Det goda mörkret

By Per Lindahl

Året är 2030. Thalion bor i staden som tidigare kallades Malmö; både han och hela samhället är veritabla krutdurkar med redan antända stubiner. Världen är omritad, ett semi-diktatoriskt parti har makten och rikets gränser är stängda i syfte att stoppa flyktingarna från yttervärldens klimatkrig och naturkatastrofer.

Murar har rests även inne i själva Staden, gentemot förorterna som mer eller mindre militariserats. Mammon, en mörk gåta, styr över de kriminella med järnhand. Thalion och hans flickvän Nyx ger sig ut på äventyr tillsammans; de är drivna av hämnd och har utvecklat ett manifest i syfte att utmanövrera Mammon och släcka den onda glöden. Men Thalion bär på ett tungt förflutet, han var tidigare kidnappad och kämpar mot sitt eget hat och mörka drifter.

Thalion påbörjar en resa som kommer att ta honom långt bortom civilisationens och förståndets gränser, ständigt sökande efter det allt starkare ljuset i fjärran och Mammons undergång …

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Dec 10, 2020
• ISBN: 9789180073387

Per Lindahl

Per Lindahl är frilansjournalist med specialintresse av sociala frågor, i huvudsak beroendet och hela dess spektrum. Han har själv varit en del av den verklighet han beskriver; debutromanen Det goda mörkret är baserad på en kidnappning som ägde rum år 2006, då tre metamfetaminmissbrukare bjöd på en helvetisk påsk i Malmö.

Book preview

Innehåll

Prolog

Tjugo år senare: År 2025

Irak: 2028

2030: Nutid

Tio år tidigare (lördag)

Nya Staden

Sju år tidigare: Miranda

Tillbaka till Nyx lägenhet

Tio år tidigare (två dagar innan, torsdag)

Promenaden vid havet

Sju år tidigare: Miranda

Mackan och Annika

Tio år tidigare (torsdag kväll)

Två latte tack

Timmarna som försvann

Johan

Nyx blir lite arg

Sju år tidigare: Miranda

Nyx blir fullständigt skogstokig

Två år tidigare: Vargen

En aura av fridfullhet

Thalion bokar ett möte

Henke

Lugnet före stormen

Sju år tidigare: Miranda

Långa knivar

Kondoleanser

Tio år tidigare (den längsta fredagen)

En dröm i en dröm

Isbergen driver vidare

Manifestet

Abbas

Tio år tidigare (lördagen)

En dröm i en dröm

Nya demoner

En fråga om tro

Dystopia

Uppvaknandet

I väntans salar, tre år tidigare

Fem år tidigare: Miranda

Exodus till nutiden

Dödlig gloria

Förnuftet

Ett halmstrå av hopp

Darknet

Vårt Kafé

Spindeln

Nyx manifest

Ur tiden sprungen

Barnens rapsfält

Dödshålan

Hemfärd

Nyx manifest

En ny dag

Staden som tidigare kallades Malmö

Harald

Nyx manifest

In i varglyan

Inne i stugvärmen

Nyx manifest

Harald

Elinea

Örtagården

Nyx manifest

Tillbaka till växtriket

Gryningsräd

Ur askan i elden

Skogens mörka mörka hjärta

Pilgrimsvandring

Hemmets härd

Begravning

Pandoraparadoxen

Tärningen är kastad

Avgrunden kallar avgrunden

Vid änglarnas fötter

Elva år tidigare (kidnappad)

Känn dig själv

Med svårighet mot stjärnorna

Utopia

Tillbaka för gott

Epilog

Prolog

Det blev en sol. En måne. Två månar? Sedan ritade han vulkanen och dinosaurien, diplodocus med den långa halsen, men huvudet var bara en blodig klump av samma röda kritfärg som lavan. Tyrannosaurus bet om stumpen och det kändes i magen.

Peter började täcka över urtidslandskapet med både ljusgrön och mörkgrön krita samtidigt, en i varje hand. Han suddade liksom ut allt det andra med det gröna, och skogen växte över det sista vita. Det var samma plats han ritat så många gånger förut, men nu lyckades han inte helt täcka över papperets mörkare kärna. Där hade den stora bruna vulkanen funnits, och Peter hade gnuggat intensivt med svart för att få till dess hål ner i underjorden. Han valde en ny krita, så grön att den nästan var svart, och lyckades på så vis täcka över den tidigare vulkankratern så att skogen fick ett mörkt hjärta istället, glatt och glättigt.

Peter fullbordade konstverket tills allt det vita var borta och hela arket blivit en slags grön virvel. Han tog den röda kritan, tryckte så hårt att den knäcktes och började sedan gråta. Tårarna droppade ner på skogens glansiga yta, och stirrade han tillräckligt länge kunde han se små löv och ibland till och med grenar som svajade. Såg han rakt i taklampan och sedan snabbt tillbaka igen glimmade djurens ögon överallt inne i virvelns mörknande centrum.

Den gamla julstjärnan i fönstret var tänd och Peter låste blicken på den. Sedan kisade han tillbaka mot teckningen och fann att det röda skenet fortfarande dröjde sig kvar längst inne i mitten av det svartaste svarta den mörkgröna kritan lämnat efter sig. Ljuset kom från en pytteliten röd prick, grumlad genom tårarna, men värmde i magen. Sedan blinkade han bort tårarna och skenet försvann. Stjärnan fanns bara kvar i fönstret igen.

Då blundade Peter och försökte föreställa sig den på sina mörka ögonlock. Runt omkring kunde han ana trädens mörka löv, silverne stammar, svajande grenar och skogens mörka mörka hjärta. Han önskade att ljuset skulle komma tillbaka.

Tjugo år senare: År 2025

Latexmasken kliade och luktade svettigt unken, men den skyddade honom från omvärlden. De såg ett brännskadat monster och vek artigt undan för hans djupt liggande blick. Alla gled bort från Thalion där han i sin rock svepte fram som en svart skugga.

Han var i underjorden. Höghastighetstågen väste förbi som kulor, följda av klättrande regnbågsfärgade blixtar längs de parallella cylinder-väggarna, med perrongens plattform i mitten. Det var ett slags konstverk, blixtarna bestod av tusentals små LED-lampor infattade i de runda tågtuberna och tågen såg ut följas av kometsvansar, men Thalion lade knappt märke till dem trots halvmörkret.

Amfetaminpåsen kändes varm i fickan, som en snaps i magen en kall dag. Han var på väg någonstans men de inbromsande tågen gnisslade sönder tankarna. Då fanns bara påsen i hans medvetande, de andra resenärerna var också bara skuggor för honom.

Thalion blundade och såg mörka löv, silverne stammar, svajande grenar. Öppnade ögonen och visionen försvann direkt.

Om man hade kunnat dö i drömmar. Då hade de alla varit döda.

Bara en människa fick honom att titta två gånger, det var en kvinna på en svagt sluttande metallbänk. De sterila högtalarrösterna letade sig in i hans medvetande samtidigt som hon såg på honom, rakt genom blottorna i hans mask. Han kände sig plötsligt naken. Hon var i hans ålder, runt tjugofem, och isade blodet. Thalion förstod varför hon hade hela bänken för sig själv trots att flera skuggor stod upp i närheten.

Precis innan man fryser ihjäl känner man hetta, tänkte han. Och man vill klä av sig naken. Vad är svart och vad är vitt?

Kvinnan hade för mycket smink, läpparna var knallröda och hyn blek som på en vampyr. Kontrasten mot den svarta jeansvästen och skinnkjolen fick det runda ansiktet att skina, och den strikta kleopatraluggen gav henne en vagt asiatisk framtoning.

Hennes ögon gnistrade när regnbågsblixtar reflekterades över kinderna och lyste upp ett leende så fruktansvärt att Thalion vände bort blicken och snabbt gick vidare. Högtalarrösterna tonade bort igen.

Irak: 2028

«Det är ett vapen för änglar.»

Miranda höll masken. Visade hon hur mycket hon ville ha geväret skulle priset stiga långt över de hundra CC hon kunde erbjuda. Det var strömlinjeformat och kromet gnistrade i skenet från oljelampan som stod på det låga träbordet.

Min önskan blev visst sann, tänkte hon och lyfte vapnet med vänsterhandens grepp under den smala framstocken, och med höger fingerblomma snuddade hon vid touchen framför kolven. Batteriet återladdades vid användning och den metalliska legeringen var hård som diamant. Kikarsiktet för prickskytte saknades, det hade försvunnit i kalabaliken när USA lämnade Irak vid anarkin efter att oljan sugits ut.

Vapenhandlaren var en kort arab i femtioårsåldern med fårat ansikte och svart helskägg utan mustasch. Han stod krökt i en mörk slängkappa och slog ut med händerna inne i det öppna beduintältet.

«Framstocken ger också oändligt med kulor, soniska. Ospårbara, för det är ju bara luft!» skrattade han gällt.

Miranda ignorerade honom och löpte med blicken längs geväret: pipan var mycket smal och lång, överlag var hela vapnet lätt och smalt strömlinjeformat men spretande, som om det stod på insektsben när stativet var utfällt. Det gick förstås snabbt att montera ner och kunde inte upptäckas av strålning eller spåras.

«Jag tar det», sade hon och tittade upp mot den leende mannen i det röda skenet från solen, som utanför höll på att slukas av sanddynerna vid horisonten. Tältet var bara ett vindskydd, ett vitt tak utan väggar som vasst snuddade vid marken på fyra ställen. Dess inre spetsades upp av sex stolpar och påminde henne på något outgrundligt vis om en anfallande bönsyrsa.

Hon blippade mannens klocka med sin och han bekräftade att hundra crypto-coin överförts. Miranda slängde geväret över axeln och började gå.

«Du är elit-soldat?» frågade mannen hennes rygg, «jag menar, heltäckande ökenkamouflage och kvinna?»

Hon stannade utan att vända sig. «Jag blev soldat. Men nu börjar mitt riktiga krig.»

«Här finns verkligen bara öken kvar nu, vart ska du ta vägen?»

«Hem. Hem och leta rätt på min älskade make.»

Miranda gick ut till sin ökensvävare, slängde bak vapnet och svängde sig i den. Tysta lock över öronen avslöjade att sonika-driften startats och hon började manövrera touchdisplayen, varpå den rektangulära militärfarkosten (hon hade alltid tyckt att formen påminde om kartonger för korv med mos) gled iväg flygande en halvmeter över marken.

Hon var ensam där: tolv skottgluggar i de inåtvinklade övre pansarsköldarna gapade tomma och kanonen var borta. Himlen brann, luften dallrade och det enda som bröt sandhavets nyanser var kaktusar som mörknade i den nedgående solen.

Miranda tänkte på ruinerna hon lämnade bakom sig: landet hon föddes i men hade lämnat redan innan hon visste vad ordet död betydde. Krigsflyktingar kallades de då, hennes familj och alla andra som lämnade Mellanöstern innan omvärlden ringade in öknarna och klimatkrigen började. Numera användes bara begreppet klimatflyktingar eftersom merparten flydde från naturkatastrofer eller från resurskrig om reserverna av fossila bränslen.

Hon tänkte på ruinerna av det liv hon återvände till. Hon tänkte på sin man, Mohammed. Eller snarare exman.

Snart ex-existerande, efter det han gjorde.

Intensiva täta gatustrider från hus till hus (eller snarare ovanpå hus) hade härdat henne. Hon hade anslutit sig till de religiösa krigare som ansåg att den allsmäktiges högsta plan var att rensa bort de kriminella klanerna till varje pris.

Miranda blev soldat. Hade flytt tillbaka till kriget, men skulle nu återvända, beväpnad och redo. Kampen skulle fortsätta hemma, där elden var förödande men fortfarande gick att släcka. Ingen trodde längre att de svedda torrlagda öknarna gick att rädda.

Mohammed skulle få uppleva Guds absoluta hat, vare sig Gud existerade eller inte. Hon skulle börja med honom och sedan arbeta sig nedåt krets för krets tills hon nådde Satan själv i kloakerna under skuggsamhällena.

Jag födde döden. Och nu skall Nyx dräpa.

Miranda började nynna på en barnvisa, men inte en arabisk, utan på en från det land hon alltid hade kallat sitt hem:

«Sov du lilla vide ung, snart så är det vinter.»

2030: Nutid

Staden i väst

Den såg ut lite som en koncentrationslägerbyggnad. Det var någonting med det dämpade teglet på en hög, lång och smal byggnad med grönaktigt sluttande koppartak.

Och små skottgluggsfönster. Det saknas bara en jävla skorsten. Vad används den till egentligen, tänkte Thalion och hans blick skannade området.

Den dystra centralbyggnaden på busstorget i Staden (som ibland fortfarande kallades Malmö) såg ut att vilja fortsätta ha byggts, som för att innesluta hela torget och alla människor där i en ringmur.

De gick omkring i sina egna små världar, människorna. Ibland var Thalion övertygad om att de faktiskt inte var på väg någonstans utan helt enkelt bara gick omkring och irriterade varandra.

Rött ljus: stopp. Äldre män i mode-oriktiga kläder, tanter med för mycket smink och en och annan ungdom väntade tyst på ett skifte i ljusen.

Grönt ljus: kom! Och en omedveten Abbey Road-parad tog vid när de stressade bilarna motvilligt saktat in.

Vad händer på andra sidan vägen?

Samma gråa fasader, butiker och frisörer, med andra namn. Som om en sprucken spegel reflekterade prototypbyggnader i olika skepnader över hela staden.

Hur fan tar man sig ut? Hur lämnar man getingboet?

Plötsligt såg Thalion honom. Den svarte killen tillsammans med tre andra i trettioårsåldern (en till svart, en vit och någon mittemellan), stående i asfaltslagunen där bussarna vilade vid slutänden av torget. Tre hade Adidas-byxor, målet stod bredbent i vida tältjeans, alla hade bylsiga huvjackor i novemberkylan.

De stod med den där gemensamma hållningen som till lika delar signalerade arrogans som hotfullhet, gestikulerade yvigt och pratade högt på ett nedbrutet språk.

«Fatta fittan grabbaaar! Tog en E innan.» Thalion såg inte vem som pratade.

Skratt. Synkroniserat skratt.

Ett spel.

«Shit mannen. Killen igår.» Den vite helrakade plirade med blå kalla ögon och höjde höger underarm i en inåt-vinklad pistolgest. «Han hade käkat trettio ryppor, han sa bara: tror du jag dör av en jävla nio millimeters?»

«Mannen, han dog nästan», flikade en liten kille med sydamerikanskt utseende in. Han kastade med sin svarta glänsande hästsvans. «Du stampade han i huvudet.»

«Sen kunde jag inte sluta! Fatta grabbar.»

Tal utan känslor, läten. Barnsligt överdrivet utagerande, som de där hiphop-låtarna på svenska där man uppenbarligen kommer undan med att låta utvecklingsstörd med flit.

Fyra ansikten vändes mot Thalion. Han hade korsat deras revirgräns med blicken fixerad på dem, detta var inte en som bara tänkte smyga förbi i tysthet. Den här hade något att säga.

«Hej!» sade Thalion, och log ur det halvårsgamla rödblonda skägget. Trenchcoaten slängde svart längs med knäna tills han stannade framför dem. En kall vindil bet hans nyrakade hjässa.

«Jag söker en av er», fortsatte han, underligt medveten om tyngden av symbolen han bar dold runt halsen, «en med modet att kalla en domare fitta rätt ut i rättssalen. En slipad gangster.»

Tystnad. Sedan svarade den vite killen. «Vad fan vill du?» Diftongdialekten hade letat sig genom den brutna språkfasaden.

«Jag vill trycka hans hand.»

«Vill du köpa eller vad fan är det med dig?» Indianen slog ut handflatorna i en skarp gest.

«Stick!» sade den andre svarte medan den förste stod tyst och lång.

«Vänta», stötte den tyste slutligen ur sig. Thalion hade tittat rakt genom hans solglasögon hela tiden. Killen steg fram i en hastig rörelse samtidigt som han drog av sig brillorna, lutade sig nära och stirrade tillbaka.

«Fatta att det är jag, vad fan vill du?» Hållningen var gängligt skev, som ett kattdjur i bur. Till och med i nordrusket hade han den vita kråsade skjortan öppen, blottande en hårig bringa.

Och guldkedja … Allvarligt?

Thalion tittade på sin multiklocka. Sedan upp igen och mötte den vilda blicken under gangsterns kokainhettade panna.

«Vill du köpa? Fuck off. Vem är du?»

«Jag är ute efter en bilstereo. En väldigt speciell bilstereo. I en färgglad fin kartong, oöppnad. Du köpte den av de där tre kidnapparna vid D-delen för tio år sedan.»

«Alltså, tio år? Hur fan? Känner …» Gangstern blev tyst samtidigt som någonting blixtrade förbi mörkret i hans ögon. «Du?»

Thalion tittade på klockan igen och drog allas blickar mot den. Så tryckte han på avtryckaren i fickan och ett ljud som av en knakande åskknall drog över busstorget och måsarna skriade bort från koncentrationslägerbyggnadens tak.

Rök steg ur trenchcoatens ficka när Thalion drog den vita pistolen, en printad Magnum trefemtiosjua, och riktade den över huvudet på den skjutne som segnade ned med ena handen mot magen.

De andra var fastfrusna i just detta ögonblick. Och ett ögonblick kan vara för evigt. Thalion sköt nummer två, indianen. Hans huvud slängde runt, krönt av en vid båge rött; Thalion bytte vinkel på mynningen och sköt ett antal skott: den återstående svarte ryckte som en robotdansare i huvud och bål.

Skrik började strömma in från alla håll och elbilar ven likt en tilltagande vind, luften var dränkt i krutdoft. Han höjde pistolen snett i sidled mot den siste stående: den vite killen som i en bakåtbackande rörelse fiskat fram något som glänste metalliskt ur vänstra jackfickan. Thalion såg mynningens svarta hål vinklas precis ovanför fickans rand och hans egen pistol var ännu någon grad ur fas.

Is i märgen. Sedan en hög knall någonstans från hustaken. Ett högt majestätiskt poppande som fick de få återstående måsarna att fladdra efter sina vänner ut mot havet. Killens huvud delades, sprack, och bitar av det hamnade utanför när han slog ner i marken vid sidan av sina tre bröder.

Thalion stirrade på skallen med dess asymmetriska knäckta form och på allt blod över asfalten. Hans sinne frös plötsligt fast vid ett gammalt minne, som han upplevde nästan fysiskt. Ibland blev det bara så.

«Gunga inte på hängsoffan, ni kan krossa skallen.» Mammas röst från förr. Följd av en minnesbild från en tidig mardröm: barndomsvännen (hette han Johan?) med skallen krossad på de mångfärgade stenplattorna under verandans bord en sommardag. Inget blod hade synts i mardrömmen, bara skärvor. Blodet skulle komma senare i livet.

Thalion böjde sig ner, både i verkligheten och i minnet, och tittade rakt ner i stenplattorna: de var i minnet sammansatta av många olika små färgade stenar, några var genomskinliga (diamanter!), andra orangea som solens fläckar, de brann …

Thalion slungades ännu längre bak i det förflutna.

… brann som elden i snögrottan: konstellationen av snöbollar i en kottes form under de gnistrande stjärnorna. Värmeljuslågan fångade den femårige Peters blick och just då var universum helt upplyst, som stjärnan i fönstret …

… han kände ett varmt minne börja ta form längst in, men …

… plötsligt blåstes ljuset ut och Thalion såg stenplattan i drömmen splittras till skärvor, sedan stirrade han vaket på ett rykande hål i asfalten vid sidan av fyra kroppar, varav en vred sig med handflatan mot en röd mage.

Den ännu levande hade bara hunnit lyfta ändan (Thalions flashbackar var blixtsnabba), spjärnande med andra handen. Seg röd saliv hängde som en överdimensionerad snorloska ur hans mun. Han kippade efter luft.

Jag är vaken, tänkte Thalion och reste sig.

Flashbacken bleknade bort, men lämnade kvar någonting som mullrade i utkanterna av hans medvetande, likt svag åska. Han hade vant sig vid det, som man gör med tinnitus.

Man lär sig leva med det och tänker inte mer på det. Punkt!

Sedan vände han på huvudet åt alla riktningar och spetsade öronen: sirener lät från flera håll, skriken hade tystnat. Nästan alla fönster som vette mot torget hade fällt ner extra pansarglas, buktande ut likt för tjocka glasögon mot det som bara inte fick hända mitt i centrum.

Thalion höjde pistolen mot den krälandes ansikte på en meters avstånd och sade: «Ingen fara vännen, det är bara nio millimeter.»

Den skadade släppte grimaserande greppet om buken och höjde en blodig handflata mot mynningen.

Bilden av snögrottans inre eld blixtrade till i Thalions sinne när mynningen flammade upp och gangsterns näsa trycktes in som ett andra anus mitt i ansiktet. Han föll slutgiltigt ner mot asfalten, tältjeansen hade färgats helt röda.

En ny knall! Ett nytt hål slogs i marken två meter från Thalion.

Jag är vaken! Jag ska skynda mig.

Han tryckte ner pistolen i byxfickan och började springa mot den närmaste gränden, rundade en frisörsalong («Här är det klippt», för fan), joggade förbi en anspråkslös pizzeria och sedan rakt in bland husfasaderna.

Vid den första vinkeln fri från fönster axlade han av sig rocken på marken samtidigt som han fiskade upp en blond halvlång peruk fästad vid innerfickan. Thalion trädde på sig peruken och gick sedan sakta vidare genom grändens kiss och ölburkar.

Nyfikna blickar i fönstren på fasaderna såg ytterligare en flyende från skotten på torget komma smygande genom den trånga gränden, klädd i tjock ljusbrun ullkofta, blekta jeans och vita Converse. Detta var Stadens centrum, inte förorterna, och det trashiga Grunge-modet var åter på tapeten (förutom bland Partiets anhängare, vilka stack ut som ogräs i välpressade vita skjortor och kluvna svartgröna slipsar här och var).

Han lämnade husen och vek in på trottoaren bland de andra stadsvandrarna. En piket följd av en vanlig polisbil och två mc:s blixtrade blått och gällt tjutande nerför vägen där de vanliga bilisterna stod mer eller mindre undanträngda vid sidorna. Folk tittade på polisfarkosterna och lyssnade efter det rytmiska klappandet från en helikopter.

Rytmiska vingslag, tänkte Thalion men lyckades inte fånga essensen av tanken. Några människor pratade gällt om skotten de hört, några yngre smög upphetsat genom den tätnande folkmassan mot torget men de flesta hade redan börjat gå åt andra håll.

De har blivit avtrubbade.

Ansiktet vred sig och ögonen fylldes. Han bet ihop och sällade sig till skaran som vandrade bort, förbi husfasadernas reklamskyltar, i huvudsak statlig reklam om sonika-teknikens förträfflighet: varannan vägg i centrum var täckt med plakat föreställande spetssmala silvergnistrande stridsflygplan, trumformade kraftverk och marscherande soldater i svartgröna paraduniformer, hållande soniska silverkarbiner alla i exakt samma vinkel. På ett ofta återkommande fotografi, sett från ovan, bildade hundratusentals soldater den nya fanan med sina svarta och gröna hjälmar.

Thalion passerade ett barn som höll i en smal hand, en femåring med bronsfärgad hy. Han vände blicken i sidled ned mot henne och hon mötte hans vridna ansikte med lätt öppen mun och två svarta kristallklara ögon.

Hon ser. De små ser fortfarande. Han höjde blicken och såg den unga mamman i moderiktig svart kavaj och svart hijab. Såg stress i henne, hon var på väg någonstans och metern i skillnad mellan henne och barnet var lika oöverstiglig som muren vid slutet av universum.

Oskyldigt blå … Thalion kände barnets blick i ryggen och staden fortsatte att veckla ut sig framför honom: restauranger, firmor, fler frisörer.

Partipolitisk skrämselpropaganda flankerade också varje gathörn, den satt uppe året runt nu. I ett nötskal: de fyra förorterna behövde stormas av militär en gång för alla, nationen stängas helt mot omvärlden och bara en permanent sonika-vänlig regering kunde rädda miljön, den var fortfarande i kris. Närgångna bilder av brott- och klimatoffer ringade in politikernas stenansikten.

Asfalt, bilar, rödljus. Den röda gubben stoppade ingen. Halvvägs över på andra sidan blev hen grön och novemberrusket verkade en aning mindre grått.

En krusning gick över folkmassan när diskreta lock slog över allas öron, och de tittade sig omkring tills de såg en strömlinjeformad kromad Porsche glida innerligt tyst en halvmeter ovanför asfalten. Ingen kunde se om det satt en kändis av något slag inne i den ännu svindyra tekniken, rutorna var tonade.

Thalion tittade istället mot bostadshusen på andra sidan tvärgatan, och där såg han henne, hon stod väntande med sin beigea Fjällrävenbag på marken vid sidan av en korvkiosk. Rävsymbolen blickade stoiskt mot honom när han gick över gatan.

Hon var kort och stabilt byggd, som en simmare. En mörk kjol hängde ner till ovanför knäna, dit svarta läderstövlar klättrade upp längs underbenen.

Brösten tryckte ut hennes vita blus mot den mörkblå kavajen, och över hela sig hade hon en bylsig svart jacka komplett med fejkpäls-kapuschong runt sitt leende brunhyade ansikte.

Ögonbrynen möttes i en smal skarp linje som ytterligare markerade leendet när han närmade sig. Thalion tog henne i sina armar, hon lutade kinden mot hans bröst. Hjärtslagen.

Herregud, hjärtslagen …

Hon lyfte ansiktet och han omslöt hennes fylliga mörkröda underläpp.

Efter kyssen stirrade han in i hennes stora bruna ögon.

«Nyx …»

«Ja?» svarade hon med ljus röst, ljusår från tonen i hans egen. «Du får fan vakna om du ska hålla på med det här.»

Hon fortsatte: «Nästa gång skjuter jag ännu närmare så du får fart, fattar du? Såg du hur jag räddade dig, han hade i princip pistolen uppe, det nya kikarsiktet är grymt …»

«Nyx!» Hon tystnade. «Jag är trasig. Höll på att driva bort igen.»

«Det är bara gammalt skit och det var längesen det hände sist nu», sade Nyx och slog bort en svart hårlock som trillat ner ur kapuschongen. Ögonen glittrade. «Vi fick honom! Och du vet vad de har gjort, inte bara mot dig. Vi är riktigt grymma på det här nu!»

«Nyx …» Thalion böjde sig ner på knä och höll balansen med fingrarna mot gräset. «Mår illa. Yr.»

«Hundbajsarna där gör det nog inte bättre. Du mår finfint sen. Du vet vad vi ska göra.» Han kände hennes hand mot ryggen.

Yrseln exploderade och ut kom dagens intag av skräpmat tillsammans med rivande Coca Cola och magsyra. Han klöktes så tyst det bara gick.

«Men snutte», sade hon, «det är ingen som tittar.»

Thalion reste sig sakta upp. «Det känns bättre nu. Det var en biologisk-empatisk reaktion på fyra lik bara.» Han höll kvar hennes ögon med sin blick, de bara glittrade vidare.

Thalion sänkte blicken. «Men snart har vi tagit alla», sade han efter en stunds tystnad. Den sarkastiska tonen var helt försvunnen.

«Klart vi har!» klingade Nyx. «De är rädda nu. Till och med Mammon måste vara rädd.»

«Han ska också dö.» Thalion blev medveten om det diskreta mullrandet igen, som pulsslag nära örat men så svagt att det kunde vara inbillning.

Tio år tidigare (lördag)

Kniven ligger i baksätet. Den har snidat träskaft, ser ut som en jaktkniv. Ett hantverk.

«Den där ska nog inte ligga där.»

Den satte snaggade killen sträcker bak armen från passagerarplatsen och tar sin kniv.

«Idiot, nu får du skärpa dig.»

Vargen som kör grinar utan känslor. Ögonen är matta bakom den svarta luggen. Det är lite blod på den ljusa kragen till min vårjacka som han har på sig.

«Man blir helt skev av det här metamfetaminet», säger den lille.

Det är påsktid i nådens år 2020. Några år innan det blev plågsamt tydligt hur mycket och hur länge vi godtyckligt ignorerat alla varningssignaler. Sedan gick det snabbt utför för hela planeten.

Men killarna där framme hade förmodligen inte diskuterat översvämmade kuster, bränd biosfär, energi-krig och klimatflyktingar även om det hade varit framtid just då. De är alldeles för upptagna med att tappa tråden hela tiden. Jag lyssnar sporadiskt på dem och tittar efter uniformer på gatorna. Har inte sett en enda polisbil.

«Jag älskar att tortera folk», säger föraren.

Spetsar öronen, vad fan snackar de egentligen om?

«Vilken dag är det», frågar passageraren som svar. Han har tagit av sig den svarta skinnjackan och blottar en smutsig vit t-shirt. Den är nog också min.

Vi kommer fram till att det med största sannolikhet är lördag. Det luktar svett och för mycket parfym i bilen. Min rakapparat ligger vid sidan av mig där bak, den fick nog inte plats i bagaget.

Stirrar på den: en jävla tur att inget mer får plats där.

Stadens gator glider förbi, staden som då fortfarande alltid kallades Malmö. Det är soligt och min vita Audi har kört runt länge, dess ljusa interiör och sträva mörka säten känns som ett andra hem. Vi stannar till vid ett gathörn. En mörkhyad kille står utanför bilen och både föraren och passageraren går ut. De håller upp den färgglada förpackningen med bilstereon och diskuterar något, förmodligen priset. Den är oöppnad så det blir nog några hundra, fick precis ut den på försäkringen efter ett inbrott i bilen i samma förort. Ironi.

De kommer tillbaka in i bilen och vi kör iväg. Killarna pratar vidare: «… Dom går så jävla slött dom där negrarna, kunde ju fan skynda sig när det gäller para, men hörde du att han gick in utan tröja koksad och kallade domaren fitta …»

Stänger ute deras tjatter och lyssnar in mig på det brummande monotona motorljudet igen. Ser mig själv i bakrutan, har inte duschat på länge, håret är tovigt och jackan skrynklig. Skorna inte knutna.

Båda sade att de känner Padde. Och Padde känner Tompa. Tompa skulle mörda mig om han fick tag i mig, han var ute ur fängelset sedan grejen med hagelgeväret och golningen. Hoppas verkligen vi inte skulle råka på honom.

Bebyggelsen blir glesare och vägarna bredare. Gillar inte när vi lämnar stadskärnan utan vill vara kvar bland folk och hus. Bara jag slipper skogen. Varför tog vi egentligen med oss filten från min lägenhet?

Och varför pratade de om den där andre killen som dödat någon och grävt ner honom vid sin kolonistuga? Vart tog luften vägen? Har de värmen på mitt i solen?

«Har ni mer amfetamin?»

Kändes bra att fråga, som en i gänget.

«Ska kolla», svarar den lille, «men du måste lova att inte snacka för mycket av det! Nej, det är slut, vi sköt allt. Finns mer holk dock.»

Jag tar vad som helst. Haschet hade tidigare lagt en slöja över allting och gjort det overkligt, som en slags perfekt animation. Lika obehaglig men ändå overklig. Sitter fortfarande helt stilla i baksätet, men nu som i en allt mer vaken dröm i takt till att drogen avtar.

Benen gör ont. Det smakar oljigt i munnen.

Dödsinsikten!

Den börjar dyka ner som en rovfågel igen, ständigt cirkulerande och oförutsägbar. Det får bara inte hända.

Den lille meckar jointen, också den ett hantverk. Fingrarna vandrar över rizlapapperet och i en slutlig rörelse slickar han på klisterremsan och sluter det vita runt det bruna. De andra röker först och jag drar djupa bloss när det är min tur.

Blundar. Lutar mig tillbaka. Singlar ner som i en oändlig brunn, har varit vaken länge. Motorljudet brummar oupphörligen.

Börjar måla med min fantasi. Haschet drar grova penseldrag och jag placerar mig själv i en skog. Där finns stora ekar och solljuset värmer, det är en bra skog.

Öppnar ögonen till hälften. Staden drar förbi som en svart skugga utanför sidorutan, alla färger har försvunnit. Vänder mig om och öppnar ögonen helt, färgen röd återvänder till verkligheten först.

«Varför tittar du så konstigt på mig?»

Det var tjejen vid sidan av mig i baksätet som pratade. Killarna skrattar.

«Han är helt väck», säger Vargen.

Jag tittar på honom istället. Det är något med hans fräknar som är läskigt, som att de bildar konstiga mönster om man tittar för länge. Han är lång, sätet är bakskjutet så långt det går och trycker mot mina ben.

Tjejen lutar sig fram mot förarsätet med pannan mot baksidan av nackstödet.

«Kör mig till kolonin, jag pallar inte haschet. Måste vila.»

Vargen ändrar färdriktning utan ett ord. Jag tittar på hennes bleka röda hår som stripigt faller ner över ansiktet. Jag ser inte men vet ändå att hon har hopknipna ögon och hopsnörpt mun där under. Ljus jeansjacka, urtvättad, small. Passar skinn och ben.

Nya Staden

Thalion lämnade historien om kidnappningen i det förflutna, fortfarande med motorljudet svagt mullrande i minnet. Han blev medveten om att han under hela tiden han dagdrömt legat och stirrat blint på den märkliga byggnad som dominerade utsikten från Nyx fönster.

Byggnaden var en vit konform krönt av en vit boll (där låg restaurangerna) och under fanns lägenheter utspända i två kvartsmåneformade vingar från torson. «Vakttornet» var byggnaden döpt till men befolkningen i Staden kallade förstås den kort och gott för «Ängelen».

Thalion slöt ögonen i soffan, mumlande något lösryckt om dagens skjutning.

När han somnat tog Nyx av sig hörlurarna och tittade ut genom sina fönster mot den minimalistiska men enorma «Ängelen» några kilometer bort. Hon öppnade, och havets avlägsna brus blandades med susandet från nattliga taxibilar, här ute i kvarteren som låg längst bort från förorterna där Mammon styrde.

Hennes lägenhet var också minimalistisk, i huvudsak bestående av vitt brutet av kaktusar. I hörnan stod koncentratet av hennes liv: studion. Mac, syntar, trummaskin, gitarr. De mångfärgade LED-dioderna dansade längs med reglagen och kastade sitt ljus över vita tangenter.

Nyx tog på sig lurarna igen. Stod i mörkret vid fönstret och skapade, lade till slingor, höjde, sänkte och ändrade i den mjuka elektroniska musiken. Försökte hitta rätt tema för dagen som varit, rätt känsla till nuet som dagen lett fram till.

Hon kunde inte gå och lägga sig, inte än. Först behövde hon hitta hem i musiken, hitta till känslan. Utan känslor hade hon bara ångest.

Nyx stod naken, blundade och kände efter. Vred upp det skeva psykedeliska, improviserade med ett positivt beat (vem vill inte vara glad?) men det stämde inte så hon pitchade ner och började köra en repetitiv mörk slinga som krängde metalliskt på hennes insida. Det kändes helt rätt. Fan.

Sju år tidigare: Miranda

«Isak, akta …»

Men det är för sent. Pojken lyckas på något sätt komma åt den röda skylten ovanpå disken med sin skärmkeps, och häver den rakt upp och bak när han kollar in glassen under glaset. Skylten («There’s always time for wine») glider längs hans rygg, och samtidigt som den slår i golvet släpper han greppet och vinglar till, stående på tårna. Han viftar ner en ask visitkort i fallet och sitter sedan på golvet medan de små vita arken regnar över honom.

De mörka sammetsögonen blänker som på en hundvalp och underläppen putar i ren och skär indignation. Miranda lyckas stoppa skrattet men känner hur leendet spridit sig över hela ansiktet.

«Hur går det vännen?» frågar hon några sekunder senare när hon hjälper honom att plocka upp korten.

«Mamma, där är glass!»

«Det menar du inte? Vill du kanske ha en glass? Vilken sort?»

«Gul, brun och röd!» svarar pojken gällt utan minsta betänketid.

Miranda reser sig upp längs de vitmålade plankorna och sätter tillbaka skylten bakom glassbehållarna.

«Ursäkta min sons nyfikenhet», ler hon åt den italienska expediten, en vitklädd flicka i tjugoårsåldern, jämnårig.

«Ingen fara, den står ändå lite dumt», svarar hon milt, «det var apelsin, choklad och jordgubb om jag hörde rätt?»

«Precis! Du kan femåringarnas koder.»

«En lär sig», säger hon och börjar skopa glass i en vit bägare. Solen strilar in från havspromenaden utanför och pallarna kring bänkskivorna runt det lilla rummet står tomma, alla kunder sitter på uteserveringen.

«Här! Vilken söt pojke. Är han din?»

«Tack. Ja, jag var väldigt ung men det är det bästa jag gjort!» Miranda tar glassen och knäpper med klockan som bekräftar betalningen med en signal. «Kom nu din marodör så sätter vi oss i solen!»

Där ute sitter redan Mohammed i en vit plaststol under en regnbågsfärgad parasoll. Han ler kisande med sitt smala ansikte och krafsar sig i skäggstubben när han får syn på dem. Någonting med hans gängliga hållning får Miranda att tappa sitt leende.

«Vilken glass abri!» säger han till Isak, och tittar sedan upp mot Miranda. «Men det tog tid?»

«Isak råkade välta ner en hög med kort, vi plockade upp dom.»

«Det kan väl tjejen där inne göra, sånt behöver inte min son göra», svarar han rappt med hårdare brytning.

«Han ville hjälpa till.»

Mohammed vänder sig ner mot Isak. «Ville du inte att flickan där inne skulle städa själv egentligen?»

«Jo, pappa», svarar pojken, förlorad i sina egna smaklökar bakom glassen.

Miranda suckar. Klart han svarar jakande på den tonen din fjant.

Mohammed griper tag i skärmen på Isaks svarta keps, lyfter den och tittar pojken rakt ned i ögonen. «En dag kommer du att bestämma, du kommer att vara din egen herre. Hög position, som pappa.»

Isak nickar svagt och slickar snabbt en gång på glassen, som en ödla tar en fluga. Miranda ler igen.

En avslutad glass senare följer Miranda Isaks plaskande rörelser när han badar tillsammans med de andra barnen i det grunda vattnet precis nedanför träavsatsen. Himlen är klarblå men havet har antagit en blyaktig nyans och speglar de vita molnen. Hundratals semesterfirare täcker avsatsen med lika många bjärt färgade handdukar.

Miranda ryser. Havet ser ovanligt grått ut. Och himlen är för skarp. Hettan för het. Inte naturligt.

«M», börjar hon. Han vänder sin spänstiga muskulösa kropp mot henne men tar inte av sig solglasögonen. Hon skymtar de smala vita strimmorna på hans ljusbruna hud längs underarmarna och drar handduken tätare omkring sig.

«Det där med Mammon, jag gillar inte hur det låter.»

Mohammed ler vitt och brett. «Det spelar ingen roll. Någonting rör på sig där inne och jag tror det är mycket mäktigt. Det är nu det gäller.»

Han tar av sig glasögonen och kisar mot henne. «Vi kan bli rika. Det är bara ett enkelt byte och sker direkt under Mammon själv.»

«Men vi behöver inte härja i förorten, vi fastnade ju aldrig där inne. Vi är ju för fan här ute i solen.» Leendet försvinner ur Mohammeds ögon, hon hade haft alldeles för mycket attityd i tonläget.

«Lilla vännen», svarar han, «det är i förorten de stora pengarna finns. Snart kan vi köpa en av de här jävla fiskehoddorna och lämna tvårummaren. Och du fattar inte vad den där Mammon är, alltså du skulle bara höra vad dom säger om honom där inne.»

Jag hör vad de säger om honom här ute med. Och jag har sett militärerna vid gränsen, Partiet är inte att leka med heller.

«M, nästa gång kanske det inte bara är en kniv du ska värja dig mot.» Eller hur du nu egentligen fick dom där suicide-ärren.

Mohammed höjer underarmarna. «Det var bara en fitta, han kom inte ens igenom musklerna!»

Några badgäster vrider sig omärkligt åt deras håll och Miranda sjunker ihop. «Ok, men den här Mammon ger mig fucking kalla kårar. Få det bara överstökat, kokain åt eliten och alla blir glada. Håll koll på Isak!»

Hon lägger sig ner på det varma träet och blundar. Måsar och barn skriker. Miranda kan med lätthet urskilja Isaks extatiska utrop från de andra barnens där de plaskar precis utanför den smala remsan strand mot havet.

Tänk att ens mest underbara minnen ibland faktiskt händer precis här och nu. Tack Gud.

Tillbaka till Nyx lägenhet

Med sänkt huvud och luggen hängande svajade Nyx sakta fram och tillbaka med vänster hand hypnotiskt vridande på volymerna för att hålla sig kvar i den känsla som var rätt, det var bara där hon kände sig verklig oavsett hur ont det gjorde.

Plötsligt skar ett skrik genom det dunsande mjuka mörkret: Nyx såg för sin inre syn en slags människoapa, till hälften människa, som trillat ner från ett savannträd och låg med ena benet i en skev vinkel och utstötte ren oskuldsfull förfäran. Apan hade blå ögon och rödbrun päls som stack ut i ett litet skägg och på något vis gjorde den plågsamt mänsklig.

Innan Nyx hann se om dess artfränder tog risken att klättra ner nu när apan med sitt skrik väckt savannens urtidsrovdjur drogs hon ur transen och spärrade upp ögonen: det var Thalion som lät så uppgiven, så oerhört besegrad. Så ren.

«Fuck!» sade han sedan från soffan. «Den mardrömmen var inte nådig. Fucking gäddor, de hör hemma i djuphavsgravarna där Gud stoppat ner allt skit han inte står ut med att titta på.»

Nyx skrattade. Kontrasten mellan det gutturala gnällandet och det blixtsnabba vitsandet fick henne att glömma den mörka slingan som fortfarande gick omkring i rummet som en osalig ande även sedan hon slitit av sig hörlurarna. Han hade alltid något oväntat redo som förbluffade dem han mötte, någon finurlighet som knuffade det existentiella oket litet ur balans.

«Var det brunnen igen?» frågade hon med sitt «mamma»-tonfall.

«Ja, och de fyra satans gäddorna. Men jag lyckas alltid fly innan de tar mig. Fly hit …» Hans mun vreds i en ångestgrimas när insikten om vilken värld han var i slog honom.

Ur askan i elden, tänkte Nyx. Hennes hjärta knep till.

«Men här, just här, är allting bra. Med dig. Men där ute, alla är ute efter oss. Alla … Mammon. Partiet.»

Rösten lät pojkaktig och han sänkte blicken i tystnad men fortsatte lågt, nästan morrande: «… Men vi ska ta dom jävla svinen. Som idag. Fyra mindre. Bra! Till slut når vi Mammon.»

«Fan!» skrek han plötsligt och slog näven i den mjuka soffan. «Fan!»

«Släpp ut det bara», sade Nyx.

Och han började gråta. Hulkande och stötande.

Hon satte sig vid sidan av honom i soffan och kramades. Han slutade gråta nästan omedelbart. Nyx höll kvar honom tätt intill och kände hans värme.

Det känns som jag alltid har känt dig. Dina sorgsna ögon. Din naiva tro. Du är en frisk fläkt.

Hans hand klättrade upp, råkade snudda vid hennes bröst. Återvände för att greppa det.

Bra. Fortsätt drömma darling.

Tio år tidigare (två dagar innan, torsdag)

Dessa vita vita väggar igen. Samma sprickor, samma medicinlukt. Samma meningslösa Kandinskytavlor, bara obegripliga vinklar och färgkladd. Klackande steg hörs som vanligt från den låsta korridoren, och suckar stiger och sjunker inne i väntrummet. Det råder väntan i beroendecentrums salar.

Hoppas det är en ny läkare den här gången eller någon lättmanipulerad.

Zopiklon brukar vara lätt att få, de fattar inte hur kul den där «svaga» insomningstabletten är om man låter bli att just sova. Allting hänger på två Zopiklon i en sån där liten vit papperspåse. En kemisk glömska till kvällen, och så ska jag sluta med allt skit igen imorgon.

Hoppar till!

De andra bara vänder blicken mot porten.

Den där jävla ringsignalen, hur lyckas någon komponera en så dödligt steril ringsignal?

En vitklädd kommer och öppnar. Den där vitklädda, blondinen. Hon ser ut som en ängel i kontrast till det trasiga klientelet i väntrummet. Rosiga kinder och gratis leenden.

Det är polisen. Två poliser med en kvinna, hon kanske i 30-årsåldern. Jag sjunker ner igen och andas ut, poliser ger inte förtur i kön. Kvinnan är missbrukare, det syns direkt. De där ögonen och lätt hånfulla leendet. Förmodligen kriminell missbrukare, hånfullheten når ända upp till hennes blick. Och typ borderline, det är någonting med den där skeva munnen. Hon sätter sig framför mig. Poliserna går igen, det är bara en vanlig drograttfylla och prover ska tas. Kvinnan ler, verkar redan har glömt sin situation. Ytterligare ett sandkorn på toppen av hennes livsdyn av brott, en prick och en ny siffra hos fogden. Körkortet är garanterat redan indraget.

«Hej», säger hon och puffar undan en röd hårlock med höger handrygg.

Jag gillar rött hår. Och fräknar. Hon granskar mig med iskalla ögon. Sex.

«Har du suttit här länge?» frågar hon med ett tonläge justerat till sitt leende.

«Ja det går inte undan här, alltså du skulle veta en gång …»

Meningslöst prat. Vi byter nummer när det blir min tur, jag ska ringa henne senare.

Hon sitter inte kvar när jag kommer ut från psykiatrikern. Det blev inga Zopiklon, jag råkade ut för en ovanligt skärpt ung ST-läkare. Tjejer är svårast att manipulera, de märker liksom att man är ute efter något. Belöningscentrum i hjärnan lägger in en ny rutt. Inga Zopiklon men kanske sex.

Promenaden vid havet

«Vi fick slut på printmassa, så det räckte inte till två ljuddämpare. Vill du ha lite tjack som kompensation? Det är kristaller.»

Thalion rycktes ur sitt dova dagdrömmande och tittade på det ljusgröna vadderade kuvert som den smale rakade figuren vid sidan av honom räckte fram.

Ditt jävla svin, tänkte han, men svarade: «Nej», kort och gott. Han tog kuvertet som innehöll de nya pistolerna, kodade av Nyx och printade direkt från Darknet av nassarna.

«Ok», svarade nazisten, «det är ju egentligen niggerföda, och vi säljer faktiskt mest till dom, faktiskt!» Han dinglade med sina vitsnörade Dr. Martens nerför träbryggan.

Jävla sprattelgubbe. Ni borde vara nedtryckta bland gäddorna i gravarna. Tillsammans med era vidriga kisande ansikten, bomberjackor och sönderslitna barnaår.

«Jag skiter fullständigt i vilket», sade Thalion, «jag går nu. Sitt kvar ett tag. Coinsen är inne.»

Thalion reste sig, fick