Moder Sveas historia: Den svenska nationspersonifikationen under fem sekler

By Pär Alexandersson

Svea eller Moder Svea beskrivs ofta som en självklar och tidlös företrädare för Sverige. Ändå har hennes historia växlat.

Under 1600- och 1700-talen var hon mest ett underdånigt bihang till landets kungligheter. En tradition som gjorde henne till de svenska kungarnas brud, maka och änka inleddes i mitten av 1600-talet och etablerades snabbt i ord- och bildkonsten. Till traditionen hörde att kungarna och drottningarna beskrevs som landets fäder och mödrar. Det gjorde att Svea inte kunde ha en egen modersroll eller annan direkt relation till undersåtarna.

Först under 1800-talet framställdes Svea allmänt som en "moder" för svenskarna. Förändringen hängde samman med flera olika faktorer, bland annat enväldets slutliga fall efter förlusten i 1808-1809 års rysk-svenska krig, en ökande betoning på folket som bärare av nationens "sanna" värden och en ökande marknad för skönlitterära texter utanför hovet.

Från tiden kring förra sekelskiftet började Sveas roll som nationspersonifikation bli överspelad. Hon saknas i Verner von Heidenstams nationella diktning, där Sverige istället åberopas som en moder, och den blivande socialdemokratiske statsministern Per Albin Hanssons beskrivning av ett folkhem med likvärdiga medborgare utan föräldragestalter.

I denna studie beskrivs och analyseras hur Svea blev en symbol för Sverige och hur denna symbol förändrats över tid. Särskilt uppmärksammas Sveas närvaro i skönlitterära texter av bland andra Carl Serlachius, Hedvig Charlotta Nordenflycht, Johan Henric Kellgren, Fredrika Bremer, Thekla Knös, August Strindberg och svenskamerikanska diktare.

Svea är en av flera kvinnliga symbolgestalter eller nationspersonifikationer i europeiska länder, så som Britannia, Germania och Moder Danmark. I jämförelse med dessa har Svea stått nära statsmakten och inte haft någon mer innerlig relation till svenskarna.

Manliga författare och debattörer som hyllat militära dygder och oroat sig för svenskarnas förvekligande har också haft särskilda problem med Sveas modersroll. Det gäller bland annat Esaias Tegnér, som skrev den mycket kända dikten "Svea" utan att nämna henne mer än marginellt i texten, och Gunnar Wennerberg som skrev körsången "Hör oss, Svea!".

Moder Sveas historia är berättelsen om ett litet landsk ombination av storvulenhet, anpasslighet och förmåga att upprätthålla en självbild genom omfattande politiska, sociala och kulturella förändringar. Den handlar också om kampen om "manligt" och "kvinnligt" i nationens genus.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jan 24, 2018
• ISBN: 9789177852094

Pär Alexandersson

Pär Alexandersson är fil.dr. i litteraturvetenskap. Hans avhandling "Konsten att avstå" handlar om framställningar av åldrande och visdom från antiken till 1800-talet. Han har också gett ut bland annat "Ättestupans förvandlingar. Åldrande, hot och rädsla under 350 år", "Moder Sveas historia" och "Socialtjänstens värdegrunder: Etik i förarbeten och lagar om fattigvård, socialvård och socialtjänst".

Book preview

Innehåll

Inledning

Nationspersonifikationer

Vad är det som har personifierats?

Vem har personifierat?

Jungfrun, bruden och modern

Nation och genus

Moderskap och moderlighet

Stormaktstidens Svea

Hur gammal är Svea?

Stiernhielm formar det panegyriska mönstret

Suecia och Svea – från Ehrenstrahl till Wolimhaus

Dahlstierna och enväldets lov

Svea barn – svenskarnas plats i den nationella mytologin

Kortvarig modersroll för Svea vid stormaktstidens slut

En kvidande Svea

Mor Svea och Dråttinnan

En sista förhoppning om fred och trygghet

Svea i gamla och nya roller under upplysningen och det nya enväldet

Gamla konventioner i en ny tid

Svea barns fortsatta sorger och glädjeämnen

Nordenflychts omvända Svea

Kellgrens Svea på undergångens rand

Nationalismens Svea

Tegnérs lansering och distansering av Svea

En modersgestalt – ändå

Sönerna tar sig ton i Wennerbergs sånger

En snabbt förbrukad symbol?

Emigrantens Svea

Marginaliseringen av Svea

Sverige, moder!

Moderssymbolik och folkhem

Morsan Svea

Slutsatser och diskussion

Stormaktstidens långa skuggor

Mer sorg än omsorg

Nationens genus

Nation och existens

Summary

Noter

Litteratur

Personregister

Inledning

En sommardag slår jag följe med turistströmmen genom Stockholms slott. I ett av de praktfulla rummen, Sofia Magdalenas paradsängkammare, upplyser en informationsskylt om att takmålningen är från 1730-talet och föreställer moder Svea omgiven av kvinnogestalter som symboliserar de fyra världsdelarna. Jag tittar upp och känner igen en hjälmprydd Svea tronande bland molnen och med tre kronor på sin vapensköld. Hennes trogna lejon är med, vilande på en egen molntapp. Men en modersgestalt? Visst kan det verka självklart att uppfatta Svea som en moder för svenskarna, men något tydligt tecken på moderskapet går knappast att hitta i målningen. De små keruberna runt Svea representerar världsdelarna, och det skulle ha varit närmast blasfemiskt att utforma änglagestalterna som hennes barn.

En snabb kontroll i uppslagsverk, handböcker och andra texter om Svea gör mig inte mycket klokare. I moderna framställningar finns det ett likhetstecken mellan Svea och moder Svea. I de äldsta texterna, från 1600-talet, nämns moderskapet däremot inte alls. I de som är från 1700-talet dyker det upp ibland; vanligt verkar det bli först en bit in på 1800-talet.

Samtidigt som jag börjar fundera på Svea och hennes moderskap pågår Almedalsveckan i Visby. Just detta år talar många partiledare och andra politiker om svenska värderingar. Svea nämns inte, trots att hon om någon borde representera dessa värderingar, i den mån de finns eller har funnits. Det får mig att ställa fler frågor om vad Svea överhuvdtaget har stått för, vad det eventuella moderskapet har betytt och varför hon inte längre tycks vara gångbar som sinnebild för Sverige.

De uppslagsverk, handböcker och andra texter som jag snabbt läser igenom ger inte mycket ledning på den punkten heller. Det finns hänvisningar till liknande gestalter i andra länder, som Marianne i Frankrike, men inga närmare jämförelser eller diskussioner.

Dessa första undersökningar leder vidare till en mer ingående genomgång och analys av Sveas roll och funktion. Resultatet presenteras i denna studie. Syftet är att besvara följande frågor:

Hur har Svea framställts i ord- och bild? När uppkom modersrollen och vilka andra roller eller funktioner för Svea har den samspelat med?

Vad har Svea symboliserat? Vilka idéer, värderingar och intressen har utformningen av Svea samspelet med och påverkats av?

Vilka skillnader och likheter finns det mellan Svea och liknande symbolgestalter i andra länder?

För att hitta underlag har jag utgått från bibliotekskataloger, främst Libris och de kataloger som är tillgängliga vid Uppsala universitetsbibliotek. Internet är givetvis också en guldgruva för anekdotiska exempel från olika tidsperioder, bland annat genom Wikipedia, Digitalt Museum och Google Books.

Det material som används i studien består främst av konst- och skönlitteratur från mitten av 1600-talet till slutet av 1900-talet. Det är under den perioden när Svea haft en mer eller mindre framträdande roll där. Litteraturens betydelse för Sveas uppkomst och fortlevnad har varit stor, men inte exlusiv. Särskilt under 1600- och 1700-talen ingick ordoch bildkonsten i samma hov- och statskultur där härskaren eller härskarrollen och landets styre lovprisades.¹ Trots sökningar i bibliotekskataloger och folkminnesarkiv har det däremot inte gått att hitta många spår av Svea i politiken, den lärda litteraturen eller den äldre folkliga kulturen. I dag tycks hon främst eller kanske enbart leva kvar i populärkulturen.

Det är naturligtvis omöjligt att göra en uttömmande inventering av allt relevant material om Svea. Till stor del består materialet i denna studie av relativt välkända dikter och konstverk. Säkert går det att hitta fler exempel på hur Svea framställts och använts i olika sammanhang och syften, kanske också sådana som komplicerar eller motsäger mina resultat och slutsatser. Vi närmar oss här stora mängder text och bilder som ingen kan göra anspråk på att fullt ut överblicka.

Materialet har analyserats med en traditionell idéhistorisk metodik med inslag av retoriska analyser. Det senare gäller främst den äldre delen av materialet som tillkommit i den panegyriska tradition som blomstrade i officiella miljöer och när landets ledning lovprisades. Panegyriken har överhuvudtaget spelat en stor roll för ord- och bildkonsten, även om den nu förefaller hopplöst föråldrad och närmast motbjudande med sitt ohöljda smicker av landets härskare.

Forskningen om Svea är förvånansvärt liten och summarisk. Främst utgörs den av omnämnanden och punktvisa analyser i verk om enskilda författare eller samt avgränsade perioder i konst- och litteraturhistorien. Ingen har tidigare tagit ett mer samlat grepp om ämnet och följt Svea över tid.

Under början av 2000-talet har Sveagestalten berörts i två doktorsavhandlingar med genusvetenskaplig inriktning, dels Charlotte Tornbjers studie av nationella modersgestalter under 1900-talets första hälft, dels mer indirekt i Johanna Valenius studie av den finska mön som parallell symbolgestalt i Finland. I båda dessa studier har Svea uppfattats som en självklar modersgestalt med referenser från sent 1800-tal och framåt.² Maud Eduards har också kopplat Svea till en genusanalys med en förförståelse av henne som modersgestalt under i första hand 1900-talet.³ I övrigt förekommer Svea närmast som utsmyckning utan att analyseras eller diskuteras direkt i några vetenskapliga studier.⁴

Sveas systergestalter i andra länder, såsom Germania, Britannia, moder Danmark och Francia/La France/Marianne, har studerats desto mer ingående. Även här har genusanalyser spelat en viktig roll, men med bredare tidsperspektiv. För den här studien har jag haft stor nytta av bland annat Bettina Brandts omfattande analys av Germanias roll i tysk kulturhistoria och Inge Adriansens studier av moder Danmark som en del av formeringen av en dansk identitet under 1800-talet.⁵

Studien inleds med en översikt av den typ av allegoriska gestalter som Svea tillhör och som jag kallar kvinnliga nationspersonifikationer. Därefter beskrivs huvuddragen i den tradition som formats och förändrats över tid om Svea som svensk nationspersonifikation. Beskrivningen är i huvudsak kronologisk och uppdelad efter de övergripande politiska förändringar som påverkat traditionen, med Sveriges nederlag i det stora nordiska kriget och i 1808–1809 års rysksvenska krig som viktiga brytpunkter. Avslutningsvis summeras och diskuteras de viktigaste slutsatserna i studien.

Nationspersonifikationer

Personifikationer är den typ av bildspråk där ting eller abstrakta begrepp framställs i förmänskligad gestalt, såsom Moder Jord eller Liemannen.⁶ Svea hör till de personifikationer som varit avsedda att förmänskliga begrepp med koppling till länder och folk.

Personifikationer kan utformas på olika sätt. De kan ingå i allegorier, det vill säga berättelser eller skildringar i ord eller bild för att åskådliggöra något annat än det som konkret framställs, men också användas mer allmänt symboliskt i litteratur eller bildkonst. Genom den retoriska figuren prosopopoeia kan personifikationer användas för att exempelvis vädja om medlidande eller väcka en känsla.⁷

I detta kapitel tecknas beskrivs några generella omständigheter av betydelse för Sveas roll som personifikation av Sverige. Det gäller en del terminologiska frågor och historiska förhållanden som sätter in Svea i ett större sammanhang, där hennes släktskap med ett antal systergestalter i andra europeiska länder är ett viktigt inslag.

Vad är det som har personifierats?

En central fråga är vad gestalter som Svea har personifierat. Det finns flera begrepp och termer som kan användas för att benämna det, men inga självklara eller neutrala.

På svenska är rike antagligen det mest traditionella ordet i detta sammanhang. Med sin syftning på maktutövning inom en avgränsad domän fångar det samspelet mellan territorium, statlig styrning och de invånare som blir styrda. En sådan användning är belagd sedan 1500-talet i svenskan, såväl i bibelöversättningar som i sekulära texter.⁸ Genom att antyda sammanhanget mellan ett jordiskt rike och Guds rike eller Himmelriket får ordet en särskild innebörd som passade med den svenska statsmaktens ambitioner och självbild efter reformationen och långt fram i tiden.

Även stat kan beskriva samspelet mellan territorium, styrning och styrda, men tenderar att synliggöra främst den organiserade maktutövningen (staten, statsverket, statsapparaten) och inte direkt de människor som berörs av den. Det vardagliga land kan möjligen också tänkas, men leder snarare tankarna till geografiska förhållanden.

Nation används i vardagligt språkbruk på ungefär samma sätt som rike, men har en brokigare bakgrund med ideologiska över- och undertoner. I grunden avser begreppet inte stater utan människor som knyts samman av en gemensam identitet såsom invånarna i en stat eller olika grupper inom en statsbildning.⁹

Forskningen om nationsbegreppet är oöverskådlig, men den amerikanske antropologen Benedict Anderson har angett några grundläggade och ofta återgivna utgångspunkter. Han beskriver nationer som föreställda gemenskaper, som delas av medlemmarna i en nation. Gemenskapen uppfattas som ett djupt, horisontellt kamratskap oaktat den ojämlikhet och exploatering som kan råda bland nationens medlemmar. Vidare uppfattar Anderson nationen som begränsad eftersom ingen nation inbillar sig att den sammanfaller med hela mänskligheten och suverän i förhållande till religiösa trosriktningars ontologiska och territoriella anspråk. Han ser både kulturella och politiska faktorer som viktiga vid konstruerandet av nationer.¹⁰

Nationsbegreppets komplexitet har fått forskare att skilja mellan en statsnationell uppfattning, där nationen består av alla medborgare i staten oavsett härkomst och bakgrund, och en etno- eller kulturnationell uppfattning som gör gällande att en nation kännetecknas av gemensam härkomst och gemensam kultur. I praktiken har dessa båda uppfattningar ofta haft ett nära samband och gått in i eller förstärkt varandra. Den etnonationella uppfattningen har exempelvis samspelat med den statsnationella genom att medborgarskapet förbehållits vissa delar av befolkningen i ett land.¹¹ Båda uppfattningarna har också kunnat förenas med nationalism i meningen att de värden och intressen som förknippas med nationen är viktigare än andra kollektiva värden och intressen och att förverkligandet av nationens intressen förutsätter största möjliga politiska oberoende.¹²

Även folk är ett sammansatt begrepp med en skiftande hstoria. Det har inte bara syftet på invånare i ett land utan också på personer i en mindre bygd eller i en social grupp. I bestämd form har folket använts på ett sätt som påminner om den etnonationella uppfattningen. Det gäller även för sammansättningar som folkkultur och folksjäl, som fick spridning sedan Johann Gottfried Herder under slutet av 1700-talet lanserade idéer om folket som en kollektiv storhet med egen skapande förmåga.¹³

Svea har representerat en statsbildning som funnits under relativt lång tid, även om landets gränser, statsskick och befolkning förändrats flera gånger. Bland personifikationer för andra länder är detta inte självklart. Ibland har de stått för en tänkt nationell gemenskap, baserad på språklig tillhörighet eller andra kulturella faktorer, ovanför en mångald befintliga statsbildningar inom det aktuella landområdet eller bortom ett införlivande av området i en eller flera andra stater. Så har varit fallet för bland annat tyska, italienska och polska nationspersonifikationer. Personifikationerna har också kunnat avse en begränsad del av en statsbildning där till exempel ett särskilt språk eller andra speciella kulturella omständigheter förekommer. Så var det under 1700-talet i Danmark, där personifikationer för riksdelarna Danmark, Norge och Schleswig-Holstein samsades i den officiella symbolvärlden.¹⁴

Internationellt tycks national personification ha blivit en vanlig term i sammanhanget, till exempel i Wikipedia. På svenska motsvaras det av nationspersonifikation.¹⁵ Språkligt skulle nationalpersonifikation kunna vara ett alternativ, men det antyder en formaliserad funktion som Svea inte haft. Trots att hon ofta umgåtts med kungligheter och prytt Riksbankens sedlar har hennes roll som personifikation av Sverige inte blivit officiell på samma sätt som riksvapnet eller nationaldagen.¹⁶

Trots att termen nationspersonifikation inrymmer nationsbegreppets dubbeltydighet använder jag den för enkelhets skull i denna studie för den breda kategorin av personifikationer för länder och dess invånare. Eftersom de europeiska personifikationerna för länder och folk blandat statsnationella och etnonationella betydelser kan nationsbegreppets komplexitet till och med ha särskild relevans just här.

Vem har personifierat?

En annan central fråga är vem eller vilka som fått personifiera länder och folk. Valet av sådana personer har varierat.

I äldre tider förekom religiösa och mytologiska gestalter, såsom skyddsgudinnor för antikens grekiska stadsstater och Rom. I den kristna världen har andra, mer sekulära typer av personifikationer vuxit fram. Kungligheter och politiska ledare har varit temporära personifikationer i egenskap av landsfäder och landsmödrar, men deras symbolvärde har för det mesta inte överskridit deras regerings- eller livstider. Fiktiva figurer har haft större kapacitet att vara nationspersonifikationer över längre perioder. I den moderna tidens alltmer individualistiska och medialiserade värld har även historiska gestalter och kulturpersonligheter kunnat upphöjas till åtminstone tillfälliga nationspersonifikationer. Åldrande författare låg till exempel länge bra till för att inkarnera folkets och nationens själ. Tänk bara på Goethe i Tyskland, Victor Hugo i Frankrike och Tolstoj i Ryssland.¹⁷

Bland de faktiska personer som tillfälligtvis eller mer stadigvarande fått representera länder och folk har män antagligen dominerat. Dessa gestalter har rekryterats bland portalgestalter i den politiska och militära historien samt bland upphovsmännen till den litteratur- och konstkanon som formats i olika länder.

Även några fiktiva nationspersonifikationer har varit män, särskilt mer jordnära varianter som den engelske John Bull, den amerikanske Uncle Sam och Deutscher Michel. Sentida tillskott som Ola Nordmann och Medelsvensson hör i viss mån till samma kategori av icke-idealiserade manliga nationspersonifikationer, även om den förra ibland kompletteras med Kari Nordmann och den senare kan uppfattas som genusneutral. I Norden är den mytiske Holger Danske, som sägs vila under Kronborgs slott beredd att vakna till liv när Danmark är hotat, en manlig nationspersonifikation som går utöver vardagliga eller anekdotiska sammanhang.¹⁸ En del vildmän och lejonhannar kan också ha fått förena patriotism och paternatlism i den nationella symboliken.¹⁹

Kvinnliga nationspersonifikationer tycks i gengäld ha haft en större betydelse när det gäller upphöjda och förment tidlösa gestalter med drag av sekulär mytologi. Sedan länge har särskilt en typgestalt återkommit i Västeuropa: den idealiserade och jungfruliga unga kvinnan. I land efter land har hon använts för att visa eller hävda nationens oberoende och särart. Hårfärgen har skiftat, från mörkare i söder till ljusare i norr. Klädseln har också varit lite olika, från en enkel dräkt med klassiska drag till nationaldräkter och full rustning. Den unga kvinnan har försetts med olika attribut såsom krona, hjälm eller lagerkrans på huvudet och svärd, spjut eller spira i handen. Symboler på fanor och vapensköldar har visat vilket land som för tillfället gör anspråk på att den unga kvinnan ska företräda just dess innersta väsen. Sammantaget tycks dessa unga kvinnogestalter mera variera en gemensam föreställning om nationen som fenomen än skillnader mellan enskilda nationer. Därmed inte sagt att det saknas intressanta skillnader mellan dem. Gunnar Broberg har på tal om Svea och hennes systrar noterat att mycket litet är originellt i olika länders nationella ornat, men att laddningen kan växla mellan länderna.²⁰

Kvinnogestalternas likheter går tillbaka till den romerska kejsartiden. Då uppkom bland annat Italia Turrita (den murkrönta eller befästa med en krona i form av ett murverk), Hispania, Britannia och Gallia som symboler på mynt och i andra sammahang för olika delar av det romerska riket. Just dessa gestalter förekommer fortfarande som företrädare för dagens italienska, spanska, brittiska och franska statsbildningar. Över tid har dock Gallia avlösts av Francia och Marianne och Italia fått sällskap av regionala systrar som Venezia. Bakom de romerska symbolgestalterna går det i sin tur att ana äldre gudinnor. Det gällde dels gudinnor som var knutna till olika städer eller landområden som Pallas Athena, Roma och Minerva (också knuten till Rom), dels mer generella som segergudinnan Nike eller Viktoria. Till skillnad från gudinnorna har de kvinnliga nationspersonifikationerna inte tilltrotts egen förmåga att ingripa i världen och inte ägnats någon kult.

Det kan tilläggas att termer som modersmål och fädernesland har uppenbara genuskopplingar. I svenskan har just dessa ord förekommit sedan åtminstone 1500-talet.²¹ De har motsvarigheter i flera språk, bland annat i tyskans Muttersprache och Vaterland, i engelskans mother tongue och i franskans langue maternelle och patrie (med varianter i andra latinska språk). Termerna antyder en skillnad mellan dels en tidig närhet mellan barn och mor där språk lärs in och utvecklas, dels en livslång förankring i ett landområde som förs vidare mellan männen i en släkt.

Mot den bakgrunden skulle det kanske ha legat närmare till hands att främst välja män som nationspersonifikationer. Men så har inte det nationella symbolspråket utvecklats i Västeuropa.

Jungfrun, bruden och modern

En nationspersonifikation med antika anor är Germania, vars första uppträdande spårats till kejsare Augustus dagar. I romarriket avbildades hon ofta som en sörjande representant för ett (delvis) besegrat landområde, men tilläts också att räta på ryggen och bli en Minervaliknande figur, bland annat på baksidan av mynt som spreds i provinsen.

Germania skulle med tiden bli den kanske livskraftigaste och mest varierade nationspersonifikationen i Europa. Hennes historia går att följa genom tvåtusen år. Den ger prov på hur hennes roller skiftat beroende på de historiska omständigheterna, som gjort att hon ofta inte entydigt kunnat relateras till en viss statsbildning.

Under lång tid sågs Germania som företrädare för det tysk-romerska rike som gjorde anspråk på att föra romarrikets arv vidare, men efter hand kom hon också att representera idén om en samlad tysk nation bortom lapptäcket av stater med mer eller mindre tyskspråkig befolkning. Efter att ha knutits till medeltidens kristna bildvärld laddades hon med nya betydelser under senmedeltid och renässans.²² Dels beskrevs hon som den tysk-romerska kejsarens brud, vilket syftade till att markera både hennes underordning under den manlige regenten och hennes särställning i förhållande till andra delar av hans vidsträckta rike. Dels började en idé om Germania som modersgestalt för tyskarna ta fram. Ett tidigt uttryck för det gav humanisten Heinrich Bebel i en oration från