Liv

By Karoline Sakoury Pettersson

2009 flyttar Liv tillsammans med sin man Gabriel och deras två söner från Sverige till Israel. De ser fram mot ett lugnt och behagligt liv i, men i stället blir det början på en lång mardröm.

1997, i en helt annan del av världen, lever Stephanie ut sin dröm som officer på ett lyxkryssningsfartyg. Hon får uppleva platser hon tidigare bara kunnat drömma om, från soldränkta stränder i Karibien, till bultande storstadsliv i New York. Hon tror att hon har funnit sin livs kärlek, men frågan är om hennes lycka och drömmar kommer överleva alla de kulturkrockar och intriger hon ständigt utsätts för.

De två kvinnornas liv vävs samman och såväl Stephanie som Liv blir efter hand varse om ödets makt och ironi, som ingen av dem lyckas fly ifrån.

”Liv” är en gripande nyckelroman om att ta för sig av livet. Om äventyrslust och passion, om kampen mellan liv och död. Men framför allt är det en berättelse om den kärlek som överlever allt.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jan 16, 2020
• ISBN: 9789178296101

Book preview

för.

Kapitel 1

Norra Israel – november 2011

Liv hoppar till av den höga signalen från mobilen. Hon vet inte varför det direkt knyter sig i magen när hon hör sin make Gabriels spända röst:

Det är bäst att du tar dig hit. Så snabbt som möjligt. Jag vet inte riktigt vad det är som händer här, men jag känner på mig att det inte bådar gott.

Vad pratar du om, Gabriel? flämtar hon fram samtidigt som hon känner hur allt blod försvinner från huvudet. Hon hör hur han snyftar till i luren. Hon vet i sitt stilla sinne att Gabriel aldrig skulle ringa till henne och gråta om det inte är något allvarligt som hänt.

Gråter du? halvskriker hon panikartat medan det fullständigt knyter sig i bröstet. Den illavarslande tystnaden gör att hon hinner gå många händelser i förväg. Vad fan är det som händer? skriker hennes undermedvetna ut i det tomma intet.

Livs närmaste kollega Sophia skjuter snabbt som en pil upp i det öppna kontorslandskapet, på det högteknologiska företaget, när hon hör den isande gälla rösten från Livs arbetshörna.

Vad står på? Vad är det som händer Liv? Svara mig! Hon ser oroligt på sin vän, som snubblar ut från sin plats och i blindo tar stora steg mot utgången. Under de senaste två åren, sedan Liv och hennes familj flyttade från kalla Sverige uppe i norr och ner till medelhavsvärmen i Israel, har de båda jobbat tillsammans.

När hon märker att Liv är i upplösningstillstånd, rusar hon efter henne. Hon tar tag i hennes axlar och kräver henne på ett svar.

Jag måste ta mig till lasarettet i Haifa, något är väldigt fel med Erik, hasplar Liv panikartat ur sig.

Det finns inte en chans i världen att jag låter dig köra i det tillståndet du befinner dig i! Jag kör dig. Ska bara hämta bilnycklarna, säger Sophia bestämt.

Efter bara ett par minuter sitter de båda i Sophias blåa Toyota Corolla. Från kontoret, beläget bland västra Galileens böljande gröna kullar, bär det av ut mot den gamla anrika staden Akko vid Medelhavskusten. Därifrån söderut mot landets största hamnstad Haifa och lasarettet som ligger alldeles intill havet.

Liv sitter och tänker högt under färden, som om hon är omedveten om Sophias närvaro.

Jag fattar inte vad problemet är, Gabriel svarar inte. Han måste helt enkelt vara övertrött. Det är därför han reagerade som han gjorde när han ringde mig. De satte ju redan för två dagar sedan in antibiotika intravenöst, för det där fästingbettet han fick när han var i Sverige i somras.

Det hade tagit infektions-teamet nästan en vecka att komma fram till vad hans uppsvullna häl förmodligen berodde på. Eftersom fästingburna sjukdomar inte är vanliga vid dessa breddgrader hade intresset för fyndet varit stort.

Helt plötsligt tar Liv ett hårt tag om Sophias arm.

Liv, du måste lugna ner dig! Du får inte sitta där och tro det värsta! Sophia försöker lugna henne, utan att lyckas något vidare.

Liv börjar istället haspla ur sig sina värsta farhågor.

Förra torsdagen var vi hos en ortoped, som tittade på röntgenbilderna av Eriks uppsvullna fot. Han satt och studerade bilderna länge och väl, med en min som fick mig att bli nervös. En lång stund senare sa han att det förmodligen bara var en infektion runt hälbenet, som gör att foten svullnat upp. Hon tar ett kort, snabbt andetag, innan hon forcerat fortsätter berätta. Trots det ville han ändå lägga in honom för några dagar, för att alla tester skulle tas så snabbt som möjligt. Något som annars kan ta flera månader. När hon tystnar försöker Sophia lugna sin sammanbitna kollega så gott hon kan.

Okej, men det var väl lika bra det. Då slipper han gå runt och ha ont i flera månader.

Liv svarar inte utan blir istället tyst och inåtvänd. Efter ytterligare ett flertal försök att nå Gabriel över mobilen får hon äntligen tag på honom.

Erik sitter vid sidan om mig och väntar på att du ska komma. Hon hör hur samlad han försöker låta. Onaturligt samlad i jämförelse med hur han låtit för bara en halvtimme sedan.

Några minuter senare svänger Sophia upp framför den grå och slitna lasarettsbyggnaden.

Liv, ring mig när ni är färdiga, är det enda Sophia förmår att säga efter Liv redan vänt henne ryggen.

Liv stapplar iväg från bilen, upp till infektionsavdelningen där Erik sitter i sitt rum och väntar på att få åka hem. Han pratar och skojar med ett par sjuksköterskor som står runt honom. Så likt honom, har alltid ett leende till övers åt alla som kommer i hans väg.

Mamma, vad bra att du är här. Då kan vi äntligen åka hem, utbrister han spontant när han får syn på Liv.

Vad skönt att allt verkar bra med dig, min fining, viskar hon till honom medan hon trycker honom hårt intill sig. Vart har pappa tagit vägen? frågar hon så neutralt hon bara kan.

Jag tror att han bara skulle gå och fråga läkaren om vi kan få åka nu, svarar Erik med ett stort leende.

Liv försöker rista av sig obehagskänslorna hon haft på vägen hit.

Han var säkert bara helt utmattad efter veckan som gått, mumlar hon för sig själv medan hon packar ihop Eriks kläder och personliga tillhörigheter. Hon vill bara bort härifrån så snart som möjligt. Erik ser ju helt frisk ut och sjuksköterskorna skulle väl inte uppträtt så bekymmerslösa om det varit något allvarligt med hennes älskade förstfödda?

Ett par minuter senare kommer Gabriel insläntrande på avdelningen. Liv söker hans blick men ser att han har svårt att titta henne i ögonen. Hon märker hur han fäster blicken nedanför hennes ögon när han ber henne att följa med ut. Erik sitter uppkrupen i sängen, med musik i öronen, och spelar något spel på Gabriels mobil. Gabriel rör honom lätt på axeln och Erik tar per automatik ut ena hörluren från örat.

Mamma och jag är snart tillbaka. Vi ska bara hämta några papper innan vi får lämna avdelningen.

Ok, svarar Erik medan han avfyrar ett av sina vackraste leenden.

Väl ute från infektionsavdelningen, utom hörhåll från Eriks rum, vänder sig Gabriel mot Liv och tittar henne djupt i ögonen med en sådan vånda att hon nästan tappar andan.

Professorn för infektions-teamet väntar på oss på sitt kontor. Han tar ett steg framåt och drar Liv hårt intill sig. Det känns som om hon håller på att drunkna i hans famn. Han tar tag i hennes haka och vänder ansiktet upp mot sitt. Hans honungsfärgade ögon tittar på henne med en förlamande intensitet. Vad professorn än har att säga oss, lovar jag att allt kommer bli bra. Jag lovar! Det sista väser han fram med halvöppen mun.

Gode Gud, vad är det du vet som du inte berättar, Gabriel? hinner Liv vädjande fråga innan de möts upp av den rundlagda, kvinnliga professorn som varit ansvarig för den sista veckans utredning. Hon har ett vänligt ansikte och tar genast Liv runt axlarna samtidigt som hon för in dem båda i ett halvdunkelt kontor, med fönster som vetter ut mot Medelhavets turkosblåa vatten.

Hon dröjer inte med orden utan så fort de alla tre har slagit sig ner runt hennes bord lägger hon alla kort på bordet.

Under hela den här veckan har vi tagit en rad olika tester, då vårt team aldrig tidigare råkat ut för något liknande det som Erik har i foten. Vi började, som ni vet, ge honom antibiotika intravenöst för två dagar sedan. Då var vi i stort sett säkra på att vi kommit fram till kärnan av problemet. Vadå i stort sett säkra, hinner Liv tänka innan professorns konstpaus är över. Ortopeden som ni träffade i förra veckan bad oss också att göra en MRI, då han hade en långsökt teori vi fram tills idag inte alls hållit med om. Tyvärr finns det inget enkelt sätt att säga detta på. Men det verkar inte bättre än att er ortoped hade rätt i sin långsökta teori, om att det möjligtvis skulle kunna vara en sällsynt form av cancer. En skelettcancer som heter Ewings sarkom. Professorn tittar med smärtfyllda ögon från Liv till Gabriel och tillbaka till Liv. Hon får ingen ögonkontakt med någon av dem.

Liv stirrar framför sig med livlösa ögon. Hon ger inte ifrån sig ett ljud på flera minuter. Hon går fullständigt in i sig själv. Stänger av. Låtsas att hon är en fluga på väggen och att samtalet som pågår i rummet inte angår henne. För vad professorn just sa händer bara inte. Det händer, men det händer inte hennes familj. Det är en sådan fruktansvärd sak som bara händer andra. Andra familjer som det står om i tidningar och visas på TV, vars liv slås i spillror när de förlorar det viktigaste i livet. Ens barn.

Inte förrän hon uppfattar att Gabriel gråter förtvivlat, vaknar hon till liv igen. Hon reagerar starkt då hon ser honom gråta. Hennes älskade make och pappan till hennes barn, som inte haft förmågan att få fram en enda tår så länge hon känt honom. Hon har under alla dessa år undrat vad som gjort detta. Tänkt att något riktigt fruktansvärt förmodligen har hänt under hans tuffa barndomsår, som han aldrig delat med sig av. Eller under hans tre år i den israeliska armén. Något han aldrig till fullo orkat berätta för henne.

Hon stryker Gabriel över ryggen samtidigt som hon snyftar fram sitt mantra.

Allt kommer bli bra. Allt måste bli bra. Hon tittar vädjande på professorn. Ber henne, med ögonen, att hon ska säga något som kan lindra smärtan. Att hon ska lova att allt kommer bli bra.

Men istället tittar hon medlidsamt tillbaka på Liv. Hennes sorgfyllda ögon får Liv nästan att fullständigt bryta ihop, medan tårarna bränner bakom ögonen. Varför säger inte professorn något istället för att stå där och titta på oss som om vi redan förlorat vårt barn? vill hon skrika över bordet. Men hon får inte fram ett ljud.

Professorn harklar sig försiktigt och det verkar som om hon försöker låta lugnande när hon säger:

Allt pekar på att det är Ewings sarkom, men jag måste skicka er till universitetssjukhuset i Tel Aviv, för att där göra en biopsi på hälbenet. Ni kommer vara inlagda i några dagar. Fortfarande är det inget som är 100 % säkert. Det finns fortfarande en chans att det skulle kunna vara någon slags infektion. Men jag måste vara ärlig och berätta för er vad det är vi befarar. Ni måste vara i Tel Aviv redan imorgon bitti.

Liv och Gabriel ser på varandra som för att söka en tröst de egentligen redan vet att de inte kommer finna. När Gabriel märker att hans själsfrände ser ut som ett skadat djur, drar han in henne i sin famn. Han vaggar henne försiktigt från sida till sida. Samlar sig och försöker, så gott han kan, stänga av alla de känslor som totalt övermannat och förlamat honom sedan professorn uttalade sig om sina farhågor. Han måste skärpa sig intalar han sig själv. För Livs skull.

Han hade märkt hur chockad hon blivit av att se honom bryta ihop så totalt. Inte värst konstigt, då han själv också blivit chockad. Chockad över att murarna, han byggt upp under så många år, helt plötsligt släppt alla sina fördämningar.

Jag lovar dig att allt kommer bli bra. Det är inte ens säkert att det verkligen är cancer. Tänk om det bara är en infektion? viskar han i hennes öra.

Professorn reser sig från sin stol och kommer med släpande steg runt bordet. Hon tar Liv och Gabriel i sina armar.

Jag är oerhört ledsen och önskar att allt vore annorlunda, säger hon med tårar i ögonen. Några minuter senare, som känns som flera timmar, släpar de sig ut från professorns kontor och stänger dörren bakom sig. Automatiskt sätter de sig ner i soffan som står utanför kontoret. De är båda medvetna om att de måste samla sig innan de går för att hämta Erik.

Gabriel tar Liv i armen för att hon ska möta hans blick.

Nu måste vi helt enkelt låtsas, Liv. Hör du mig? Låtsas att allt är bra och som vanligt. Tills de bekräftar motsatsen. Hon känner hur hans grepp runt hennes arm blir än hårdare. Men Gabriel fortsätter gräva ner fingrarna i hennes överarm. Helt omedveten om att hans kroppshållning ser ut som en pilbågesträngs, spänd till sitt yttersta. Vi får verkligen inte berätta något för honom om deras farhågor! Förrän vi vet med all säkerhet. Ingen vet helt säkert, än så länge, att det verkligen är cancer. Det skulle lika gärna kunna vara en infektion. Hör du det Liv? Hans röst är forcerad. Går nästan upp i falsett mot slutet. Som om den hänger på en tunn tråd, som närsomhelst skulle kunna gå av.

Nej, du har rätt! Det får vi inte göra. Erik får verkligen inte gå runt och vara nervös i onödan, svarar Liv nästan lika forcerat. Vi vet vad ordet cancer betyder för barn i den åldern …, fortsätter hon innan hennes röst dör ut. Hon biter sig så hårt i underläppen att hon får blodsmak i munnen, för att inte börja gråta igen

Nu åker vi hem, säger Gabriel och ställer sig resolut upp. Med sakta, tvekande steg går de hand i hand tillbaka till avdelningen där Erik väntar på dem. De båda tar varsitt djupt andetag innan de trycker ned handtaget på dörren till Eriks sal.

Erik är fortfarande upptagen i ett samtal med två yngre sjuksköterskor när Liv och Gabriel kommer in i rummet. Det skrattas och skämtas.

Äntligen är vi färdiga med din utcheckning Erik. Kom nu så åker vi hem! utbrister Liv så glättigt hon bara kan. Gabriel koncentrerar sig på de packade väskorna för att slippa delta i den pågående konversationen.

Det har varit ett sant nöje att få lära känna dig Erik. Men nu vill jag slippa se dig här igen, utbrister en av sjuksköterskorna, med ett varmt leende mot Liv och Gabriel. Ovetande om kraften och innebörden i hennes ord.

Liv får bita ihop ordentligt för att inte vika sig dubbel av den smärta som far över hennes inre. Hon ler lamt mot sjuksköterskan som, efter hon möter Livs ögon, hajar till av den smärta hon ser. I det ögonblicket inser sjuksköterskan att patienten förmodligen bara är färdigbehandlad på denna avdelning. Hon finner sig dock snabbt och följer familjen ut från rummet och mot utgången.

Sköt om er, är det sista Liv och Gabriel hör innan dörren till avdelningen går igen bakom dem.

Såväl Gabriel som Liv undviker Eriks blick på väg ut till bilen, för risken att han ska kunna läsa av smärtan i deras ögon. Liv tror sig ha undkommit Eriks avläsande natur där hon sitter tillrätta i framsätet, med Gabriel i förarsätet.

Mamma, varför har du gråtit? kommer det då från baksätet. Hon känner hur hon riktigt hajar till av frågan, men nyper sig hårt i armen för att snabbt skärpa till sig och inte bryta ihop där och då.

Älskling, jag är bara så glad att vi äntligen ska få åka hem. Jag och lillebror har saknat er oerhört mycket under veckan när du och pappa legat inlagda. Jag har nog bara varit lite mer spänd än vad jag trodde, vilket visade sig nu när vi äntligen fick checka ut dig, svarar Liv så avslappnat och coolt hon bara kan. Väl medveten om att Erik har en förmåga att känna av varenda liten humörförändring hos henne.

Ok, gäspar Erik. Bara ett par minuter senare sover han, med huvudet lutandes mot bilens sidofönster. Lyckligt ovetande om föräldrarnas värsta farhågor.

Hela vägen hem sitter de båda i en tystnad så tjock att den säkerligen skulle gå att skära genom med kniv. Stora tårar rullar ner bakom Livs mörka solglasögon. Gabriel upprepar sitt mantra, om och om igen, att det inte får vara möjligt.

Jag har aldrig hört talas om cancer som börjar på detta sätt någonsin förut, säger han helt plötsligt så häftigt att Liv hoppar till i sin osynliga kokong. De kan lika gärna ha helt fel. Såna misstag har begåtts förr! upprepar han sig som en hackig gammal LP-skiva.

De kör längs med Medelhavets kust från Haifa, tillbaka hemåt. Istället för att svänga av inåt landet fortsätter Gabriel norrut, upp mot de mer bergiga trakterna i nordvästra Galileen, vilka kantas av små avstickare ut mot havet. Gabriel fortsätter vägen fram, som i trans. Strax söder om Rosh Hanikra, gränsposten mellan Israel och Libanon, svänger han in på en grusväg som tar honom rakt ut till en av landets vackraste stränder. Betset. Han kör hela vägen fram, tills asfalten övergår i grusväg. Hinner knappt parkera bilen förrän han slänger sig ut och halvspringer ner mot stranden. Liv ropar inte efter honom, av rädsla att hon ska väcka Erik.

Medan hon låter Gabriel andas in de salta havsvindarna i ensamhet sitter hon som paralyserad, gömd bakom sina mörka glasögon med bilen på tomgång. Allt för att Erik ska fortsätta sova.

Efter en tio minuter, möjligtvis en kvart, kommer Gabriel tillbaka in i bilen med ett ansiktsuttryck fyllt av en smärta hon tidigare bara sett på film. Då har det oftast handlat om människor som står med en pistolmynning mot tinningen. Eller någon som står vid sin älskades dödsbädd.

Herregud Gabriel, detta får helt enkelt inte vara sant! Jag kan knappt andas bara jag tänker på vad detta kan betyda, viskar hon helt plötsligt med darrande röst. Gabriel tar hennes hand och trycker den så hårt att knogarna vitnar.

Kapitel 2

Puerto Rico – Karibiska havet – februari 1997

Stephanie snubblade återigen in på toaletten, i sina höga vita pumps, vit plisserad sjömanskjol och den vita kortärmade skjortan med officersbeteckningen på axlarna. Den obligatoriska dagsuniformen. Hulkande slängde hon sig över toalettstolen. För tredje gången inom loppet av två timmar.

Hon återvände till receptionsdisken, vit i ansiktet. Hennes tre närmaste kollegor, som redan varit ombord i några månader, tittade medlidsamt på henne. De visste precis hur det kändes under påmönstringens första dag, eller ibland också dagar, innan kroppen vant sig vid fartygets krängningar över de Karibiska haven.

Just denna dagen var det till och med så pass att ett brev skickats ut till alla passagerarna, med uppmaning om att klä sig i lågklackat om man ville vandra runt i fartyget. För att upprätthålla passagerarnas säkerhet. Självklart inget som gällde de anställda. Vita pumps var givet att de kvinnliga officerarna skulle ha på fötterna. Oavsett väder. Det ingick i anställningskontraktets klädkod. På samma sätt som att alltid vara oklanderligt sminkad, med långt hår klädsamt uppsatt. Men det kunde det vara värt, för att på ett spännande sätt få se sig runtomkring i världen, hade Stephanie ansett när hon suttit där med det erbjudna kontraktet i handen.

Steph, att du inte går tillbaka till hytten och tar en rast. Vi täcker upp för dig här så länge, sa hennes kanadensiska kollega, Anne, till henne. Det är snart dags för livbåtsövning, då vi alla ändå måste springa tillbaka till hytterna för att hämta flytvästarna, fortsatte hon.

"Bättre att du stannar i hytten tills alarmet går. Då hinner du kanske rentav snygga till dig och torka bort kräket som stänkt upp på dina skor, innan du står under den nye staff captains inspekterande blickar?" lade en skrattande Maria till, med sin vackert brutna engelska. Italienskan i teamet, som bemästrade fem språk på samma energiska sätt oavsett om hon var upprörd och smattrade italienska haranger eller när hon kluckande skrattade åt något av tjejernas inbördes skämt. Som hunnit bli många, från deras första halvårskontrakt tillsammans.

Sydamerikanskan Sara gestikulerade ivrigt med händerna mot Stephanie, schasade bort henne från disken, samtidigt som hon stod med telefonluren i handen och pratade med en gäst.

Stephanie gav kollegorna ett tacksamt leende, innan hon vände på klacken och skyndade ner till hennes och Marias gemensamma hytt. Hon hann precis innanför hyttdörren innan det blev dags att springa in i det minimala badrummet och ge upp vad som vid detta laget måste vara de allra sista magsyrorna. Hon sände en tacksam tanke till de tre kollegorna. Hon var innerligt glad över att de alla kunde få jobba ihop igen. Det blev en helt annan känsla för Stephanie när hon bestämt sig för att komma tillbaka för ytterligare ett kontrakt. Att veta att hon skulle få jobba tillsammans med kollegor hon redan kände och visste att hon trivdes tillsammans med.

De hade blivit ett riktigt starkt team tillsammans. Oavsett om det gällde att lösa alla de problem som kryssningsresenärerna kom med dagligen eller om det gällde att lösa varandras alla kärlekstrassel ombord. Då de anställda levde tillsammans 24 timmar om dygnet, under flera månader i sträck, hände allt mycket snabbare här till sjöss än på land i en mer vanlig miljö. Ett känt faktum. Den amerikanska Loveboat TV-serien hade inte blivit så omåttligt populär och sanningsenlig för ingenting.

De hade också gjort en överenskommelse med hotellchefen. Så länge tjejerna såg till att receptionsdisken var bemannad med tillräckligt personal, brydde inte Stavros sig om hur de gav varandra ledigt. Han visste att de var ett team som funkade väldigt bra tillsammans och som förenklade hans egna jobb. Detta gjorde att de alla verkligen kunde få se världen samtidigt som de gjorde sina arbetstimmar. De turades rättvist om att vara lediga i de olika hamnarna så att de alla skulle få en chans att gå iland och uppleva de olika karibiska öarna. En ledig dag iland innebar oftast att jobba fram till midnatt, så fort fartyget kastade loss från en ö för att under natten gå vidare till nästa. Men detta gjorde tjejerna med glädje efter att ha fått komma från fartyget och uppleva en dag iland på en kritvit sandstrand, med klart turkosblått hav att kasta sig i emellanåt.

Hon satt kvar på toalettlocket i hyttens lilla badrum och borstade tänderna. Medan hon baddade ansiktet med kallt vatten stirrade hon in i den lilla spegeln som hängde över det minimala handfatet. De trötta gröna ögonen gick nästan i ton med dagens ansiktsfärg. Hon hoppades innerligt att de ständiga kräkattackerna snart skulle vara över.

Den obligatoriska makeupen bättrades på. Med sina starka färger på ögonbryn och ögonfransar kom hon undan med enbart lite rouge, mascara och läppglans. Genast kände hon sig lite piggare.

Hon satte sig ner på underslafen för att hinna samla tankarna innan hon behövde gå upp för att möta de resterande kollegorna, för första gången sedan hon mönstrade på. Hon kände sig spänd. Förstod att mycket hade hänt under de tre månaderna hon varit hemma på semester. Kollegor som kommit och gått, nya par som bildats och andra som upplösts av den ena eller den andra anledningen.

Hon flög upp från sängen, bara efter ett par minuter, när hon insåg att hennes hyttkompis Maria kommit in genom dörren i rasande fart. Som vanligt i sista minuten. De båda slängde på sig sina flytvästar och halvsprang genom korridorerna för att komma fram till sin bestämda uppsamlingsplats i tid, innan staff captain började gå runt på sin inspektionsrunda. Stephanie hade hört att de fått ombord en riktig tuffing till staff captain, som inte hade några problem att vare sig dela ut varningar till höger och vänster, eller att skicka hem personal för mindre petitesser. Se nu till Steph att du inte drar på dig en varning det första du gör, sa hon tyst till sig själv medan hon drog flytvästen över huvudet, samtidigt som hon sprang genom korridorerna.

Maria och Stephanie hann i sista minuten inställa sig i ledet med påknäppta flytvästar, innan staff captain kom förbi deras platser. Han stannade till framför Stephanie. Synade henne uppifrån och ner. Hade hon ändå glömt att torka bort spyan från skorna? Varför går han inte bara förbi henne? Hon hörde att han harklade sig och tittade då automatiskt upp.

Jag förstår att du är nypåmönstrad och mår dåligt? frågade han henne stramt.

Yes, sir, svarade hon honom så korrekt hon kunde förmå sig. Och om du inte flyttar på dig snart, kan du också få känna på hur det luktar, tänkte hon i sitt stilla sinne. Hon fick anstränga sig för att inte börja småle åt sina egna, nu fantasifulla tankar, skapade i bilder.

När livbåtsövningen är över föreslår jag dig att gå och fråga skeppsläkaren efter några sjösjukepiller, mecklazin, så att du kan återgå till jobbet. Ok?

Hon skulle precis börja argumentera emot honom, att hon minsann inte tagit något ledigt från jobbet sen hon kom ombord. Hade han kanske råkat gå förbi just när hon tagit en rast för att springa ut och kräkas, eller? Hon hade precis öppnat munnen för att plocka fram den nyvässade tungan, när hon kände hur Maria sparkade till henne på smalbenet. När hon vände upp blicken mot kollegan såg hon hur Marias kolsvarta ögon blixtrade till. Glimten av det italienska hetlevrade temperamentet tog som tur väl var ilskan ur Stephanie.

Ok, svarade hon kort och svalde resten av den planerade harangen. I ögonvrån såg hon staff captains roade ögon studera henne en sista gång innan han vände på klacken och gick vidare.

Är du inte riktigt klok, väste Maria åt henne. Ska du redan börja ställa dig upp mot staff captain när du inte ens varit ombord ett dygn? Jag tror inte du fattar vem vi har att göra med denna gången. Det är inte längre snälle gamle Alexis, som under ditt förra kontrakt ombord. Denne nye, Leo, tror att han är guds gåva till kvinnorna och utnyttjar sin makt till fullo. Och då menar jag till fullo! Nu ser du helt enkelt till att ligga lågt den här gången, Steph, ok? Du behöver inte ta varenda fight som erbjuds. Ok? upprepade hon upprört utan att verka vänta på något svar.

Ok, ok mamma. Men jag vet inte egentligen vem jag ska vara mest rädd för. Macho-chefen, eller min hetlevrade kollega, retades Steph.

Hmpf, hade det inte varit för mig, hade du redan dragit på dig ett problem som säkerligen hade varat ditt kontrakt ut. Hon fortsatte med varnande ton: Jag är ändå inte säker på att det hjälpte. Har en känsla att denne nye, Leo, redan bestämt sig för att sätta tänderna i dig när du minst anar det. Samtidigt ringde alarmet igen, vilket innebar