Resan utan dig: Hur kan jag fortsätta?

By Sandra Johannesson

Att hantera en förlust är något som man lär sig på ett eller annat sätt redan i barndomen. Förlusten av en leksak eller en kamrat. Men ingen skulle någonsin ha kunnat förbereda Gabriella för förlusten av hennes make. Hur han hade tynat bort framför hennes ögon. Hur man blir sin största fiende. När all glädje försvunnit ur världen och mörkret har tagit dess plats, när allt är grått och meningslöst? Vad gör man då? Gabriella såg bara en lösning, hon tog flykten därifrån och försökte pussla ihop sitt liv någon annanstans men kommer hon lyckas att få tillbaka ljuset i det mörka?

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Dec 21, 2020
• ISBN: 9789180070355

Sandra Johannesson

Gillar ni böckerna eller inte så kommentera gärna.

Book preview

dig

Kapitel 1

Ringen låg i hennes hårt knutna hand. Smärtan när hon hade tagit av sig den var olidlig men hon kunde inte sätta tillbaka den på sitt finger. Det hade inte längre samma mening. Gabriella kunde fortfarande se i sitt inre när han satte dit ringen på hennes finger, den vackra klänningen som hade fått henne att känna sig som den vackraste i världen, och den glädjen som hade fyllt henne. Samma lycka som hade synts i hans ögon. Hennes liv hade varit ljust med honom men nu hade mörkret tagit dess plats. Gabriella betraktade den hårda stenen med de prydliga bokstäverna. Här vilar John Björklund 1991.12.03-2018.05.09. Älskad make och son.

Gabriella och John hade varit gifta i två år innan cancern tog honom ifrån henne snabbt och grymt. Det hade gått fort, för fort! På beloppet av två månader var han borta och nu stod hon där själv. Hon var ung, hela livet framför sig, det var det de runt henne sade men det gjorde inte smärtan mindre. Det gjorde inget lättare. Hon såg ner på ringen som vilade där på hennes handflata. Han hade sett så stolt ut när han gav den till henne. Deras kompisar hade kallat dem naiva när de gifte sig, särskilt när Gabriella var betydligt yngre än John men det jade inte haft någon effekt på dem. Det hade varit en åldersskillnad 6 år mellan dem, hon hade varit bara 19 när de gifte sig. Hennes föräldrar hade protesterat mot John i början men han hade charmat dem. Gabriella snurrade lite på ringen. Hon trädde sedan den långa kedjan igenom ringen. Hon knäppte fumlande kedjan med sina darriga fingrar och förde den sedan över huvudet. Den lade sig nära hennes hjärta, vilket hon ville att den skulle göra.

Du är mitt hjärta, du kommer vara nära hela tiden sa hon och lade handen mot den hårda kalla stenen. Hon satt där en stund men reste sig sedan upp med vingliga ben.

Vi ses, min älskade sa hon och lämnade sedan. Hon kände en våg av illamående men hon försökte hålla den nere. Hon satte sig i bilen. Gabriella strök det bruna håret ur ögonen. Hennes hår hade svaga lockar och slutade henne till axlarna. Hon hade klippt av sig sitt långa hår när John blivit sjuk. Hon orkade inte ta hand om det, men han hade sagt att hon var fin i det även om han hade älskat det långa. Hon startade bilen och körde sedan iväg. Gabriella kunde inte tänka utan hon körde raka vägen hem. Hon struntade i det bleka ansikte som reflekterades i hallspegeln när hon kom in i lägenheten. Gabriella höll på att bryta ihop utan någon återvändo. Hon slet av sig kläderna, det kändes som det svarta kvävde henne och kände hur magen knöt sig. Hon kunde inte hålla det inne längre utan sprang in i badrummet och kräktes. Hon sjönk till sist ner på den kalla klinkergolvet. Hennes liv hade nått botten. Det var som om ingenting betydde något. Hennes dagar innehöll bara illamående och att sitta stirrandes på något. Till sist