Liv och död i London

By Sara Onnebo

Malin som precis blivit dumpad av sin pojkvän Markus är på väg till London. På planet träffar hon Julia och de blir genast goda vänner. En dag försvinner Julia spårlöst. Malin är säker på att något hemskt har hänt henne och bestämmer sig för att ta reda på vad. Samtidigt dyker Markus upp och komplicerar Malins tillvaro ytterligare.

Läsaren får också stifta bekantskap med den nya kärleken Jonas och en rad färgstarka personligheter som Malin lärt känna under sin vistelse i London. Men vem kan hon lita på? Och vad har hänt Julia?

Boken är skriven på svenska med en del av dialogen på engelska.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: May 22, 2018
• ISBN: 9789176999387

Book preview

www.instagram.com/saraonnebo

Kapitel 1

Malin

Malin satt och stortjöt på ett högst oattraktivt sätt. För mindre än 24 timmar sedan hade hennes liv varit perfekt: hon hade precis tagit studenten, hade en urläcker pojkvän som älskade henne och de skulle göra en spännande resa tillsammans. Men allt detta hade förändrats med ett enda telefonsamtal. Just då tyckte hon att alla hennes framtidsdrömmar hade grusats. Det var till och med möjligt att hon aldrig någonsin skulle bli lycklig igen. 

    Ditt fega svin! sa hon högt, och den överviktiga mannen som precis pressade sig förbi i gången bredvid hennes sittplats tittade förskräckt på henne. Malin stammade fram en ursäkt.

     Nej alltså, jag sa fega, inte feta.... jag menade min pojkvän. 

    Mannen såg inte övertygad ut.

    Vilken tur han har, som har en så förtjusande flickvän, sa han syrligt.

    Malin grymtade ett ohörbart svar och försjönk sedan i sin egen självömkan igen. Hon var vansinnigt arg på Markus. De hade varit tillsammans i nästan två år. Ända sedan hon kom tillbaka från Australien, där hon varit utbytesstudent, och började i Markus klass. Tillsammans hade de drömt ihop en framtidsplan. Efter gymnasiet skulle de åka till London för att jobba ett tag. När de fått nog av storstadslivet skulle de åka hem till Sverige igen och plugga till läkare. Sedan skulle de leva lyckliga tillsammans resten av livet som ett framgångsrikt läkarpar. Den enda punkten Malin var lite nervös för var intagningen till läkarutbildningen. Själv hade hon toppbetyg i alla ämnen men Markus hade inte gjort lika bra ifrån sig. Tänk om inte han kom in! Det skulle vara fruktansvärt men hon försökte att inte oroa sig för det. Men igår när hon ringde för att försäkra sig om att han kommit ihåg att ta med sig pass, pengar och telefon, avbröt han henne.

    Jag har bestämt mig för att inte åka.

    Va! skrek Malin så högt att det var tveksamt om telefonen verkligen var nödvändig.

    Jag har kommit in på läkarutbildningen i Umeå.

    Va!

    Men jag kan ju komma och hälsa på dig i London.

    Malin förstod ingenting och Markus verkade skämmas, med all rätta, för att han gått bakom ryggen på henne så det tog ett tag innan hon fått situationen klar för sig. Markus hade sökt in till läkarutbildningen i Umeå, utan att berätta det för henne. Om han inte kom in skulle han åka med till London och försöka igen nästa år. Men nu hade han kommit in och då var det dumt att tacka nej. Det måste hon väl ändå förstå?

    Men kan de inte hålla din plats till nästa år så kan vi börja plugga tillsammans, föreslog Malin.

    Vi kanske ska ta en paus, var Markus respons. London var ju alltid mer din grej.

    Nu när Malin hade lugnat ner sig till viss del kanske hon kunde hålla med om att London mest var hennes dröm. När hon verkligen tänkte efter kunde hon inte minnas att Markus någonsin hade inlett ett samtal om London. Han hade mest bara låtit henne hållas. Det var Malin som återvänt till Sverige efter ett spännande år i Australien med huvudet fullt av fler resplaner. Trots att Yackandandah är en avlägsen håla, och livet där var långt ifrån den surfartillvaro som Malin förväntat sig, hade hon stortrivts. Människorna var vänliga och jordnära och hennes reslust och nyfikenhet på andra kulturer hade väckts. London hade känts som det logiska valet efter studenten.

    Men just då, med Markus på andra änden i telefonen, hade Malin inte varit lugn och sansad. Hon skrek en rad otrevligheter som hon nu ångrade. Malin önskade att hon varit mer cool och nonchalant. Nu skulle hon för alltid vara Markus crazy ex som blev helt galen när han dumpade henne. Hon kunde riktigt se framför sig hur Markus och hans framtida flickvän skrattade gott på hennes bekostnad.

     Hon var så chockad av Markus svek att hon inte ens tänkte tanken att hon också kunde låta bli att åka. Och nu satt hon alltså här själv på planet från Köpenhamn till London. Det började gå upp för henne att hon var på väg till en främmande stad där hon inte kände en enda människa. Hon hade varit förutseende nog att boka ett vandrarhem de första nätterna. Men tanken var att hon och Markus sedan skulle leta efter ett ställe tillsammans. Nu var hon osäker på vad hon skulle ta sig till. Inget jobb hade hon heller och respengarna hon sparat ihop till i drygt ett år skulle inte räcka särskilt långt. Allt detta kändes tidigare som en del av äventyret. Nu kändes det bara jobbigt.

    Ditt fega svin! upprepade hon. Denna gång till en leende brunett.

    Hej, jag har visst plats 20D.

    Malin tittade misstroget på sätesnumreringen. Det verkade stämma. Stolen vid sidan om hennes var 20D och det var tydligen där den nyanlända brunetten skulle sitta.

    Malin svor till för sig själv. Planet var bara halvfullt och hon hade hoppats på att slippa resesällskap. Hon planerade nämligen att spendera hela flygresan med att gråta ohämmat. Nu måste hon kanske uppföra sig som en normal resenär. Kanske till och med småprata.

    Han är inte värd det, sa brunetten käckt.

   Vad menar du? frågade Malin förvånat.

    Tårarna, det där fega svinet, han är inte värd dina tårar.

    Nej, det har du rätt i sa Malin tappert och torkade både tårar och snor med den pappersnäsduk som brunetten räckte åt henne.

    Malin heter jag.

    Julia.

Under flygresan drog Malin hela sin tårdrypande dumparhistoria flera gånger. Julia berättade i sin tur att hon skulle jobba som au pair i en familj som var bosatt i St Albans, en stad en bit utanför London. Mamman kom från Sverige och hon ville att hennes treåriga dotter skulle lära sig ordentlig svenska. Hon hade tagit kontakt med Julia genom ett komplicerat nätverk av släktingar, vänner och familjebekanta. Julia hade glatt tackat ja till en chans att få bo i England ett tag och förbättra sin engelska.

    Egentligen vet jag ingenting om barn. Jag är inte säker på om jag ens tycker om barn, men det löser sig säkert, sa hon obekymrat.

När Malin och Julia skildes åt på Kings Cross station, Julia för att ta tåget vidare till St Albans och Malin för att ta tunnelbanan till Bayswater där vandrarhemmet låg, kände båda att de fått en vän för livet. Naturligtvis var det ingen av dem som kunde gissa att vänskapen skulle bli kortlivad. Bara några månader senare skulle Julia vara död.

Kapitel 2

Tre månader senare  

Cheers big ears!

    Same goes big nose!

    Det var fredag kväll och stämningen var hög på Bar Oz. Sportiga killar i flip-flops hivade överfulla ölglas mellan baren och de utspridda borden. En del spelade biljard. Andra spanade öppet på tjejerna som balanserade på skyhöga klackar. Två av dessa tjejer var Malin och Julia. De skrattade och pratade glatt med sina australienska vänner. Malin kände sig hemmastadd i den australienska gemenskapen. För det mesta blev hon misstagen för australiensiska eftersom hon fortfarande pratade engelska med det där släpande nasala tonfallet som hon lagt sig till med i Yackandandah. Julias engelska var lite sämre och hon hade ibland svårt att hänga med i jargongen. Men det bekymrade varken henne eller de andra i gänget. Julia hade en speciell utstrålning som gjorde henne populär både bland tjejer och killar. Hon var söt, men inte vacker i den klassiska bemärkelsen. Fast brist på manliga beundrare hade hon i alla fall inte. Julia hade helt enkel den typen av personlighet som gjorde att alla föll pladask för henne. Om inte Julia dessutom hade varit supertrevlig kanske Malin hade varit en smula avundsjuk men som det nu var hyste hon inga sådana känslor gentemot sin väninna.

    En kille med blont, spretigt hår, tjurnacke, rugbytröja och imponerande biceps reste sig upp och höjde glaset.

    Aussi, aussi, aussi, skrek han med hög röst.

    Oi, oi, oi, svarade folkmassan.

    Malin och Julia tittade på varandra över ölglasen.

    Nu börjar det spåra ur igen. Vi går hem till dig, sa Julia.

    Hem till Malin var egentligen hem till Malin, Tony, Claire och Greg, eftersom de alla bodde i samma trerumslägenhet. Det var i alla fall de som bodde där just nu. Malin hade själv bott där i ett par månader. Innan dess bodde hon på vandrarhem, där hon också jobbat som städare. Men när hon fick jobb som servitris på en restaurang bestämde hon sig för att flytta till ett mer permanent boende. Tony och Claire var ett kanadensiskt par som planerade att resa runt i Europa men först skulle tjäna ihop pengar i London. De hade flyttat in några veckor tidigare och hade kanadensiska flaggan på i stort sett alla sina ägodelar så att ingen skulle missta dem för amerikanare. De bråkade konstant och hade redan gjort slut flera gånger. Det slutade alltid med att de blev tillsammans igen. Förutom de ständiga grälen och häftiga gråtattackerna var de inte så illa att bo med. De luktade åtminstone inte illa, som den nya zeeländska killen hon hade delat rum med på vandrarhemmet.

  Innan Claire och Tony flyttade in hade rummet bebotts av två polska skiftarbetare. När den ena jobbade kunde den andra sova, ett perfekt arrangemang. Det andra sovrummet, som inte var mycket större än en tändsticksask, hyrdes av en engelsk kille, från London till och med. Det var ovanligt att man träffade på någon som faktiskt var ifrån London i London. Det var ett mysterium varför han valde att bo i en skokartong med främlingar som byttes ut lika ofta som sopbilen kom trots att han hade ett riktigt jobb. Greg jobbade på ett labb på något av universiteten men det var allt Malin visste. Samtalen med Greg var alltid konstiga och förvirrande och Malin misstänkte att han blivit exponerad för alltför många kemikalier på jobbet.

    Malin bodde i vardagsrummet. Hon förvarade sina kläder i skafferiet och sov på soffan. Detta ledde ofta till att hon inte fick lika mycket nattsömn som hon önskade. Hon kunde inte gå och lägga sig förrän alla andra redan lagt sig och vaknade när den första personen gick upp på morgonen. Detta problem var något som Malin inte tog så allvarligt på. Det fanns gott om tid att sova när man blev gammal, typ 36 eller så. När Julia sov över fick de tränga ihop sig på soffan båda två.

Malin och Julia promenerade genom Notting Hill till Bayswater och Malin fick en känsla av att hon var precis där hon skulle vara. London var världens härligaste stad och det var meningen att just hon skulle befinna sig just här, just nu, tillsammans med Julia.

    Visst är det konstigt, sa hon till Julia, hur till synes små och obetydliga beslut eller händelser kan påverka framtiden. Till och med något så simpelt som ett telefonsamtal. Julia höll med. Detta var ett ämne som de hade diskuterat många gånger.

    Om Markus följt med till London hade vi nog aldrig träffats. Malin gjorde ofrivilligt en arg grimas när hon uttalade namnet Markus.

    Nej, och då hade varken du eller jag fått uppleva hur det är att sova på en knölig soffa med konstant nattrafik till toaletten, kontrade Julia som hade det väldigt bekvämt hemma hos familjen hon jobbade för.

    Malin skrattade. Det var sant, hon blev väckt varje gång någon gick på toaletten. Dels för att de andra hyresgästerna var tvungna att snubbla förbi hennes soffa, dels för att