Lars Johan Hierta - Med egna ord: Självbiografi och utvalda texter

By Lars Johan Hierta

Den 31 juli 1845 skrev Lars Johan Hierta följande till vännen K.A Adlersparre: »Jag har alltid funnit högfärden den mest löjliga och stötande av alla mänskliga svagheter.» För denna egenskap var den mörka dimridå som Hierta ständigt stötte på både i polemiken som publicist med Aftonbladet och som ledamot i styrande församlingar, liksom som entreprenör. Högfärden som främst hörde den gamla överklassen till. De som alltmer desperat stred mot liberaliseringen av Sverige och där Lars Johan Hierta tillhörde deras främsta antagonister. Han som genom denna livsgärning kom att beskrivas som »den moderna humanitetens förnämste målsman i vårt land» och som mer än andra »bidragit till en ökad mildhet i lagar och seder».

Inte minst var detta märkbart när han blev den kraftfullaste motorn för införandet av den moderna tryckfrihetsförordningen. Förvisso beslutades och nedpräntades denna grundlag redan 1809, men med mängder av motstånd och hinder på vägen kom denna egentligen inte att fullt ut omsättas i praktiken förrän på 1830-40-talen. Detta då mycket tack vare Lars Johan Hiertas envisa kamp genom sitt Aftonblad, liksom att förhindra alla försök till inskränkningar och motstånd i rikets styrande församling. De ultrakonservativa regeringsföreträdarnas återkommande hämndförsök lät inte vänta på sig.

Men låt oss inte fördjupa oss i detta här. Många har skrivit mycket och intresseväckande om Lars Johan Hierta och hans många järn i elden. Låt oss istället låta yttrandefrihetens främste försvarare under 1800-talet Med egna ord berätta fritt om sin kamp, motgångar såsom framgångar. Denna bok är till för alla som är intresserade av Sveriges historia, nutid och framtid. För den är skriven av mannen som mer än andra lade grunden till moderniseringen av landet och den utges i en uppbrottstid snarlik den han själv levde i.

• Language: Svenska
• Publisher: B-InteraQtive Publishing
• Release date: Feb 15, 2017
• ISBN: 9789188289070

Book preview

Efterord

Lars Johan Hierta

Med egna ord

Självbiografi och utvalda texter

B-InteraQtive Publishing

Copyright © 2017 B-InteraQtive Publishing

Titel: Lars Johan Hierta - Med egna ord

Undertitel: Självbiografi och andra publicerade texter

Redaktör och redigering: LarsGöran Boström

Omslag och formgivning: ZoeArt

Utgiven av B-InteraQtive Publishing

ISBN: 978-91-88289-07-0

Företal

Denna bok bygger på Lars Johan Hiertas skrift Självbiografiska anteckning som första gången utgavs 1863 och en ny upplaga utgavs 1901 vid 100-årsjubileet av hans födelse. I denna moderna version som du nu håller i din hand har vi kompletterat denna bok med flera texter av Hierta, från skrivandet i Aftonbladet och från anförande i rikets styrande församlingar. De första tilläggen som du som läsare stöter på visar de allra första alstren som publicerades från Hiertas penna och som också är kännetecknande för hans mångsidighet. De publicerades nämligen både i en skämttidskrift där Hierta var medarbetare samtidigt som de upplästes i Riddarhuset av ett gammalt original, en major och hovjunkare Rosenschütz, och då som inlägg i pågående polemik.

Vid sidan av sitt arbete som riksdagsledamot och publicist startade också Lars Johan Hierta ett flertal andra företag. Han var bland annat den som först började tillverka stearinljus med framgång i Sverige, och framgången har fortsatt fram till idag. Liljeholmens stearinljusfabrik, idag med säte i Oskarshamn, är idag marknadsledande inom sitt område. När Hierta började tillverka stearinljus var redan Aftonbladet Sveriges största tidning, precis som idag.

Harald Wieselgren, förläggaren till Hiertas självbiografi som denna bok till stor del bygger på, inleder nedan med ett förord till boken och därefter tar den samtida författaren Karl Kullberg vid, med inlevelsefulla insikter om Lars Johan Hiertas gärning. Karl Kullberg var inledningsvis, vid slutet av 1830-talet, en antagonist som i polemik med Aftonbladet rönte framgångar med sin egen tidskrift Freja. Senare skulle de dock finna gemensam mark och Kullberg blev medarbetare på Aftonbladet.

Förord av förläggaren Harald Wieselgren

Mitt namn är Harald Wieselgren, utgivare av Svenskt Biografiskt Lexikon, som 1863 anmodade Lars Johan Hierta att avlämna en självbiografi för införande i femte bandet av nämnda verk. Jag har senare av styrelsen för stiftelsen Lars Johan Hiertas Minne anmodats att av desamma besörja en ny upplaga till firande av hundraårs minnet av hans födelse. Denna självbiografi innehåller många märkliga meddelanden om den gamle kämpens strider för vår konstitutionella frihets utveckling, och det bör intressera samtiden att blicka tillbaka på de skeden, då denna vår frihet under stora svårigheter och faror så småningom hugfästes i folkets medvetande och allt mera värnades mot övergrepp. Framställda med den för Lars Johan Hierta karakteristiska blygsamhet och flärdfrihet, verkar dessa skildringar i hög grad tilltalande. Man kan endast beklaga, att han icke meddelat än mera ur sitt livs rika erfarenhet.

Ur Lars Johan Hierta, biografisk studie tillåter jag mig att här återupprepa mitt totalomdöme om den märklige politiske och publicistiske kämpen:

»När Preussens monark för några tiotal år tillbaka sönderrev den konstitution, han kort förut sett sig tvungen att tillförsäkra sitt folk. Det skedde med de bekanta orden: »Icke skall ett ark papper skilja mig och mitt trogna folk från varandra.» En författning, som icke annat är än ett skrivet papper, utan praktisk tillvaro i de styrandes samvete, i de styrdas medvetande, kan också sönderrivas lika lätt, som den kunnat undertecknas. Om någon historia kan vittna om skillnaden mellan en författning, som är besvuren, och en författning, i vilken folket vuxit in, så är det vår egen, vår egen svenska historia under det första halva seklet efter 1809 års revolution; och om någon man kan framför andra nämnas såsom den, vilken äger förtjänst om utvecklingen från det ena till det andra stadiet, så är det Lars Johan Hierta.

En konstitutionell styrelse, offentlighet i alla ärenden, lagbundenhet i alla former, tryckfrihet utan intrång av de makthavande, vilkas gärningar det offentliga ordet skall kontrollera. Ansvarighet för de styrande i alla led, så väl inför folkets representanter vid riksdagen som inför den allmänna rättskänslan. Allt detta ägde Sverige enligt de lagar vilka stiftades 1809.

Landet fick dessutom samma år förhoppning så väl om en av stånd och klasser oberoende representation som om en samvetsfrihet, vilken fullständigt uteslöt begreppet om en förföljande statskyrka. Om vi efter sextio års utveckling kommit därhän, att de flesta av dessa ägodelar även faktiskt tillhör svenska medborgare, så bör vi med tacksamhet vända våra blickar mot namnet Lars Johan Hierta.

Med oförtröttad iver, med aldrig svikande uthållighet har Lars Johan Hierta från sin ungdom, till dess hans krafter bröts av åldern, kämpat för att göra våra grundlagar till en sanning i vår nations liv och för att åt detta liv erövra former, vilka bättre än stånds representationen kunde svara mot sin uppgift att vara ett uttryck av folkets, icke av ämbetsmännens önskningar. Höljd av smälek från alla de munnar vilka fann sig väl i det bestående, ävensom från dem, vilka endast se felen i en väldig kämpes framfart och för dessas skull ej kunna få sikte på hans mål, har Lars Johan Hierta icke mindre varit prisad av både kompetenta och inkompetenta röster. Men, framför allt, han har med fosterländskt nit och personlig framgång fört den svenska samhälls utvecklingens fana under årtionden, och han har, efter det han grundat en inflytelserik periodisk press. Om vilken man i vårt land före honom icke hade någon aning. Efter det han nödgat rikets få stora att akta omdömet hos rikets många små, efter det han fått bevittna lagbundenhetens inträngande i samhällsmedvetandet och stånds representationens upphörande på laglig väg, fått som ålderspresident anföra den ena av Sveriges folkvalda kamrar och, slutligen, som en av allmän aktning omgiven mecenat nedstiga i sin grav.

»Att se sina avsikter misstydda, sin person förkättrad än av de maktägande, än av det ena, än av det andra partiet, är någonting så naturligt och så vanligt, att vi för vår del länge sedan har underkastat oss det», skriver Lars Hierta efter tioårig publicistisk kamp i sitt Aftonblad (7 juli 1840). »Sådan är den ofientlige mannens lott, men han kan trösta sig därmed, att ryktena om honom just i anseende till sin mängd och de talrika bemödandena att sprida dem mötas av mera misstroende. Sådant försvinner endast i samma mån, man hinner vänja sig vid yttranderätten, och hur skulle då en tidningsutgivare kunna anse sig därifrån fritagen. Det är endast fortsättningen av hans handlingar som skall vittna för honom intill slutet. Något annat försvar bör han icke heller i längden behöva.»

Dessa lugna ord mitt under den hätskaste striden är väl värda att begrunda. Vad Lars Johan Hierta gjort för vårt lands politiska utveckling, det är en bedrift, som skall »vittna för honom intill slutet».

Stockholm, 23 januari 1901.

Författaren Karl Kullberg om Hierta

Sveriges mest lästa tidning är, utan gensägelse, Aftonbladet. Det är till formatet något större än le Constitutionel. Av denna senare tidning som sprids bland 30 miljoner människor 19 900 exemplar. Aftonbladet upplägger endast för 3 miljoner, 6000 exemplar. Det har under en snart femtonårig bana, steg för steg, utvidgat både sitt format och sin publik. Det började såsom ett endast vissa gånger i veckan utkommande blad, men blev inom kort dagligt. Nu är dess huvudkontor vid Stadssmedjegatan, omkring utdelningstiden klockan sex på aftonen, det enda ställe i Stockholm, där man behöver köa för att komma fram.

Aftonbladet, vid dess första uppträdande, häntydde mera på ett kvickt och skämtsamt, än på ett egentligen politiskt blad. En hop glada ordlekar, en lyckligt förd polemik, en viss talang att omväxla, att mera med talang än djuphet behandla ämnena för dagen, gav tidningen dess första debit. Den då ännu bestående, Svenska Indragningsmakten kom också Redaktionens ansträngningar villigt till hjälp. Tidningens nu ägande namn, det tjugoförsta Aftonbladet, utvisar tillräckligt hur många åskstrålar av vederbörandes missnöje och vrede bladet haft att uthärda innan det hunnit till höjden av sin nuvarande, utomordentliga popularitet. Men hur många gånger Aftonbladet även dömdes att försvinna ur de varandes antal, hade det dock städse en uppståndelse i bakhåll, och, ena aftonen godtyckligt utstruket från listan av svenska tidningar, gick det, den påföljande, med omnumrerat fälttecken, ånyo i striden.

Tidningen har alltigenom haft en och samma huvudredaktör, herr L.J Hierta, som med utmärkt både skicklighet och lycka lett dess angelägenheter. Han känner sin publik förträffligt, och har, utan att trötta, vetat att kvarhålla den. Han har aldrig låtit händelserna överrumpla sig, utan städse, med mindre vanlig fyndighet, förstått vända dem sig till fördel. Att han någon gång offrat på popularitetens altare, får väl icke alldeles förnekas, men han har likväl offrat där på ett sätt, som icke, inför det allmänna, komprometterat hans publicistiska värdighet. Under en antagen yta av nordisk rättframhet, av förmåga och lust att sjunga ut, har dock tidningen varit ledd med mycken försiktighet, och var och en av de stormodiga raderna hade blivit lugnt och klokt övertänkta. Sällan eller aldrig skall man kunna anmärka att Aftonbladet överilat sig, om icke kanske med beräkning. Den inflytelse tidningen utövat och utövar, var och är emellertid utomordentlig. Den är utan gensägelse en av de mäktigast verkande krafter inom landet och herr Hierta kan, ur sådan synpunkt betraktad, med fullt skäl anses, som en historisk personlighet. Han är i bredd härmed, Sveriges störste bokförläggare, och svenska litteraturen står i verklig förbindelse hos honom för den höjning han givit åt de förut ytterligt låga författararvodena. Nu betalas de bättre och mera omtyckta svenska originalförfattarnas arbeten med 100 franker för tryckt ark. Balzac till exempel har för de flesta av sina skrifter fått nöja sig med denna summa fördubblad. Således, då folkmängden förhåller sig, som ett till tio, förhålla sig författararvodena, som ett till två. Ett ganska hedrande resultat för den mindre, men mera läsande nationen. Och ändå läsas i utlandet våra författare tämligen allmänt på originalspråket, fastän det typografiska tjuvbandet i Bryssel åtagit sig att