Kontroll 13

By Henry Nilsson

Ett okänt hagelgevär hittas under en orienteringstävling, en full tonåring inkommer till polisstationen, och Stina-Karin Olsson är försvunnen. Är hon död? Bortförd? Stina-Karins arbetskamrat Vibeke Öfvergård är övertygad om att det har hänt henne något förfärligt. Mogärd har sett mycket ondska under sin tid i polisen. Han har bevittnat handlingar som framtvingats av desperata och sjuka sinnestillstånd. Vad som är ont och vad som är gott är dock inte alltid så lätt att definiera. Mogärds syn på ondska och kriminalitet är inte naiv. Han börjar rota i Stina-Karins försvinnande och finner en härva av kärlek och död. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 30, 2020
• ISBN: 9788726452617

Book preview

författaren.

Prolog

F örsommarnatten visade sig från sin bästa sida. En svag vind rörde om i det skira lövverket. Växtligheten hade tagit fart och stod i ungdomlig fägring. Den svaga susningen i löven störde inte nattron. Allt andades lugn och förtröstan. Tunna dimslöjor smekte det daggvåta skogsgräset och det doftade av mossa och blandskog.

En gren knäcktes under hans sko och skrämde upp både honom och en skogsfågel. Han stannade, förstod och försökte lugna sig. Han märkte ingenting av nattens skönhet. Hans ärende var alltför angeläget. Trots den varma natten frös han och kände kallsvetten tränga fram i pannan. Hjärtat bultade så att han kände det i tinningarna. Han fattade inte riktigt. Det andra hade ju varit så enkelt. Då hade han inte ens haft förhöjd puls. Nu måste han hela tiden intala sig att allt skulle gå bra. Hittills hade det gått som planerat. Han var hundraprocentigt säker på att ingen lade märke till honom då han lämnade bilen och risken att någon skulle ha sett honom under den kilometerlånga promenaden genom skogen var obefintlig. Framme vid grusgropen konstaterade han att det inte verkade ha varit någon verksamhet där de senaste åren. Han var tillfreds med platsen. Han stannade, lyssnade, såg sig omkring och började gräva.

1

Alf börjesson hade inte som så många andra fötts in i sporten. Inte haft några entusiastiska föräldrar som lockat honom. Nej, det var precis tvärt om, men allt sedan ungdomssektionen tagit hand om och entusiasmerat hans barn hade orienteringen varit en stor del i familjens liv. Det hade börjat som det brukar med skjutsning till träning och tävling. Tidiga morgnar. Ryggsäck med äggsmörgåsar och klädombyte. Tävlingsplatser i ömsom isande vindar och stekande sol.

Han kom ihåg de första promenaderna till start tillsammans med barnen och brådskan tillbaka för att hinna ta emot dem vid målet. Han kom ihåg den otåliga väntan då de dröjde och glädjen då de helskinnade och ofta lyckliga och nöjda kom i mål och berättade om nya erfarenheter. Detta hade pågått en tid när han kände att han började tröttna. Han bestämde sig för att prova själv. Det gjorde han och blev fast. Därefter hade det bara fortsatt. Barnen var nu utflugna och orienterade var och en på sitt håll. Åren hade gått och hans klass hade nu beteckningen H 60. Den snart gångna vårsäsongen hade inte blivit vad han hoppats på. En av de första tävlingarna ledde till en ordentlig bristning i ena vaden som han hade svårt att bli av med. Nu verkade skadan vara läkt och det skulle bli en senkommen come back. Vårens sista tävling arrangerades av Västvärmlands OK i Arvika. Alf Börjesson såg fram emot att få komma igång. Även om vårsäsongen var slut fanns det gott om tävlingar även under sommaren. Allt mer hade orienteringen flyttats från de stora skogarna och ut i parker och till och med in i städerna där ingen hänsyn behövde tas till djurlivets barnkammare.

Nu satt han tillsammans med unga och gamla klubbkamrater och förberedde sig. Drack några klunkar sportdryck och töjde lite på den tejpade vadmuskeln. Det skall nog hålla, tänkte han och drog igen ryggsäcken som en sista åtgärd. Sedan lämnade han säcken på målområdet och gick mot starten. Tävlingen gick på en gammal karta som reviderats för två år sedan. Terrängen var ganska kuperad och stenig. Det sista oroade honom. Skulle belastningen bli för stor? Han ville absolut inte slå upp skadan på nytt.

Det började bra. Ganska lätt terräng till de första kontrollerna. En brant, en punkthöjd, en kojruin. Tre kontroller avklarade utan minsta miss. Med stärkt självförtroende ökade han farten. Stannade snabbt till och visade en lätt uppgiven tioåring var på kartan de befann sig och fortsatte. Framför sig skymtade han ryggen på en av H 60 konkurrenterna. Enok Svensson hade tydligen ingen bra dag. Börjesson hade startat tjugo minuter efter honom och nu var han ifatt. Enok var tävlingsmänniskan personifierad och Börjesson hörde hur han grymtade till då han passerade honom. Det här får han svårt att komma över, tänkte Börjesson.

Den första känningen negligerade han. Det stack till lite men han fortsatte i samma fart. Sökte sig ut på en stig där han läste in sig under tiden han fortsatte springa. Snart framme vid kontroll tretton och sedan är det bara en kvar till mål, tänkte han. Uppför en grusås och på toppen av denna skulle den ligga –återigen en kojruin –och sedan var det bara utför mot målet och stämpling vid sista i kanten av den inäga som utgjorde tävlingscentrum. Han tog i lite extra uppför backen och det var allt som behövdes. Han stannade till i steget och föll framåt. Det kändes som ett knivstick och smärtan var förlamande.

– Helvete!

Han satte sig i sluttningen. Framför sig såg han en ny rehabiliteringsperiod. Även om han visste att det kunde hända värre saker kändes det bittert. Djävligt bittert. När han försiktigt reste på sig och tittade upp mot backen såg han kojan och kontrollen. Sakta började han gå ditåt. Jag får väl försöka ta mig i mål trots allt, tänkte han och stämplade. Han gick fram till kanten på en grusgrop och bestämde sig för att hasa sig nerför grustaget och därefter ta en stig till sista kontrollen och mål. Sittande på baken rutschade han utför branten. Lösgrus trängde in i kläder och skor men benet avlastades. Nedre delen planade ut och han reste sig. Han hann ta några steg innan han kände att ena foten gled mot något som han först trodde var en trädgren. Det var det inte. När han tittade närmare såg han vad det var. En gevärspipa. Tankarna virvlade. Först gjorde han ingenting. Sedan tog han tag i något som han förstod var bössremmen och drog. Ett till synes relativt välbevarat hagelgevär frilades. Tankarna började få fäste och de stannade på bankrån. Kan det vara ett gevär som använts vid ett rån, tänkte han. Varför skulle det annars vara nedgrävt här?

Efter en kort överläggning med sig själv bestämde han sig för att ta geväret med sig. Det måste väl till polisen, tänkte han. Han var tillräckligt insatt då det gällde polisarbete för att undvika att förstöra fingeravtryck. Det hade han lärt sig genom flitigt deckarläsande. Efter lite besvär lyckades han öppna geväret. Han undvek avtryck genom att ha orienteringsblusen mellan handen och mekanismen. Geväret var laddat med två patroner. Båda var avskjutna. Han tog tag i gevärsremmen och hängde geväret över axeln. Skadan i benet hade för en stund varit bortglömd men gjorde sig omedelbart påmind då han började förflytta sig.

Alf Börjesson hade aldrig fått sådan uppmärksamhet vid en målgång. Visst hände det att orienterare, som hade en något lättsam syn på tävlingsmomentet, gav sig tid att plocka kartfodralet fullt av svamp som de stolt visade upp på målrakan, men ingen hade tidigare sett något som liknande detta. En svårt haltande och grimaserande Alf Börjesson, stämplade pliktskyldigt vid sista kontrollen och med hagelgeväret hängande över axeln gick han i mål, samtidigt som han gjorde ett V-tecken med fingrarna. Varför han gjorde så visste han inte själv efteråt. Det var väl för att jag trots allt gick i mål, tänkte han.

När han efter målgången hade svarat på en del befogade frågor och gick mot den egna klubbens upphissade klubbemblem, mötte han Enok Svensson. Även om han var en utpräglad tävlingsmänniska och många sa att han var en dålig förlorare, hade han humor. Han tittade på Börjesson och geväret och med ett skevt leende över det svettiga och smutsiga ansiktet sa han:

– Jag förstår att det är banläggaren du är ute efter.

2

Ragnar Mogärd stod i dörren till polishusets fikarum och frågade om någon kunde tänka sig att gå till receptionen och ta hand om en man som ville lämna in ett upphittat gevär. Hans Hallén förvånade genom att självmant ta på sig martyrskapet, trycka in en halväten kanelbulle i munnen och avbryta kafferasten. Hallén tillhörde inte någon av de vassaste knivarna i den polisiära bestickslådan fast han och Mogärd kom bra överens.

Några timmar senare satt Anja Koorti på sitt tjänsterum och läste den av Hallén hoptotade promemorian. Han redogjorde på ett korthugget sätt för hur Alf Börjesson hittat geväret. Koorti konstaterade att Hallén skrev på ett helt annat sätt än då han pratade. Vid samtalen med honom, som ibland tenderade att bli en av honom framförd monolog, flödade ordrikedomen. Då han skrev var det tvärt om. Rakt på sak. Korta meningar utan krusiduller. Promemorian hade kompletterats med beslagsprotokoll och foton från tekniska enheten. Fotona visade ett gammalt men fullt brukbart hagelgevär av fabrikat Husqvarna. Geväret hade hanar och piporna låg sida vid sida. Det var av kaliber sexton och piplängden 75 centimeter. Kolven hade pistolgrepp och stålbakkappa. Rembygeln var fastsatt på pipan vars blånering var sliten. Och det bästa av allt.

Det femsiffriga tillverkningsnumret var lättavläst. Det här verkar mera vara ett arvegods än något som dagens jägare använder, tänkte Koorti, när hon gick in i datorns vapenregister. Systemfel, stod det och hon fick vänta medan datorn startades om.

Anja Koorti hade lyckats sätta en personlig prägel på sitt rum. De kommunalgrå väggarna pryddes med enkla men smakfulla tavlor. En matta dolde delar av det slitna golvet och på bokhyllorna stod små prydnadssaker. Gåvor som hon fått under sitt tidigare yrkesliv som präst. Gåvor som speglade tacksamhet från dem som hon försökt hjälpa då livet farit onödigt hårt fram med en medmänniska. Hon kunde ibland tänka tillbaka på prästlivet. Det hade haft sina fördelar. Hon hade alltid känt att hon behövdes, men något hade fattats och hon hade aldrig ångrat att hon bytte. Hon och Vår Herre pratade inte med varandra längre. I alla fall hade de inga djupare samtal. Det var nu mest att hon ställde frågan varför då hon i polisrollen träffade på något som hon tyckte alltför brutalt och onödigt. Om du finns varför ingriper du då inte?

Nu var det annat än religiösa funderingar som gällde. Uppgivet tittade hon på datorskärmen.

– Förbannade dator, muttrade hon, samtidigt som Ragnar Mogärd knackade på dörren och kom in.

– Hur går det, har du fått fram någon ägare till geväret? frågade han.

– Nej, systemet har hängt sig, svarade hon och lutade sig med en suck bakåt.

– Ja du, det är det flera som har gjort, sa Mogärd, som nyss återvänt från en lägenhet där innehavaren förkortat sitt liv med hjälp av en tvättlina fastsatt i kakelugnsspjället.

Mannens hustru hade rymt tillsammans med grannen och av avskedsbrevet framgick att han tyckt det var nog nu. Jag har allt för länge pissat på den egna hedern, skrev han. Mogärd hade åkt därifrån med den vanliga känslan av olust, men också med förtröstan eftersom han visste att det som hänt så småningom skulle sjunka ner i själens sörja.

Efter en ny omstart var datorn redo att svara på Anja Koortis frågor. Peter Emanuel Olsson var registrerad som ägare till hagelgeväret. Han hade också licens för ett salongsgevär och bostadsadress en bit utanför stan. Mogärd läste på dataskärmen och tittade sedan ut genom fönstret.

– Undrar om det där är en som kallas Peter Läggdags? Jag har haft något att göra med honom tidigare, men minns inte vad, sa Mogärd och strök sig över hakan samtidigt som han drog i sig av Anja Koortis diskreta parfym.

Hans Hallén hade kommit in till Koorti och Mogärd just som den senare försökte minnas vad han visste om Peter Läggdags. Det lyckades inte. Som vanligt, när det gällde sådana minnesluckor kom Hallén honom till hjälp. Det hände att omdömet svek Hallén, därom kunde många poliser vittna, dock aldrig hans minne. Omedelbart kom han ihåg historien om hur Peter Olsson fått sitt namn och annat som drabbat denne man. Ragnar Mogärd kunde inte annat än imponeras och, som Anja Koorti tidigare reflekterat över, flödade ordrikedomen.

Som tonåring hade Peter Olsson trampat på de yttre linjerna av regelverket. Han och några andra vinddrivna ynglingar, som levde i någon form av mental misär, åkte dit för kioskinbrott och skadegörelse. Samhället reagerade med ett höjt pekfinger i form av villkorlig dom. Peters ensamstående mor förmanade. Det hjälpte inte. De, det vill säga Peter och hans kamrater, stannade kvar dit de förvillat sig och fortsatte att gå den breda vägen. Ett misslyckat rån mot en närbutik där Peter agerat chaufför av en stulen bil, blev vändpunkten. De två kamraterna som gick in i butiken fick oväntat hårt motstånd. Innehavaren, som kom från Irak, och hade blivit rånad förut, hade förberett sig. Han hade ett järnrör under disken. Rånarna som var maskerade med huvor som begränsade sikten och beväpnade med plastpistoler hade inte en chans. Ett avslaget nyckelben räckte för att allt skulle avbrytas. Tilltufsade och besvikna rusade rånarna mot bilen men såg bara två baklyktor som försvann i höstmörkret. Peter hade sett att allt höll på att gå åt helvete och bestämt sig för att sticka.

Det blev rättegång och kamraterna dömdes. I deras ögon var Peter en svikare och därför tvekade de aldrig utan talade direkt om vem som kört. Det blev en ny villkorlig dom för Peter. En till synes lindrig reaktion från samhället. Hans mor däremot tog till grövre artilleri. Hon tyckte att han fått sin chans men inte tagit den. Hon hotade sin femtonåring med indraget penningbidrag till en ny skateboard och de ständigt återkommande utläggen för EPA-traktorn. En ombyggd Volvo PV som Peter älskade. Som lök på laxen utfärdade hon utegångsförbud efter klockan 22.00. Hon ansåg att det då var läggdags för femtonåriga pojkar som inte kunde sköta sig. Detta tog skruv. Peter bröt kontakten med sina rånarkompisar, som han tyckte hade svikit honom genom att tjalla och de var förbannade på honom. Den slutliga brytningen skedde efter en speciell händelse som Peter kom ihåg med blandade känslor. Ett tillfälle där ett underläge till sist förvandlades till triumf.

Peter stod utanför den välkända Kockikiosken i Arvika och hade just dragit i sig en dubbel korv special med både hackad och skivad gurka och dessutom frikostigt med både ketchup och senap. Till detta hade han druckit en lättöl också inköpt i kiosken. När han droppade den tomma ölburken tillsammans med den smetiga och båtliknande mosförpackningen i papperskorgen såg han dem komma. Hans kamrater som numera var hans före detta kamrater. Första tanken var att vända dem ryggen och bara gå. Dra sig undan. Av någon anledning dröjde han ändå kvar och då de kom närmare såg han ingen fientlighet.

Bosse Bakfull eller bara Bebe, som han ofta kallades var född och uppvuxen i Ottebol och för de flesta stod det klart att han inte tillhörde skarpsinnets främsta företrädare. Till och med hans mor hade insett detta. Hon hade pratat om att alla hästar inte var hemma. En liknelse som Bosse inte alls förstod. Han var inte ett dugg intresserad av hästar. För hans del var det bilar som gällde. Han och Glava Jonny var i det närmaste oskiljaktiga. Deras vägar hade korsats i och med gymnasiestarten. Trots miserabla betyg hade båda antagits till en utbildningslinje där bristen på sökande gynnade dem. Det var en linje i djurskötsel där det ingick hovslageri. Linjen hade rekommenderats av en psykolog i samband med att de fått sina bokstavsdiagnoser. I alla fall Bebe var fullständigt ointresserad av hästar. Oavsett om han hade dem hemma eller inte. Efter fjorton dagar hade deras enighet varit total och de fattade sitt första, men inte sista, gemensamma och ofta dåligt genomtänkta, beslut. Fortsatta studier var ingenting för dem. Båda hoppade av och om de sedan inte försökte förändra världen så gjorde de i alla fall allt för att göra den lite roligare. Ofta blev detta på Arvikabornas bekostnad.

Båda var två år äldre än Peter. Bebe var smal som en polsk backhoppare och Glava Jonny det totalt motsatta. Han hade fått erbjudande att agera japansk sumobrottare viden kortfilmsinspelning i Åmotfors men detta föll på att han vägrade bära blöjor. Dessutom var hans utseende föga asiatiskt. Fräknar och ett illrött och yvigt hår gjorde honom inte det minsta japansk. När de närmade sig Peter hade Bebe en alldeles för stor reklamkeps på sig. Den var neddragen så att de utstående öronen vinklades ut ännu mer. Peter såg hur han stolt viftade med en bilnyckel i handen.

– Ska du med på en åktur, sa han.

Två minuter senare satt Peter i baksätet på en nystulen Volvo som enligt Bebe hade en jättepigg motor. Peter började tycka att världen var ganska trevlig. Allt det som hänt verkade vara bortglömt. Han hade med handen svept ner några urdruckna ölburkar från baksätet och satt sig intill det som var tänkt för kommande behov.

Två oöppnade kartonger öl. Glava Jonny hade trängt in sina etthundratio kilo i framsätet och Bebe tog hand om ratten. Det bar iväg ut ur staden. Sakta och fint för att inte väcka uppmärksamhet.

– Ta dig en öl, sa Glava Jonny och vände sig bakåt samtidigt som han småsvärande försökte bryta ölförpackningen.

De hade lämnat stadskärnan bakom sig och kommit ut på 61:an då Peter märkte att farten ökade. Han böjde sig framåt och tittade på hastighetsmätaren. Nästan 120 km/h. Samtidigt hörde han Bebes hickande skratt medan Glava Jonny ägnade sig åt den nyöppnade ölen. Peter hade hunnit bli ordentligt orolig då Bebe svängde av från stora vägen. Han körde in på en mindre och betydligt krokigare väg. De befann sig väster om staden och det bar i väg i riktning mot Högvalta. För Peter smalnade vägen i takt med att farten ökade och plötsligt förstod både han och magen vad som var i görningen. Han skulle bli åksjuk. Rädd var han redan och åksjuk skulle han bli. Munnen började bli torr redan efter de första två kurvorna på en allt mer slingrande grusväg. Så kom svettningen. Våta handflator och stora drypande pärlor i pannan. Maginnehållet tryckte på i båda riktningarna. Och plötsligt, mitt i ångesten stod det klart. Båda hans före detta kamrater, för nu var det återigen före detta kamrater, kände till hans åksjuka. Det tänkte ge honom en resa som han sent skulle glömma. Det var deras sätt att ge igen. En kort stund tänkte han överlämna sig till en högre makt och be om någon form av amnesti. Tanken förkastades med tanke på tidigare dåliga erfarenheter. Istället skrek han åt Bebe att lugna sig och fick återigen höra hans hickande skratt. Glava Jonny fortsatte dricka öl. Det kom en raksträcka och Bebe trampade gasen i botten. Därefter kom en svacka som tryckte Peters inälvor upp till strax under halsgropen. En skarp kurva kastade honom först åt ena hållet och sedan tillbaka då bilen rätades upp. Han rev ner en ölförpackning på golvet. Då den första kväljningen kom höll han emot. Samtidigt funderade han på vad som rörde sig i Bebes huvud. Vid nästa kväljning reste han sig upp och tog i desperation tag kring Bebes hals. Denne reagerade och böjde sig framåt mot ratten. Peter tappade delvis taget men hans fingrar gled ner mellan Bebes hals och skjortkrage. Han drog bakåt och fick till en strypningseffekt men vågade inte dra för hårt. För då bär det väl åt helvete för oss allihop, tänkte han. Tredje kväljningen blev honom övermäktig. Han spydde i nacken på Bebe och såg hur en blandning av gurkrester, potatismos och ketchup letade sig ner mellan en rutig skjorta och en vit rygg. En nästan orörd gurkskiva kletades fast bakom Bebes vänstra öra.

När Peter sakta vandrade hemåt kände han triumfen komma. Illamåendet var i avtagande och ansiktsfärgen på väg tillbaka. Att han kastats ut ur en stulen och illaluktande bil kändes helt okej. Det sista han såg då han lämnade bilen var en full och skrattande Glava Jonny som med en stålkam befriade Bebes nackhår från gurka och potatismos. Den rutiga skjortan låg på vägkanten. Synen värmde en omskakad själ.

Peters forna kamrater fortsatte på den inslagna vägen. De hånade Peter och i fyllan gav de honom öknamnet Peter Läggdags som anspelade på moderns bestraffning. Peter bet ihop, tog avstånd och skötte sig. Kompisskapet var en gång för alla avslutat. Peter fick jobb och levde Svenssonliv. När hans far dog fick han ett arv. Det enda fadern, som han inte haft någon kontakt med, efterlämnade var två gevär. Ett hagelgevär och ett salongsgevär. Några års klanderfritt leverne, i