Aktörerna

By Staffan Bergfeldt

Toni Bonetti i Eskilstuna har ett digert brottmålsregister bakom sig. När han släpps från häktet tar han snabbt kontakt med vännerna Halonen och Axelsson. Halonen har redan kommit på en ny plan på hur de ska bli ekonomiskt oberoende för åtminstone en lång tid framöver. Den här gången ska de spränga Sparbanken i Torshälla där det ska finnas ofantligt mycket pengar. När Sparbanken sprängs går larmet hos polisen. Ska polisen få fast ligan innan de hinner försvinna med pengarna? Vi får följa den spännande upplösningen sett utifrån rättsapparatens olika aktörer i en värld som författaren och den tidigare brottmålsadvokaten Staffan Bergfeldt är väl förtrogen med. "Aktörerna" är en humoristisk roman som bygger på författarens egna erfarenheter som brottmålsadvokat, men han sätter också fingret på hur det inte alltid fungerar som det borde göra i rättsväsendet. "Aktörerna" är första delen i en serie som följs av de fristående fortsättningarna "Mord men inte på Alvar", "Prästkragar" och "Kalkbrottet".-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 3, 2021
• ISBN: 9788726874846

Book preview

författaren.

Den här berättelsen handlar om rättsapparatens olika aktörer i en mellanstor svensk industristad. Ingen verklig person ska känna sig utpekad. Historien har inga hjältar och kanske heller inga skurkar. Allt beror på hur man ser det.

Persongalleri

Mats Hegenstam, länspolismästare

Gunnar Ström, kriminalinspektör

Roland Holm, kriminalinspektör

Carina Borgefjärd, kriminalinspektör

Hans Borg, kriminalinspektör

Erik Strålman, chefsåklagare

Thomas Erlandsson, kammaråklagare

Rickard Rosengren, advokat

Claes Lagerstedt, advokat

Johnny Utterström, advokat

Bo Bergman, advokat

Inger Kallberg, kriminalreporter

Lena Bengtsson, kriminalreporter

Jan Nygren, rådman

Aina Axelsson

Lasse Andersson

Vivan Holmström

Hans-Åke Axelsson

Toni Bonetti

Harri Halonen

Och så några till

Kapitel 1

– Beslut meddelas i tingssal fyra!

Toni Bonetti reste sig, inte utan en viss möda, från sin stol i det fönsterlösa och alltigenom trista häktesrummet på tingsrätten. Samtidigt kom häktespersonalen till undsättning med de sedvanliga handfängseln inför den förestående promenaden in till domaren.

Bonetti hade nog gått upp minst tio kilo under den månad han nu hade suttit häktad och han vägde säkert över hundra kilo vid det här laget. Det är så det brukar gå för de arma satar som lever ett kriminellt, slitsamt och framförallt ohälsosamt liv utanför murarna. En tid på häktet med mat på bestämda tider tillsammans med ett stillasittande tillvaro innebär för de flesta en rejäl, och i många fall också en önskvärd, viktökning. Tyvärr är det väl så att för många är tiden på häktet, med allt vad det innebär i fråga om ofrihet, så nära ett anständigt liv man överhuvudtaget kan komma. Ett liv i frihet för den som inte är rustad för detta är ingalunda någon dans på rosor.

Trots att Bonetti således hade gått upp rejält i vikt såg han ändå inte överviktig ut. Det här var väl snarare en vikt som passade hans kroppkonstitution bäst.

Rätten hade nu överlagt i nästan en timme och Bonetti funderade på vad det kunde tänkas betyda. Kanske hade man inte varit helt överens men nu hade i alla fall ett beslut fattats. Hur van han än var vid att vänta på ett domstolsbeslut så kändes det precis lika nervöst varje gång. Skulle han för en gångs skull försättas på fri fot eller skulle han som vanligt få stanna kvar i häktet? Det var den frågan som han under sitt relativt långa kriminella liv hade haft anledning att ställa sig alldeles för många gånger.

Hur kränkande kändes det inte att gång efter annan bli utsatt för den förnedring det innebar att låta andra människor bestämma om man skulle tvingas sitta inlåst eller släppas ut i friheten? Skam till sägandes var det inte mer än ett par gånger som Bonetti hade fått lämna en avslutad häktnings- eller huvudförhandling som en fri man. Oftast föll det på att domstolen ansåg att risken för fortsatt brottslig verksamhet från hans sida var alltför stor för att man med gott samvete skulle våga släppa ut honom i samhället. Domarna var ju gudbevars tvungna att tänka på medborgarnas säkerhet både till sak och till person!

Hur illa man än far där ute så vill man ändå vara fri, så är det bara, tänkte Bonetti när han med några svettpärlor i pannan närmade sig tingssalen.

I tingsrättskorridoren satt endast pensionären Ståhl, en känd alkoholist som brukade ägna en stor del av sin tid åt att bevista olika rättegångar. Varför han gjorde det var det nog ingen av rättens aktörer som riktigt förstod. Han bara gick in och gick ut och verkade inte det minsta intresserad av vad som avhandlades. Lagmannen hade tidigare gjort några fåfänga försök att portförbjuda den ovälkomne gästen men denne kände väl till offentlighetsprincipen och därför kunde han fortsätta att störa rätten med sitt eviga springande in till och ut från rättssalen. Det var inte ovanligt att han kom och gick fyra gånger under en och samma förhandling trots att den kanske bara tog någon timme i anspråk.

Som vanligt kunde Tony Bonetti inte skylla på någon annan än på sig själv. Bara det att alltid behöva ha handfängsel på sig när man gick till och från tingssalen kunde knäcka den mest hårdhudade. Han hyste inga planer på att försöka rymma och han visste också att det skulle vara lönlöst att ens försöka. Den tiden var förbi när han kunde springa ifrån vältränade häktesvakter och nu skulle han knappast klara av att springa ifrån otränade sådana heller för den delen, vilket han också mycket väl insåg.

-Du om någon borde väl veta att vi har våra bestämmelser, hade vakterna sagt när han försökte förmå dom att låta bli bojorna, bara för den här gången.

Det var ju så det var när man satt häktad. Bestämmelser, bestämmelser och åter bestämmelser. Med bestämmelser i ryggen behövde kriminalvårdens anställda heller aldrig inlåta sig i några diskussioner med de intagna. Något utrymme för skälighetsbedömningar fanns inte.

Under sina ungdomsår hade Bonetti ifrågasatt det mesta av kriminalvårdens rutiner men också han hade slutligen inrättat sig i ledet. Det var enklast så. Sanningen att säga hade den gamle rebellen under sina otaliga anstaltsvistelser utvecklats till något av en mönsterfånge som gjorde det som begärdes av honom utan att knysta och som aldrig heller inlät sig i bråk med sina medinterner. Det var lugnast så och Bonetti tyckte att tiden gick fortare när man inte opponerade sig mot allt och alla.

Toni Bonettis curriculum vitae var inte det allra bästa, om man så säger, men konstigt nog hade just den här rättegången gått över all förväntan. Våldtäktsmisstanken borde vara helt utraderad vid det här laget, inte så mycket tack vare försvarsadvokatens insats även om det inte var något större fel på den, snarare tvärtom.

Advokat Claes Lagerstedt hade verkligen skött sig med den äran och Bonetti var för en gångs skull relativt nöjd med sitt försvararval. Nej, Bonettis smala lycka hade istället varit den att målsäganden och kronvittnet hade råkat komma i luven på varandra några dagar före rättegången varför vittnet nu funnit för gott att berätta sanningen som den egentligen var. Våldtäkten var ett rent påhitt från början till slut och enbart ett simpelt försök från målsägandens sida att tillskansa sig ett rejält kränkningsskadestånd.

Vittnet berättade under rättegången att väninnan mer eller mindre hade lurat in den något överförfriskade Bonetti till sin lägenhet enbart av den anledningen att hon ville ha någon att göra en våldtäktsanmälan mot. Hon hade inledningsvis flirtat hej vilt med den tillfällige och lätt berusade gästen och när denne slutligen, och måhända något abrupt, hade avvisat hennes närmanden och lämnat lägenheten hade hon genast ringt till polisen varefter det inte dröjde speciellt länge innan Bonetti blev gripen. Han hade ju inte haft någon anledning att hålla sig gömd eftersom inget otillbörligt från hans sida hade ägt rum, i alla fall inget som han själv hade varit medveten om. Vittnet berättade vidare under sitt förhör att kvinnorna hade kommit överens om att dela på det feta skadestånd som väninnan hoppades att få genom sin falska anmälan. Märkligt att varken polis eller åklagare under förundersökningen hade ifrågasatt den unga kvinnans uppgifter tidigare men det är ju så det är, tänkte Bonetti. Har man ett digert brottsregister så ligger man illa till oavsett vilket brott det än gäller.

Att Bonetti aldrig tidigare dömts för något brott med sexuell anknytning hade varken polis eller åklagare brytt sig ett skvatt om. I deras ögon var hans trovärdighet lika med noll vilken brottsmisstanke han än var utsatt för.

Bonetti hade förresten själv råkat bli målsägande en gång, något som han för övrigt inte gärna pratade så högt om. I de kretsar han tillhörde hade en målsägande ungefär samma status som en tjallare eller en pedofil. Man tog och man gav, så var det bara. Under den rättegången var det minsann aldrig tal om något annat från åklagarens sida än att Bonetti nu plötsligt skulle uppfattas som en både trovärdig och tillförlitlig person! Åklagarna ansåg tydligen att det enbart berodde på vilken sida man satt i rättssalen ifall man skulle bedömas som trovärdig eller inte. Satt man till vänster bredvid åklagaren var man trovärdig och satt man till höger bredvid försvarsadvokaten var man en oförbätterlig lögnare.

Att Bonetti blivit målsägande den gången berodde egentligen på ett pinsamt misstag från polisens sida eftersom det i själva verket var en helt annan person som hade blivit utsatt för ett rånförsök.

Hur som helst, Bonetti höll god min genom hela rättegången och tilldömdes en kränkningsersättning om 15 000 kronor, vilken summa han broderligt delade med det riktiga brottsoffret, också det en person som var van vid att sitta på den högra sidan i rättsalen.

Det är alltså så det av många kan uppfattas vara i rättsstaten Sverige. En målsägande uppfattas regelmässigt som trovärdig och en tilltalad som en notorisk lögnare.

Försvarsadvokaten Claes Lagerstedt såg ganska självsäker ut när han lommade in i rättssalen i hälarna på sin klient men han var ändå, och inte så lite heller för den delen, betänksam över rättssäkerheten, eller rättare sagt som han uppfattade det, bristen på rättssäkerhet. Tänk vad som skulle kunna ha hänt om kronvittnet hade fortsatt att ljuga som hon hade gjort under hela förundersökningen? Hur skulle det ha gått då? Den rättsmedicinska undersökningen hade visserligen inte visat på några skador på kvinnan eller några som helst andra spår från något som ens skulle kunna ha liknat en våldtäkt men det behövde inte betyda någonting i sammanhanget, eller som det också mycket riktigt hade stått i rättsintyget. Frånvaron av spår utesluter ändå inte att det kan ha gått till såsom målsäganden uppgivit. Enligt Lagerstedt kunde det ju lika gärna ha stått, frånvaron av spår utesluter inte att det snöar i morgon. Lagerstedt hade flera gånger försökt att få upp sexmål i Högsta domstolen eftersom han till skillnad från kanske de flesta andra ansåg att beviskraven i den typen av mål var alldeles för lågt ställda men hittills hade han aldrig rönt någon framgång.

Sanningen att säga hade han aldrig lyckats få Högsta domstolen att pröva något överklagande från hans sida över huvud taget men det var han ingalunda ensam om bland landets försvarsadvokater.

I den här typen av mål var det trovärdigheten som tillmättes avgörande betydelse, den tilltalades trovärdighet ställd mot målsägandens. Varför skulle en målsägande hitta på en våldtäkt om den inte också hade inträffat? Den frågan hade både åklagaren och målsägandebiträdet ställt till Bonetti och han hade givetvis ingen aning om hur han skulle svara på en sådan hypotetisk fråga. Han var ju ingen tankeläsare! Hade inte kronvittnet kommit till hans undsättning skulle han säkert ha legat mycket risigt till trots att han, som sagt, aldrig tidigare hade dömts för brott med någon som helst sexuell anknytning. Liksom de flesta andra yrkeskriminella ansåg Bonetti att sexualbrottslingar borde låsas in för tid och evighet och nyckeln slängas i närmaste avgrundsdjupa vattendrag.

Advokat Lagerstedt hade många gånger försökt få polis och åklagare att öppet redovisa vilka lik i lasten en målsägande kunde tänkas ha men det hade bara avfärdats som ett lumpet försök från försvarets sida att svartmåla ett stackars brottsoffer. Att en försvarare skulle få ut ett utdrag ur belastningsregistret på en målsägande var fullständigt otänkbart.

Lagerstedt tyckte att det oftast var lika illa ställt med domstolen, som enligt honom, mer eller mindre utgick från att målsäganden talade sanning och att den tilltalade sålunda inte gjorde det. Man brukade i domsskrivningen motivera sitt ställningstagande i ansvarsbedömningen med att, som man skrev, målsäganden har lämnat en klar och redig berättelse om en händelse som verkar vara självupplevd.

En gång hade Lagerstedt i en plädering försökt skoja till det lite, även om andemeningen hade varit nog så allvarlig, genom att säga samma sak, men med den skillnaden att han inte hade inlett sin mening med målsäganden utan med den tilltalade, det vill säga, den tilltalade har lämnat en klar och redig berättelse om en händelse som verkar vara självupplevd.

Ingen, varken åklagaren eller domaren tycktes den gången ens ha lagt märke till allvaret eller ironin i det advokaten hade sagt och den tilltalade dömdes också helt i enlighet med åtalet. Att den tilltalade skulle kunna lämna en självupplevd och trovärdig berättelse fanns inte ens i sinnevärlden, verkade det som. I alla fall hade aldrig Lagerstedt sett något sådant skrivet i en dom från den tingsrätt han mest arbetade i.

Hur just domare kunde vara mer kompetenta än andra att bedöma människors trovärdighet hade Lagerstedt aldrig förstått sig på.

Trots vad som framkommit under den här rättegången hade både åklagaren och målsägandebiträdet i sina slutpläderingar insisterat på att åtalet i den här delen ändå skulle bifallas. Hade man då inte alls varit med och lyssnat, undrade Lagerstedt. Åklagaren hade till och med varit så fräck att han tagit rättsintyget till intäkt för att en våldtäkt verkligen skulle ha ägt rum, trots att innehållet i det var totalt intetsägande. Lagerstedt var ändå näst intill övertygad om att våldtäktsåtalet nu skulle komma att ogillas. Någon bevisning för skuld fanns överhuvudtaget inte.

-Det finns inte längre tillräckliga skäl att hålla Toni Bonetti häktad. Han ska därför omedelbart försättas på fri fot. Enligt tingsrätten föreligger inte längre sannolika skäl att misstänka Toni Bonetti för våldtäkt. Huvudförhandlingen fortsätter om två dagar, det vill säga på fredag i den här veckan.

-Rätten förutsätter att Toni Bonetti då infinner sig och någon särskild kallelse kommer således inte att utfärdas. Beslutet i häktningsfrågan får överklagas utan särskild begränsning i tiden.

-Har du förstått det här Toni, undrade rådmannen Rebecka Magnusson.

Hon vände sig direkt till Bonetti och nu i en något mer kamratlig ton.

-Jajamensan, försäkrade denne och försökte se så trovärdig ut som det bara gick för en människa med ett så digert belastningsregister som hans.

-Som du säkert förstår kan vi komma att ändra oss om du inte infinner dig på fredag.

-Jag förstår och jag lovar på hedersord att jag ska komma. Jag vill få det här överstökat så snabbt som möjligt, sa Bonetti och försökte på nytt att se trovärdig ut. Det var ytterst tveksamt om han verkligen lyckades.

En av nämndemännen kunde inte låta bli att le när Bonetti tog ordet hedersord i sin mun. Av detta märkte Bonetti dock intet eftersom han då redan var på väg ut ur tingssalen, nu som en åtminstone tillfälligt fri man. Hur lång tid friheten skulle vara den här gången kunde ingen så noga veta.

Åklagaren Lennart Helin plockade resignerat ihop sina papper. Varför hade det blivit så här och hur skulle den här rättegången någonsin kunna slutföras? Skulle han nu dessutom behöva inleda en förundersökning mot målsäganden för falsk tillvitelse? Helin ryggade inombords, enbart inför tanken på ett sådant merarbete. Han kunde nästan ta gift på att den nu frigivne inte skulle dyka upp när det var dags för att slutföra målet. På två dagar skulle mycket kunna hända, i alla fall när det gällde Bonetti. Det visste åklagaren, vis av tidigare erfarenhet. Helin övergick i stället till att tänka på morgondagens långfärdsskridskotur. Det var nu bara elva dagar kvar till Vikingarännet, ett lopp han ämnade åka för tionde året i följd. Han var trots sin relativt höga ålder en mycket aktiv människa, bara det gällde annat än arbetet vill säga, och han missade heller inte många tillfällen att försöka hålla sig ung.

För det mesta ondgjorde han sig visserligen över diverse kroppsliga tillkortakommanden men det var det ingen i hans omgivning som längre brydde sig så mycket om. Hypokondri kallas det visst för och det är en åkomma som åklagare Helin förvisso hade gemensamt med många andra. Han var ungkarl och skulle nog komma att bli det resten av sitt liv. Om just den saken kunde det knappast råda något tvivel.

En kvart senare promenerade Bonetti och advokaten över det karga och ödsliga Fristadstorget i riktning mot advokatens kontor på Rademachergatan.

Det var kallt och mörkt ute. Januarikylan höll verkligen Eskilstuna i ett järngrepp och hade gjort så allt sedan årsskiftet. Bonetti bar på sina tillhörigheter vilka alla rymdes i en plastpåse från Willys. Han såg trots allt inte så glad ut och han kände inte heller någon uppriktig glädje. Att hoppas på att släppas fri var en sak men att sedan också bli det en helt annan. För Bonetti var nuet oftast ingen dans på rosor. Vart skulle han ta vägen den här gången? Alltid samma bekymmer när han frigavs oavsett om det var från fängelset eller från häktet. När allt kom omkring hade det varit ganska skönt på Nyköpingshäktet trots att han tillbringat både jul och nyår där. Mat och husrum på statens bekostnad och om personalen på häktet fanns det absolut inget ont att säga, trots alla bestämmelser. Det var skillnad på häkten och häkten och Bonetti och många av hans olycksbröder ansåg att Nyköpingshäktet stod i en klass för sig. Här behandlade man alla intagna med den aktning de trots allt var värda. Ingen häktad skulle ju betraktas som skyldig förrän en fällande lagakraftägande dom förelåg.

Bonetti ville verkligen ta sig i kragen, avstå från spriten och hålla sina fingrar i styr men hur lätt var det egentligen när man inte kunde så mycket annat än att stjäla, att slå folk på käften och att lura skjortan av alla godtrogna stackare som hade oturen att komma i ens väg?

Han var vid det här laget 42 år gammal men såg betydligt äldre ut. Han hade kommit till under en romans mellan hans mamma Mary och en italiensk fotbollsspelare som just hade avslutat sin aktiva karriär i IFK Eskilstuna. Sergio Bonetti, för så hette han, hade föregåtts av ett rykte att vara en målspottare av rang och han hade under flera säsonger representerat olika lag i den högsta italienska serien. Vad värvarna däremot inte visste var att Bonetti hade en allvarlig knäskada som inte ville ge med sig och därför blev det bara två matcher i Eskilstunatröjan innan det definitivt var slutspelat för hans del. Vad man heller inte kände till var att han i Italien hade varit avstängd under flera perioder på grund av sitt svåra alkoholmissbruk. Trots att det nu var mer än fyrtio år sedan som han kom hit kan man ändå säga att det redan var då som klubben lade en stabil grund till den katastrofala ekonomi den fortfarande brottades med. Med dåtidens mått hade Sergio Bonetti varit ett mycket dyrt nyförvärv och det måste ha känts extra tungt för klubben att få betala både övergångssumma för och lön till en spelare som mest linkade runt på stadens krogar och drack sig redlöst berusad. Den misslyckade värvningen hade också resulterat i att hela klubbstyrelsen fick avgå med dunder och brak och lokaltidningarna hade verkligen gottat sig i skandalen.

Det hade hur som helst varit ett kort och stormigt äktenskap som slutade med att Sergio Bonetti helt sonika, och utan att ta farväl av någon, reste tillbaka till sitt hemland när lille Toni bara var två år gammal. Bonetti den äldre hade därefter aldrig låtit sig avhöras och hade heller aldrig bidragit, varken ekonomiskt eller andligt till sonens uppväxt. Mamma Mary hade snart gift om sig med en pingstkyrkopastor som tyvärr visade sig vara allergisk mot barn i allmänhet och mot Bonetti junior i synnerhet.

Tony Bonetti hade därför aldrig haft någon riktig fadersgestalt att se upp till.

Pastorn, som för övrigt hette Frid, tyckte att bonusbarnet mest var i vägen och mamman vågade heller inte ge pojken det utrymme som han så väl behövde. Materiellt sett hade det väl inte gått någon större nöd på familjen men någon kärlek, värd namnet, hade aldrig existerat. Bonetti hade inte bott hemma sedan han första gången placerades i ett fosterhem och då var han bara elva år gammal. Vad han nu visste var att pastorn var död och att mamman fanns på ett vårdhem för senildementa i Flenstrakten. Hur det stod till med den biologiske fadern brydde han sig inte så särskilt mycket om. De pengar denne hade tjänat som yrkesspelare hade han säkert supit upp vid det här laget och det var väl mest troligt att inte heller han levde längre. Livslängden för gravt alkoholiserade före detta fotbollsspelare brukar ju inte bli så hög.

Livet hade farit fram hårt med Toni Bonetti men han hade också själv farit fram hårt med livet. Han hade gjort väldigt många människor besvikna och han hade heller aldrig kunnat ta vara på de möjligheter som ändå med jämna mellanrum hade getts honom. Han kunde inte erinra sig alla behandlingshem han varit på, antagligen mest därför att han hade varit där så kort tid innan han funnit för gott att dra därifrån.

Och det var väl just så det var med Bonetti. Han kunde aldrig slå sig riktigt till ro och allt skulle ske så snabbt och så lätt som möjligt. Mesta möjliga utdelning med minsta möjliga insats, det hade blivit något av hans föga framgångsrika valspråk.

Det som gnagde mest i stunder av svårmod var att han så kapitalt hade svikit sina barn och sin förra fru. Dottern Sanna hade trots allt klarat sig bra och läste till sjuksköterska men för sonen Ronny gick det betydligt sämre och efter vad Bonetti senast hade hört satt pojken nu på ett HVB-hem någonstans utanför Örebro.

På den korta promenaden till advokatens kontor hann Bonetti dra i sig två cigaretter. Det var det sämsta med häktet, att man inte fick röka mer än en gång om dagen, så nu fanns det en hel del att ta igen också i det avseendet. Att röka var ju heller inte kriminellt, i alla fall inte än så länge.

Att det inte var nyttigt hade han aldrig reflekterat så mycket över. Det mesta han gjorde var ju onyttigt så varför skulle han avstå från den njutning som nikotinet ändå gav honom? Han kände också det omisskännliga suget efter alkohol men nu fick det anstå med drickandet, i alla fall tills vidare.

-Kan jag få låna telefon och ringa till Sanna, frågade han Lagerstedt när man hade kommit upp på advokatkontoret.

-Inga problem, svarade advokaten samtidigt som han tittade igenom dagens post och den relativt digra telefonlappsskörd som hade samlats under hans frånvaro från kontoret. Han bestämde sig för att vänta med att beta av telefonlapparna till dagen därpå. Inget såg ut att vara så brådskande att det inte kunde vänta.

Kapitel 2

-Hej Sanna, det är farsgubben som ringer! Nu ska du få höra en riktigt glad nyhet. Jag har just blivit släppt från häktet! Kan du tänka dig att jag är fri och den här gången ska jag verkligen ta mig i kragen, det lovar jag, sa Bonetti och försökte att låta som om han också menade vad ha sa.

-Och vad vill du att just jag ska göra åt den saken, undrade dottern. Ska jag skratta eller gråta? Har man helt tappat förståndet på tingsrätten? Hur länge tänker du hålla dig ute den här gången om man får fråga? En dag eller kanske bara några timmar?

Inte lät Sanna Bonetti så särskilt glad inte.

-Så får du väl ändå inte säga. Jag vill komma upp till dig nu så att vi kan talas vid. Vi har mycket att prata om du och jag, försökte Bonetti som ännu levde på hoppet om ytterligare en återförening med och förlåtelse från sin dotter.

Klick, kontakten bröts.

-Vad hände, undrade advokaten som hade lyssnat på samtalsförsöket med ett halvt öra.

-Hon blev visst lite upprörd, svarade Bonetti.

Det är nog bäst jag åker hem till henne så faller hon säkert till föga. Inte kan hon väl vara så känslokall att hon låter sina dagars ursprung vara utan tak över huvudet i den här polarkylan, tänkte och hoppades han.

Advokaten hade inget att erinra mot att skjutsa Bonetti hem till dottern när han fick veta åt vilket håll hon bodde. Han hade uppfattat så mycket av samtalet att han förstod att Bonetti inte precis var efterlängtad med det var ju inte Lagerstedts problem. De familjära angelägenheterna fick Bonetti försöka lösa utan advokathjälp.

En ganska hygglig prick den där Lagerstedt, tänkte Bonetti när han tog plats i advokatens välputsade bil tillsammans med sin plastpåse. Inte är han väl någon Martin Thomasson precis men han var ändå ganska frän mot åklagaren i dag och det är ju sådant man alltid uppskattar. Han skulle faktiskt kunna komma i åtanke om det blir tal om ytterligare rättegångar i framtiden vilket väl tyvärr knappast helt kan uteslutas.

-Då ses vi alltså på fredag, påminde advokaten samtidigt som Bonetti tio minuter senare klev ut ur bilen utanför hyreshuset i stadsdelen Fröslunda.

-Mig kan du lita på, svarade Bonetti och tittade upp mot dotterns lägenhetsfönster.

-Har jag sagt att jag kommer så kommer jag också.

Han tänkte verkligen komma till den fortsatta rättegången, om inte annat för att visa åklagaren att han haft fel när han yrkat på fortsatt häktning på grund av flyktfara.

Advokaten körde iväg och passade genast på att, trots den stränga utomhuskylan, öppna alla fönstren i den nya Volvon för att vädra ut svett- och röklukten som klienten hade lämnat ifrån sig. Han ringde hem till sin fru och undrade ifall han skulle handla något gott på hemvägen. En bra dag på jobbet var över. Våldtäktsåtalet skulle med till visshet gränsande sannolikhet komma att ogillas.

Tony Bonetti kunde nu se att det lyste uppe hos dottern och han började hoppas på att åter bli tagen till nåder, för vilken gång i ordningen visste han uppriktigt inte. Först gällde det emellertid att komma in genom porten. Att kasta sten på dotterns fönster var inte att tänka på eftersom hon bodde på femte våningen och då hans kastarm varken var särskilt kraftfull eller pricksäker nu för tiden. Nej, nu fick han vackert vänta ute i den bistra kylan till någon behagade komma hem eller skulle lämna fastigheten.

-Varför måste det vara så jävla kallt i det här landet, frågade han tyst för sig själv när han iförd endast kavaj och tunna byxor, men ivrigt rökande, stod och väntade på att porten skulle öppnas. Äntligen dök en mänsklig varelse upp! Det var en äldre kvinna och hon såg ut att vara av utländsk härkomst. Hon bar på två överfulla plastkassar från Lidl som egentligen verkade alldeles tunga för en så späd människa. Bonetti dröjde avsiktligt på stegen så att han nådde fram till dörren i lagom tid för att hinna hindra den från att slås igen efter kvinnan. Han gjorde sällskap med henne in i hissen. Hon såg verkligen ängslig ut.

Titta du bara. Jag bits inte, tänkte han samtidigt som han faktiskt tyckte lite synd om kvinnan. Såg han verkligen så skräckinjagande ut och hade inte kvinnan någon man som kunde hjälpa henne med kassarna? Den spruckna hisspegeln avslöjade obarmhärtigt att kvinnan hade all anledning att se rädd ut.

Jag kanske skulle ha haft något med mig till Sanna, slog det honom när han gick ut ur hissen. Det var just så dags att tänka på det nu!

Helvete också, varför öppnar hon inte? Bonetti gläntade på luckan till brevinkastet och talade så ömsint som han bara kunde till sin dotter.

-Jag vet att du är inne Sanna lilla. Jag ser ju att det lyser. Du kan väl åtminstone prata med mig en liten stund. Jag vet att jag gjort dig besviken många gånger men det kommer inte att hända mer. Jag lovar på hedersord. Vi måste börja om Sanna och bli en riktig familj igen.

-Jag tänker börja med att åka till Ronny i morgon och då kan väl du följa med? Det tror jag att han skulle gilla. Jag kan nog få låna en bil av en kompis och du har ju körkort.

Knäpptyst.

Sanna har alltid varit så himla långsint, tänkte Bonetti.

Det är klart att det inte var bra men hon måste väl ändå ha förstått att jag befann mig i ett akut nödläge när jag pantade hennes nya TV i höstas. Hoppas bara inte pantbanken har sålt den för då tar det väl riktigt hus i helvete.

Plötsligt slängdes en mobiltelefon ut genom den smala dörrspringan och Bonetti kunde nu höra dotterns ilskna röst innanför dörren.

-Den är laddad med 200 spänn, skrek hon. Du vet koden. Nu får du klara dig bäst du kan. Här har du absolut inget mer att hämta! Jag är så förbannat trött på dig att jag ibland önskar att du vore död för då skulle du i alla fall inte kunna ställa till med något nytt elände, varken för dig själv eller för någon annan.

Bonetti blev först både ledsen och besviken över att bli behandlad på det här sättet av sitt eget kött och blod men han kände sedan att det här med telefonen kanske ändå kunde uppfattas som något av en ömhetsbetygelse från dotterns sida. Att bli utskälld av henne var för övrigt något han hade vant sig att leva med. Men det var klart att det inte kändes riktigt bra att hans eget barn till och med önskade livet av honom.

Jag ringer till Sören, bestämde han.

-Nu skulle det sitta fint riktigt med en pilsner eller två, sa Bonetti, denna gång högt till sig själv när han några minuter senare strävade fram i den svinkalla januarikvällen, numera iklädd också den tunna ytterrock som dottern som avskedshälsning hade kastat ut genom fönstret efter honom. Några duvor som befann sig i färdriktningen tog förskräckta till flykten. En sådan skräckfigur ville dessa fåglar inte ens vara i närheten av!

Hemma hos Sören Ekman i stadsdelen Nyfors var det varmt och skönt, även om det för en utomstående och helt neutral betraktare minst av allt kunde uppfattas som särskilt hemtrevligt. Tomma ölburkar och överfyllda askkoppar så långt ögat kunde nå.

Odiskade tallrikar och glas stod staplade på något som en människa med skarp iakttagelseförmåga och god fantasi kunde anta vara en diskbänk. Den enda soffan använde lägenhetsinnehavaren både som ligg- och sittmöbel och ovanpå den låg en solkig sovsäck som såg allt annat än inbjudande ut. Bordet framför soffan var belamrat med allt möjligt skräp och hade nog varit så, alltsedan den dagen Ekman flyttade in. Någon pedant var han minst av allt den gode Ekmanspojken det var då ett som var säkert. Lägenheten, eller källarlokalen om man hellre ville uttrycka sig så, var synnerligen spartanskt inredd men han som bodde där, det vill säga Ekman, tyckte själv att den var fin och att den fullt ut tillgodosåg de sparsamma krav han hade på flärd. För honom kunde det kvitta att han och bostaden med till visshet gränsande sannolikhet inte var aktuella för något hemma-hos-reportage i något mondänt heminredningsmagasin.

Det här var ju första gången på tjugo år som han hade haft ett eget hyreskontrakt och då fick man tacksamt vara nöjd med det lilla som erbjöds, det var så han resonerade. För den som var skuldsatt var det näst intill omöjligt att få ett hyreskontrakt och Ekman kände sig med rätta lyckligt lottad.

Eftersom socialen tills vidare betalade hyran, var det nu enbart beroende på hans eget leverne om han skulle få behålla sin bostad.

Nu har lyckan vänt, tänkte Bonetti där han satt i kombisoffan med ett fullt dricksglas innehållande något både obestämbart och illasmakande, men samtidigt starkt och värmande.

-Det känns som om livsandarna äntligen börjar återvända till den här gamla kroppen, utbrast han, då Ekman en kort stund senare vänligt erbjöd påfyllning av den egentillverkade dynamiten.

Värden hade väl knappast blivit stormförtjust över vännens oanmälda ankomst men han hade ändå förbarmat sig över Bonetti eftersom denne var en person som det för eventuella framtida behov kunde vara bra att stå på god fot med. Han, Bonetti alltså, hade dessutom vid ett tidigare tillfälle ensam tagit på sig en stöld som Ekman i högsta grad hade varit delaktig i så en hel del av tacksamhetsskuld fanns där nog också i vågskålen. Själv hade Ekman egentligen tänkt besöka sin nya flickvän Anita Spång men det fick vackert vänta så länge gästen behagade stanna. Att lämna Bonetti ensam i lägenheten var inte att tänka på för då kunde precis vad som helst hända. Nu fick Ekman i stället fortsätta att försöka vara en tillmötesgående värd och göra det bästa av situationen och det skulle nog heller inte dröja så länge innan Bonetti ville dra vidare, om Ekman kände honom rätt. Så brukade det vara med honom, tänkte Ekman som var väl bekant med vännens rastlöshet.

Ju mer alkohol som passerade Bonettis strupe, desto lyckligare kände han sig men så plötsligt, och utan någon som helst förvarning, dök den där oron upp som ständigt varit hans följeslagare alltsedan den dag han som elvaåring och höggradigt berusad gjorde sig skyldig till sitt första personrån, ett rån som för övrigt endast inbringade fyra riksdaler men som ändå resulterade i den första enkla biljetten till ett fosterhem. Sedan hade det bara fortsatt i samma stil. Under de första tjugo dagarna som straffmyndig, det vill säga efter femtonårsdagen, hade Bonetti sålunda gjort sig skyldig till inte mindre än fyra personrån, ett knivhot mot skolans rektor samt ett oräkneligt antal snatterier. Han skulle alltid ha mer, vad det än gällde. Han hade väl egentligen aldrig kunnat sätta några gränser, inte i något sammanhang. Det var också i samband med den första fosterhemssvängen som pingstkyrkopastorn definitivt och oåterkalleligt tog sin gudomliga hand ifrån sitt bonusbarn för att därefter aldrig sträcka ut den igen.

När han satt där i soffan kom Bonetti plötsligt på att han ville gå på lokal och när Bonetti ville gå på lokal så fanns det inget eller ingen som kunde hindra Bonetti från att gå på lokal, så enkelt var det med den saken. Tur att han hade varit så förutseende att han hade lånat tvåhundra kronor av advokaten, vilken summa, också det på hedersord, skulle betalas tillbaka på den planerade rättegångens fortsättningsdag.

Sören Ekman hade absolut inget att erinra mot gästens tillkännagivande om att dra vidare och han låste sedan omsorgsfullt ytterdörren när han själv begav sig i riktning mot sin nya härliga kvinna bara några få några minuter efter Bonettis sorti. Av ren självbevarelsedrift hade han inte nämnt något för Bonetti om sin nya kärlek eftersom han visste att hon tidigare hade haft ihop det med just Bonetti. I de här kretsarna flödade kärleken, men föremålen för den varierade med jämna mellanrum.

-Hej Bonetti, sa dörrvakten Dragan Slobovic igenkännande när den förstnämnde glad i hågen anmälde sin ankomst till Hytten, en pub där Bonetti kunde betraktas som stamgäst under de perioder han inte fick mat och dryck på statens bekostnad vill säga.

Promenaden till den centrala delen av staden hade känts betydligt angenämare än den från dottern Sanna till vännen Ekman trots att det nu hade blivit ännu kallare. Det var väl spriten som hade gjort avsedd verkan kan man tänka.

-Sitter inte du häktad din gamla kåkfarare? Har du rymt, undrade Slobovic.

-Sällan, Toni Boy har sedan en tid tillbaka övergått till ett rent Svenssonliv och nu är det bara familj, radhus, bil, hund, bredband, årskort på gym, platt-tv och arbete som fattas, sa Bonetti flinande tillbaka.

-Finns det möjligen något vackert att titta på här inne?

-Det beror på vilka krav man har, svarade vakten och gjorde ett mindre allvarligt försök att se just allvarlig ut.

-Jag är inte så sparsmakad, deklarerade Bonetti. Jag nöjer mig med det bästa som huset har att erbjuda.

-Här finns gott om bedagade skönheter. Det är bara att förse sig, upplyste Slobovic med ett brett men något tandlöst leende, samtidigt som Bonetti världsvant gjorde sin entré i den rökfyllda salongen.

Ingen där inne verkade ta någon som helst notis om det sedan flera år gällande rökförbudet på landets restauranger och pubar. På Hytten gällde endast de oskrivna lagarna och varken polis eller sociala myndigheter verkade bry sig. Det ryktades om att polisen av någon anledning såg mellan fingrarna på vad man sysslade med på Hytten.

Natten är ung, tänkte Bonetti när han bekvämt satte sig till rätta med sin första öl av kolossalformat, en sådan som fransmännen kallar formidable. Det var inte alldeles lätt att se om det fanns något vackert att vila ögonen på, därtill var rökdimman alldeles för tät. Bonetti bestämde sig för att han också ville bidra till luftföroreningen och tände därför en John Silver utan filter. Det ryktades om att Swedish Match skulle upphöra med tillverkningen av filterlösa cigaretter men det var något som Bonetti för tillfället var lyckligt ovetande om.

-Vad skådar mitt norra öga? Är det inte Toni Bonetti, Skiftinges svar på Don Corleone? Hur kan det komma sig att du inte befinner dig på din vanliga plats bakom lås och bom? Var inte du misstänkt för våldtäkt? Inte bra Toni lille. Du vet hur man behandlar den sortens folk på kåken.

-Lugn och fin nu Harriponken. Anklagelserna var falska som vatten och du, om någon, borde veta att jag inte ägnar mig åt att tilltvinga mig det som jag kan få enbart genom att blinka med mitt ena emaljöga, sa Bonetti.

-Jag förstod väl det. Trodde nog aldrig på sådana där illasinnade rykten om jag ska vara ärlig.

-Du är väl alltid ärlig Harri, sa Bonetti.

-Nja, kanske ändå inte alltid, men hur som helst, så är det trevligt att se dig igen din gamle skurk.

Harri Halonen tog leende plats i stolen mitt emot Bonetti. Hans guldkedja runt halsen var sannerligen av det bredare slaget och Bonetti visste mycket väl att det inte var för inte som Harri Halonen också gick under smeknamnet Harri Hälonen. Nu utgjorde väl häleri inte den enda brottstyp som Halonen ägnade sig åt. Han var något av en kriminalitetens mångkampare och som sådan vida känd och respekterad i de flesta suspekta kretsar. Hans förmåga att nästan alltid undkomma lagens långa arm var också något som bidrog till hans goda namn och rykte bland de likasinnade, så kallade elementen i staden. Halonen var, förutom allt annat, också son till en av Finlands främsta backhoppare genom tiderna men han själv hade inte begåvats med några utförsgåvor av just det slaget, att hoppa i backe alltså. Förresten hade det inte alls gått så bra för fadern Hanno Halonen sedan han avslutat sitt hoppande och hans liv hade hastigt och mindre lustigt ändats i samband med ett knivslagsmål på Tidaholmsanstalten några år tidigare. Det gick aldrig att få fram vem som var skyldig till dådet, eftersom ingen av de hundra samtidigt närvarande internerna i anstaltens gymnastiksal hade några upplysningar att lämna av intresse för polisen. Det var inte någon som ens hade noterat att ett mord begicks mitt framför deras ögon! Det var så det var på fängelserna, man tjallade inte. Golbögar levde inte säkert, varken innanför eller utanför murarna. Halonen den yngre hade tagit som sin livsuppgift att utkräva en gruvlig hämnd för mordet på fadern men hans ansträngningar att hitta den skyldige, eller de skyldiga, hade hittills inte burit någon frukt.

På grund av faderns ständiga resor till hoppbackar världen över hade han tidigt fått lära sig att stå på egna ben. Det enda han hade fått ärva av fadern var en silvermedalj som denne hade erövrat i något olympiskt vinterspel på sjuttiotalet.

Den guldmedalj Halonen senior vann vid samma tillfälle hade han, enligt vad Halonen junior senare fått veta, bytt mot två hekto amfetamin.

Det var först spriten och sedan narkotikan som hade förstört Hanno Halonen. Han hade helt enkelt inte varit rustad att klara av det vanliga livet den dag han för gott ställde in backhoppningsskidorna i garderoben.

Nu hade Bonetti kommit ordentligt i varv och borta var de dumheter han funderat på tidigare, det vill säga det där med ett skötsamt, nyktert och laglydigt leverne.

-Är det något på gång Harri som jag borde få veta, frågade han sin nyanlände vän.

-Kanske det. Man kan aldrig så noga veta, svarade Halonen och såg så där finurlig ut som bara han var mäktig.

Bonetti hoppades att något stort verkligen var på gång eftersom han av erfarenhet visste att Halonen inte brukade ägna sig åt småsaker.

-Vi kan träffas på Hellvigs i morgon lunch så kan vi talas vid under något mer ordnade former, fortsatte Halonen. Jag säger inte mer nu än att det kan vara ganska hot, som tysken sa.

Bonetti såg det som en ynnest att kunna räknas till en av Halonens vänner. Han var en av de få människor som Bonetti verkligen såg upp till och hade respekt för.

Det här börjar arta sig riktigt bra, tänkte han nöjt samtidigt som han nu fick syn på Yvonne Lindgren som mer eller mindre, mest mindre, drottninglikt gjorde sin entré i lokalen, eskorterad av två mycket unga kavaljerer som såg ut att kunna vara hennes barnbarn men som säkert utgjorde små men ändå ack så viktiga kuggar i hennes länsomfattande knarkdistributionsnät, eller imperium som hon själv valde att kalla sin ytterst lukrativa verksamhet.

Det var nu relativt länge sedan som Bonetti och Yvonne Lindgren hade haft ihop det på allvar och han gillade egentligen inte det som hon så helhjärtat ägnade sig åt. Inte för att han hade några direkt moraliska betänkligheter mot folk som sålde knark men narkotika var bara inte hans grej och hade heller aldrig varit det. Det hände så mycket konstigt i narkotikakretsar och Bonetti insåg att Yvonne inte levde ett helt riskfritt liv som narkotikadistributör. Han tyckte också på något sätt, och utan att han visste riktigt varför, att det var ärligare att stjäla och att slå folk på käften än att sälja knark.

Det rådde ingen som helst tvekan om att Yvonne Lindgren med råge hade passerat bäst- före- datum men å andra sidan hade Bonetti själv levt i celibat under lång tid nu och med Yvonne Lindgren visste han exakt vad som väntade i kärlekens underbara värld.

-Hej raring, sa Yvonne Lindgren när hon grann och präktig stod mitt framför sin före detta boyfriend. Var har en sådan stygg pojke varit i hela mitt liv? Jag förstår inte hur det kommer sig att ni grabbar alltid åker fast. Själv har jag klarat mig i över tjugo år, trots att varenda knarkspanare i Eskilstuna vet att det är jag som regerar över amfetaminet i hela norra delen av det här länet.

-Du är smart du, sa Bonetti och dessutom fantastiskt vacker. Ska vi gå hem till dig på direkten eller får jag först bjuda damen på en bira? Det är aldrig bra att älska när man är törstig har jag hört.

-Orsa kompani lovar ingenting bestämt men visst får du bjuda på en bira så får vi väl se hur det blir senare, tillkännagav Yvonne Lindgren och fyrade av ett inbjudande leende.

Hon slog sig ner bredvid Bonetti och schasade ovänligt och bestämt iväg sina underhuggare. Det fylldes hela tiden på med besökare på puben där stämning och ljudnivå höjdes i samma takt som alkoholintaget, samtidigt som rökdimman tätnade allt mer.

Lützendimman hade varit totalt chanslös vid en jämförelse. Just när Bonetti hade beställt in ytterligare en öl hände något som han inte alls har räknat med och som han definitivt inte hade önskat skulle hända. In i lokalen klev den person han minst av allt nu ville träffa, den i hans tycke, i alla avseenden vedervärdige Hans-Åke Söla Axelsson. Typiskt, tänkte Bonetti. Aldrig får man vara riktigt glad. Jag kunde ta gift på att Söla fortfarande satt inne. Nu ska notan betalas och om jag känner honom rätt så har jag heller inte så värst lång tid på mig. Det var ju ett tag sedan det begav sig. Ledsamt det där med att han inte kom undan från vår gemensamma stöt mot pantbanken och att han därför inte fick sin överenskomna del av bytet. Nu vill han väl ha ränta också, fanskapet. Tror bestämt att jag måste tala med Harri om att vi kanske måste vara tre om det han nu planerar, funderade han innan han fann för gott att vända sig till sin förväntade plågoande.

-Tjenare grabben, vad förskaffar oss den äran? Har mor din verkligen gett dig lov att vara ute så här sent, sa Bonetti och försökte se uppriktigt glad ut.

-Hit med stålarna, nu eller meddetsamma och inget jävla skitsnack om jag får be, sa Axelsson som för sin del såg ganska grym och skräckinjagande ut.

-Så hälsar man väl inte på en gammal vän, vädjade Bonetti och övergick nu till att försöka se ut som en oskyldig konfirmand, något som han givetvis hade så gott som obefintliga förutsättningar att lyckas med.

-Jag har suttit i tio månader för din skull din jävla skithög och nu är det dags för dig att betala notan. Det hoppas jag att du fattar, sa Axelsson och såg oförändrat grym ut.

-Det är klart att du ska få dina pengar men jag har bara lite dåligt med likvida medel för tillfället, urskuldade sig Bonetti.

-Leverans senast fredag klockan tolv och alternativet känner du förhoppningsvis till, mullrade Axelsson,