Månbadarna

By Cannie Möller

Fred är sjuk i tuberkulos och har inte långt kvar att leva. Just därför vill han utnyttja sina sista år på bästa sätt. Han vill hitta kärleken. När han lyckas bli utskriven från sanatoriet för att njuta av de friska skärgårdsluften och träffar han Sonja, en sjukgymnaststudent som är elva år yngre än honom. Hon har erbjudit sig att visa honom runt i byn och Fred blir med ens kär. Men när han friar till henne kort efter att de har träffats blir Sonja chockad och flyr hem till Stockholm. Men hon har svårt att glömma honom och den tid de spenderade tillsammans. Deras vägar korsas på nytt när Sonja börjar jobba både som städerska hos Freds mamma och som sjuksköterska på anstalten där hans syster är inlagd. Hon får veta mer om Freds liv, om sjukdomen och hans förflutna och sakta men säkert börjar känslorna krypa fram. Kan hon verkligen fly undan kärleken en gång till?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 3, 2021
• ISBN: 9788726874549

Book preview

Första delen

Flickan vill inte sova.

Med vidöppna ögon stirrar hon ut i det mörka rummet.

Det finns skuggor i alla hörn.

Så fort man somnar kastar de sig över en!

Hela tiden måste man vara på sin vakt!

ANNARS!

Smyger de sig in i en.

De blir mardrömmarnas monster och vildkatter.

De kan förvandla snälla mamma till en dreglande häxa

och gullepappa till en trollkarl

med slemmiga fingrar och krokig näsa.

Så flickan håller sig vaken.

Nästan hela natten.

På morgonen frågar snälla mamma om hon sovit gott.

För det finns en så konstig blå färg under hennes ögon.

Tack mamma, jag har sovit gott! svarar flickan och ler.

Men när hon blir lämnad ensam —

snälla mamma ska se om de snäll-snälla hönorna har värpt —

då nyper hon katten och sparkar dockan.

Och sen är tårarna där.

1

Båten väntade i vassruggen. Den som skulle vilja ro ut på viken skulle först bli tvungen att använda öskaret. Såvida han inte önskade att rodden skulle övergå i simtur.

De två personer som inom ett par dygn ska ge sig ut i morgondimmorna tillsammans kan också välja den större båten. Den som ligger nästan helt skymd bakom sjöboden. Ingen av dem önskar att hamna i det kalla septembervattnet och för åtminstone en av dem skulle en sådan simtur vara förenad med livsfara.

Men det är först om ett par dygn som de ska klyva morgondimmorna tillsammans. Nu ligger vattenytan ännu speglande och väntande. Med ömsesidig misstänksamhet kommer de att bänka sig på tofterna. Men ännu känner de inte till varandras existens. Ingen av dem anar ännu att ett omvälvande möte väntar bara ett par månuppgångar bort.

Den ene av de två — mannen — förbereder just nu en snabb avfärd från sjukhemmet i Småland. Han måste komma iväg innan doktorn hinner ångra sig. Innan denne gode man ska inse att det är ett medicinskt misstag att släppa iväg en patient som så många gånger redan bevisat att han inte är beredd att ta något ansvar för sin hälsa. Hör bara: en tuberkulospatient som framhärdar i att vinterbada i undangömda vakar, helst också i iskallt månsken, vandra timmavis i skogar under hällande ösregn och som dessutom röker minst ett paket långa Camel om dagen! En sådan patient borde man ha fullmakt att vårda bakom lås och bom.

Men denne människovänlige läkare kommer alltså att begå ett medicinskt misstag. Han kommer att falla för Fred Arnells charm och övertalningsförmåga. En förmåga som ger innehavaren inspiration att ständigt komma på de mest övertygande argument. Som till exempel att det är bevisat att det psykiska hälsotillståndet är avgörande för lungsjuka patienters tillfrisknande. Doktorn nickar begrundande och Fred fortsätter med friskt mod på det inslagna spåret.

— En vecka i skärgården nu i milda september skulle vara rena livselixiret! Skog och vatten! Vad kan vara vackrare i september doktorn?

Doktorn måste medge att naturen har något särskilt att ge just i de skälvande sekunderna före nattfrost och höststormar. Som en dödsdömd patient som bara någon dag före sin egen bortgång kan blomma upp, le, skratta och få rosiga kinder.

Doktorn ångrar ögonblickligen sin naiva liknelse. Är det ett sätt att tala till en man med långt framskriden tuberkulos? Till sin lättnad ser han att Fred Arnell skrattar.

— Då säger vi det då doktorn! Jag tar middagståget i morgon!

— Men ni får lova att vara rädd om er! Akta er för fukten — särskilt under morgontimmarna! Tänk på de farliga morgondimmorna!Men Fred Arnell hör inte doktorns rop i den välputsade korridoren. På sina långa ben glider han fram över det blanka golvet som på skidor. Det är något märkligt med dessa spegelblanka golv! Som om bonandet tillhörde den medicinska behandlingen. Ju blankare golv desto bättre prognos. En dammråtta skulle väcka större förskräckelse hos avdelningssköterskan än en riktig, biologisk råtta.

Fred småskrattar medan han ordentligt viker ihop sina få tillhörigheter och stoppar ner dem i den lilla svarta väskan. Men han glömmer ingenting när han förbereder sig för en veckas villkorlig frigivning. Mors brev lägger han överst. Kuvertet har han skänkt till en frimärkssamlande medpatient. Mors vackra handstil lyser mot honom:

Käre min Freddie!

Tack för den härliga sändningen och för brev! Äntligen fick jag klart besked hur du har det. Misstänkte att det ej var som det skulle. Tråkigt att du är så nere till humöret, men nog tycker jag att du borde vara nöjd då du själv hört läkaren ge så goda utlåtanden. Men det beror nog på att du inte har någon uppiggande Mona-Lisa! Synd att du skulle ytterligare trötta dig med svampplockning! Jag har sålt 18 liter à 1 krona litern, därav skickar jag nu tio kronor kontant. Resterande kan du ha innestående hos mig för kommande eventualiteter! Jag måste säga att du är en riktig trollkarl som kunde åstadkomma 2 kilo smör, hur klarade du pengar till det? Jag är orolig att du ska ligga i fukten i stugan, är det inte bättre då att komma hem tidigare? I morgon ska jag köpa ytterligare cigaretter! Till dess en kram och håll humöret uppe!

Mor

Någon uppiggande Mona-Lisa! Fred tittar ut genom tågfönstret för att kunna skratta ostört. Så likt mor att uttrycka sig på det sättet. Prydligt och anständigt men ändå påträngande och intimt! Och så typiskt den moderliga omsorgen att bara sända tio av de arton kronorna som hon fått för svampen. För att inte locka honom till utsvävningar och slöseri. Om hon lever när han fyller sjutti så kommer hon fortfarande att ha fullt upp med att uppfostra honom!

Mona-Lisa och fukten i stugan…. Fred leker med tanken. Han måste få tag på en Mona-Lisa att släpa till den där fuktiga stugan. I håret om så skulle behövas! Han har en vecka på sig, längre frihet vore orealistiskt att räkna med. Någonting kommer säkert att tvinga honom tillbaks till sjukhuslakanen igen. Dessa prasslande, styva och döda tygsnaror som alltför länge hållit honom borta från livet, kvinnorna, fukten, svampen, morgondimmorna! Han har en vecka på sig att ta skadan igen.

Hon heter Sonja Olausson. Om någon sa till henne att hon inom några dygn skulle gå upp klockan fem på morgonen för att en okänd man älskar skärgårdens dimmiga septembermornar, den som påstod något sånt till Sonja skulle bli utskrattad.

Hon är nitton år och tänker plugga hela natten. "Den blodmängd som drivs ut ur en hjärthalva under loppet av en minut kallas hjärtats minutvolym och uppgår hos en man i vila till cirka fem liter.

"Ännu är hon inte alls på den säkra sidan. Kanske kommer hon att bli straffad för sitt stora övermod. Om hon inte kör på ten-tan i morgon kommer det kanske ändå att bli så till slut. Att hon visar sig stå långt under alla andra. Hon vet att hon är en avvikare trots den nya dräkten och de bruna skorna.

— Min pappa är överläkare på lasarettet hemma i Kalmar, vad är din?

Hur länge till kan hon undgå att svara? Kamraterna måste redan tro att hon är halvdöv! Hjärtats väggar och skiljeväggen mellan de två hjärthalvorna består av en muskelvävnad som kallas myokardiet. (Av grekiskans mys: muskel)

Sonja gäspar och blir rasande på sig själv. Hon får inte vara trött, hennes hjärna måste begripa det här! Den beige dräkten hänger redan beredd inför morgondagen. Knapparna i jackan tittar stumt på henne. Dräkten är det inget fel på, den skulle någon av läkardöttrarna kunna ha på sig utan att skämmas. Ingen kan tro att tyget kommer från mamma Hildas vinterkappa. Som Sonja protesterat när kappan åkt upp på köksbordet tre dagar innan hon skulle bege sig till Stockholm.

— Mamma! Jag skriker om du klipper sönder din vinterkappa! Hilda hade skjutit upp de små runda glasögonen i pannan och satt händerna i sidorna.

— Vi vill inte skämmas för dej! I den där kjolen och tröjan blir du utskrattad!

Sonja mörknade och glädjen liksom rann ur henne. Utskrattad: det var vad hon hade att se fram emot. Alltihop var ett misstag, snart skulle de upptäcka att de gjort ett fel vid intagningen. Till GCI krävdes minst studentexamen. Vad hon skickat in var ett realskolebetyg och några intyg från Olsvikens sjukstuga. Utskrattad!

Precis som konsuln och konsulinnan Gullsten hade förutspått: Lilla Sonja ska stanna hos oss och sköta barnen — det är lilla Sonja så duktig på! Men man ska inte ge sig på det som andra klarar bättre!

Hilda hade klappat sin Sonja över den magra axeln. Hon såg nog att dottern grät bittra tårar över kapptyget. Det som redan innan var fläckigt efter många vintrars användning.

— Det är inget misstag! Dom vet vad dom gör där i Stockholm — dom vill ha dej på sin skola. Tänk på alla dina stora An! Och intyget från doktorn på sjukstugan! Tänk på hur du klarade av honom som kom in och hade blivit stångad av tjuren? Och hon som födde tvillingar på trappan, vem var det som inte tappade huvudet då?

Det är sant: hon är inte den som tappar huvudet. Det är väl därför konsulinnan tyckte att hon kunde fara utomlands med konsuln och lämna de tre barnen i Lilla Sonjas vård. Sonja hade velat åka hem till Olsviken efter nattpluggande och real-examen. Hon hade varit mycket trött. Men Hilda hade övertalat henne: Du kan inte göra konsulinnan så besviken! Hon har ringt här i flera dar och jag lova henne att du skulle fara till dom så fort du kom hem! Du är ju så duktig med barna deras!

Så hade hon suttit där ensam med tre barn i den stora Nocke-byvillan, för pigan hade insett sitt eget bästa och sagt upp sig i god tid till jul. Så kom den hemska natten när ettåringen blivit blå i ansiktet och kippat efter luft. Ingen hade berättat att han haft flera kruppanfall tidigare under hösten. Nu satt hon där och förstod att han skulle dö. Inte kan ett barn leva om det inte kan andas. Förtvivlat höll hon upp honom, öppnade fönster så att de andra två barnen skakade av köld i sina sängar.

När doktorn kom var pojken redan bättre. Men medan hon suttit ensam och våndats hade hon avgivit ett löfte. Ett heligt löfte. Att om han där uppe gjorde så att pojken blev frisk så skulle hon resten av livet ta hand om sjuka barn. Hon skulle utbilda sig och göra allt hon kunde för att så många som möjligt skulle få leva friska liv.

När hon hörde doktorns tunga steg i trappan tittade hon hastigt på pojkens ansikte. Hon såg att Gud redan börjat uppfylla sin del av deras avtal. Den blå färgen höll på att vika från ett-åringens kinder. Hans andetag började följa ett lugnt och jämnt spår.

Hon fick mycket beröm av doktorn. Han sa att hon gjort precis allt på rätt sätt.

— En sån tur för föräldrarna att fröken har sjukvårdsutbildning! hade han sagt och klappat henne på axeln. Fast det var just det hon inte hade.

När konsulsparet kom hem från sin utlandsresa hade hon varit lite stursk och sagt att det var bäst att de började se sig om efter en annan barnpiga.

Konsulinnan tog sig för pannan och glömde alldeles bort att lille Staffan varit nära döden.

— Men lilla Sonja, nu kan det väl räcka! Först var det allt det här med Hermodskurserna, tyska, franska jag vet inte allt. När ska Sonja förresten prata franska? Och så realen — nu måste Sonja faktiskt ta sig samman och tänka på framtiden! En bra plats som den här blir det inte lätt att få igen!

— Jag ska mörda dom! tänkte hon i sin svarta själ. Mörda den falske konsuln som har köpt sin titel och som sparkar hunden på mornarna! Mörda den skorrande konsulinnan så att hon aldrig kan skratta mer!

Men det hade inte blivit något av med morden.

Istället kom hon in på GCI. Gymnastiska centralinstitutet.

Och det underliga var ju också att det fuktfläckiga tyget från vinterkappan blev som pånyttfött när Hilda arbetat med det i två nätter. Hon såg ut som de andra läkardöttrarna när hon gick till sin första föreläsning.

Impulserna till hjärtats sammandragningar utgår från sinus-knuten överst i högra förmaket, sprider sig över förmaken och fortplantar sig, via atrioventrikulärknuten nederst i högra förmaket, till båda kamrarna. Någon annan dimension av hjärtats verksamhet än den rent anatomiska vill Sonja inte komma i kontakt med. På den punkten är hon alldeles säker. Numera.

Men sina drömmar lyckas Sonja inte styra. Sent på natten när hon kryper i säng med rödsprängda läsögon väller det över henne. Det som hon för länge sen har bestämt sig för att glömma. Hon somnar med spända käkar och sammanbitet hjärta. Men ändå.

Den eländiga pojken slinker in i hennes låsta kammare. Den som hon trott att hon reglat med dubbla slag och slängt bort nyckeln till. Ändå står han där med sina lysande ögon, trots att han kanske aldrig har varit annat än en barnslig fantasi. Och trots att han aldrig ens har tagit i henne — bara han hade gjort det! Men han var nöjd med att stå lutad mot dansbanans räcke, bredvid henne. För länge sen. Mer exakt: en kylig junikväll för två år sen.

Men nu är han där i drömmen och den goda, förnuftiga människan hon bestämt sig för att vara blir jagad på flykten. Liksom alla tankar på att få offra sig för andra — framför allt då små sjuka barn. Varför drömmer hon inte om dem — alla dem som ska älska hennes svala, starka händer?

Istället lyser han på henne med sina bruna ögon och hon känner hur hon smälter som en istapp i vårsol. Hennes midja skriker efter hans händer — det värker i den så att hon får blåmärken. Då känner hon händerna som både stillar och hetsar. Och doften från hans skjortkrage gör henne snurrig och berusad och i drömmen skulle hon kunna springa till världens ände med honom.

I verkligheten var det ju inte alls så. De hade pratat ett par ord. Eftersom hon råkat stå där och de ju i alla fall varit klasskamrater en gång.

— Var det i småskolan? Han hade böjt sig mot henne en aning när han frågat. Tillräckligt för att hon skulle känna att han fått en ny doft. Inte som i småskolan. Då hade han luktat skog och gamla snörstumpar som han alltid hade i fickan. Nu fanns det något mer. En tyngre doft som fick henne att tänka på pappas konjak. Den som stod inlåst i hörnskåpet och var nästan lika helig som gudstjänsten i radion på söndan.

Han hörde aldrig hennes svar. Att det var i småskolan de varit klasskamrater. För sen ropade Ingrid som var hans fästmö nu fast hon en gång också bara varit en klasskamrat.

Du får inte gå med henne! hade Sonja varit nära att ropa.

Istället hade hon kostat på sig ett prydligt leende och sagt adjö. Och hoppas att ni kommer att få det bra nu! Du och Ingrid! Det blir säkert ett vackert barn och jag har hört att Malmö är en väldigt trevlig stad!

Sen hade hon vänt på klacken. Först när tårarna börjat torka hade hon upptäckt att hon inte var ensam på skogsstigen. Någon följde efter henne. Ett ögonblick slog hoppet ut i full blom: han hade alltså följt med henne! Sen upptäckte hon att det var en av de vanliga dumdryga bondlurkarna. De där som hon inte kunde med. De som alltid söp sig tillräckligt fulla för att tro att alla flickor längtade efter att bli tafsade på. Med rödfnasiga dyng-grepshänder! Rasande och äcklad hade hon sprungit ifrån den dumdryge. Hon hade till och med rivit sönder kjolen när hon kastade sig över en gärdsgård.

Men i drömmen finns det inga bondlurkar och inga dyng-grepshänder. Bara hans ögon som lyser upp natten så att man kunde tro att det är månsken.

Så fort Sonja vaknar skäms hon. Men en stund senare kan hon inte låta bli att försiktigt sätta sina händer på det mjuka midjeskinnet.

Bara för att ett ögonblick känna efter hur det känns. Samtidigt som hon låtsas att det inte är hennes händer. Sen skäms hon igen.

Fast bara så mycket som hon tror att man måste. För att vara en anständig flicka.

2

Fred kastar sig på rygg på stugans enda möbel, sängen. Han tänder en Camel och inser att han handlat alldeles rätt. Skärgården är fantastisk i september! Tre korgar med blandad svamp sprider en stark doft i stugan. Taggsvamp, blodriskor, stolt fjällskivling och champinjoner. Mor ska få fullt upp med försäljningen. Han måste se till att få iväg paketet i morron bitti. Bara en cigarett, sen ska han rensa och sortera.

Men havsluften och svampdoften har redan hunnit göra honom tung i kroppen. Han orkar inte resa sig från den gropiga sängen ännu på ett tag. Sömnen smyger sig på honom som en ljudlös vildkatt. Han spjärnar emot ett ögonblick och tänker sträcka ner armen till kappsäcken under sängen. Han borde fiska upp boken i husbyggnadsritning. Och åtminstone läsa en liten stund. Som mamma har förmanat honom att göra varje dag. Så att det äntligen någon gång blir nånting av honom. Det har hon förstås inte sagt. Så skulle mamma aldrig uttrycka sig. Men det är inte svårt att läsa hennes tankar: Skulle det vara någon konst för Fred som är så begåvad att läsa in sin examen fast han är tvungen att ligga på sjukhus! Tänk så bra att ha den sen när han kommer ut och är frisk! Och tid har du ju gott om — eller hur Fred?

— Visst, visst, mamma! mumlar Fred halvvägs in i sömnen. Bara jag får vila mej lite först!

Men vildkatten har honom redan i sina klor. Sömnen väller in i honom och löser upp alla konturer.

Plötsligt går han på skogsstigen med de hala stenarna igen. Han halkar till och ramlar. Det gör ont i foten när han reser sig. Men han ler i alla fall. Pappa tycker inte om pojkar som pjoskar sig. Lite ska man tåla!

En lång stund går han tyst på stigen bakom pappas rygg. Ryggen ser arg ut, tycker Fred. Precis som om han ändå har gjort något som irriterar pappa. Han får häftig hjärtklappning och skulle vilja springa förbi pappa på stigen.

Så att pappa kan se honom.

Så att pappa kanske ler mot honom.

Så att han kanske vågar krama pappa.

För pappa kramar aldrig honom.

Och i morgon ska han åka tillbaks till sin nya fru.

Och sina nya barn!

Dom kramar han säkert! tänker Fred svartsjukt och ser precis hur det ser ut när pappa böjer sig ner och lyfter upp en liten lockig pojke som inte alls är lik Fred.

Han måste göra något stort så att pappa tycker om honom!

Just då går de förbi några gamla stubbar. Fred ser hur det lyser gult mellan tuvorna.

— KANTARELLER! skriker han vild av upphetsning och kastar sig ner på marken. Han plockar som om han var besatt. Den lilla korgen blir full och svämmar över. Han sliter av sig jackan och brer ut den på marken. På det blå tyget växer det upp en gyllengul pyramid av kantareller. Han reser sig upp och håller fram knytet mot pappa.

— Titta så mycket!

— Mmmm, svarar pappa frånvarande. Som om han stod mitt uppe i några tankar som inte alls har med Freds svampar att göra. Sen ruskar pappa på sig, han ruskar bort de andra tankarna. En lång stund tittar han allvarligt på svamparna i den blå jackan. Sen börjar han skratta.

Fred blir upplivad. Han visste väl det att pappa skulle bli glad! Han visste väl det, att pappa skulle tycka att Fred var en makalös svampplockare — en som verkligen hade ögonen på skaft! Inte skulle vilken pojke som helst kunna hitta så mycket kanta-reller!

— Vad ska du göra nu då? frågar pappa alldeles andfådd av allt skrattande, vad ska du göra om det börjar regna, nu när du har hela jackan full av maskätna kantareller?

— Dom är inte maskätna! skriker Fred rasande och stirrar ner i knytet där några maskar kryper över det blå tyget.

— Vem ska du ge all den där oätliga svampen har du tänkt? frågar pappa obönhörligt och verkar gladare än Fred nånsin har sett honom tidigare.

Sen börjar det regna och i jackan ligger mask-svampen. Pappa tittar på honom när han kastar bort alltihop över en myrstack.

— Det är riktigt, Fred! Myrorna kanske blir glada för din svamp!

Då gör Fred det förskräckliga. Han knuffar till pappa så att han faller. Rätt över kantarellerna och myrstacken.

Förfärad ser Fred hur pappa liksom dras in i myrstacken. Mer och mer av honom sjunker ner och försvinner. Och han skrattar hela tiden fast det springer myror över hans ansikte.

I finrummet sover Sonja. Sent igår kväll hade hon kommit cyklande. Nu är hon trött. Åtta mil att trampa mellan Stockholm och Olsviken. Ändå hade det varit tvunget. Befrielsen när ten-tan var över och hon förstått att det gått bra. Professorns gillan-de nickning. Hon måste hem och berätta. Göra far och mor riktigt glada, de enda två som trott på henne hela tiden.

Det hade skramlat till när hon slängt cykeln mot stugväggen. Hilda kom utfarande och undrade vem det var som förde sånt oväsen så sent. Om det var morbror som varit ute och firat igen och inte sett mjölkflaskorna på bron. Skramlat hade det som om mjölkbilen var ute och for på självaste helgdagsafton. Och så var det Sonja!

August! Kom får du se vem som har kommit!

Och yrvaken hade han rusat ut. För som vanligt hade han somnat, tätt intill radioapparaten. Hela dagen såg han fram emot högtidsstunden på