Döden på spahotellet

By Anna Grue

Förtidspensionären Anne-Maj Mortensen är på rehabilitering på ett lyxigt spahotell efter en knäoperation. Vilan blir dock inte långvarig - kort efter incheckning hittar Anne-Maj en död kvinna på hotellet och det är tydligt att det handlar om ett mord.Försedd med ett lager smärtstillande medicin sätter Anne-Maj i gång med sin egen förundersökning, vilket inte direkt behagar lokalpolisen. Kort därefter sker ännu ett dödsfall och Anne-Maj blir alltmer insyltad i fallets utredning. Men är det så klokt att bråka med en mördare, när man knappt kan gå?"Döden på spahotellet" är en charmig mysdeckare skriven av den danska bästsäljande författaren Anna Grue. Boken är den andra fristående delen om fru Mortensen, som inleddes med "Loppismysteriet" (2021). -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 3, 2023
• ISBN: 9788726902372

Book preview

Anna Grue

Döden på spahotellet

Översättning: Elin Pirttimaa Rosén

SAGA Egmont

Döden på spahotellet

Översatt av Elin Pirttimaa Rosén

Originaltitel: Døden i kurbadet

Originalspråk: danska

Copyright ©2021, 2023 Anna Grue och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726902372

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Familjen Mortensen:

Anne-Maj Mortensen, före detta läkarsekreterare

Iben Mortensen, Anne-Majs dotter, arbetslöst butiksbiträde

Ditte-Marie (Didi) Mortensen, Anne-Majs barnbarn, skolelev

Mortensen den tredje, Anne-Majs strävhåriga tax

Gäster på Høve Spahotell:

Inger-Merete (Tytter) Stilling, pensionerad tandläkare

Anja Willemoes, arbetslös arkitekt

Ida Funch, redaktionschef på en veckotidning

Finn Bocker, före detta gymnasierektor

Miah Andersen, arbetslös personlig tränare

Lenette Andersen, dagmamma

Spahotellets personal och behandlare:

Heine Fuglsang, hotelldirektör

Lone Jels, receptionist

Katrine och Bjørn, servitörer

Chris, kock

Hanne Groth, massör

Kim Kellerup, sjukgymnast

Gitte Mogensen, kosmetolog

Andra:

Elin Stilling, sjuksköterska

Sussi Andersen, förtidspensionär

Jonas Hinnerup, Anne-Majs granne

Polisen:

Liselotte Schmidt, vice poliskommissarie

Anders Hall, utredare

[karta]

Odsherred kommun

Själlands udde

Rørvig

Nykøbing

Højby

Sejerøbukten

Ordrup näs

Høve

Høve Spahotell

Fårevejle

Asnæs

Vig

Egebjerg

Isefjord

Lammefjord

Holbæk kommun

Tusenæs

Tuse

Holbæk

Jag har tillåtit mig att placera det lyxiga, romantiska Høve Spahotell på toppen av sluttningen i Høve, där det i verkligheten ligger en något mer prosaisk byggnad med namnet Café Utsikten. Det är värt ett besök, om inte annat så för utsikten, vilken enligt Anne-Maj Mortensens åsikt är en av Danmarks allra vackraste.

Anna Grue

Till Rune, Astrid och Johan, som jag har saknat så förfärligt under det här coronaåret.

1.

Fredag den 11 september

Anne-Maj Mortensen har aldrig känt sig lockad av wellnessindustrin. Gurkskivor på ögonen, bastuångor, valsång och pling-plong-meditationsmusik … nej. Bara nej. Ändå sitter hon här mitt i ett spahelvete, omgiven av muntert pladdrande väninnepar, som går omkring i vita badrockar på väg till eller ifrån ansiktsbehandlingar och lerbad. Många av dem bär runt på smoothies med oaptitligt utseende: gröna, bordeuxröda eller gråslemmiga med chiafrön och proteinpulver. Fy fasen, tänker Anne-Maj och tillåter sig att med ett högljutt stön sjunka ner i en blommig fåtölj med ryggen åt de andra gästerna. Hon placerar sitt nyopererade vänsterben på en fotpall och filosoferar vidare kring den obegripliga smoothietrenden. Om man vill ha frukt och grönsaker kan man väl bara äta dem? Varför förstöra de nyttiga fibrerna med några varv i mixern? Hon fattar inte.

Anne-Maj är med andra ord inte här på grund av så kallad wellness. Det är bara ett nödvändigt ont som hon måste finna sig i, för att få något hon betalar dyrt för: tre veckor med helpension, professionell sjukgymnastik, en skön säng – och inga trappor.

Det sista är nog verkligen det viktigaste. Anne-Maj har nämligen så sent som i måndags fått en ny knäled och är i nuvarande tillstånd beroende av ett par kryckor. På grund av de relativt starka smärtorna anser hon sig vara oförmögen att bo i sitt lilla tvåvåningshus inne i Nykøbing. Toaletten och sovrummet finns på ovanvåningen, köket på nedervåningen. Det betyder många turer uppför och nedför trapporna varje dag och det fixar hon bara inte, trots att personalen på sjukhuset hela tiden sagt att det borde hon klara nästan med det samma.

Lättare sagt än gjort, tänker hon och ler lite ansträngt mot den knubbiga servitrisen som har följt efter henne ut i vinterträdgården, med ett glas kallt vitt vin och en karaff med kranvatten på en rund bricka. Den unga kvinnans mun och näsa är dold bakom ett babyblått munskydd, men hennes ögon lämnar inga tvivel om att hon ler. När hon har gått tar Anne-Maj två smärtstillande kapslar och sjunker tillbaka ner i fåtöljen med en suck. Hon kunde naturligtvis ha valt ett seriöst, specialiserat rekreationshem utan allt störande new age-ståhej, men det närmsta låg på norra Själland. Hon skulle bara må dåligt av att åka så långt bort och behöva klara sig utan de regelbundna besöken av dottern Iben, barnbarnet Didi och sin lilla hund, som i bästa fall och med vinden i rätt riktning lyssnar till namnet Mortensen den tredje.

Odsherreds enda lokala rehabiliteringsmöjlighet finns just i stället här: Høve Spahotell, knappt tjugo kilometer från Nykøbing. Det högt belägna hotellet är vida känt för sin enastående utsikt över Sjererøbukten och de vackert renoverade byggnaderna: kalkade väggar, stora spröjsade fönster, en bred veranda som vetter mot havsutsikten – allt i vitt med små detaljer i en delikat ljusblå nyans. Det är så smakfullt att det gör ont. Huvudbyggnaden har legat här högst upp på sluttningen i över hundra år, medan spaanläggningen med pool och diverse behandlingsrum är uppförd för några år sedan. Allt i originalstilen, som påminner om ett romantiskt badhotell. I sluttningen ner mot bukten har man anlagt en enorm, charmerande trädgård, som man delvis låter växa vilt, med klippta stigar i det höga gräset och en mängd små buskar, så att parken trots sin storlek känns intim och mysig. Här och där står vitmålade bänkar och Anne-Maj skulle verkligen önska att hennes ben tillät henne en promenad ner till någon av dem.

Hon har fått berättat för sig att spaet håller hög nivå, både vad gäller rehabilitering och vistelse, och priset är naturligtvis därefter. Anne-Maj har blivit tvungen att ta lån på huset för att få råd. Men om behandlingen hjälper, resonerar hon, är det värt varenda krona. Hon har en positiv föraning om att den gör det. Sjukgymnasten låter i alla fall mycket övertygande.

Hon sippar på vinet. Det är eftermiddagens tredje glas, men något måste man ju ha för att stå ut, tänker hon och kastar en irriterad blick mot ett par i trettioårsåldern, som med armarna om varandra har ställt sig på verandan. De har helt blockerat utsikten. Egoister.

Sedan myndigheterna i mars tog konsekvenserna av att coronapandemin hade nått lilla Danmark, har hon och de flesta tagit till sig de nya umgängesformerna utan några större problem. Numera sker det nästan automatiskt: Man håller avstånd, spritar av, tvättar händerna, undviker större folksamlingar, tar hand om varandra, träffas så långt det är möjligt utomhus, håller sig till sin bubbla av utvalda vänner och familjemedlemmar. Som före detta läkarsekreterare har Anne-Maj varit van vid hög hygiennivå varenda dag, så det stör henne inte. Såvitt hon kan bedöma gäller det också den största delen av hennes landsmän. Alla är trötta på restriktionerna, men man står ut. Var och en kan ju se på smittotalen att det fungerar.

Med tanke på situationen är det verkligen tur att hon uppehåller sig just på det här lyxiga spaet, där hygienen är på topp och personalen tydligen har instruerats i att vidta alla förhållningsregler. Allt fungerar utan problem och som den naturligaste saken i världen, inte alls som i matbutiken, där man hela tiden måste se upp för de demonstrativt likgiltiga. Anne-Maj kastar ännu en sur blick mot det förälskade paret, som står helt ogenerat och tungkysser varandra med hela hotellet som publik. Gå upp på rummet och smitta varandra i stället, tänker hon irriterat.

Det ljusblå huset hemma på Lindallé vaktas av Iben och Didi, som utfodrar, rastar och garanterat skämmer bort Mortensen. Det är ingen stor uppoffring för dem – båda älskar den strävhåriga taxen och vill väldigt gärna själva ha en fyrbent familjemedlem, men deras hyresvärd är orubblig i sitt motstånd mot varje form av husdjur.

I ett par månader under pandemins första våg hade Anne-Maj, Iben och Didi isolerat sig tillsammans i den förstnämndas hus. Det hade egentligen gått förbluffande bra att etablera nya vardagsrutiner, trots att det var ont om plats. Iben hade då och då förvunnit om kvällarna. Hon vägrade berätta var hon varit, men svor på hedersord att hon uppförde sig förnuftigt och lät testa sig regelbundet. Jag är vuxen, mamma, hade hon påpekat. Jag behöver leva vuxenliv. Och jag blir tokig om jag måste glo på er varenda kväll tills det här är över. Ibland är det helt enkelt ingen idé att diskutera med Iben, vet Anne-Maj, så det gjorde hon naturligtvis inte heller i de här situationerna. Ska hon vara helt ärlig, är hon då och då lite rädd för sin dotter.

Hej. En röst avbryter Anne-Majs tankar. Får jag sitta här, eller väntar du på någon? Det är en liten grå mus till dam, något yngre än Anne-Maj själv och klädd i wellnessfolkets uniform: en kritvit frottérock och halksäkra gummisandaler. Hennes axellånga page är slingat i honungsgyllene nyanser. Hon märker Anne-Majs ansiktsuttryck och tillägger lite förskräckt: Stör jag?

Nej då, ljuger Anne-Maj. Herregud. Hon här är tydligen också här solo. Det är väl bara logiskt att de två kvinnorna fördriver lite tid tillsammans. Nej, nej, upprepar hon. Sätt dig ner du bara.

Ida Funch. Damen ställer ifrån sig en drink som liknar gin och tonic. Tack och lov inte en sådan där äcklig smoothie. Är du här på rehabilitering? frågar hon med en blick på Anne-Majs bandagerade ben.

Nytt knä, svarar Anne-Maj. Jag blev opererad i måndags, kom hit i går – och har bokat en rekreationsvistelse här till den tredje oktober. Och du? Du är kanske bara här över helgen?

Nä, jag stannar ett par veckor. Jag ska bara vila mig lite. Ida rycker på axlarna. Det är mer … mentalt.

Ja?

Ida drar badrocken lite hårdare runt sig. Jag gick in i väggen på grund av stress för att par månader sedan … En till axelryckning. Jag trodde egentligen att det skulle hjälpa att jobba hemifrån under nedstängningen, så jag slapp bli avbruten hela tiden som på jobbet, men nej. Det blev snarare värre. Jag kunde inte få grepp om någonting och det var jag som skulle styra upp alla interna zoom-möten på datorn och se till att de andras uppgifter blev koordinerade. Det fixade jag bara inte … Så nu är jag sjukskriven. Jag får antidepressiv medicin och går i terapi och behandlingen har börjat verka så bra att jag snart kan återgå till jobbet. Så föreslog min man att det kanske skulle vara smart att skämma bort mig själv lite innan. Det är därför jag är här.

Det låter ju som en bra idé. Anne-Maj har svårt att föreställa sig att bli utbränd. Hennes övertygelse är att man egentligen bara måste ta sig samman och vara noga med att planera sin vardag. Ordning och systematik ger ro i sinnet. Men sådant säger man ju inte högt. Vad gör du?

Just nu? Ida ler. Slappar och tar en drink. Hon ser på Anne-Maj. "Sorry. Det är såklart inte det du menar. Jag är redaktionschef på Allt för familjen … Jag vet inte om du känner till den tidningen?"

Jo då, svarar Anne-Maj upplivat. Jag har faktiskt bett min dotter ta med den här veckans nummer till mig imorgon. Ni har väldigt bra korsord.

Ida nickar. Isbitarna klirrar i glaset när hon tar en ny klunk. Så du har en vuxen dotter?

Iben. Anne-Maj ler. Och ett barnbarn på snart tolv år.

Oj då. Ida tar ännu en slurk av sin drink. Vad gör Iben?

Hon är … Hon söker jobb nu, säger Anne-Maj.

Åh. Som vad?

Iben har varit butiksbiträde i många år, de sista åren på en skobutik. Hon gillade det, men så kom coronan.

Jag beklagar. Ida låter faktiskt som att hon menar det. Hon reser sig. Ska du också ha en till? Hon ser på Anne-Majs nästan tomma vinglas.

Jag borde inte …

Äh, kom igen nu. Det är min runda. Efteråt kan vi gå in och äta. Jag har sett att det är sjötunga idag.

Tack. Anne-Maj tömmer glaset. Men jag har ätit redan.

Ida ser på klockan. Det är ju bara lite över sju.

Jag var så hungrig, och köket öppnade klockan fem.

Var den god då, maten?

Jo då … Anne-Maj drar ut på det. Fisken var lite torr, som om den fått några minuter för mycket i ugnen, och kålsalladen var för grovt hackad.

Jaså. Ida ser lite förbluffad ut. Hon vet ju inget om Anne-Majs petiga förhållande till matlagning.

Det tätt omslingrade paret på verandan har gått och ljuset börjar så smått försvinna. Anne-Maj stirrar genom det småspröjsade fönstret och ut över Sejerøbukten, där en massa vita skumtoppar bryter det mörka havsvattnet.

Ida kommer tillbaka med deras två drinkar och följande timme tillbringar de två kvinnorna med ett trevligt samtal. Blandningen av piller och alkohol har dämpat smärtorna i Anne-Majs knä till en uthärdlig nivå. Hon skickar i sitt stilla sinne ett hjärtligt tack till sin läkare Morten som har sett till att hans gamla läkarsekreterare får ordentliga smärtstillande i stället för de där receptfria, som är det bästa sjukhuset har att erbjuda.

Två kvinnor i trettioårsåldern sätter sig i soffgruppen intill, även de i badrockar och båda med mörkt, fuktigt hår. Den enas är långt och den andras är klippt i en kort spretig frisyr. Den långhåriga har en enorm, detaljerad tatuering som täcker hela det ena underbenet och ett tunt, flätat armband runt handleden.

Skål, säger den korthåriga kvinnan och nickar åt Ida och Anne-Maj med lyft glas.

När alla fyra har sippat på sina drinkar säger den tatuerade med ett konverserande tonfall: Nu kan man inte klaga, va? Hon har lite hes röst, som om hon varit kedjerökare i hela sitt liv och hennes stämband nu är på väg att ge upp. Det här är livet alltså! Hon ger dem ett stort leende.

Spaet? frågar Anne-Maj. Ja, visst är det härligt.

"Vi har vunnit det, säger den korthåriga. Resan, alltså. Två övernattningar på enkelrum, fullpension och tre behandlingar var. Det kostar oss inte en krona."

Vi och vi. Den tatuerade ler. "Du vann och så var du så snäll så du bjöd med din lillasyster."

Ni är systrar? frågar Ida.

Ja. Hon pekar med glaset i handen på den andra kvinnan. Det där är Lenette och jag heter Miah. Andersen och Andersen.

För ett par veckor sedan låg det en adresserad broschyr i min postlåda, berättar Lenette, och då har vi ändå Reklam nej tack klistrat på. Det är ganska irriterande att det inte respekteras … men den här gången var det ju faktiskt tur i oturen, säger hon.

Om broschyren är adresserad till dig gäller inte Nej tack-skylten, säger Ida med ett uppläxande tonfall, som om hon var på väg att formulera en notis till sin veckotidning.

Lenette rycker på axlarna. Det var i alla fall reklam för något företag och det stod utanpå kuvertet att man kunde vinna en spaweekend i Høve … Annars hade jag nog inte öppnat. Man kunde vara med i tävlingen genom att svara på några döenkla frågor och skicka svaren till en särskild e-postadress.

Ida ler. Och så vann du? Fantastiskt!

Det är säkert på grund av coronan, säger Ida. Alla hotell och restauranger ha förlorat en massa pengar, så de gör väl allt för att få i gång omsättningen.

Ja, regeringens alla vanvettiga påhitt går verkligen ut över näringslivet, säger Lenette och skakar på huvudet. Vänta bara, det kommer bli många som går i konkurs. Det är ett högt pris att betala för att undvika en vanlig influensa.

Anne-Maj ska just protestera, men struntar i det. Hon orkar inte sitta här och diskutera coronavirusets allvar. Hon leder behändigt över samtalet på ett mer neutralt område och frågar ut systrarna om spaets urval av behandlingar.

Kort därefter lämnar de yngre kvinnorna vinterträdgården och går upp på sina rum för att byta om till vanliga kläder innan middagen.

Ska vi gå till restaurangen? frågar Anne-Maj.

Två minuter, svarar Ida. Jag ska bara dricka upp.

När de slutligen lämnar vinterträdgården och Anne-Maj stretar lite med kryckor och axelväska, stannar Ida plötsligt i en rörelse. "Nu vet jag varifrån jag känner igen dig, utbrister hon. Det var du som fångade en seriemördare förra året! På den där loppisen … det var i Nykøbing, eller hur?"

Anne-Maj lägger ansiktet i ödmjuka veck. Åh, säger hon, det var väl ingenting.

Jo, det var det, säger Ida uppspelt. Hade inte du ingripit – vem vet hur många fler som hade dött?

Förr eller senare hade väl polisen kommit fram till det, svarar Anne-Maj och undviker noga att stödja på vänster ben. Effekten av de smärtstillande är på väg att klinga av.

Var nu inte så blygsam.

Anne-Maj är på väldigt gott humör resten av kvällen och berättar villigt om utredningen av förra årets loppismord. Ida lyssnar koncentrerat medan hon äter. Först när Anne-Maj är på väg att trilla omkull av trötthet bryter de upp. Ida följer sin nya bekantskap hela vägen till hennes rum och Anne-Maj får vara mycket bestämd för att slippa hennes lite för omsorgsfulla sällskap även under urinering och tandborstning.

När Anne-Maj har blivit ensam och aftontoaletten är överstökad, tar hon ännu en av Mortens fina Dolol-kapslar. Så drar hon upp täcket till näsan, försöker ignorera smärtan och vickar fötterna upp och ner, som hon har blivit instruerad av sjukgymnasten. Resten av de obligatoriska övningarna hoppar hon över. Imorgon får hon göra det extra noga, tänker hon.

2.

Lördag den 12 september

Mamma! Iben ser helt förskräckt ut. Vad har hänt?

Åh, det är bara jag som är en klant. Anne-Maj sitter på en trädgårdsstol med den ivrigt svansviftande Mortensen i knät. Jag skulle upp och kissa i natt och då gled den ena kryckan i väg över badrumsgolvet. Jag snubblade och slog skallen i handfatet, tänkte bara på att skydda knäet … Ja, det måste ha sett helt tossigt ut. Hon försöker sig på ett skratt, men har för en gång skull lite svårt att se det roliga i sin egen klumpighet. Slaget i sig hade såklart gjort ont, men känslan av sårbarhet var långt värre. En ångest som hon inte riktigt upplevt tidigare hade gripit henne. Tänk om hon hade vridit det nyopererade knäet helt fel? Måste hon då opereras igen? Och vad hade hänt om hon inte hade kunnat ta sig upp igen, där hon låg utan sin mobil? Hur länge skulle hon legat där på det kaklade golvet, innan någon hade fått för sig att leta efter henne?

En sak är säker, tillägger hon medan hon gör ett ihärdigt försök att hålla Mortensens tunga utanför sina näsborrar, det gjorde mig ännu gladare att jag inte är hemma nu. Tänk om det hänt på väg nerför trappan. Jag kunde ha varit död.

Didi glömmer det där med att hålla avstånd och slår armarna om henne. Så får du inte säga, mormor. Du får inte dö.

Det gjorde jag ju inte heller, säger Anne-Maj, som nu måste hålla styr på både sin exalterade hund och det stackars knäet och samtidigt knuffa sitt förskräckta barnbarn på lite avstånd, utan att det verkar alltför ovänligt. Ungen är ju tillbaka i skolan nu efter sommarlovet och vem vet hur mycket virus hon utsatts för till vardags? Men det gick ju bra, vännen.

Men ditt öga!

Ja, det kommer nog vara papegojfärgat resten av tiden här. Jag ser förfärlig ut.

Varken Iben eller Didi säger emot.

De sitter på terrassen med Sejerøbukten nedanför. Den hårda vinden gör det egentligen lite för kallt för att sitta stilla, men Anne-Maj är inte kapabel att gå mer än några meter. Därför är raska promenader i det kuperade landskapet uteslutna, och när hotellet uttryckligen förbjuder hundar från att komma in, är hon och hennes gäster tvungna att stanna där de är.

Men hur går det då, fru Mortensen? frågar Iben när hon slutligen har ställt tillräckligt många frågor om mammans blå öga. Har du mycket ont?

Jo … Anne-Maj kastar en blick på Didi som har lockat med sig Mortensen den tredje och håller på att rulla grankottar till honom. Erfarenheten säger att Didi absolut kan följa med i samtalet, trots att hon verkar helt uppslukad av något annat. Och det finns ju ingen orsak att göra barnet bekymrad. Det är inte så illa, ljuger hon därför. Det är värst när Kim Kellerup har varit hård mot mig. Sjukgymnasten, tillägger hon. Han är en sån där kroppsfanatiker, går på crossfit flera gånger i veckan, har han berättat. Hur man kan göra sånt frivilligt efter att ha tillbringat hela dagen i ett gym. Då har man nog en skruv lös … Kim är jättesträng. Alltså verkligen. Det är lite som att bli hunsad av sin gamla idrottslärare.

Åh, jag känner till typen, säger Iben med en rysning. Det finns bara en sorts människor som skrämmer mig mer än idrottslärare, och det är badvakter.

Anne-Maj skrattar. Precis. Kombinationen av ekande kaklade lokaler, klorlukt, plastsandaler och en gäll visselpipa förvandlar mig till en hare som sitter paralyserad av ångest i billyktornas strålkastarljus. Det är en stor del av anledningen till att jag hatar simhallar.

Och tänk, nu betalar du till och med pengar för att låta en sån typ kommendera dig? Iben skakar på huvudet.

Äh, så hemsk är han egentligen inte, backar Anne-Maj. Kim är faktiskt ganska hjälpsam, när han känner för det. Egentligen borde jag klara allt möjligt själv redan nu, men … I går tappade jag min pillerask när jag skulle ta något smärtlindrande efter träningen. Jag hade ärligt talat jätteo… Anne-Maj tystnar mitt i ordet. Hon ser på Didi som försöker få Mortensen att fånga en grankotte i luften. Den lilla hunden står blickstilla med förundrad blick medan barnet kastar kotten till honom igen och igen. Det faller honom tydligen inte in att fånga något alls. Anne-Maj ser på Iben igen … Du vet … När hennes dotter nickar fortsätter hon: Men i alla fall … Jag tappade asken och kapslarna rullade ut över hela golvet och in under olika styrketräningsmaskiner. Jag kunde inte kravla runt på golvet efter dem, men jag visste att Kim skulle kräva det, men … jag hade så on… och jag var så trött och jag kunde bara inte.

Åh mamma.

Det är ytterst sällan som Iben visar omsorg för sin arma moder. Anne-Maj är nära att tappa tråden. Nåja … hur var det? Jo, Kim upptäckte det. Och i stället för att kommendera mig ner på golvet lät han mig bli sittande, och så var det han som kravlade runt och plockade upp alla kapslar och la dem i min lilla ask. Efteråt hämtade han ett glas vatten till mig och så satt vi och snackade tills pillren hade börjat verka och jag kunde halta tillbaka till mitt rum.

Han låter ändå ganska snäll.

Jag kan i alla fall vara det. Anne-Maj gör en grimas. Men jag är rädd för att det var ett undantag. I de flesta fall är den mannen förskräckligt nitisk.

Det är den typen ja. Iben ler snett. Jag kan se det framför mig, hur du lunkar runt i en träningslokal med en sån där sportig typ med för mycket energi.

"Kämpa! Kämpa! Kom igen nu! grimaserar Anne-Maj och skrattar. Tur nog är han ledig över helgen, så jag slipper helvetet tills på måndag."

Hur ofta måste du göra träningsprogrammet?

Flera gånger om dagen, de flesta på egen hand. Hon ryser till. Fy vad här är kallt!

Jag har också tagit på mig för lite kläder, erkänner Iben. Jag har tydligen inte insett att det börjar bli höst.

De har lovat brittsommar de kommande veckorna.

Jaså? Det låter bra.

Sätt Mortensen i bilen och ge honom ett torkat grisöra. Så går vi in och tar en kopp kaffe.

Har de varm choklad? Didi har mycket riktigt fullständig koll på innehållet i de vuxnas samtal. Med grädde?

Vi får ta reda på det. Anne-Maj sätter händerna mot armstöden och knuffar upp kroppen i lodrät position. Ett skarpt hugg i det nyopererade knäet får det att svindla för ögonen och hon måste stanna upp i ett ögonblick medan hon känner svetten sippra fram längs hårfästet. När hon kan andas igen motar hon kryckorna på plats så hon kan stötta sig på dem. I detsamma känner hon Ibens blick på sig. Det går bra, insisterar Anne-Maj.

Det ser inte ut så. Iben håller bekymrat ögonen på sin mamma medan de sätter kurs mot huvudingången.

De sätter sig mitt i restaurangen – nästan hälften av borden är borttagna så att regeringens avståndskrav kan upprätthållas och alla platser vid fönstren är upptagna av frottéinsvepta wellnessdamer. Systrarna Miah och Lenette från i går vinkar glatt och Anne-Maj nickar tillbaka medan hon klamrar sig vid kryckorna. De gäster som Anne-Maj nu vet är här för rekreation, sitter för sig själva längst bak i lokalen. En blek kvinna och en äldre herre med glasögon sitter mitt emot den stressade Ida Funch och en ovanligt välklädd dam. Tytter presenterade hon sig som vid frukostbordet, där hon och Anne-Maj hade suttit mitt emot varandra. Tytter är här för att banta ner sig med hjälp av någon juicekur. Om man var lite fiffig så skulle man be om att få samma diet, tänker Anne-Maj. Det skulle ju vara smart att kombinera rehabiliteringen med en högst välbehövlig viktnedgång. Problemet är bara att hon just har läst menyn och vet att det blir hemlagad pasta med hummersås ikväll. Och tiramisu till efterrätt … Från och med imorgon, bestämmer hon sig för. Då ska hon fundera seriöst på det.

Är det ditt barnbarn, Anne-Maj? frågar den snälla, unga servitrisen från i går. Ni liknar varandra. Hon sätter ner en vit och blåblommig kopp med varm choklad framför Didi och ställer en skål med massor med vispad grädde bredvid. Samma runda nästipp, samma smilgropar.

Hennes ögon ler ovanför munskyddets kant. Didi och Anne-Maj ser förbluffat på varandra, den första kanske en aning mindre begeistrat än den andra. De två är så olika som man kan vara när man har blodsband till varandra och de brukar knappast känna sig som varandras spegelbilder. Anne-Maj är liten och bred med det grå håret klippt i något som den lokala frisören insisterar på att kalla en fräsch kort frisyr. Didi är smal, med alla tecken på att med tiden bli lång, håret är långt, tjockt och gyllenblont. Lägg också till att åldersskillnaden är drygt ett halvt århundrade. Vadå? säger barnet efter att obönhörligt ha låtit en skeptisk blick vandra över sin mormors rynkor och daller. Tycker du verkligen det?

Det med smilgroparna stämmer i alla fall, säger Iben. Jag har dem också. Titta! Hon ler överdrivet.

Didi lyfter ena ögonbrynet och vände sig igen mot servitrisen. Vad heter du?

Katrine. Servitrisen pillar på sitt munskydd, tar i det och låter hastigt handen falla. Och vad heter du?

Didi.

Katrine upptäcker att den tatuerade welllnesskvinnan Miah vinkar till sig henne borta vid fönstret. Hon blinkar till Didi och försvinner för att sköta sitt arbete.

Hon verkar väl snäll? säger Iben och följer den unga kvinnan med blicken. Och ansvarsfull. Mycket förnuftigt att ha munskydd på sig.

Det är troligen en order? Anne-Maj nickar bort mot ett fönsterbord, där en delvis skyld ung servitör håller på att servera. Det är bara en fråga om tid innan vi alla ränner runt med såna där halvmasker.

Det skulle inte förvåna mig.

Anne-Maj tömmer koppen och knuffar den en bit in på bordet. Rörelsen får det att krampa i hennes ben, där det ligger placerat på stolen intill. Hon kikar på sitt armbandsur. Det är fyrtio minuter tills hon får ta nästa dos. Förbaskat.

Iben har tur nog inte märkt något. De sitter och småpratar i en kvart och så reser hon sig. Då så, säger hon. Vi måste se till att komma hem.

Du kommer väl ihåg att vattna blommorna?

Jo, jo, jo. Iben ser på sin dotter. Är du färdig, gumman?

Didi slurpar i sig resten av chokladen och låter ovilligt sin mamma torka bort gräddmustaschen innan de tar på sig ytterkläderna.

Oj! säger Iben. Jag hade nästan glömt ge dig den här. Hon lägger veckans utgåva av Allt för familjen framför sin mamma.

Tack, säger Anne-Maj. Det var snällt av dig.

Ingen orsak, fru Mortensen. Iben vinkar lite generat. Vi ger väl ingen hejdåkram eller något sånt.

Helt okej. Anne-Maj orkar inte med alla förklaringar, hon vet ju redan. Dessutom är det inte så kul att hela tiden bli påmind om att man på grund av sin framskridna ålder befinner sig i riskgruppen. Hon som sitter där borta, hon nickar diskret i riktning mot gruppen av rekreationsgäster, "hon där i den blå koftan … hon är redaktionschef på Allt för familjen."

Jaså. Iben låter inte särskilt intresserad.

Anne-Maj blir sittande vid bordet. Hon tar fram en bläckpenna och slår upp veckotidningen på korsordssidorna. Det är tydligen dags för hennes övningar, men som hon mår nu är det ett hopplöst projekt. Hon kan lika gärna försöka ta sig an något annat. Hennes öga är fortfarande ömt efter nattens olycka och knäet gör så ont att hon enbart genom att bruka alla sina mentala krafter har kunnat stå ut den sista halvtimmen. Omgivningarna blir dimmiga när tårarna lägger sig som en svidande hinna över hennes ögon och hon måste ge upp korsordet innan hon ens har kommit i gång. Hon har varit tapper länge nog nu, beslutar hon.

Hon vinkar