Riksdevisorn: Vete fåglarna vad de vill säga

By Eero Marttinen

Den här är den sanslösa historien om en ung man, Karl Svensson, som genom en förväxling får jobb som revisor, utan att ha några kvalifikationer för det yrket och dessutom hamnar mitt i stridsfältet mellan två bittra antagonister, en riksrevisor och en minister. Innan dess har han levt ett något förvirrat, men lugnt liv, utan större framtidsutsikter; hans flickvän har lämnat honom, han har varit kroniskt arbetslös, han har läs- och skrivsvårigheter och andra symptom som placerar honom bland förlorarna i samhället. Dock söker även han vad man kallar ett autentiskt liv. Riktigt vad det innebär vet han inte. Det försöker han reda ut genom att samla på ord och deviser som gjort ett starkt intryck på honom och han lyssnar med hela sin varelse efter vad Paul Celan kallat de egna ordens ”andra och åter andra ton…” Han gör det på sitt eget och något aviga sätt. Det upprör en envis jobbcoach som Karl har tvingats gå till, och som har svårt att förstå någon som hellre vill syssla med ord än få ett jobb. De följande kapitlen handlar, inte oväntat kanske, om vådan av att väl få ett arbete och svårigheterna för den lilla människan att trassla sig ur det byråkratiska arbetsmaskineriet med värdigheten i behåll.

”Det är en skruvad historia för läsare med smak för stolligheter och absurditeter. Det är också en sprudlande satir, som i de bästa avsnitten är vanvettigt rolig”.
LEKTÖR FRÅN FÖRFATTARCENTRUM

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Aug 25, 2015
• ISBN: 9789175698083

Eero Marttinen

Författare är Eero Marttinen. Han har tidigare gett ut romanen Riksdevisorn eller vete fåglarna vad de vill säga.

Book preview

EPILOG

TRÄFF MED MIN

NYE JOBBCOACH

– Så länge…? sa Hetze.

Jag ryckte urskuldande på axlarna.

–… och hur har det gått till? sa han och sneglade upp mot mitt ljusa hår som jag till slut fått att stå snett bakåt i luften, ungefär som tofsen på en tofsmes.

– Nog bara blivit så, sa jag och hoppades att han nöjde sig med det intetsägande svaret, vilket han förstås inte gjorde, istället utbrast han med ett tonfall som om han aldrig hade hört något liknande:

– Men tre år utan…!?

– Ja.

Vi satt i ett trångt litet rum, knappt mer än två gånger två meter, och utan fönster. Det var så litet att dörren måste stängas för att jag skulle kunna sätta mig ner i besöksstolen. Till råga på allt sköt Hetze fram sin stol och satt plötsligt bara några decimeter från mig, och jag kände mig lika obehaglig som dagen innan, då jag suttit nedklämd i en tandläkarstol och väntat på att tandläkaren skulle luta sig fram och börja borra i en av mina känsliga framtänder.

– Karl, jag har ett bestämt intryck av att du oroar dig för något. Din fysionomi säger mig i alla fall det. Men det ska du absolut inte behöva göra mycket längre, sa han och knappade in något på sin gamla dator, som balanserade på ett smalt bord framför honom. Bordet var så kantstött och slitet att det måste ha hittats i en container. Därefter såg han snabbt igenom de ställen han markerat med gula post-itlappar i en bunt vältummade böcker som hade titlar som: Sluta fundera – gör det bara! Sparka ut köksbordsresenären – i verkligheten och 99 snabba tips för att motivera dig själv. Det var titlar som ett ögonblick fick mig att börja andas både djupare och snabbare.

– Vi ska nog hitta något till dig också, sa han och höll upp en tumme åt mig.

– Det tror jag inte, sa jag snabbt och kände hur min kropp började röra sig bakåt i stolen.

– Jo, då. Apropå det, så känner jag en annan Karl… Han heter faktiskt också Svensson som du… en mycket begåvad kille. Nja, det hör inte hit. Det är ju dig, Karl, vi ska tala om i dag. Ja, de gånger jag träffat dig har jag verkligen försökt att förstå mig på dig, vilka tlanger du har och vad du egentligen vill. Ja, mest av allt… (vakta din tunga nu, tänkte jag. Säg inte för mycket, inte för lite heller). Vem du är…

– Vem jag är… sa jag och fingrade på röstinspelaren i min vänstra ficka.

– Karl, vad letar du efter i fickan… en lapp där du skrivit ner vem du är?!

– Nej, nja… inte uppskrivet.

– Nähej, vad är det då?

– Nej, det är inget, sa jag.

Ett kort ögonblick hade jag frestats att säga något om röstinspelaren, men jag insåg snabbt att det inte var så lämpligt just nu.

– OK, Karl, tänk på det när du söker ett arbete. Det ska direkt synas och höras vem du är. Hela du ska säga: Det här är Karl! Du ska inte läsa upp något från ett papper, det blir helt fel.

– Jag ska tänka på det, sa jag.

– Inget annat du tänkt på till i-i-dag? fortsatte Hetze och puffade till mig lätt på axeln. Jag vill gärna höra vad du tänkt sen sist… Berätta!

Det var jag inte alls pigg på, eftersom jag inte kunde minnas att jag tänkt på något särskilt som jag ville göra.

– Du tänker hellre på annat än på att göra något, sa han och trollade fram ett mynt och lät det rulla mellan fingrarna.

– Njäeeej… inte så heller, sa jag och försökte se mindre tankfull ut.

Vid vårt första samtal hade Hetze nämnt att han kom från Gambia. Det måste ha varit för ganska många år sedan hade jag antagit. Han talade nämligen en lika perfekt svenska som Rapports nyhetsuppläsare. Eftersom han var så lång att jag knappt nådde honom till armhålan och gick klädd i en svart skinnkavaj, svarta jeans, grön arméskjorta och extremt spetsiga och skinande ljusbruna boots, fick han mig verkligen att spärra upp ögonen när jag träffade honom första gången. Särskilt då han frågat vad jag trodde att mina chanser var att få ett jobb. Jag hade ingen aning, sa jag och skrattade till. En på tio? En på fyra? Fifty-fifty…? Nej, inte så mycket, sa jag och skakade på huvudet. Inte? sa han med ett besviket tonfall och singlade upp det mynt, han alltid haft tillgängligt när vi träffats, i luften och såg nöjt på resultatet. Jo då, chanserna för mig att få ett jobb var riktigt goda. Efter att ha sagt det log han brett och självsäkert. Hela första mötet hade han fortsatt att le brett och hela hans gestalt hade utstrålat: jagär-din-kompis!, något som säkert fick andra klienter att snabbt öppna sig och vars knepigheter han därefter lätt kunde pejla in, men min reaktion blev närmast den motsatta. Den här förmiddagen, som var den tredje gången vi träffades, reagerade han på det.

– Karl, ta inte illa upp, men du liknar faktiskt just nu den snögubbe som stod utanför mitt hus i vintras och vägrade att smälta fast det bara blev varmare och varmare. Ursäkta, jag säger det… men du smälter ju inte precis av vad jag har att komma med… trots att jag höjt temperaturen varje gång vi träffats, haha! Jaja, jag skojar bara lite.

– Jaha… fast en snögubbe? Snö är bra, tycker jag, men för dig som kommer… sa jag och kände genast att jag sagt något fel.

–… från Afrika ja.

– Jag menar inte så, sa jag och rodnade.

– Nu hettade det till lite, va? sa han med ett tonfall som tycktes signalera att han fått ett visst psykologiskt övertag genom mitt något klumpiga uttalande. Karl, du måste förstå mig lite också. Mitt problem är att min uppdragsgivare kan börja tro att jag inte klarar av mitt jobb. Vi två har ju haft gott om tid på oss att hitta en lösning för dig, inte sant?

– Två gånger är väl inget, sa jag. Det som tar tid brukar bli bra.

När jag sagt det såg jag hur värmen i hans blick snabbt dog ut.

– Hörru du, Karl. På två gånger skulle jag kunna få en handikappad, blind, dövstum, analfabetisk, astmatisk, sextioårig gambian i arbete, men tydligen inte dig, sa han och såg på mig med en blick blank som en putsad fönsterruta.

ORO FÖR VAD SOM KUNDE KOMMA

Enligt en bekant till mig, Samuel Skråge, åtog sig Hetze enbart de besvärligaste klienterna. De två första mötena föreföll han vara ganska beskedlig av sig, ja nästan barnslig, och sa Yes, kompis! till det mesta klienterna sa till honom. Därefter blev han alltmer lik en räv i uppträdandet. Folk blev förstås osäkra, undrande. De flesta köpte dock förr eller senare hans förslag, men inte Skråge. Han hade blivit så störd av Hetzes uppträdande att han absolut måste få grepp om vad Hetze var för en filur och hörde sig för med en rad andra klienter om hur han varit mot dem.

– Den mannen har inte bara en mask bakom sitt glättiga ansikte, utan en hel radda masker! sa Skråge när jag frågade vad han kommit fram till.

– Jaså!? sa jag oroligt.

Jag skulle också veta… att den mannen inte bara hade en metod att få folk dit han ville, utan en hel arsenal av mer eller mindre påhittiga och utstuderade metoder, som han gett fantasifulla namn som Hela Kakan (att inte nöja sig med en liten bit av kakan), Chanserna som passerar (att inte tveka, utan ta tillvara ögonblicket) och Så här vill jag ha det (att tydligt uttrycka vad man vill), Gör det här annars..! (att göra som han föreslår, annars vet man inte vad som händer). Mest beryktad var Pekboken. Den bestod av ett antal lösa bilder på olika yrkesarbetare i verksamhet, alltifrån diskare och kock, till kassörer och fotbollsspelare. På baksidan av bilderna fanns grundläggande fakta om yrket. När han tagit fram pekboken förklarade han hur oerhört viktigt det var att kunna visualisera sina önskemål och göra något handfast åt dem. Det skedde vid deras tredje möte. Omedelbart efter att Skråge satt sig ner i besöksstolen hade Hetze viftat med pekboken och förklarat vad den innehöll. Därefter hade han lagt fram två lösa bilder och frågat:

– Samuel, vilket av de här två arbetena skulle du absolut inte vilja ha?

Skåge gillade inte att man kallade honom vid hans förnamn. Det hade han förklarat för Hetze vid deras första möte, men Hetze hade inte brytt sig om det.

När Skråge tigit, hade han sagt:

– Du kan tänka dig bägge två? Bra…!

Skråge hade förstås blivit lite uppskakad och utropat:

– Nej, nej!

– Du måste ta ett av dem, tyvärr.

Skråge skakade bara på huvudet.

Vare sig Skråge eller Hetze var några lättviktare. Hetze var dock betydligt längre och hade en kropp formad som ett V. Skråge var kortare och mer O-formad. Denna skillnad rent fysiskt blev nu tydlig för Skråge. Hetze hade nämligen plötsligt ställt sig upp, lutat sig fram över honom och sagt:

– Reglerna är dessvärre sådana.

För att markera vikten av att de iakttogs höll han upp ett uppfordrande pekfinger.

Skråge lät sig dock inte skrämmas.

Av vad han berättade efteråt blev mötet – mentalt sett – en jämn match dem emellan. Skråge var inte den som gav upp något alltför lätt. Andra klienter pekade uppenbarligen snällt på ett av korten, men Skråge hade med förakt sagt:

– Nej, definitivt inte något av dem!

Varje gång Hetze hade lagt fram nya bilder på bordet hade Skråge skakat på huvudet och sagt att det var stört omöjligt för honom att tänka sig något av de yrkena. Det hade varit lika omöjligt – berättade han för mig senare – som det varit för honom som tonåring att sänka volymen på stereon när han lyssnat på sin favoritskiva, Master of the Puppets, bara för att hans morsa hade skrikit att hon höll på att krevera.

Till slut hade Skråge trott att han fått Hetze att inse att han var totalt oförmögen att se något av de föreslagna yrkena framför sig.

– Vet du vad Samuel. Vissa personer har verkligen svårt att visualisera sådant man inte har rakt framför näsan. Vad gör man då? Du skakar på huvudet? Du vet inte? Då ska jag tala om det för dig. Man går helt enkelt raka vägen till jobbet ifråga och ser efter med egna ögon. Du har ju ögon att se med, eller hur Samuel? Du prövar helt enkelt på ett av de här jobben och ser efter hur det fungerar. Går inte det bra, går du till nästa… Det är förstås så vi ska göra, Samuel! hade Hetze då sagt och snabbt skrivit ner kontaktperson och adress till ett jobb på ett lager. Yes, du prövar helt enkelt på det här jobbet ett par veckor, så får vi se.

–… ett par veckor?

– Ja, minst, hade Hetze sagt och tryckt fast papperet i hans hand och gratulerat honom till ett riktigt, riktigt bra jobb.

Skråge hade inte haft ork att protestera och tigande tagit emot det.

Nästa gång de träffades hade Hetze skojat med honom och sagt:

–… när du fick det där papperet i handen såg du faktiskt minst lika förvånad ut som en tio månaders baby ögonblicket efter avvänjningen hade börjat.

ORDBYTE OM ORD

Den här förmiddagen väntade jag bara på att Hetze skulle ta fram pekboken som Skråge berättat om. Men det gjorde han inte, istället sa han:

– Vet du, jag gillar killar med lite go i, med lite jävlar anamma och lite glödande vilja. Killar som vill göra något, killar som går från ord till handling, killar som gillar att ta sig i kragen, sådana killar gillar jag. Inte killar som kommer med en massa ord bara, ord som inte säger mig något, ord man inte menar något med. Det ska vi försöka låta bli. Det ska du veta Karl, att det inte enbart är jag som vill se ett och annat framsteg hos dig, utan också min chef, och hans chef också. Det är inget omöjligt vi begär, egentligen bara att du försöker komma över din misstro mot oss. Då kan vi hjälpa dig att resa dig upp och ta ett första stapplande steg på din yrkesbana, och ett till, och snart kommer du att ha drag under galoscherna och luft under vingarna och kan lyfta och och segla iväg upp mot vilka jäkla höjder som helst.

Jag drog ett djupt andetag och sa:

–… jag vet inte om jag klarar av att göra sådana framsteg just nu.

Han svarade inte, utan frågade istället vad jag gjorde om dagarna, låg jag mest i sängen… utslagen?

– Nej, jag är uppe.

– Och gör vad?

– Innan man gör någonting, måste man väl veta vad man ska göra.

–… och hur får du veta det, då?

– Genom ord, så klart.

– Ord? Du menar vanliga ord…

– Nja, det ska vara ord som säger mig något.

– Säger inte alla ord något?

– Vissa ord säger mig mer och andra mindre.

– Och hur tar du reda på det?

– Jag lägger Alfapet, sa jag efter en stunds tvekan.

– Alfapet? sa han med en röst som knappast kunde ha låtit mer förvånad. Du spelar alltså Alfapet hela dagarna?

– Inte hela dagarna! sa jag och skakade så våldsamt på huvudet att jag kände hur min hårtofs vajade hit och dit.

– Karl, det är inte ord som är viktiga, utan att göra något.

– Utan ord vet man ju inte vad man ska göra, protesterade jag och visade fram min röstinspelare och berättade, trots att jag sagt till mig själv att inte göra det,