Maimonides

By Karl Eidem and Jale Poljarevius

När en stor svensk myndighet utsätts för ett förlamande cyberangrepp är frågorna fler än svaren. Vem ligger bakom detta? Och varför? Under ledning av terroristexperten Hannah Kaufman sätter Säpo ihop en grupp som får i uppgift att utreda händelsen. Förutom ödeläggelsen bland Migrationsverkets register har angriparna dessutom lämnat en diskret ledtråd i form av en kodremsa med ordet "Maimonides", vilket visar sig vara namnet på en judisk filosof från 1100-talet. Är det ett vilseledande trick eller ett meningsbärande spår? Tillsammans med gruppens IT-experter ger sig Hannah ut på en jakt efter de hackers som åsamkat skadan. Det mesta tyder på att en fientligt sinnad stat står bakom brottet. När ytterligare ett angrepp sker hårdnar tonen från regeringen och de styrande. De måste hitta förövarna innan Sverige lamslås fullständigt ...Maimonides är den femte delen i succéserien om polisen Hannah Kaufman.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 18, 2023
• ISBN: 9788728558270

Book preview

Karl Eidem

Jale Poljarevius

Maimonides

SAGA Egmont

Maimonides

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2023 och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728558270

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

DEL 1. ANFALLET

Inledning. Anfallet mot Migrationsverkets huvudkontor i Norrköping.

24 september, 2022 [Två dagar tidigare]

Efter lunch, runt två på eftermiddagen, stod Migrationsverkets IT-chef Magnus Johansson vid fönstret i sitt rum och blickade ut över Norrköping och den ruggiga vinden som ven genom träden och skakade löven. Johansson drog försiktigt handen genom sin lugg. Det var tidig höst, september, och han undrade hur det egentligen kändes när ett fartyg förliste. Hur det märktes först, och av vem? Vem larmade i sin tur kaptenen på kommandobryggan? Magnus tänkte på Titanic.

Associationen till den stora båten som till slut sjönk till havets botten var absolut inte slumpmässig. Tio personer hade redan hört av sig till IT-support inom lika många minuter, alla med exakt samma problem. Något var fel. Deras datorskärmar hade plötsligt börjat flimra och sedan stängts ned. Skärmarna reagerade överhuvudtaget inte på knapptryckningar.

De var stendöda. Var Migrationsverket på väg till havets botten?

Magnus Johansson började med att kolla strömförsörjningen till byggnaden, samtidigt som han aktiverade medarbetarna på den fyra personer starka IT-avdelningen. Alle man på däck! Det var dock inga problem med elen, kunde han snabbt konstatera. Alla lampor i huset lyste trotsigt. Ventilationssystemet arbetade oförtrutet vidare, ett svagt susande hördes för den som verkligen lade örat till. Kylen i matrummet bevarade mjölken till kaffet kall.

Medan IT-teamet arbetade sig igenom checklistan för datorstrul fortsatte telefonerna på avdelningen att ringa i allt aggressivare ton. Vad som börjat som en liten vindpust ute på Östgötaslätten artade sig alltmer till en tornado, en fullskalig storm på den i övrigt ganska fridfulla myndigheten. Hade någon fiberkabel under jord kanske gått av? Och vad hade Telia, verkets leverantör av digitala tjänster, att säga om saken? Var övriga Norrköping också drabbat? Hade ett träd kanske blåst ner? Hade en grävskopa råkat gå för djupt?

Telia sa dessvärre ingenting alls om saken, utan teg, för de visste ingenting, trots ivriga påringningar. Ingen visste något. Snart låg samtliga datorer på myndigheten nere och, vad värre var, lokalkontoren ute i landet började också höra av sig till teamet med likartade problem: Boden, Borlänge, Botkyrka med flera, överallt samma sak.

Datorerna slocknade och vägrade sedan att vakna.

Migrationsverkets huvudkontor låg alltså i Norrköping, en konsekvens av den berömda utlokaliseringen av myndigheter i landet av geografiska rättviseskäl. Att filialerna ute i Sverige också hade IT-problem tydde på att det inte var fråga om en avklippt kabel i Norrköping, utan att det var betydligt värre än så. Att problemen inte ens var lösbara för en så kompetent IT-chef som Magnus Johansson, som nu arbetade i uppkavlade skjortärmar och knappt hade tid att ens stryka bak luggen längre, var dåliga nyheter.

Dessutom hade någon eller några medarbetare haft den dåliga smaken att ringa till Aftonbladet, så att journalister började ringa och ställa frågor, som i nuläget inte gick att besvara. Myndighetens generaldirektör Mikael Ribbe befann sig till exempel på en tjänsteresa i Bryssel när en kvällstidningsreporter fick tag i honom.

Vad har du att säga om saken, Mikael?

Om vad? frågade Ribbe. Vem är du?

Om cyberattacken mot Migrationsverket förstås. För det måste väl vara en sådan? Det verkar vara den mest rimliga förklaringen. Kan jag få en kommentar från generaldirektören?

Jag har ingen aning, sa Ribbe och tryckte irriterat bort henne. Jag vet inte ens vad du pratar om.

Varefter han boardade sitt flyg tillbaka till Sverige och Arlanda, samtidigt som han ringde till Magnus Johansson hemma i Norrköping för att ta reda på vad som hänt. Det blev en lång dag för Magnus och hans medarbetare på IT-avdelningen. De anställda som inte tog till papper och penna, gick hem tidigt för dagen. De lämnade byggnaden och gick och gymmade, eller hämtade barnen på dagis. Det gick inte att jobba utan dator. All information fanns där, alla processverktyg också, all ordbehandling. All ärendehantering, alla protokoll. Detsamma skedde i Skellefteå, Falun och Varberg. Händelsen var rikstäckande.

Skymningen föll tungt, men lamporna fortsatte att lysa på femte våningen i Norrköping.

Inte förrän nästa dag var systemet uppe igen. Backup servrarna hade aktiverats och gradvis gick arbetet tillbaka till den vanliga lunken. Likt en kapten på sin skuta var Ribbe tillbaka på sitt huvudkontor. Ledningsgruppen höll ett improviserat extramöte för att diskutera incidenten och vidta åtgärder.

Magnus Johansson, som inte fått lämna byggnaden på 36 timmar, var föredragande och fick svara på frågor.

Vi har gått igenom alla rutiner som vi har för felsökning, sa han när mötet gick mot sitt slut. Vi har kunnat utesluta alla de uppenbara felkällorna: strömfel, kabelsabotage, operatörstrul och så vidare. Allt detta är eliminerat.

Den mänskliga faktorn då? frågade HR-chefen. Det brukar vara den som spökar, enligt min erfarenhet.

Jag vet faktiskt inte vad det betyder i sammanhanget, sa Magnus och gnuggade sig i ögonen av trötthet. Han var alltid misstänksam när någon urskuldade sig med att referera till sin egen erfarenhet. Han hällde i sig mer kaffe. Att någon på vår avdelning gjort fel? Eller att någon råkat hälla en full vattenkanna över elcentralen, istället för i blomkrukan?

Han skämtade inte, och ingen skrattade heller. HR-chefen nickade förvirrat och instämmande.

Jag tror att Migrationsverket har utsatts för ett angrepp, sa Magnus. Ett jätteangrepp.

Kan du utveckla detta, Magnus? frågade generaldirektören nervöst. Det är stora ord.

Kanske. Jag kan inte så mycket om cyberterrorism, mer än att det förekommer allt oftare. Vanligen går angriparna först in i systemen och vilar där under en tid. Det kallas visst för trojanska hästar. Sedan aktiverar de sina virus inne i systemen och då är man helt lamslagen och kan bara stå och titta på. Den som attackeras blir paralyserad. Ungefär som skedde igår. Vi kunde intet göra.

Varför skulle detta ske? undrade kommunikationschefen, en före detta journalist med näsa för en bra story. Har du någon teori om saken?

Magnus ryckte på axlarna.

Jag vet inte mer än ni. Som jag ser det är det en attack mot samhället och infrastrukturen i Sverige…

Om det är en attack…, tillade någon runt bordet. Om…

Dessutom sitter vi på en mängd personuppgifter som jag antar skulle kunna vara intressanta för en fientligt sinnad makt, Ryssland, Kina eller så, fortsatte Magnus. Vi vet var de som har flytt finns, vi vet var de uppehåller sig…

Vänta nu! sa generaldirektören och manade till försiktighet. Du går händelserna i förväg nu, Magnus. Vi vet strängt taget ingenting.

Jag vet det. Jag har inga bevis om någonting. Jag behöver nog framför allt sova. Nästa steg är att göra en ordentlig analys av intrånget och försöka se vilka spår de har lämnat efter sig. Vad de har letat efter i våra system.

Vinden ven genom lövverket utanför fönstren.

Kan vi göra detta utan polisen? frågade Ribbe. Har vi själva den kompetensen?

Åh, det behöver du inte oroa dig för, sa IT-chefen. Jag har redan gjort en polisanmälan. Det står i mina instruktioner. Olovligt dataintrång av det grövre slaget. De är redan på väg. Ser ni inte blåljusen därute?

Vad menar du? sa Ribbe förvirrat och tittade liksom sina kollegor ut genom fönstren. Jag ser ingenting.

Förlåt, jag bara skojade, Micke. Jag vet inte när de kommer, bara att de är fullt informerade. Jag är bara trött.

Inget att skämta om, muttrade Ribbe för sig själv. Vi på Migrationsverket tar det inträffade på högsta allvar. Jag kommer att kalla till ett styrelsemöte i närtid.

Generaldirektör Ribbes kunskaper om statssponsrad cyberterror var minst sagt sporadiska. När ledningsmötet var över och IT-avdelningen hade skickats hem för att vila upp sig, kallade han till ett extrainsatt styrelsemöte påföljande dag. Därefter sköt han undan andra arbetsuppgifter och satte fart.

Först googlade han sig till lite grundläggande kunskaper om cyberattacker, samtidigt som han i en promemoria försökte förklara för styrelsen vad som hänt och framför allt vad som kanske hade hänt. Händelsen var, trots allt, inte utredd ännu. Den var anmäld till polisen, men inte utredd. Det mesta tydde på att någon eller några angripare hade utsatt deras myndighet för en riktad attack för att förstöra, studera och eventuellt införskaffa information.

Den statligt sponsrade cyberterrorismen hade ökat med tiden, föga förvånande, konstaterade Ribbe efter ett par timmars självstudier framför datorn. I takt med den accelererande digitaliseringen av alla samhällsfunktioner ökade förstås också sårbarheten. Så kallade hotaktörer, enligt Säpos årsbok 2021, gav sig på olika delar av infrastrukturen. År 2021 skedde till exempel det största, offentliga cyberintrånget någonsin i USA:s historia. Det gick till så att ett flertal federala myndigheter bevakades i mjukvaran under flera månader av osynliga gäster. Små trojanska hästar gick runt bland informationsmängderna. Medarbetare på myndigheterna hade ovetande laddat ner den falska mjukvaran, alternativ mottagit den, i samband med en rutinuppdatering. Det var inte riktigt klartlagt, eller åtminstone inte offentliggjort. Ribbe utgick ifrån att CIA, FBI och Department of Homeland Security visste mer om angreppen än de talade om för allmänheten. Han öppnade det digitala styrelsemötet och började berätta för deltagarna om vad som hade hänt under det senaste dygnet i Norrköping.

Hade något som liknade angreppet i USA hänt på Migrationsverket, undrade Ribbe högt och retoriskt, medan styrelsen lyssnade på hans utläggning. Hur hade viruset tagit sig in i systemen? Och, framför allt, vad hade de letat efter?

Att det var Ryssland som stod bakom intrången i USA tvivlade ingen längre på. Ryssarna själva brydde sig knappt om att förneka det. Andra länder som engagerade sig i liknande intrång utanför hemlandet var Kina, Iran, Israel och så vidare. Cyberkunniga grupperingar i dessa länder gick under namnet APT, en förkortning för Advanced Persistent Threat.

APT-grupperna antogs samarbeta med sina respektive underrättelsetjänster. I vissa fall var de liktydiga med underrättelsetjänsterna. Det var under alla omständigheter en ohelig allians, i vilken staterna tog in hjälp utifrån för att begå brott i andra länder. En modern och kompetent armé av digitala legosoldater gick relativt enkelt att rekrytera.

De bistod mer än gärna med sina tjänster.

Det var mycket att ta in för Ribbe, som inte hade någon naturlig ingång till alla dessa uppgifter. Frågetecknen staplade sig på hög. IT var något som bara skulle funka, enligt hans ledarskapsfilosofi. Det viktiga varmöten mellan människor, ansåg han. Det var på sätt och vis en nobel inställning. Människor var i slutändan viktigast. Det var svårt att argumentera emot detta.

Problemet var att oavsett Ribbes inställning till dessa saker var myndighetens sårbarhet enorm just på IT-sidan, vilket just hade bevisats.

Inga ledarskapsfloskler kunde råda bot på detta faktum.

Kapitel 1. Hannah Kaufman rekryteras.

26 september, 2022

Den kurdisk-iranska kvinnan Mahsa Amini föddes 1999 i Teheran och blev bara 22 år gammal. Hon dog under oklara omständigheter, efter att ha gripits av den iranska moralpolisen och förts till en fängelsecell för att misshandlas. Brutaliteten gjorde att hon hamnade i en koma som hon aldrig vaknade upp ifrån. Skälet till misshandeln var att hon hade burit sin slöja på felsätt.

Hannah Kaufman kände hur blodet kokade när hon läste om händelsen på sin iPad vid köksbordet i lägenheten i centrala Stockholm. Att Hannah själv var till hälften kurd, liksom Mahsa hade varit, ökade känslan av solidaritet med och sorgen över en död syster.

Vilka jävla svin! muttrade hon. Vilka sopor!

Vem då? undrade hennes man Emil, som just kommit ut i köket i sin oklädsamma, randiga Dressmann pyjamas. Vem pratar du om?

Om den iranska moralpolisen, svarade hon. Sopornas sopor.

Vill du ha mer kaffe, Hannah? frågade han. Det finns.

Hon sträckte fram den tomma koppen.

De jävla fegisarna, hon var helt försvarslös, en ensam kvinna. Gud vet vad hon fick stå ut med innan hon dog!

Mahsa Amini hade dödförklarats av polisen. De ansvariga hade försökt att lamt skylla på ett epileptiskt anfall. Ingen trodde på detta, utan för tillfället skakades Iran av kraftiga kravaller. Regimen hade stängt ner internet och arresterade studenter till höger och vänster. Läget var känsligt. Universitet stängdes ner. Landets president hade lovat att möta Mahsas familj och anhöriga. Mordet hade stuckit landet i brand. Våldet eskalerade hela tiden. Döda kroppar staplades på hög. Polis sköt skarpt rakt in i demonstrationsmassor. Det hela började likna ett uppror.

Hannah tömde kaffekoppen i ett svep.

Jag går och tränar nu, sa hon. Annars exploderar jag av ilska.

Hennes gym låg just runt hörnet, nere på Sankt Eriksgatan.

Gör det du! sa Emil en aning uppgivet. Men kom gärna tillbaka om du har tid!

Emil gillade att spela rollen som martyr, den självuppoffrande maken som alltid ställde upp, för att inte stå i vägen för sin skarpa hustru och hennes stigande stjärna inom poliskåren. Men martyrskapet var bara en pose, en förklädnad. Han var själv en framgångsrik och omtyckt anestesiläkare, som var mycket mån om sin egen karriär. För tillfället övervägde han det framtida karriärvärdet av att forska vid sidan av och sedan doktorera. Dörren till lägenheten smällde igen, en reflektion av Hannahs ilska, medan han tänkte på lockelsen i att någon gång bli överläkare. Överläkare. Han älskade det ordet. Det var som musik i hans öron.

Tio minuter senare stod Hannah Kaufman framför spegelväggen på gymmet och jobbade med vikterna och stängerna. Hon körde militärpress, frivändningar, squats och marklyft. Musiken dunkade i lokalen och hon kände hur hon gradvis lugnade ner sig. Mer normala tankar återvände. Förutom att brusa upp fanns det inte mycket hon kunde göra för Iran i nuläget. Hon hade sin familj, en man och en son, och hon hade sitt jobb som poliskommissarie i Stockholm. Hon kunde sköta sitt jobb och i bästa fall fånga in en och annan rövare och buse på hemmaplan. Vad gällde Iran kunde hon just nu bara följa händelserna och hålla sig informerad.

Och hoppas på ett regimskifte.

Efter passet promenerade hon utmattad hemåt via en juicebar på hörnet, där hon köpte en färskpressad dryck som innehöll ett halvt trädgårdsland: rödbetor, morot, broccoli med mera. Hon hoppades att det var nyttigt, för det var verkligen inte gott, utan rev och slet i både gom och svalg. När hon närmade sig lägenheten ringde hennes telefon. Numret var okänt, vilket kunde betyda en mängd olika saker.

Hon svarade direkt.

Hej, Hannah, det är Jenny här! Hur är läget?

Jenny Berlin var chef för Säpo. De två kvinnorna hade jobbat ihop inom ramen för en terroristbekämpande operation innan Jenny blev chef för hela myndigheten. Hannah hade däremot återgått till den vanliga polisen. De gillade varandra och hade behållit kontakten, trots att Hannah fått en reprimand av Säpo för sin respektlösa inställning till auktoriteter.

Jenny, det är bra med mig! Vad vill du?

Hon sa inget om sin ilska över vad som pågick i Iran. Jenny var inte särskilt politiskt intresserad, trots att jobbet ibland drog in henne i politiken. Hannah visste mycket väl att Jenny inte ringde henne så tidigt på dagen för att byta recept eller tipsa om en bra serie på Netflix. Hon hade ett ärende. Det hade hon alltid.

Vi har ett problem, sa Jenny. En situation har uppstått.

Vad menar du med det?

Vi skulle behöva din hjälp, Hannah. Det är lite knepigt här just nu. Kan du komma in och ge oss din assistans?

När? Var?Hur?

Om du vänder dig om så ser du en svart bil på ungefär tjugo meters avstånd. Jag sitter i baksätet på den. Om du hoppar in så åker vi direkt till Säpo i Solna.

Långsamt vände sig Hannah om. Jenny hade talat sanning. En svart Volvo med tonade rutor rullade långsamt längs Alströmergatan i hennes bakhasor.

Hon hade varken hört eller sett den.

Vilken överraskning! sa hon när hon satt sig i baksätet. Hinner jag hem och byta om efter träningen? Det vore skönt.

Jag tror dessvärre inte det, sa Jenny. Det är rätt bråttom, faktiskt.

Den tyste mannen bakom ratten tog hennes ord som en förevändning att trampa gasen i botten och sätta kurs norrut. En kvart senare parkerade de i Säpos garage under byggnaden. Det var välbekanta trakter för Hannah. Jenny ledde henne upp genom huset till ett konferensrum på det högsta våningsplanet.

Runt ett stort, ovalt bord satt redan ett antal individer samlade. Uppenbarligen väntade de på Jenny och Hannah. Den enda Hannah kände igen var Ali , som hon stött på under ett tidigare uppdrag och betraktade som en kollega och vän. Övriga ansikten var obekanta för henne. Hon letade med blicken efter den kryptiska David Karlén, en annan polis på Säpo som hon samarbetat med tidigare.

Men han syntes inte till i rummet.

Samtalet från Jenny hade kommit vid en bra tidpunkt för henne. Hannah var redo för ett nytt, större uppdrag. Det gamla hade flutit bort och lämnat framtiden öppen och löftesrik. All träning gjorde att hon kände sig starkare än någonsin. Relationen till Emil fortsatte att hålla och bära, trots mindre gupp då och då. De gillade varandra, trivdes tillsammans, skrattade och hade bra sex. Sonen Moses utvecklades som han skulle. Han pratade nu i fullständiga meningar.

Trots stundens uppenbara allvar kände hon sig lätt till sinnes. Hon älskade sitt jobb och var efterfrågad av både kollegor och personer i ledande ställning. Vad fanns det att inte vara glad för – utöver världens och Irans jävlighet och Mahsa Aminis död? Sommaren hade just gått över i höst, men klimatet förblev milt och behagligt.

Hon slank ner i en stol, lade undan sin telefon och lyssnade på Jenny, som just tagit till orda från bordets huvudända.

Kapitel 2. Uppstartsmötet.

26 september, 2022

Välkomna till detta möte! sa Jenny Berlin med van och närmast perfekt professionalism, koncentrerad och målmedveten utan att för den skull verka jäktig eller forcerad. Vi kommer snart att ringa in ett par representanter från Migrationsverket i Norrköping till mötet, men vi börjar utan dem. Jag föreslår att alla runt bordet presenterar sig, till att börja med.

Konferensrummet var svalt och neutralt. Tågspåren utanför fönstren gjorde inte mycket väsen av sig. I fjärran syntes motorvägen men dess jämna, eviga trafikbrus. Mineralvattnet var framdukat av osynliga händer.

Ordet gick snabbt runt bordet. Deltagarna talade om sig själva. Hannah lyssnade spänt och såg sig omkring. Morgonens gympass fick fortfarande blodet att pumpa i hennes ådror. Hon kände sig pigg och alert.

Hannah var fortfarande inte helt klar på vad mötet skulle handla om, och än mindre vad hennes egen roll i det skulle vara. Hon hade hunnit med ett kort samtal till Emil, som suckat djupt och låtit besviken och nästan resignerad.

Jaja, jag får väl ta Moses till dagis idag då, sa han. Trots att det egentligen är din dag idag…

Hannah orkade inte med det där gnälliga tonfallet och avslutade samtalet snabbt. Vad var det med svenska män…? Varför skulle de alltid lägga sig platt, men samtidigt uttrycka sig så passivt-aggressivt om saken?

Hon försökte skjuta undan sin temporära irritation och fokusera på mötesdeltagarna istället. Det hela kändes mest som upptakten till en ny operation. Presentation av fakta, som sedan avslutades men en viktig uppgift för dem att lösa. Alla svors till sekretess, som en gammal ritual, fast i en modern, neutral kontorsmiljö. En ung kvinna presenterade sig. Hon hade långt, mörkt hår och vakna ögon.

Hanna kände sig för ett ögonblick gammal.

Hej, jag heter Anna Jansson och är 23 år gammal och jobbar för närvarande på SNC, som anställd på Noa. Jag vann tävlingen Hack for Earth förra året och har sedan dess arbetat med cyberterrorism inom polisen.

Noa var polisens nationella operativa avdelning. Fram till 2015 hade avdelningen gått under namnet ’Rikskriminalen’.

Tack, Anna! tog Jenny vid. Tack för att du kunde komma! SNC betyder svenskt nationellt cybercenter, som ni alla vet. Det är en nationell plattform för koordinerat säkerhetsarbete med inriktning på cyber. Därifrån kommer även Karl-Erik… Jenny gestikulerade mot en man som Hannah