Batteristen

By Walter Dickson

Gösta är en musikens man. Han har rytmen i blodet och betraktar livet utifrån toner. Han överger sina studier för att själv komponera musik och gå med i ett jazzband. Han inleder en amorös förbindelse med den tilldragande Lizzy, men hans hjärta ska snart börja slå för någon annan. Sally, jazzbandets vokalist, visar Gösta vad riktig kärlek är. Den kärlek han känner för Sally kommer att förändra hans liv, inte minst i relation till sin bror Evert. Gösta och brodern Evert har två vitt skilda uppfattningar och ideal när det kommer till hur ett liv ska levas. Gösta har en mer "traditionell" syn på en kärleksrelation mellan en man och en kvinna, medan Evert gett sig hän långt mer moderna idéer om sexuell frigjordhet. Det skapar en konflikt mellan bröderna, en klyfta som bara tycks växa mellan de två."Batteristen" är den andra delen i Walter Dicksons romanserie, som inleds med "Livsens dag". -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 13, 2023
• ISBN: 9788728469323

Book preview

Walter Dickson

Batteristen

SAGA Egmont

Batteristen

Copyright ©1959, 2023 Walter Dickson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728469323

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Han började med tvättbrädet. Tog en av moderns skedar och slog på plåten. Då blev där ett platt ljud som lät som ett skratt. Sedan vände han på skeden och drog skaftet över plåten, över de små böljorna, som gav ifrån sig många små skratt. Sen växlade han om och lät mångaskratten bli ensammaskrattet. Och mitt emellan satte han in sitt eget skratt. Och sen slog han till hårt på träramen så alla skratten liksom ställde sig rättopp och tystnade.

Då ropade modern: Tyst Gösta!

Men allting hade ju blivit tyst. Moderns röst var den som inte var tyst. Han tog in hennes rop i sin musik. Det blev något annat än hon visste om.

Någonstans i luften mellan dem förvandlades moderns röst. Han förvandlade den till en klang över tvättbrädan. Moderns röst var vacker. Han tog det vackra ljudet i det hårda tillropet och gjorde ett klockas klang av det. Moderns tvättbräda låg hård i hans hand. Inte heller tvättbrädan visste något om vad den egentligen var. Han la den under moderns röst som en trappa. Sedan lät han naglarna spela över tvättbrädans vågor. Det blev en liten sång som han tyckte kom ur pärlemoren som var hans naglar. Han kunde se på dessa naglar och glädjas åt den rosiga glansen. Han såg på dem som på små cymbaler.

Sedan vände han tvättbrädan och gjorde om alltsammans på baksidan. Då blev tonen en annan, en mera skramlande och inte så rolig. Men det var något i det skramlande och lösa, liksom förstörda, som gjorde honom nyfiken och undrande. Så därför spelade han också på baksidan. Ibland kom ljuset från köksfönstret in och la sig som silver, som pappas silverklockas ljus, på tvättbrädans vågor. Och då gladde han sig åt att ljuset kunde skratta, de mångaskratten och det ensammaskrattet.

I de mörka dagarna var plåtvågorna mörka men med en svag glans som hade de ljusa dagarnas ljus i sig. Då var vågorna dagarna, hela veckans dagar, som kom och gick i ljus och mörker. Och han spelade på dagarna.

Men modern såg bara att han satt vid vedlådan i köket och hamrade på tvättbrädan. Rätt vad det var ropade hon efter tvättbrädan. Då lämnade han den ifrån sig motvilligt. Såg hur den ställdes i diskhon och blev något i moderns händer som den inte var i hans.

Han såg tvättbrädan i arbete. Och han undrade vad arbete var. Han tyckte inte om det. Han såg hur det var detta som gjorde modern ledsen, ibland hård.

Han lyssnade till tvättbrädan i diskhon. Den sjöng inte. Den grymtade, den morrade. Det frustade ur diskhon, ett så vilt och skrämmande ljud, som gjorde honom ledsen och undrande. Han såg på modern underifrån. Hennes näsa blev så stor då och han såg hur näsvingarna rörde sig. Det kom pärlor av det varma tvättvattnets ånga i hennes ansikte.

Det såg ut som om hon grät.

Då var tvättbrädan hennes och han kände att den var i hennes händer. Han började undra över vad detta var som förvandlade tvättbrädan. Han ville fråga den något. Men så gladde han sig åt att veta att den sedan skulle bli hans igen. Att den skulle skratta i hans händer.

Det var då han lirkade opp kökslådan och tog fram morteln. Den morteln var av sten. Han kunde se små gnistor i stenen, och tog han med handen ner i mortelns botten var det någon som svarade handen därnere. En mjuk rundning som var som en hand som tog hans hand in i sitt rum och smekte den.

Mortelstöten var också av sten och när han lät den röra vid botten på morteln blev det en stöt som var hård och som var mjuk på en gång. Den hårda mortelstöten som liknade en klubba blev mjuk därnere i det mjuka rummet. Han snurrade den runt därnere och det blev ett liksom viskande ljud som betydde så mycket, men han kunde inte säga det. Han undrade över hur sten kunde bli mjuk. När han sedan en gång började spela på trummorna var det den viskningen i stenmorteln han hörde och tog till sig i stålvispen, som han lät glida över trumskinnet i en viskande rörelse. Och trumskinnet och stålet talade med varandra som stenen med stenen i hans barndom.

Allt han rörde vid fick dessa ljud i sig som kom som från läppar av stål, av trä, av sten. Trasmattan över köksgolvet hade en röst som gamla mormor, som var död nu, men som han mindes som en röst över sängen då han var sjuk och hon stoppade täcket runt honom sen hon givit honom en kopp fläderte. Och han visste att i mattan var mormors gamla kläder, som klippts till trasor. Det röda, det gråa, det blåa och det svarta spelade under hans händer när han tog på det. När han dunkade med handflatorna mot trasmattan svarade mormor honom mjukt och dovt ur ett avlägset rum, som ändå var så näranära hans fingrar. Så var trummandet och spelandet med fingrarna hans liv från början. Han var som en blind, men en blind som har sin syn. Så älskade han också att lyssna på detta som lät som trummors spel och fingrars lek.

Han lyssnade på regnet. På regnets många fingrar när de tapplade på fönsterblecket, på tjärpappstaket.

Han lyssnade också på regnets munnar. Det mjuka sommarregnet var sådana många munnar som sög och kysste. Men höstregnet slog hårt på sina många trummor, spelade på en så väldig tvättbräda.

Trädens kvidande och sång lyssnade han på. Det fanns två björkar utanför sängkammarfönstret och de var vuxna på tvillingrot. Dessa björkar kom intill varandra när vinden blev stark. De viskade mot varandra, pratade, barken kved mot barken. Han försökte säga de ljud som björkarna sa.

Han försökte spela dessa ljud med träsked mot träsked, med teskedarna mot tefaten, med silverskedarna, som kom fram ibland till söndags. Han gned skinn mot glas, fingrarnas skinn mot fönsterrutan och sämskskinnet, som pappas klocka hängde på, det gned han mot bordet, mot vaxduken.

Det blev en massa ljud som folk fann underliga. Kan du aldrig sluta, sa somliga. Hör på den, sa andra. Du blir nog en musiker, sa morbror Karl, som kom och hälsade på ibland. En sån där som spelar på alla möjliga knatterdoningar och pingelgrejer, en sån batterist di kallar’n.

Batterist. Gösta tog det ordet till sig från morbror Karl. Han liksom hängde upp alla ljuden på den där batteristen han skulle bli. Och då blev batteristen inte en vanlig människa utan en människa av ljud. Han var byggd av tvättbrädan, stod på dess ben och hela hans kropp var de skrattande plåtvågorna, och huvet var den tunga stenmorteln och armarna var soppsleven och durkslaget och fingrarna var alla de små teskedarna.

Han hade alla fönsterrutans ljud i sig, den batteristen. Vinden när den ven förbi eller tryckte på och alltid hade något att säga, de små sandkornens sång när torrblåsten kom, regnets många låtar kunde han.

Och han hade alla fötters ljud med sig. Deras olika sätt att sätta ned skon, att röra sig lätt och trippande som en trumvirvel, som flickorna när de går till dans, tungt hasande som när pappa kommer hem från jobbet, eller varsamt och med rädsla, så fötterna säger tyst tyst till varann, som när mamma tassar i köket då pappa sover eller då nån ligger sjuk.

Batteristen kunde göra detta och mycket mer med sina fötter. Han kunde spela hela visor, klappra fram en hel orkester mot vaxmattan, kunde göra världens undergång i vindstrappan och Paradisets morgon inne på den fina mattan som Evert kom hem med en gång till jul.

Paradisets morgon. Han visste inte var han fått det ifrån. Men det var sådana fåglar på mattan, som han tyckte borde vara paradisfåglar. Han gick på tå bland fåglarna och lianerna, han gick under palmbladen och hela tiden gjorde han dessa rörelser med fötterna som var takten till en melodi han kallade Paradisets morgon.

Han var egentligen själv mycket tyst mitt bland alla dessa ljud han frambringade. Lyssnade hela tiden till detta som hände med hans händer och fötter när de kom i beröring med något. Han lyssnade också på tystnaden, på detta som folk sa var tystnaden.

Tystnaden var inte ingenting. Den var full med något spännande som var som trådarna till alla ljuden som skulle komma. Den var som strax innan en telefon ska till att ringa. Evert hade låtit sätta in telefon åt föräldrarna. Den var som när en telefonsignal var slut i apparaten men ändå hängde kvar i luften runt omkring.

Han undrade vad tystnaden kunde vara. Han såg den som hålrummet inne i en stor trumma. Det var det rummet där ljuden egentligen bodde. Den trummans mörka rum var överallt. Och överallt låg ljuden som små och stora djur och väntade på att få bli väckta.

Så levde han i en väldig osynlig cirkus med ljuddjuren. Han gjorde en liten knäpp med fingrarna och strax var där ett litet cirkusdjur framme och satt med tassarna i vädret, väntande. Och då kunde han knäppa klätterstege åt ljuddjuret upp i höjden och ner igen.

Och medan han knäppte med fingrarna kunde han hålla på med ett annat ljuddjur med tåspetsen. En liten klatsch med sulan mot golvet och cirkushästen var där hos klätterapan. Och cirkushästen sprang runt runt i hans mun, där tungan blev klapperhov, och hans mun blev en stor manege, men då mindes han sågspånet och lät hovarna göra en dans med små mjuka dunsar.

Så var han alltid fången i ljudens liv. Inte i dessa ljud som de stora människorna fann så viktiga, dessa ord som stod på höga ben och pekade och menade och ville, eller ville inte. De orden på ben som de stora fick att gå ihop i långa led som ingen kunde komma igenom. Trodde de. Som man måste lära sig slinka igenom tätt efter de små ljuddjuren, med tungklatschen, med tåspetsklatschen, med knäppen på tvättbrädans vågor. De vuxna människornas ljud kunde bli så obehagliga som kaktusar med skägg på, tyckte han. Som när pappa andades så tungt i näsan när han sov på sofflocket. Det var som om luften skulle genom ett snår, en skog, så frustande kom den ur den sovandes näsborrar. Det var samma ljud i näsan på pappa som då han blev arg, riktigt rasande arg. Ja, det hördes som om han sov då. Visste de vuxna inte riktigt när de var vakna eller när de sov?

Hade de varit vakna skulle de ju ha varit med alla ljuddjuren och deras cirkus, då skulle de varit med på tvättbrädans vågor, gått omkring i Paradisets morgon.

Nej, han kunde inte tro att de var riktigt vakna. Vad var det då att bli vuxen? Var det att somna på något vis?

Men någon gång kunde mamma vakna riktigt. Det var om något väckte henne mitt i natten. När hon sträckte sig mot lampan, då var hennes röst så annorlunda. Den nästan knarrade lite som gamla gungstolen eller den susade som när fotogenköket tog fart. Fotogenköket som man tog fram när elektriska spisen strejkade. Evert hade låtit sätta in elektrisk spis i köket åt mamma och pappa.

Då hade mamma nattrösten, tänkte han. Den var en röst som lyssnade.

Han märkte att hon var rädd. Vad var det som väckte mig, undrade hon. Hörde du något? Var det när de stora blev rädda som de blev vakna?

Högt däroppe var något sovande. Där röt man och domderade. Däroppifrån kom orden som sa vad man inte fick röra. Låt bli mitt sämskskinn! Det ska hänga på väggen, det är för klockan, inte för dig! Sluta för Jösse namn med det där oväsendet, det värsta jag vet är när nån gnider på glas.

Däroppifrån kom slagen ibland. Slag för örat så att det surrade och sen blev som ett lock som stängde ute de små ljuddjuren. Fast det var inte ofta dom slog. Mest när dom var trötta och hade skällt på varann. Då kom ett slag nedåt som en blixt. Sen var det som om dom blev snällare mot varann.

Ibland kunde han få så starkt för sig att dom stora hade vissa småljud för sig som de inte hörde eller visste om. Som när pappa satt med tipset, då kunde foten röra sig i hans strumpesock så det blev ett så roligt ljud under bordet mot ena bordsbenet. Då var den gråa sockan ett cirkusdjur som det gick att leka med, på avstånd först, men sen allt närmare. Men killade man på den så sa pappa låt bli!

Pappa kunde också vissla en liten melodi ibland där han satt under köksbordslampan och tippade. Det var som om bara läpparna visslade. En fin liten ton som bara var luften som drogs ut och in mellan läpparna och så blev en melodi.

Han trodde att pappa aldrig hörde den melodin.

Pappa kunde också röra händerna så roligt, så som om man kunde tänka sig att han hade fångat ett ljuddjur när han satt så där med tipset. Fingertopparna kom mot vaxduken och gjorde små rörelser, liksom början till en dans. Och rätt vad det var kunde de också verkligen spela en stump.

Men pappa hörde aldrig det fingerspelet, det visste Gösta säkert. För mitt i alltihop peta han sig i näsan, och den ruta på vaxduken där fingrarna spelat var bara en blank fläck som inte satt kvar i fingerblomman.

Och mamma kunde ibland ta fram nål och tråd — inte till byxorna och skjortorna — utan till en stramaljduk, och tråden var av silke, röd eller blå. Och hon liksom satte in sina händer i lampljuset som i ett litet lysande rum. Och då kunde man se att hennes händer hade varit vackra. Ljuset tog fram hennes unga händer och det var visst de som ville brodera ibland.

Men det dröjde aldrig länge förrän hon tog tillbaka händerna ur broderljuset och la ifrån sig stramaljduken och silketråden. Det går inte att brodera nu för tiden, sa hon då. Det gick an för morsan som var nöjd med att se en silketråd gå opp och ner i en blå mönsterritning.

Fy för broderi, sa hon en gång hon hade försökt. Det lät som en svordom däroppe bland dom stora orden på dom höga benen.

Det är annat det gäller nu, sa hon sen.

Men han visste inte vad det betydde. Det lät bara som när ett oväder var igång ovanför taket.

Någonting däroppe bland de storas ord med dom höga benen var ändå viktigt, det började han småningom förstå.

Det är annat det gäller nu!?

Nästa gång han hörde ett ord däroppifrån som gjorde honom frågande, ja rädd, det var en kväll då mamma och pappa satt vid köksbordet och drack kaffe. De hade just hört på nyheterna i radio.

— Evert han tror allting blir bra, bara han ger oss elektrisk spis och radio, sa mamma.

— Är det inte bra med det då? sa pappa och la undan tipset. Jag kan sälja skiten, så får du vedspisen tillbaka och dom där jävla kvällarna då ingen sa nåt. Va?

Det brakade ihop nånting över ljuddjuren och de låg alldeles skrämda och tysta. Den tystnaden var inte rolig.

— Du ja, sa mamma. Du som är nöjd med att sitta med tipset. Jag tror inte du märkte om jag var borta — men om radion.

— Det var väl faen att man inte kan få va i fred, sa pappa.

— I fred, sa mamma. Det var nog bäst jag var dö. Så fick du va i fred.

— Nä, dra nu in i helvete!

Pappas röst ramlade ner mitt ibland ljuddjuren och dom spratt till. Det var liksom en rolighet i rösten i alla fall. Hans röst hade som fötter att hoppa på. Om mamma kunde ta fatt på den roligheten, tänkte det i Gösta, fast han inte tänkte det. Det kom bara på läpparna som en ryckning och i ögonen som en tändning. Du och ditt helvete, sa mamma.

Nu hörde Gösta att dom titta på varann. Han låg under bordet och byggde med ett mekano han fått av Evert. Han tyckte inte om att bygga med mekano, men han plockade med bitarna, lyssnade på dem.

Nu hörde han hur mamma och pappa tittade på varann.

Det var ju ett skratt däroppe mellan rösterna. Såg dom inte?

Gösta fnittrade till då mamma sa: Du och ditt helvete. Så roliga saker dom stora kunde säga till varann. Särskilt när dom var arga. Varför märkte dom det inte?

— Ja, nog är det ett helvete att höra på dina klagovisor jämt, sa pappa.

Nu var det roliga helvetet borta.

— Förr var du aldrig sån, fortsatte pappa, och nu hördes det att han la undan tipskupongen. Det märktes innan att tipspennan varit igång. Det lilla fina pennljudet var borta.

— När du hade vedspisen och ingen radio, då var det inget tjat och gnat, sa han. Så du har nog rätt i att fanskaperna ska väck.

— Det är inte det, sa mamma.

Det blev en sån stor trumma kring mammas ord. En sån stor ihålighet som hördes. Så fanns det också såna ljud. Det lät spännande.

— Vad är det då, sa pappa.

Det lät som en jullek.

— Du begriper ingenting, sa mamma.

— Begriper, sa pappa.

Dom lät som två som Gösta hade hört på cirkus.

Det dånade till däroppe och mammas stol drogs från bordet så det kraspade i golvet.

— Det lönar sig inte att prata med dig, sa mamma.

— Har du pratat så nån begriper dig, sa pappa.

Rösterna var nånstans oppe i taket. Högt över mamma och pappa.

— Nej, nu ska du jävlar anamma få ur dig vad du går och bär på, sa pappa och slängde tipspennan i bordet.

Klack, sa tipspennan mot vaxduken. Klick, sa tipspennan mot golvet och blev liggande bredvid Gösta.

— Låt bli mig, ropade mamma till.