i ett tillstånd mellan dröm och verklighet. Den gången hade hon varit tvungen att gå in till sin två år äldre bror, Robban. Hon hade känt att hon måste tala med någon.

– Vadå om det har hänt? sa Robban när hon väckt honom. Är du inte klok! Det är klart att det har hänt.

– Ja men …

Robban såg att hans lillasyster mådde dåligt och var ledsen, så för en gångs skull hade han tappat den tuffa storebrorsmasken och satt sig bredvid Emma i sängen och hållit om henne medan hon fick gråta ut.

– Så, så, sa han. Det vet du väl att vi fixade så att Harald blev frikänd. Och sen bildade vi ju Fjärde linjen.

– Berätta lite om Fjärde linjen, hade hon hulkat och han hade strukit henne över håret och förstått att hon behövde tröst och att hon hade samma behov som små, små barn att få höra honom berätta något som hon redan visste.

– Det vet du väl, sa han ömt. Det var ju Lisbeth och du, ni är ju alltid tillsammans, och så den där knäppa Gabriella som alltid skriver dikter …

– Gabriella är inte alls knäpp, snyftade Emma.

– Lite för sig själv, då, fortsatte han. Och så var det Matti, finnkolingen …

– Han är ingen finnkoling, han är jättesjysst!

– Jag skojar bara, jag vet att han är sjysst. Och så var det jag, jag var ju den självklare ledaren …

Då log Emma för första gången. Robban skojade, det var skönt. Och det var skönt att sitta i sin storebrors famn och få vara liten. Lika liten som sexåriga Kajsa som förra året hade försvunnit på Liseberg och haft så svårt att tala rent.

– Berätta mer om Fjärde linjen, sa Emma och såg nästan lika liten ut som hon lät.

– Det är en klubb, ser du Emma. Och dom som är med i den klubben måste lova att försöka leva efter tre stycken regler, sa Robban och glömde bort att han var arton år och egentligen borde tycka att hans dinga lillasyster skulle sova och lämna honom i fred så att han kunde tänka på Lisbeth igen och somna.

Lisbeth, som tills för något år sedan bara varit någon vem som helst som sprang tillsammans med hans barnsliga syster och bytte bokmärken och sånt, och så plötsligt en dag! Plötsligt hade han sett att det inte var någon barnunge som kom och ringde på hos dem. Och hon lekte inte längre med hans lillasyster.

Robban hade storögt stått vid sidan och sett en för honom likgiltig barnunge utvecklas till något som mest påminde om en ung kvinna.

Det är klart, det var lite komplicerat det där med Lisbeth. Dels var hon bara sexton år och dels … var hon lillasyrrans bästa väninna. De höll ihop som ler och långhalm, hade någon sagt, det var nog Harald. Och Robban hade funderat sig vansinnig på vad ler var tills han hade tagit sig samman och gått till biblioteket och slagit upp det.

Ler och långhalm, uttryck som betecknar oskiljaktighet. Efter bruket att blanda lera och halm vid uppförande av byggnader, t ex afrikanska hyddor och i vårt land de s k korsvirkeshusen i Skåne.

– Vadå för regler, Robban? hade Emma fortsatt.

– Jag kan dom nog utantill. Dom låter så här:

fjärde linjen står för att ifrågasätta alla så kallade sanningar.

fjärde linjen står för att tänka själv och handla utifrån det egna tänkandet.

fjärde linjen står för att tro att ingenting är givet och att allt går att förändra.

Det blev tyst, för både Emma och Robban kände sig båda lite högtidliga när de läste Fjärde linjens grundregler. Och faktum var att de hade förändrat mycket av deras syn på omvärlden och den så kallade verkligheten. De hade blivit mer kritiska och företagsamma. På något sätt hade Fjärde linjen fått dem att mogna.

Emma satt i köket och mumsade på sin ostmacka. Jo, de hade klarat Harald och fått ännu en vuxenvän, Reine Filipsson, som var polis och som de aldrig kallade annat än Svarte Filip, dels för att han var kolsvart i huvudet och dels för att han en gång varit så bra i fotboll att han nästan spelat i allsvenskan. Och en av IFK Göteborgs mest kända spelare genom tiderna var just en som kallades Svarte Filip.

Harald och Filip hade blivit hedersmedlemmar i Fjärde linjen. De hade förts ner i en källare av Matti och där hade Robban, Emma, Lisbeth och Gabriella suttit.

– Vad är det här? hade Harald sagt.

– Det här, hade Robban svarat, är Fjärde linjen.

Och så hade han dragit undan ett draperi från en vägg och där hade det stått med sprutmålade bokstäver: Fjärde linjen.

Och så hade Robban förklarat för Harald och Filip att de noga skulle tänka över om de trodde att de kunde arbeta efter Fjärde linjens grundregler.

– För besinna en sak, hade Robban sagt. I Fjärde linjen blir man medlem på livstid.

Och Harald och Filip hade svurit eden. Och sedan hade klubben levt vidare och när de blev inblandade i sexåriga Kajsas försvinnande föregående år hade Lisbeths lillebror Mikke dykt upp och blivit Fjärde linjens senaste medlem.

Emma gäspade. Hon tittade på klockan. Den var bara två. Men hon måste sova! För i dag, ja just i dag, skulle de iväg redan klockan fem på morgonen! Och hon var tvungen att stiga upp klockan fyra!

Fy för den …

Hon