Eldfängt byte

By Inga Thelander

Året är 1953 och det är jubileumssommar i Stockholm. Monika Lundberg sitter i taxin på väg till en lägenhet för att träffa sin fästman Win, som har bett henne komma hem till hans vän Per Sundberg. Monika har svårt att hitta, men när hon väl kommit rätt ser hon varken till Win eller Per någonstans. Hon får en obehaglig känsla i kroppen och det känns som att någonting inte riktigt står rätt till. Till hennes stora förvåning står dörren till Pers lägenhet öppen, så hon går in. Där inne möts hon av en fruktansvärd syn - Per Sundberg sittandes på sin stol, strypt och livlös. Runt halsen bär han den sjal som Monika gett Win i present.

Till följd av detta gåtfulla mord drar en förvirrande karusell av gåtor och lögner igång och ingen tycks riktigt kunna lita på någon. Vad var det egentligen som hände den där sommarkvällen i Stockholm?

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 14, 2020
• ISBN: 9788726694284

Book preview

författaren.

Första kapitlet

— Det är ett helsike att försöka forcera Stureplan vid biodags, damen, sade chauffören tålmodigt men bestämt, och mot rött ljus kör jag inte, så det blir att ge sig till tåls.

Jag skrattade tvunget och det kröp inom mig av nervositet. Jag hade arbetat över ända till nu. Ögonen sved och bakom dem uppåt huvudet strömmade små ilningar av enerverande värk. Jag kände mig verkligen inte alls i form för att se på våningar.

— Det är porten det rör sig om, sade jag hastigt ursäktande. Jag har ingen nyckel.

— Sånt ordnar sig alltid, tröstade chauffören.

Just då slog det om till grönt ljus. Vi sniglade uppför Kungsgatan.

Luften var kvalmig och svarta moln hängde dräktigt tunga ovanför Kungstornen. Det såg ut att bli åska när som helst. Jag lutade mig mot ryggstödet och slöt ögonen. Om jag bara slapp se folkträngseln, kändes det bättre. Om jag kunde koppla av för några ögonblick bara. Vad var det nu Win hade sagt, när han ringt vid lunchdags? Jag drog fingrarna över min värkande panna och ansträngde mig att klara tankarna. »Vi träffas vid nio», hade han sagt, »men helst inte senare. Jag ska passa dig hos Pelle. Vi äter middag tillsammans.» Om jag nu kom senare, stod han naturligtvis i något fönster redo att springa ner för att öppna. Jag behövde inte hetsa upp mig. Men — hade han sagt fyrtio eller sjuttio? I vanliga fall skulle jag ha hört efter bättre, fast i dag hade jag inte hunnit. Chefer som skall ut på »viktiga» resor har en otrolig förmåga att pressa orken ur folk före.

Han hade nog sagt sjuttio, när jag tänkte efter närmare. Jag ville inte ge motorder till chauffören.

— Kör sakta förbi fyrtio, sade jag i stället med tanke på att se någon skymt av Win där, ifall det nu var rätt nummer.

— Okay, damen, sade chauffören godmodigt och ökade farten när vi kommit in på Sveavägen. Klockan är åtta och femtiosex så vi kirrar det nog. En annan har precisionsur. Det måste man ha i det här jobbet. Har damen kanske tagit miste på nummer?

— Neej, sade jag svagt.

Han tyckte säkert att jag var virrig ändå.

Han vek in på gatan och började se på husnumren. Utanför fyrtio stannade han en sekund. Ingen Win. Jag öppnade dörren, böjde mig fram och tittade. En dam kom ut, kastade en blick på bilen, som om hon ämnat fråga om den var ledig, och fortsatte sedan hastigt bortåt gatan. Hon verkade uppretad och drog på sig sina handskar med ilskna små ryck. För övrigt syntes gatan slö, folktom och grå. Ingen rolig gata, tänkte jag trött konstaterande medan vi körde vidare fram till sjuttio.

— Åtta och femtioåtta, sade chauffören triumferande och knackade på sitt armbandsur. Nu hann damen till sin bjudning i alla fall. I tid. Tre och nittio vart det.

— Det är inte fråga om nån bjudning, sade jag småretligt och plockade fram en femma. Jag skulle byta våning. Tack, det är jämnt.

Jag hoppade ur bilen och skyndade genom porten. Redan exteriören borde ha sagt mig, att jag hamnat i fel hus. »Moderniserat», hade Win nämnt, men det här huset var hypermodernt. Namnskyltarna upptog heller ingen Sundberg.

De första regndropparna föll, när jag kom ut på gatan igen. Jag nästan sprang ner mot fyrtio, men innan jag hunnit halvvägs var ösregnet över mig. Jag ställde mig i en port för att låta den värsta skuren gå över. Jag stod där en lång stund. Varför hade jag inte låtit chauffören vänta därborta? Att bli efterklok gjorde inte saken bättre. Att stå kvar där tjänade heller ingenting till. Himlen var mörk som en sotig lampkupa. Det skulle säkert komma att regna i timmar. Jag gav mig i väg med hatten under dräktjackan.

Utanför fyrtio syntes inte ett liv.

Jag gick ut på trottoarkanten och tittade uppåt. Ingen Win visade sig i något fönster; ingen människa syntes över huvud taget någonstans. Jag klev bakåt med en otålig rörelse och stötte ikull en cykel. Den ramlade bullrigt. Pakethållaren rev upp en maska på min strumpa. Jag svor högt och tittade på klockan. Hon var nästan halv tio.

Rådvill tryckte jag mig in emot porten och väntade. Regnet öste ner med förnyad styrka. Plötsligt varseblev jag att det lyste på andra sidan gatan. Ett kaféfönster. Jag sprang dit och lyckades få låna telefonen, fast man just var i färd med att slå igen för kvällen. Jag ryckte till mig en katalog och bläddrade febrilt genom S-raden. Sundberg, Per, journalist. Fyrtio var det. Jag slog numret, lät svarstonen ljuda minst ett halvt dussin gånger utan att få svar, innan jag slängde på luren. Kanhända satt de i ett annat rum och hade radion på. Eller — var inte Win där? Jag slog hans nummer. Nej. Inget svar.

Jag retade upp mig på Win. Varför iddes han inte titta ut? Han visste, att jag haft svårt att passa tiden. Han borde veta hurudant vädret var. Han borde rent av ha stått i porten och väntat. Han borde …

Jag betraktade vredgat den obevekligt låsta porten på andra sidan. En hög, gammalmodig port, en port, som med all säkerhet inte hade patentlås. Till sådana brukade en hel del andra nycklar passa. Jag hade flera nycklar.

Jag rusade åter över gatan, grävande i väskan. Den tredje nyckeln passade. Jag klev in; porten for gnisslande igen bakom mig.

Jag stod i kolsvart mörker, men en ytterst svag ljusning ett gott stycke framför mig antydde att jag var i ett långt valv, utmynnande i en gård, som tydligen var omgiven av upplysta fönster. Jag trevade efter lyset. Först på vänstra sidan där det borde vara. Sedan på den högra. Jag ställde mig på tå och lät handen glida längs väggen, närmare och närmare yttersidan. Ingenstädes fanns den lilla upphöjning, som tydde på ljusknapp. Men där … jag kom emot något till slut.

Jag trevade med handen. Hade väggen en utbuktning? Mina fingrar nådde något … något mjukt … något varmt … ett ansikte … en människa. Någon stod där alldeles bredvid mig, dödstyst och utan att göra en rörelse.

Jag vet inte om jag gav något ljud ifrån mig.

Jag vet bara att jag sprang, sprang som för livet mot det som måste vara gården. Jag kände mig som i den mardröm jag har någon gång, där jag springer och springer utan att komma någonvart. De där meterna till gården syntes oändliga, och hela tiden tyckte jag, att någon var efter mig. Mina klackars ekande mot stengolvet gav ett otäckt genljud i portvalvet. Innan jag nådde dörren mot gården, undrade jag om hjärtat skulle hoppa ur mig på samma sätt som äppelklyftan ur Snövit. Det var som om en enda hostning — en enda flämtning skulle ha kommit det att flyga ut.

Dörren till gården … måtte den inte vara låst … måtte den inte! Den var inte låst. Den for upp under min framsträckta hand. Jag stängde den med en smäll. Sedan lutade jag mig flåsande mot den, halvt framåtböjd.

Jag vet inte hur länge jag stod där, innan den värsta skräcken hade gått över. Jag vet bara, att ingen kunde ha fått in mig genom porten igen. Ingen utom …

Var fanns Win?

Varför hade han inte väntat på mig? Var det verkligen möjligt, att han satt där med Sundberg och pokulerade, bälgade i sig en massa groggar och pratade smörja? Inte otänkbart. Jäkla karlar. Jäkla Win! Och den skulle man gifta sig med. En karl, som lät sin fästmö springa omkring i ösregn med sina nya hatt och bli skrämd från vettet av okända personer, som tryckte i mörka portar … Självömkan drog som en ljum sky över min ilska och fruktan.

Jag sträckte på mig och lutade huvudet mot dörren, medan jag livligt föreställde mig den uppgörelse jag ämnade ha med Win vid senare tillfälle. Stram och reserverad skulle jag vara. Jag skulle betacka mig för honom i fortsättningen, både för honom och den där supbrodern däruppe. Jag skulle …

Min bistra monolog avbröts abrupt genom att en förändring inträffade. Porten lystes upp. Ljuset trängde ut genom de smala fönstren på sidorna om gårdsdörren. Långsamt böjde jag mig åt sidan och kikade. Porten var tom.

Vad skulle jag nu göra? Helt enkelt gå hem? Tala med Win i morgon? Eller … det bästa vore att ta dem på bar gärning i deras groggstinna gemytlighet.

Jag satte på mig hatten ordentligt och öppnade dörren för att gå in, när jag varseblev att huset hade en uppgång från var sida av valvet. Jag tvekade.

Det var då jag hörde stegen; försiktigt trippande steg från vänstra uppgången. Jag drog mig skyndsamt tillbaka och väntade, anande att den som kom inte önskade möta någon. Strax därefter kom en flicka ut genom svängdörren, en mörk flicka i senapsgul dräkt och hästsvansfrisyr. Hon verkade förgråten och såg sig skyggt omkring, innan hon på tå sprang ut på gatan. Vad hade hon att vara rädd för? Hon hade påmint mig om ett vaksamt rådjur i en skogsdunge; ett rådjur som noga betraktar omgivningarna innan det ger sig ut på kalmarken.

Min tanke var flyktig. Jag var alltför upptagen av mina egna problem för att ha något till övers för hennes eventuella tråkigheter. Jag gick in i vänstra uppgången. Innan jag äntrade trapporna tryckte jag flera gånger eftertryckligt på ljusknappen för att slippa nytt mörker.

Tre trappor upp bodde han. Jag ringde flera gånger utan att någon öppnade.

Ååå! Jag bet mig ilsket i läppen och tog hastigt i dörrhandtaget för att skaka det. På något sätt måste jag ha utlopp. Men — inte ens den tillfredsställelsen kunde jag få. Dörren gick upp. Motståndslöst lät den sig öppnas, och skumrasket innanför tröskeln kom emot mig som ett tandlöst hångrin. Jag tänkte inte. Oinbjuden klev jag på, långsamt slutande dörren bakom mig. Jag var hungrig, arg och besviken.

Några sekunder stod jag stilla för att orientera mig och låta ögonen vänja sig vid halvskymningen. Jag hade hamnat i en liten tambur. Framför mig var en dubbeldörr med glasrutor, som stod halvöppen. Också till höger om mig fanns en halvöppen dörr. Inte ett ljud hördes någonstans. Jag tyckte, att man kunde vänta sig vad som helst av Win och hans vänner. Just då fann jag inte det minsta besynnerligt i att ytterdörren var olåst och våningen till synes tom.

— Win, sade jag dämpat.

Min röst lät dov.

Inget svar.

— Herr Sundberg, sade jag litet högre.

Fortfarande tyst. Otäckt bidande tyst. Var han verkligen inte hemma? Skulle han ha gått ut och lämnat dörren upphakad?

Jag tittade mig omkring. Till vänster om mig skymtade jag en kapphylla. Jag tog ett steg emot den och grep tag i kläderna. En … två överrockar. Deras tyg kändes strävt värmande under mina ivriga fingrar. Win hade bara en sommarrock. Mina fingrar trevade vidare. Längst inne fanns ännu en rock av ett glatt, slätt material, för regnbruk förmodligen. Han måste vara hemma. Han måste finnas någonstans därinne i mörkret.

Vad skulle han tro?

Plötsligt började jag tänka. Vad hade jag gjort? Trängt mig in i en främmande våning. Det var som om tystnaden omkring mig blivit full av ekon från barndomstidens tjat i beteendefrågor: »Nå, nå! Vad har du nu för dig? Fina små flickor gör inte så.» Förtörnade röster i varierande tonlägen. Usch!

Jag skruvade oroligt på mig och tog ett par steg bakåt mot ytterdörren, redo att försvinna. Ilskan hade runnit av mig. Nu var jag enbart skamsen. Mitt uppträdande här var faktiskt inte riktigt comme il faut.

Jag hejdade mig på tröskeln och drog långsamt tillbaka handen, som redan varit i färd med att öppna dörren.

Nej, något stämde inte. Något — jag visste inte vad — var inte som det skulle. Ingen normal människa går ut på kvällen och hakar upp dörren. Och Sundberg var, åtminstone efter vad jag visste, trevligt normal (eftersom graderna av normaltillstånd ju lär kunna diskuteras). Jag måste i alla fall titta efter därinne. Kvällens övriga händelser nere i porten stärkte mina misstankar.

Beslutsamt gick jag fram emot glasdörren och in i rummet. Det såg stort ut. Otydliga konturer av möbler avtecknade sig i skenet av gatljuset. En lampskärm syntes svagt mot en ljus vägg. Jag klev resolut fram och tände en bordslampa, placerad på — jag tittade efter — ett skrivbord.

Sedan satte jag handen hårt för munnen, hindrande skriket att komma fram.

Han — Per Sundberg — stirrade på mig, där han satt bakom sitt skrivbord. Jag kände mig som en inbrottstjuv tagen på bar gärning.

Det var första reaktionen. Därefter såg jag mer.

Jag bet mig i knogen och ryggade tillbaka.

Hans kropp var livlös och hans ansikte blåaktigt. Ögonen fisklikt stela. Han var kvävd. Kring hans hals satt den vinröda, mönstrade halsduk, som jag givit Win i julklapp. »Helsiden, tjock, stark kvalitet, damen.»

Skyltdocka, tänkte jag hysteriskt. Han sitter som en skyltdocka i ett butiksfönster. Ögonen lyste glasartat i det klara lampskenet. Jag tyckte mig se en reflex av liv i den döda blicken och lade baksidan av handen mot hans panna. Den var kall. Jag kände efter på hans arm under kavajärmen. Armen var ännu varm. Halsduken satt bunden i en stadig knut på baksidan av hans hals. Förtvivlat försökte jag utan resultat att lösa upp den. Framför honom låg en stor papperssax. Med risk att såra honom på halsen bände jag ner saxen och klippte. Det var omöjligt. Jag stack saxen bit för bit i de tjocka sidenlagren och klippte ett stycke i taget. Det gick bättre. En stund senare stod jag där med resterna i handen. Händerna var fuktiga. Svettpärlor sipprade fram i pannan.

Jag kände på hans puls. Inget liv. Meningslöst försök. Och dessutom … dessutom hade jag kanske förstört viktiga ledtrådar för polisen.

Polisen. Man borde ringa till den. Jag såg efter telefonen. Den stod till vänster om honom på ett litet bord. Men — jag vände bort huvudet — hans hand dinglade ovanför luren med svagt krökta fingrar. Bara ett par centimeter ovanför. Jag kunde inte förmå mig till att föra min hand under hans och gripa efter luren.

På något sätt tyckte jag mig ha fått nog. Tårarna brände under ögonlocken. Jag famlade efter stöd, måste få någonstans att sitta. Framför den döde på andra sidan skrivbordet stod en fåtölj. Jag sjönk ner i den med ansiktet mot karmen.

Wins halsduk … Hade Win … Var fanns Win?

Jag grep darrande efter halsduksresterna och pressade ner dem i väskan. Hade Win råkat i gräl med Sundberg? Och i så fall varför? Modlösheten grep mig ånyo. Jag böjde mig snyftande mot stolskarmen.

— Hm! Hm!

Harklingen var försynt, men den kom mig att spritta till, flyga högt i fåtöljen.

Halvvägs inne i rummet stod en gammal man, en underlig varelse i blommig nattrock och med en röd kalott på hjässan.

Stumt betraktade jag honom och kröp tillbaka i fåtöljen med uppspärrade ögon. Han såg inte fullt normal ut.

Han gav mig en flyktig blick och gick sedan fram till den döde, som han noggrant betraktade. Därefter nickade han långsamt och begrundande flera gånger.

— Sundberg fick en hastig död, sade han och vände sig emot mig.

Hans röst var förvånansvärt djup och välklingande.

Yttrandet föreföll mig alltför makabert. Jag kände mig illa berörd. Så kom jag att tänka på, att han ju inte visste, att den döde blivit mördad. Han kanske inte hade lagt märke till märkena på halsen.

— Han … har … har … blivit mördad, pressade jag fram.

Men denne märkvärdige person reagerade inte som jag väntat. Ur fickan på sin blommiga nattrock tog han fram en liten ask, som han långsamt öppnade.

Han snusade.

Nu var jag säker på att han var galen. Jag fick en känsla av panik och såg vilt omkring mig för att se vart jag kunde ta vägen. Bakom mig fanns en dörr, tydligen till ett annat rum. Den galne blockerade utvägen till tamburen.

Han nickade åter flera gånger och såg allvarligt på mig.

— Ni tror att jag är tokig.

— Varf … nne …

— Det tror många, fastslog han lugnt.

— Jaså, var det enda jag lyckades pressa fram.

— Kära barn, sade han och klappade mig lätt på handen, om ni hade levt lika länge som jag och sett så många människor dö, skulle ni inte ta det så hårt. Alla dör vi på olika sätt. Han knäppte hårt igen locket på sin dosa och lade den tillbaka i fickan. Jaha, min vän, man måste vara fatalist för att kunna leva. Sundberg är död — och vi kan ingenting göra åt det. Eller hur?

Jag tog fram en näsduk och snöt mig. Trots allt kanske han inte var tokig. Från sin synpunkt sett hade han rätt. Vad kunde han göra åt det? Men han var inte förlovad med Win, och Win kanske var inblandad. Han måste vara det. Halsduken var bevis nog.

— Polisen borde … sade jag svagt.

— Jag ska ordna det. Jag har lägenheten härbredvid. Jag ska ringa. Sitt bara här i lugn och ro så kommer jag strax tillbaka.

I lugn och ro! Vad hade jag att säga polisen? Vad skulle jag lura i dem? Jag kunde inte tänka klart. Jag var dödstrött på det där speciellt otäcka sättet, när man varken kan sova eller vara i vila. När kroppen är en del och huvudet en virrigt surrande massa. Om bara Win hade varit där! Om han suttit bredvid mig och sagt: »Jag har gjort det, och hur ska vi nu klara upp det?» Eller … gode Gud, måtte det vara så: »Jag har inte gjort det och det gäller att få polisen att tro det.»

Jag huttrade till där jag satt och drog händerna över ansiktet. Känslan