Pelle Lindbergh - bakom den vita masken

By Thomas Tynander

Pelle Lindbergh visste redan som liten vad han ville göra som vuxen. Den stora drömmen var att bli ishockeyproffs i NHL - och att vara målvakt i Philadelphia Flyers. År 1985, vid 26 års ålder, tilldelas han som förste europé den prestigefyllda Vezina Trophy. Han är nu NHL:s bäste målvakt och har precis tagit Philadelphia till final i Stanley Cup. Den 10 november samma år kraschar Pelles röda Porsche in i en betongmur i Somerdale, New Jersey. Det är här den stora drömmen tar slut. I denna nyutgåva av Thomas Tynanders biografi skildras ishockeystjärnan Pelle Lindberghs liv med hjälp av hundratals intervjuer från båda sidor av Atlanten. Vi får en inblick i såväl uppväxten i Stockholm, som proffslivet i USA, och dessutom framkommer nya uppgifter om olyckan som satte stopp för allt. I december 2016, mer än 30 år efter den stora tragedin, hyllas Pelle inför fullsatta läktare i Philadelphia. Han är en av svensk ishockeys absolut största - och hans tröjnummer har ännu inte tilldelats någon ny spelare i Philadelphia Flyers.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 1, 2021
• ISBN: 9788726855821

Book preview

Thomas Tynander

Pelle Lindbergh

Bakom den vita masken

SAGA Egmont

Pelle Lindbergh - bakom den vita masken

Omslagsfoto: roger tillberg / Alamy Stock Photo

Copyright © 2017, 2022 Thomas Tynander och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726855821

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Förord

Som någon sa: Det krävs en man för att uppfylla en pojkes dröm.

I Philadelphia blev Pelle Lindbergh utsedd till bäste målvakt i NHL. En dröm han haft sedan han var en liten knatte.

Bara några månader senare var han död, 26 år gammal.

Året var 1985, men den det talas fortfarande om Pelle Lindbergh.

För tio år sedan skrev jag boken om killen från Södermalm som gjorde så starkt intryck på så många. Det var familjen som tog initiativet och jag förklarade att det måste bli ett journalistiskt dokument om vad som egentligen hände i samband med olyckan.

Nu håller du en nyutgåva i din hand. Uppdaterad, med nya kapitel. Intresset för historien om Sveriges förste målvaktsstjärna i NHL är remarkabelt, än i dag. Mer än 30 år efter sin död nämns Pelle Lindbergh fortfarande regelbundet i hockeyrapporteringen.

Jag hade förmånen att själv träffa Pelle när jag var 12 år gammal. Mina grannar var hammarbyare och vi såg de flesta av Bajens hockeymatcher i division 1. Pelle vaktade målet och jag och min kompis Anders brukade ställa oss bakom den kortsarg där Pelle spelade. Inför varje period vinkade vi, och han vinkade alltid tillbaka.

Hösten 1979 hade Pelle lämnat Bajen för spel i AIK, och nu satt vi på huvudläktaren när Hammarby spelade. Men plötsligt en match stod Pelle Lindbergh plötsligt intill oss och hälsade:

– Nämen, tjenare, det är ju vinkarna!

Jag och Anders trodde knappt våra ögon. Pelle var på Hovet för att se sitt gamla lag och när han fick syn på oss kom han fram och hälsade.

Vi pratade lite och jag fick hans autograf.

Han hade inte behövt lämna sin plats och komma fram och hälsa, men Pelle Lindbergh var under alla år mån om sina beundrare. Han hade själv tagit autografer av de riktigt stora, som liten.

Historien om Pelle Lindbergh är en berättelse som kan börja som en saga. För det var en gång en liten kille på Stockholms Söder, medlem i Hammarby sedan första andetaget, som redan vid fem års ålder förälskade sig i ishockey. Snabbt visade han en sådan målvaktstalang att en av ledarna i hockeyskolan på Zinkensdamm skrev en hälsning på ett fotografi av den lille pojken.

"Pelle är målvakten som kan bli något stort om han vill!

Lycka till.

10/12 -70

Curre Lindström"

Pelle Lindbergh var 11 år på fotografiet och många år senare skulle det hänga inramat på en vardagsrumsvägg i en förort till Philadelphia.

För det var dit han skulle, det var i Philadelphia Flyers som Pelle tidigt bestämt att han skulle bli proffs. Han visade det genom att spela med lagets klistermärken på målvaktsmasken.

Karriären blev inte lång, men mycket framgångsrik. Och kort efter att ha nått sitt mål att bli bäst i världen släcktes alla drömmar i framsätet på totalförstörd röd sportbil.

Hur kunde det ske?

Det finns anledning att se tillbaka på en lång rad olyckliga omständigheter som ledde fram till dödsolyckan.

Hur kunde världsmålvakten med de snabba reflexerna köra sin sportbil berusad?

Mycket av de fakta runt olyckan som beskrivs i den här boken bygger på polisutredningen, som aldrig tidigare lästs av en journalist, än mindre dokumenterats för allmänheten.

Det är samtidigt en historisk beskrivning berättad med god hjälp av Pelles närmaste familj, många vänner och lagkamrater.

Men historien om livsnjutaren Pelle Lindberghs liv ryms inte i en bok. För som en nära vän sa vid begravningen:

– Pelle upplevde mer under 26 år än vi andra lär göra under en hel livstid.

Thomas Tynander

Mars 2017

Prolog

November, 1985.

Mannen i kostym är i främlingars land och har aldrig besökt rummet tidigare.

Ändå har han funnits där i många år.

Han känner det.

Och nu ser han det med egna ögon.

Mannen ber att få vara ensam. Trots att det är känslomässigt påfrestande är det här ett ögonblick han vill bevara i sitt inre.

Han står rak i ryggen, välklädd i mörk kostym, vit skjorta och diskret och smakfull slips. Håret har hunnit bli silverfärgat och är välkammat.

Noggrant ser han sig nu om och försöker lägga varje detalj på minnet. Det långsmala rummet går i färger från tidigt 1970-tal. Den sträva heltäckningsmattan är brun, liksom vävtapeten.

Mannen blir stående innanför dörren, i ena kortändan.

Direkt till höger finns ett lågt prisbord – med ett av hockeyvärldens allra finaste priser; Vezina Trophy, priset till NHL:s bäste målvakt. Där finns också Bobby Clarke Trophy för utnämningen som Philadelphia Flyers mest värdefulle spelare. Utmärkelserna är så gott som nya.

På väggen intill, på en galge, hänger en orange matchtröja från en All Star-match i NHL. Där hänger även en gammal handgjord målvaktsmask som är ilsket röd, sliten i kanterna, och gjord i ett plåtliknande material. Den en liten och passar bara ett barn.

Längs den långa väggen till höger finns en smal säng, med blåvitt-rutigt överkast och mängder av småkuddar.

Ovanför sängen, på väggen, hänger en målvaktsklubba som mannen väl känner igen. Den bär hans namn i svarta versaler och klubban får honom att le.

På den vänstra sidan av rummet, längs den andra långväggen, finns en vit bokhylla av den modell med små vitrinskåp som andas 1980-tal.

I den första av tre sektioner finns en stor samling medaljer, bakom små glasdörrar. Där finns mästerskapsmedaljer från juniorlag och landslag, i både VM och OS.

I nedre delen, bakom små skåpluckor, finns en samling puckar, där den som ligger överst har Bobby Clarkes autograf. Intill puckarna ligger bland annat en Porsche-keps.

I mittendelen av bokhyllan finns LP-skivor och singlar. Den vinyl som står ytterst har ett omslag som pryds av Elton John, i smoking och hög hatt. Här finns också troféer och souvenirer från olika semesterresor. Och ackrediteringar från internationella mästerskap.

I den bortre delen av bokhyllan finns böcker, mestadels deckare och hockeyböcker och instoppad mellan en rysk målvaktsbok och en bok om fotbolls-VM 1978 finns den kostymklädde mannens egna memoarer. Det gör honom både glad och förvånad. Han lägger fingertopparna mot bokryggen.

I en skåplåda vid golvet finns en samling blå smurfar, som ett minne från en tidig barndom. Överst i högen ligger en hockeysmurf och och en fiskesmurf.

Ovanpå på hela bokhyllan, precis som på bänkdelen i knähöjd, finns rader av mäktiga troféer, både i sten, glas och brons. Inklämd mellan två av de största priserna har någon placerat en liten blå modellbil. Det är en Corvette.

På väggarna i hela rummet hänger mängder av lagfotografier, landslagsvimplar och några få inramade fotografier av ett ungt och förälskat par, tillsammans, mitt i livet, långt bort.

Det enda fönstret, vid den bortre kortsidan av rummet, är fyllt av vackra pelargoner.

Under fönstret finns en stereo av äldre modell, placerad på en enkel träpall. Intill stereon finns en gammal och mycket vacker karmstol i svart trä.

Från rummets fönster kan mannen se ut över en grusplan, omgiven av en stor häck som tröttnat efter en lång sommar och nu fäller sina brungula blad. Det blåser lätt och är en kall förmiddag.

Mannen kan se det enorma kyrktornet, långt där borta ovanför takåsarna. Det är kyrkan som är målet för hans långa resa.

Han gråter tyst för sig själv.

Och börjar tala med sin förlorade vän.

Torsdag, den 7 november, 1985

Kapitel 1

Vattnet glittrar i Delaware River. Efter en vecka av dåligt väder skiner solen.

Det är tät trafik på Walt Whitman Bridge, den väldiga stålbro som förenar villaförorterna i New Jersey med södra Philadelphia, The City of Brotherly Love. Eller The City of Brotherly Bruises, som de länge sa i National Hockey League.

I en av filerna mot city drar en klarröd Porsche till sig uppmärksamheten och den unge mannen bakom ratten njuter där han sitter tillbakalutad i den skålformade förarstolen. Han är klädd i mörk kostym, slips och cowboyboots och under högerfoten finns närmare 600 hästkrafter som svarar om han kallar.

Pelle Lindbergh lever pojkdrömmen.

Bara 26 år gammal gör han sin femte säsong som proffs. Han har just kommit överens med Philadelphia Flyers om ett långtidskontrakt som gör honom till den bäst betalda svenske hockeyspelaren genom tiderna. Nu återstår bara underskrifterna och ett möte för signering av det historiska kontraktet är planerat till efter helgen.

Pelle Lindbergh är ligans bäste målvakt.

Bäst i NHL.

Klockan är närmare fem på eftermiddagen och i bilradion varnas för täta köer på de stora trafiklederna. Med förorterna i ryggen svänger Pelle in i en av högerfilerna, lämnar bron och växlar ner på en av nedfarterna mot Broad Street för att ta sig in mot Spectrum, Philadelphia Flyers hemmaarena. Det är snart samling inför kvällens match mot Chicago Blackhawks.

Ett par minuter senare parkerar han vid entrén mot Pattison Street, precis som alltid. Han låser Porschen och går med hjulbenta steg mot den underjordiska infarten på baksidan av arenan.

Det är första veckan i november och när solen sänker sig över Philadelphia kommer temperaturen att sjunka snabbt.

Pelle drar upp entrédörren till vänster om lastporten, kliver in och hälsar på Leo, en senig vakt från Filippinerna med en mustasch lika tunn som strecket av en tuschpenna. Leo är jämngammal med Pelle och står där alltid lika vänlig, klädd i jeans och vinterjacka och stolt över kepsen med Spectrum i pannan.

– Hey, Leo, hur är det? frågar Pelle och drar igen dörren för att strypa vinden han känner i ryggen.

De utbyter några artighetsfraser, som de brukar.

Godsentrén är dåligt upplyst, det är stökigt, och ett surrande ljud från avlägsna fläktar gör Pelle sällskap när han fortsätter den breda vägen upp mot arenagolvet. Där finns ismaskinen, en gammal Zamboni som är parkerad alldeles intill porten mot isen och de

17 000 läktarstolarna.

Philadelphia Flyers omklädningsrum finns djupt beläget i det inre av arenan. Pelle går med raska steg åt höger, mot den långa korridor som löper under den ena långsidan av läktarna. Här är det bättre belysning. Direkt till höger finns gästande lags omklädningsrum och utanför dörren står redan ishockeyspelare i shorts och t-shirts och tejpar sina klubbor. Mittemot på andra sidan finns Flyers familjerum, där en cateringfirma förbereder en buffé.

Pelle nickar mot en av motståndarna från Chicago.

Korridoren viker av svagt vänster och längre fram, på höger sida, finns huvuddörren till Philadelphia Flyers omklädningsrum. Men Pelle gör som de flesta andra och går förbi och öppnar istället en svart dörr utan namn lite längre bort. Där kliver han in i ett mindre omklädningsrum med rader av personliga skåp där spelarna kan hänga upp sina kostymer. Här finns även post från supportrar och Pelle läser alltid hälsningar han får från fansen, allra helst om det är brev från Sverige.

I rummet finns även en grupp fåtöljer, en enorm tv och ett kylskåp fyllt av öl och läsk.

Pelle hälsar glatt på några av de övriga spelarna. Han är kortast i hela laget, men de andra ser upp till honom. Några månader tidigare, en junikväll i hockeytokiga Toronto, har Pelle Lindbergh från Stockholm och Philadelphia röstats fram som bäste målvakt i NHL och tilldelats Vezina Trophy. Det är en oerhört prestigeladdad utnämning.

Mindre än två timmar före nedsläpp finns en speciell laddning bland spelarna när de förbereder sig för match.

Pelle Lindbergh avväpnar dem.

– Vilka spelar vi mot? frågar han och låtsas inte veta.

Frågan besvaras med skratt och leenden.

Pelle sätter sig på en bänk och byter om. Ur ett klädskåp tar han fram sitt grå underställ, strumpor och en mycket speciell långärmad t-shirt. Det är en orange turtröja som han köpt många år tidigare hos sporthandlaren Ingvar Eriksson i Stockholm. T-shirten är söndertvättad, sliten och ser ut som den upplevt ett krig. Att tröjan bär Flyers färg är ingen slump, och Pelle skulle aldrig spela en match utan den.

Pelle Lindbergh byter om och kliver in i ett större omklädningsrum, där till synes helt normala killar i sina bästa år förvandlas till professionella hockeyspelare. De personliga båsen har förberetts väl av materialförvaltarna. På en hylla ovanför varje plats hänger den vita hjälmen, handskar, svarta byxor, vita damasker, skydd och skridskor. På en galge strax under hänger Philadelphia Flyers vita matchtröja, med orange och svarta ärmar, och med namn och nummer för alla att se.

Pelle sätter sig i sitt eget hörn av omklädningsrummet, nära duschingången, på en plats som är större än de andra eftersom han är målvakt.

Han fingrar lite på benskydden som han sedan lägger på golvet med plösen uppåt.

Pelle säger inte mycket.

Längst ner vid andra änden av Pelles rad sitter Bob Froese, en blond ung man som ger Pelle Lindbergh en bra match om rollen som förstemålvakt. Normalt sitter målvakterna i ett NHL-lag närmare varandra – men inte de här två. De tillhör de bästa målvakterna i ligan och är stora konkurrenter. I går kväll spelade Froese mot New York Rangers i Madison Square Garden och i kväll är det Pelle Lindberghs tur mot Chicago Blackhawks.

Rockmusik från stereon ligger som en ljudmatta under sorlet från spelarna, som blir fler allt eftersom tiden går. Det dröjer inte länge förrän alla är samlade och tillsammans med klubbor och annan utrustning blir det stökigt.

Egentligen är omklädningsrummet alldeles för litet. Men det andas verkligen Philadelphia Flyers. Väggarna är vita med två breda horisontella linjer i svart och orange runt hela rummet. Golvet täcks av en grå heltäckningsmatta med en enorm hockeyrink avbildad i mitten. Tidigare fanns där Flyers logga, ett flygande P, men när Mike Keenan tog över som coach för drygt ett år sedan beordrade han istället en målad rink för att kunna stå i rinken, skrika sig hes över alla misstag och peka var spelarna gjort vad han kallade fuck-ups.

De spelare som hörs mest inför en match är veteranerna Brad McCrimmon, Mark Howe och Brian Propp, tillsammans med tvillingbröderna Rich och Ron Sutter. De tillhör de rastlösa och laddar bäst för match genom att hålla sig aktiva, både verbalt och fysiskt.

Bland de spelare som knappast hörs alls finns européerna; Pelle Lindbergh och landslagskompisarna Thomas Eriksson och Per-Erik Eklund, samt finske Ilkka Sinisalo.

Backen Thomas Eriksson är inne på sin fjärde säsong i Philadelphia och var en gång förste europé i klubben. Centern Per-Erik Eklund är rookie och den senaste nykomlingen i laget.

Flera spelare äter popcorn, andra får i sig vätska.

Pelle går en sväng ut till materialarnas rum, alldeles intill. I klubbförrådet letar han upp den målvaktsklubba som tejpats och förberetts av Dave Sudsy Settlemyre, en fryntlig och välmående materialare som Pelle lärde känna redan i farmarlaget Maine Mariners. Normalt hade Sudsy varit på plats inför den här matchen, och förmodligen retats med Pelle, men han har problem med en axel och är inlagd på sjukhus för operation.

Pelle ställer sin klubba i korridoren utanför omklädningsrummet. När han återvänder till omklädningsrummet är det som om ingen ser honom. Spelarna i laget vet att han vill vara ifred. Han laddar på egen hand.

Vill Pelle lämna det stökiga rummet finns även möjlighet att gå in till de assisterande tränarnas kontor, där det finns en grön griffeltavla med mängder av information och statistik om aktuella motståndare. Ikväll finns hela Chicago Blackhawks laguppställning nedskriven, med tillhörande kommentarer. Här går även att se videosekvenser från tidigare matcher, som kan vara av intresse.

För Pelle Lindbergh och lagkamraterna i Philadelphia har matchdagen mot Chicago varit precis lika inrutad som vanligt.

Värmning i Spectrum på morgonen.

Lunch och vila i hemmet.

Men den här torsdagen har Pelle Lindbergh haft gott om svenskt sällskap. Mamma Anna-Lisa och svågern Göran är på besök, sedan snart två veckor. Och redan efter matchvärmningen på förmiddagen träffade han Gunnar Nordström och fotografen Hasse Persson, från Expressen. De arbetar från New York och hade gjort upp med Pelle om en fotografering av Porschen som Pelle precis fått tillbaka efter renovering på fabriken i Stuttgart. Tanken var att bilden skulle bli omslag till ett kommande nummer av Expressens sportbilaga.

Nordström och Persson träffade Pelle när han precis bytt om och reaktionen när han visade Porschen på Spectrums parkering blev den väntade:

– Fan, Pelle, den där kan du inte åka omkring med!

Pelle Lindbergh log stort och öppnade alla dörrar, som för att visa hela härligheten.

– 565 hästkrafter. One of a kind, konstaterade han med bred söderdialekt.

De talade om att hitta en bra plats för fotograferingen och enades om den park som finns vid infarten till villaområdet där Pelle och hans sambo Kerstin bor, i fridfulla Kings Grant. Där finns en bra gräsmatta alldeles intill en konstgjord sjö.

– Åk med mig, Hasse kan åka efter med hyrbilen, sa Pelle till Gunnar. Men ni måste med hem till huset också. Morsan bjuder på köttbullar!

Därefter for svenskarna ut på motorvägsrakorna i södra Jersey. Gunnar ställde några frågor för artikeln.

Plötsligt släppte Pelle loss alla hästkrafter och Gunnar trycktes upp mot ryggstödet. Han kände ett obehagligt sug i magtrakten, för nu gick det mycket, mycket fort. Porschen passerade bilar som nästan såg ut att stå stilla. Efter en knapp halvminut i extremt hög hastighet fick Gunnar nog.

– Nej, för helvete, Pelle, lugna dig! bad han.

Pelle log utan att släppa blicken från vägen, och bromsade ner.

Några minuter senare parkerade de vid huset. Nordström drog upp sin passagerardörr och skakade på huvudet:

– Du får lugna ner dig, så här kan du inte köra, klagade han.

Pelle klev ur på sin sida.

– Det är lugnt. Jag skulle bara visa dig lite, sa han.

Hasse Persson anslöt några minuter senare.

Mycket riktigt hade Anna-Lisa förberett köttbullar och under lunchen fick Persson dra gamla kändishistorier. Han hade varit stationerad i New York i många år och var personlig vän med flera berömdheter. Dessutom hade han varit på Studio 54 med den svenska kungen och det där måste han berätta om för Anna-Lisa, tyckte Pelle, hur kungen var på nattklubb med Säpo.

Efter lunchen tog de sig bort mot parken på andra sidan av den konstgjorda sjön, för fotograferingen. Himlen var klarblå, gräset grönt och den röda Porschen såg biffig ut i solljuset.

– Ta en bild utan mig, bara på bilen. En sån vill jag förstora och hänga på väggen, sa Pelle.

Persson tog flera varianter.

Naturligtvis hade det svenska tidningsteamet frågat hur det gick med förhandlingarna om det nya långtidskontraktet. De visste att Pelle och hans agent Frank Milne hade alla trumfkort; Pelle var ung, han var utsedd till ligans bästa målvakt och han var älskad av både fans och medspelare i Philadelphia.

Förhandlingarna med Philadelphia Flyers general manager Bob Clarke var hårda. Milne var inte det minsta omtyckt i klubbledningen, när han nu tvingat Flyers till klubbens dyraste spelarkontrakt någonsin. När förhandlingarna var över hade Milne tidigare i veckan gått igenom detaljerna med Pelle och Kerstin. Tillsammans beslutade de att kontraktet skulle signeras efter helgen.

Uppgörelsen skulle göra Pelle Lindbergh förmögen de närmaste sex åren. Han skulle få en årslön på 350 000 dollar om året, motsvarande mer än tre miljoner kronor, en enorm summa som ingen annan svensk hockeyspelare var i närheten av i NHL.

– Håller jag mig frisk under de här åren ska jag inte behöva jobba mer resten av mitt liv, konstaterade Pelle Lindbergh för Expressen.

De skildes åt med leenden och fasta handslag.

– Kör lugnt och sköt om er, avslutade Pelle och gled ner i förarsätet på sin bil.

Någon timme senare gick Pelle Lindbergh upp på övervåningen för att stänga dörren om sig och vila inför matchsamlingen.

Vid fyratiden på eftermiddagen hade han gnuggat sömnen ur ögonen och gjort sig redo att åka till Spectrum.

Flyers spelar sin andra match på 24 timmar. Kvällen innan besegrades Rangers på bortaplan och rookien Per-Erik Eklund gjorde ett av målen.

Efteråt sa Rangers coach Ted Sator att Flyers redan såg ut att vara ett bättre lag än under våren, då det blev Stanley Cup-final mot Edmonton Oilers. Sator borde veta, han var assisterande coach till Mike Keenan i finalerna.

Med mindre än en timme till nedsläpp mot Blackhawks börjar spelarna på allvar att ta på sig utrustningen. Spelarna surrar fortfarande med varandra, men målvakterna fokuserar och blir knappt tilltalade.

Pelle Lindbergh följer en rutin han haft i många år. Utrustningen tas på i en bestämd ordning. När endast handskar och mask återstår hämtar Pelle en rulle klubbtejp. Sedan sätter han sig på bänken och tejpar fingrarna på vänsterhanden, där han ska ha plocken. Han tejpar fingrarna hårt, uppifrån och ner.

När det bara är någon minut kvar till värmningen sätter han på sig handskarna och den vita ansiktsmasken.

Pelle Lindbergh ska ut först på isen mot Chicago.

Den målvakt som startar matchen går alltid först i ledet ut till värmningen, oftast följd av målvaktsreserven som tvåa.

Utanför dörren står materialförvaltaren Kurt Mundt. Minst en av materialförvaltarna måste röra vid Pelles stöthandske för att han ska kunna fortsätta.

När Mundt nu vidrör stöthandsken går en nöjd Pelle Lindbergh till andra sidan korridoren och den trånga gångtunnel som leder ner till spelarbåset och isen. Som förste spelare sätter han sedan ner skridskorna mot isytan, som ligger öppen och blank som en spegel.

När värmningen efter drygt 20 minuter är över återvänder spelarna en och en till omklädningsrummet, för genomgången med coach Keenan.

Anna-Lisa och Göran hade lämnat Arlanda flygplats en kylig lördagsmorgon tio dagar tidigare, den 26 oktober.

De möttes av stora kramar i Philadelphia och planerade för tre veckor hemma hos Pelle och Kerstin. De skulle umgås, men även hinna se fem matcher hade de räknat ut. Den allra sista skulle spelas tre dagar före hemresan och var ett prestigeladdat möte med Edmonton Oilers, i en repris på vårens Stanley Cup-final. Många förutspådde att just Flyers och Oilers skulle mötas även i den kommande vårens finaler.

Pelle Lindbergh älskade besök från Sverige och såg till att ha det ofta. Han hade bjudit in Göran, som är gift med storasyster Ann-Louise, redan på sommaren. Virket i altanen på baksidan av huset hade börjat ruttna och behövde bytas ut. Det blev en bra ursäkt för ett besök.

– Kan du bygga en ny? hade Pelle frågat.

Göran hade aldrig varit i USA och Pelle lovade att stå för biljetten.

Pelles pappa Sigge valde att inte följa med på resan och skyllde på att han inte ville springa på matcher klädd i kostym och slips, för det hade han tvingats till under tidigare besök. Men sanningen var att Sigge egentligen inte orkade resa över och att han hade lite svårt för livet i USA, eftersom det var mycket uppmärksamhet och dessutom besvärande att inte kunna språket.

Även Anna-Lisa tyckte engelskan var jobbig. Det var trist att hela tiden behöva tolkas, menade hon. Och det var svårt att inte förstå folk. Men Anna-Lisa åkte gärna över ändå, det var självklart att hon skulle göra Göran sällskap och hälsa på sin pojk i Amerika.

Nu har de besökt Pelle och Kerstin i nästan två veckor och de njuter av varje stund. De anländer till matchen i Kerstins grå Mercedes.

Strax före nedsläpp sitter Anna-Lisa med Kerstin högt upp på läktaren, tillsammans med de övriga på Flyers familjesektion. Göran har fått biljett närmare isen, på andra raden av ena kortsidan, bakom det mål Pelle oftast spelar i.

Intill Göran sitter en man med en attachéväska som är fylld av plakat med olika texter, snyggt insorterade under olika rubriker. I arenan är mannen känd som the Sign Man.

– Killen hade ett jättekartotek i väskan och beroende på vad som hände i matchen drog han fram ett plakat med rätt text på, som han höll upp mot isen, skulle Göran förklara efteråt.

Chicago Blackhawks är visserligen bättre borta än hemma, men de har inget lag som imponerar.

– Den här matchen ska vi vinna, ryter Mike Keenan i omklädningsrummet.

Han är klädd i beige kostym och mörk slips, håret är välkammat och händerna sitter bestämt i sidan. Att den här dominante 35-åringen tidigare var sångare i ett partyband med namnet Nick and the Nice Guys kan ses närmast som ett skämt.

Ingenting hos Philadelphia Flyers coach Mike Keenan är det minsta nice.

Att vinna mot Chicago är en direkt order.

När matchen några minuter senare kommer igång släpper Pelle Lindbergh in Chicagos andra skott, redan efter 1.06 på klockan. Flyers gjorde ett uselt byte och Chicagos anfallare Keith Brown bjöds på ett friläge. I lugn och ro kunde han placera pucken hårt under Pelles plockhandske.

Keenan svär högt i båset.

Det är den trettonde matchen för säsongen och för första gången har Philadelphia Flyers inte gjort matchens första mål.

Hemmalaget svarar med att jaga en snabb kvittering, och ökar pucktempot markant efter målet. Men offensiven tvärstannar när Per-Erik Eklund drar på sig lagets första utvisning, en fasthållning. Det är Eklunds första tvåminutare i NHL och det numerära underläget stör Keenan, som vill ha en snabb kvittering. Chicago får två bra möjligheter att göra ytterligare ett mål, men pucken stoppas av Pelle Lindbergh.

På läktarna kan åskådare och experter konstatera att Philadelphia Flyers för första gången i höst är satta under hård press i Spectrum.

Men Philadelphia lyfter sitt spel efter drygt halva perioden.

Med tretton minuter spelade får de kontakt. Tvillingbröderna Rich och Ron Sutter stör bra och lyckas få motståndaren Jerome Dupont att dra på sig en dubbelutvisning, två plus två minuter.

I ett bra power play kan Per-Erik Eklund slå in kvitteringen, efter en målvaktsretur. Thomas Eriksson är en av framspelarna.

17 000 på läktarna ställer sig upp och jublar över Eklunds tredje mål i klubben.

Det är fem minuter kvar av perioden.

Nu tar Philadelphia över.

Eftersom Jerome Dupont haft en extra tvåminutare fortsätter det numerära överläget och precis när Chicago blir fem man på isen kan Philadelphias Tim Kerr slå in ledningspucken, efter en grov markeringsmiss.

Keenan jublar.

När perioden är över har Flyers vunnit skotten med 15–6. Elva av skotten avlossades de sista tio minuterna. Trenden är positiv.

I den första pausen möts Pelle i omklädningsrummet av två plastmuggar som förberetts av materialförvaltarna. Det är en viktig rutin. Pelle sätter sig och sveper den första muggen som innehåller Pripps sportdryck, med två isbitar. Därefter den andra, som innehåller vatten.

Pelle svettas enormt och tar av sig för att lufta överkroppen. Den långärmade t-shirten från Ingvar Erikssons är sjöblöt.

Han säger inte mycket. Men han lyssnar, och drar fingrarna genom det mörka och blöta håret. Under en kort stund lägger han en vit handduk över huvudet, för att fokusera och stänga ute omvärlden. Det insläppta målet stör honom fortfarande.

Göran har trevligt sällskap under pausvilan. Han försöker använda sin knackiga skolengelska och lär snabbt känna några av sina bänkgrannar. De frågar vem han är, eftersom han uppenbarligen inte är amerikan, och med viss stolthet förklarar Göran att han bara är på tillfälligt besök hemma hos Pelle Lindbergh. De nyvunna vännerna skiner upp och klappar honom på ryggen.

– Ska du hit någon mer match, undrar en tjej.

– Ja. På lördag. På min födelsedag, svarar Göran och ler.

Sex minuter in på andra perioden får Göran och den övriga publiken jubla på nytt. Blackhawks målvakt Murray Bennerman har lämnat sin plats för att skicka pucken längs sarghörnet, men Ron Sutter har jagat efter och stulit pucken – och lagt in den i tom kasse.

Keenan jublar och efteråt ser det nästan ut som han ler.

Det dröjer inte länge förrän det är dags igen.

Pelle gör en räddning och pucken rensas ur Philadelphias zon. Rich Sutter tar in den i Chicagos zon, blir hårt attackerad, och lämnar den bakåt till backen Mark Howe som omarkerad kan bryta sig in framför mål och enkelt lura Bennerman, för 4–1 i tom bur. Matchen är över, trots att en hel period återstår.

Pelle får göra ett par viktiga räddningar före den andra periodpausen, efter avslut av Dennis Savard och Darryl Sutter, och släpper inget mål i mittperioden.

I pausen sitter Pelle tyst på sin plats. Han tittar i golvet eller lutar sig bakåt och studerar innertaket. Under tystnad. För att fokusera.

Mike Keenan säger några ord, men koncentrationen hos spelarna är inte den bästa,

matchen känns redan vunnen.

När Keenan talat färdigt går han fram till Pelle Lindbergh.

– Du måste utmana skyttarna mer, skär av vinklarna ännu tuffare, säger coachen och ställer sig direkt framför sin svenske målvakt.

Samtidigt sparkar han till Pelles mask och handskar som ligger på golvet.

Pelle far upp från bänken och blir stående med mörk blick. Demonstrativt böjer han sig sedan ner och lägger tillbaka utrustningen på sin rätta plats.

Han säger inget.

Men blicken säger allt.

Keenan förstår och nickar ursäktande.

Kerstin och Anna-Lisa gör sitt bästa för att få tiden att gå.

De träffas och umgås artigt med de övriga i familjerummet, i samma korridor som spelarnas omklädningsrum. De fikar och gör upp planer för helgen. Görans födelsedag ska firas, bland annat.

När den tredje och sista perioden är knappt fyra minuter gammal gör backen Mark Howe hemmalagets femte mål, med ett snabbt handledskott.

5–1 i början av tredje perioden och matchen är avgjord.

Howe är tvåmålsskytt och får sällskap. Sju minuter senare gör även Tim Kerr sitt andra mål för kvällen, på en målvaktsretur.

6–1 med mindre än halva perioden kvar och det är näst intill förnedring.

Pelle Lindbergh står rastlös i sitt mål, han plockar ner ett par hårda långskott men det är allt.

Ett par minuter efter Philadelphias senaste mål får Chicago press. Flyers är en man kort och både Thomas Eriksson och Per-Erik Eklund jobbar bra i boxen. Men när de byts ut efter en minut får Chicago sitt andra mål – efter ett självmål av Ron Sutter. Han markerar en motståndare framför Pelles mål och pucken går in via hans skridsko. Pelle är chanslös.

Resten blir lång väntan på slutsignalen. Mark Howe är nära ett tredje mål, köksvägen, men matchen slutar 6–2 till Philadelphia.

När matchen är över kommer det som en välkommen överraskning för Pelle Lindbergh.