Kreutzersonaten

By Leo Tolstoy

En tågresa i artonhundratalets Ryssland är på väg att ta en oväntad vändning. Ett samtal kring äktenskap, lust och kärlek stegras kraftigt och förvandlas snart till en hätsk diskussion. Det dröjer inte länge förrän hela tågvagnen på något sätt är inblandad. Åsikterna går brett isär och i centrum hamnar kvinnans bildning och frigörelse. Men när en tidigare tystlåten man plötsligt äntrar konversationen, med buller och med bång, närmar den sig med ens sitt abrupta slut. Någon frågar om han inte hört talas om Pozdnysjev – mannen som mördade sin hustru i ren svartsjuka. Jo, han har hört talas om Pozdnysjev. Han är Pozdnysjev. Kreutzersonaten är ett av Lev Tolstojs mest uppmärksammade verk, som skapade stor kontrovers när det för första gången gavs ut. På grund av sina budskap kring sexualitet och avhållsamhet censurerades boken i både författarens hemland Ryssland och i USA. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 7, 2021
• ISBN: 9788728119341

Leo Tolstoy

Leo Tolstoy (1828-1910) is the author of War and Peace, Anna Karenina, The Death of Ivan Ilyich, Family Happiness, and other classics of Russian literature.

Book preview

1

I järnvägskupén gick resande oupphörligt ut och in. Bara tre passagerare hade liksom jag varit med ända från avgångsstationen – en inte vacker och inte heller längre ung dam, som rökte cigarrett, med trötta anletsdrag, klädd i ett slags herrpaletå och en liten mössa, hennes följeslagare, en omkring fyrtioårig, pratsam herre i påfallande fina och nya kläder, samt slutligen ännu en liten medelålders, ytterligt nervös man, som höll sig alldeles för sig själv. Hans starkt knollriga hår hade tydligen blivit grånat i förtid, och de glänsande ögonen av obestämd färg irrade oroligt från det ena föremålet till det andra. Denne herre hade under hela resan inte gjort bekantskap med någon av de andra passagerarna, utan tycktes tvärtom undvika dem med flit. Om någon av grannarna tilltalade honom, svarade han kort och barskt och stirrade envist ut genom fönstret. Men på samma gång föreföll det mig, som om ensamheten skulle tryckt honom; han såg att jag gissat detta, och då våra ögon möttes, vilket hände rätt ofta, eftersom vi satt snett emot varandra, vände han sig genast bort, alltjämt undvikande varje samtal med mig.

Då tåget framemot aftonen gjorde några minuters uppehåll vid en större station, gick den nervöse herrn ut efter kokt vatten till sitt te, som han oupphörligt drack inne i kupén, medan damen i herrpaletån och hennes pratsamme reskamrat –  en advokat, som jag senare fick höra –  gick och drack sitt te i väntsalen. Under deras frånvaro inträdde några nya passagerare i kupén och bland dem en högväxt gubbe med slätrakat, fårat ansikte, tydligen en köpman, i tjock päls och hög mössa. Han satte sig mittemot advokatens plats och började genast prata med en ung man, som såg ut som en han delsbokhållare, och som också stigit in i vagnen på samma station. Bokhållaren började med att säga att platsen mittemot var upptagen, varpå gubben svarade att han skulle stiga av vid nästa station. Detta var upprinnelsen till deras samtal.

Jag satt snett emot dem, och då tåget stod stilla, kunde jag vid de tillfällen, då ingen annan talade, uppfånga avbrutna stycken av deras samtal. De pratade till en början om varupriser och affärer, nämnde en gemensam bekant till dem båda och kom så att tala om marknaden i Niznij-Novgorod. Bokhållaren ville skryta med dryckeslagen på marknaden, men gubben lät honom inte komma till tals, utan avbröt honom och började själv berätta om vilka supgillen det förr i tiden hållits på utvärdshuset i Kunavino, och hur han varit med om dem. Han var tydligen stolt över detta, och som han tycktes anse, att dylikt på intet vis var oförenligt med den värdighet han lade an på att visa i sätt och utseende, berättade han med stolthet, hur han och hans förut nämnda gode vän en gång i Kunavino under rusets inverkan gjort sig skyldig till ett streck som var av den art att det måste meddelas viskande. Historien avlockade bokhållaren ett gapskratt, och även gubben smålog, varvid han visade ett par gula tänder. Samtalet intresserade mig inte, och jag gick ut ur vagnen för att sträcka litet på benen tills tåget skulle gå. I dörren mötte jag advokaten och damen.

– Skynda er, sade advokaten, det ringer strax andra gången.

Och jag hade heller inte hunnit till sista vagnen, förrän ringningen ljöd. Då jag kom tillbaka, var advokaten och damen i livligt samtal. Köpmannen satt tyst mittemot dem.

– Så förklarade hon rentut för sin man, sade advokaten småskrattande, just då jag gick förbi honom, att hon varken kunde eller ville leva tillsammans med honom, av den orsak att – –  Och han fortsatte att berätta något, som jag inte kunde urskilja, eftersom konduktören och en ny passagerare i detsamma inträdde i vagnen. Då allt blivit tyst och jag åter hörde advokatens röst, tycktes samtalet ha övergått från det enskilda fallet till allmänna betraktelser.

– Och på det följer oenighet, ekonomiska bekymmer, ömsesidiga förebråelser, och makarna skils åt, sade advokaten. Så var det inte på den gamla goda tiden eller hur? vände han sig därpå till den gamle köpmannen för att också dra in honom i samtalet.

Men i detsamma satte tåget i gång, och utan att svara tog gubben av sig mössan, gjorde korstecknet tre gånger och mumlade någonting för sig själv. Efter att ha gjort undan detta och åter tryckt mössan djupt ner i pannan, sade han:

– Det hände nog förut med, vet herrn, fast inte så ofta. Men nuförtiden kan det ju inte vara annorlunda. Kvinnfolken har blivit alldeles för bildade.

Advokaten svarade något, men av den ökade farten skramlade vagnarna allt hårdare mot skenorna, så att jag ingenting hörde. Det intresserade mig likväl att veta, vad gubben skulle säga, och jag makade mig närmare. Min granne, den nervöse herrn, tycktes också ha blivit intresserad och lyssnade, utan att stiga upp från sin plats.

– Vad gör då bildningen för ont? frågade damen med ett knappt märkbart småleende. Vore det kanske bättre att gifta sig som förr i tiden, då brud och brudgum inte ens sett varandra? fortsatte hon enligt många kvinnors vana att inte svara på vad en annan sagt, utan på vad de tror att han sagt.

– De visste inte om de älskade eller ens någonsin skulle kunna älska, utan gifte sig med den första bästa och plågade varandra sedan hela livet igenom –  det var alltså enligt er mening bättre? sade hon, och riktade tydligen sina ord mer till mig och advokaten än till gubben, som hon talade med.

– Kvinnfolken har blivit alldeles för bildade, upprepade köpmannen, i det han kastade en föraktfull blick på damen och lämnade hennes fråga obesvarad.

– Det skulle vara roligt att veta, vad ni ser för samband mellan bildningen och oenigheten inom äktenskapet, sade advokaten och log omärkligt.

Köpmannen ville svara något, men damen avbröt honom.

– Ack, de tiderna är förbi, sade hon. Men advokaten föll henne i talet:

– Nej, låt honom få förklara sin mening.

– Det är bildningen man kan tacka för alla de där dumheterna, sade gubben i bestämd ton.

– Hur är det möjligt annat, då man gifter sig, utan att älska varandra? Det är bara djuren, som låter para sig efter husbondens godtycke, men människorna, de har sina särskilda böjelser och sympatier, skyndade sig damen att infalla, i det hon blickade på mig och advokaten och till och med på bokhållaren, som stigit upp från sin plats och med armbågen lutad mot ryggstödet leende lyssnade till samtalet.

– Med förlov, det där är bara prat, min nådiga, svarade gubben. Djuren, de är oskäliga kräk, men människan är lagen given.

– Nå, men hur skall man kunna leva tillsammans med en människa, som man inte älskar, sade damen, synbarligen uppmuntrad av det allmänna intresset och deltagandet.

– Förr i tiden begrep man sig inte på sådant där, sade gubben eftertryckligt. Nu däremot är det aldrig annat än, att frun säger, så ofta det bär litet på tok: Jag går ifrån dig! Till och med bland bönderna är det modernt. Nej, säger hon, se där har du ditt linne – jag går till Vanja i stället, han är mycket vackrare än du! Det tjänar ingenting till att tala om det, men ett kvinnfolk måste först och främst lära sig att känna fruktan.

Bokhållaren såg på advokaten, på damen, på mig med ett återhållet småleende och tycktes lika mycket beredd att skratta åt eller instämma i köpmannens ord, alltefter det sätt som de blev mottagna på.

– Vad menar ni med fruktan? frågade damen.

– Jo, hustrun skall frukta sin man, så som det står i skriften.

– Å, de tiderna är förbi, far lilla.

– Nej, min nådiga, de tiderna blir aldrig förbi; liksom hon, Eva, den första kvinnan, skapades av mannens revben, så kommer det att förbli till tidens slut, sade gubben och skakade på huvudet så strängt och triumferande, att bokhållaren genast inom sig avgjorde, att segern var på köpmannens sida, och brast ut i ett högljutt skratt.

– Ja, så dömer ni, män, sade damen och såg på oss och utan att ännu ge vika: Själva unnar ni er nog friheten, men kvinnan vill ni hålla under lås och bom. Jag tänker, att själva tillåter ni er vad som helst.

– Det är också en annan sak med mannen.

– Enligt er åsikt är således allting tillåtet mannen?

– Här är inte fråga om någon tillåtelse, men om det att mannen inte för in i huset något av allt det, som hustrun gör, ifall hon skenar över skaklarna. Kvinnan –  hon är ett bräckligt käril, fortsatte köpmannen. Hans övertygande ton gjorde synbarligen intryck på åhörarna, och även damen kände sig en smula slagen, men hon gav sig ännu inte.

– Ja, men jag tänker att ni medger, att kvinnan också är människa, och att hon har känslor likaväl som mannen. Vad skall hon göra, om hon inte älskar sin man?

– Inte älskar, upprepade köpmannen barskt och rynkade på ögonbrynen. Hon får lära sig att älska honom!

Detta oväntade argument föll bokhållaren särdeles i smaken, och han mumlade ett instämmande.

– Nej, det lär hon sig inte, utbrast damen, och där inte kärlek finns, kan man inte framtvinga den.

– Nå, men om en hustru bedrar sin man, hur går det då? frågade advokaten.

– Det får inte ske, sade gubben, sådant måste man akta sig för.

– Men om det händer i alla fall! Det har man ju sett exempel på.

– Det kan hända hos andra, men inte här hos oss, sade gubben. Och om en eller annan enfaldig äkta man inte kan hålla sin hustru i styr, så är det rätt åt honom. Men man skall bara inte göra skandal. Älska eller låt bli, men ödelägg inte hemmet! Varje äkta man kan bringa sin hustru till förnuft, det har han fått makt till. Det är bara enfaldiga nöt, som inte kan det.

Alla teg. Bokhållaren rörde på sig, makade sig närmare, och då han tydligen inte ville visa sig sämre än de andra, började han leende:

– Ja, en av mina goda vänner råkade en gång så illa ut, att man knappt kan förstå det. Han fick sig en lättsinnig slinka till hustru, och det gick rent åt fanders. Men själv var han en hygglig och förståndig gosse. Först var det en historia med kontoristen. Han försökte tala vid henne i godo. Men det hjälpte inte. Hon gjorde alla möjliga snedsprång. Så började hon stjäla pengar av honom. Då slog han henne. Än sen? Det blev bara värre och värre. Till slut inlät hon sig med en odöpt hund, en jude skam till sägandes. Vad skulle mannen göra? Han jagade bort henne, och nu lever han utan hustru. Och hon driver omkring på gatorna.

– Det är därför att han var ett nöt, sade gubben. Om han inte gett henne lösa tyglar från första början, utan hållit ordentligt efter henne, så skulle hon nu vara kvar hos honom, tänker jag. Det duger inte att släppa efter tyglarna i början! Tro inte märren på åkern och kvinnfolket i stugan!

I detsamma kom konduktören in för att fråga efter biljetterna till den