Där utanför

By Christian Braw

Man hade hört om vad som hände general Ronnysson. En helt vanlig dag hade plötsligt två okända män från SÄPO dykt upp och helt sonika tagit honom med sig, utan någon förklaring. Sexuella trakasserier sades det sedan. Att något liknande skulle hända kapten Jakob Sandman i Eksjö, som utan tvekan hade rent mjöl i påsen, borde inte varit möjligt. Ändå var det precis vad som hände. Efter en uppskakande häktesvistelse blir Jakob frisläppt med orden "fel kille". Det visar sig dock snart att det oförklarliga frihetsberövandet bara varit början och att SÄPO är långt ifrån klara med honom. Allt som händer tycks kunnas vändas emot den förvirrade småbarnspappan - även det som han själv omöjligt kan kontrollera. Samtidigt befinner sig den verkliga anledningen till hans arrest på betydligt sydligare breddgrader. Vad är det egentligen som händer i Khartoum - och varför? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 9, 2021
• ISBN: 9788726467857

Book preview

Amanda

Personer

Jakob Sandman – kapten

Mikaela Sandman – hans hustru, journalist

Andreas Sandman – Jakobs son i första giftet

Maria Sandman – Jakobs och Mikaelas dotter

Vivianne och Roland – Jakobs föräldrar

Jonas – Jakobs bror, lantbrevbärare

Markus och Pedro – Jakobs och Mikaelas fosterbarn

Tore Lundgren – Mikaelas far, professor em.

Ahmed Nasir (även Abdallah Suleiman) – docent, specialistläkare

Annika Törnqvist – hans hustru

Per och Henrik – deras söner

Al-Barr al-Wahid – islamistisk ledare

Sir Christopher Dahd – f.d. domare, hövding

Fredrik af Forsberg – överstelöjtnant

Rudolf Hallman – präst

Margaretha Hallman – hans hustru, kyrkomusiker

Herbert Johansson – f.d. köpman, kyrkopolitiker

Sven-Olof Krona – sjukpensionär, kyrkopolitiker

Antonij A. Kalugin – överstelöjtnant

Mahmood, Stavros, Dmitrij, Ronnie, Kenny, Özlan – häktade

Martov, Ivanko, Andrenko – officerare

Morgan Lindberg – vikarierande kyrkväktare

Lina Lindskog – blindskoleelev

Mattias Lindskog – hennes far

Mats Lund – löjtnant

Lydia – barnsoldat

Franz Münzengräber – hotellägare

Nadja – sjuksköterska

Niels-Aage Nielsen – major, skjutfältschef

Irja Numminen – servitris

Carl-Wilhelm Sundin – lektor, godsägare, major

Vlacich – läkare

Rolf Åkesson – präst

Stig Ljungheden – f.d. kriminalkommissarie

Vakter, soldater, poliser

En zigenerska

En journalist

Organisationer och företag

Afropet/ Petrol d’Afrique – tunisiskt-marockanskt oljekonsortium

Al-Abrar al-Wahidun – de enda rättfärdiga, islamistisk milis

al-Barakat – terrormisstänkt ekonominätverk

CIA/ Central Intelligence Agency – amerikansk

underrättelseorganisation

Deuxième Bureau – äldre benämning på fransk säkerhetstjänst

Direction de la sécurité intérieure – fransk säkerhetstjänst

DSPLA – Dar Sughra People’s Liberation Army

FHS – Försvarshögskolan

FSB – rysk säkerhetstjänst

FortF/Skog – Fortifikationsförvaltningens skogsavdelning

Guardians of the Earth – kanadensisk miljöorganisation

MSS – Markstridsskolan

Ing 2 – Göta Ingenjörregemente

ICRC – Internationella Rödakorskommittén

LWF – Lutherska Världsförbundet

MI 5 – brittisk säkerhetstjänst

Night Demons – kriminellt MC-gäng

NBG – Nordic Battle Group

OPIL – Operativa insatsledningen

Oxfam – brittisk hjälporganisation

The Reals – utbrytning ur DSPLA

Sisters of Mercy – irländsk hjälporganisation

Southern China & Shanghai Oil – kinesiskt oljeföretag

SPLA – Sudanese People’s Liberation Army

Stasi – Staatssicherheitsdienst, östtysk säkerhetstjänst

Sawt al-‘Arab – Arabernas röst, den egyptiska statsradion

Säpo – svensk säkerhetstjänst

UNDSFor – United Nation’s Dar Sughra Force

Western Mining – multinationellt gruvföretag

I

Natt på Västra Ringvägen i Eksjö. Det lyser ännu i några av lägenheterna. Här bor ensamma människor, som inte kan sova. TV-apparaterna går, radiorösterna pratar. Det hörs genom väggar, golv och luftkanaler in till Jakob och Mikaela Sandman. Hos dem är det mörkt. De har legat länge och talat om allt, som hänt sedan Pedro, den paraguayanske fosterpojken, kom in i deras liv. De undrar, vad som hänt Markus, deras första fosterbarn, som socialen tog tillbaka till hans mor. Själv sade han:

– Det funkar aldrig. Morsans sambo tål inte mig.

Jakob skulle hellre velat tala om något annat. Han skulle vilja tala om hur det blivit med Fredrik af Forsberg, hans mentor, som varit oanträffbar i flera månader. Brev och e-post har blivit obesvarade, och när Jakob har ringt, har telefonisten sagt:

– Vem frågar?

Jakob har sagt sitt namn, och då har Fredrik af Forsberg alltid varit på tjänsteresa. Ändå var det han, som ordnade så att Jakob fick åka till England på psyopsutbildning. Han arrangerade tjänstgöringen i Ukraina. Flera gånger har han sagt att Jakob inte skall gå kvar som kapten på Ing 2 i Eksjö utan söka in på FHS. Nu är han oanträffbar. Jakob skulle vilja tala med Mikaela om det. Men han vet att det tillhör tjänsten. Det är inte hennes sak.

Mikaela väntar barn. Det har gått en vecka över tiden, nu kan det bli när som helst. Jakob känner på hennes mage hur barnet rör sig. Förvärkarna har redan börjat. Jakob har blivit far en gång förut. Då dog hans första hustru, Malin. Deras son, Andreas, är tre år nu. Han sover mellan Jakob och Mikaela med armarna om hennes hals.

Någon slamrar med dörren i trappan, någon som har tröttnat på att ringa jourhavande präst eller jourhavande medmänniska för att berätta om sin ångest.

På en kvarterskrog i Stockholm, nära Stureplan, sitter överstelöjtnant Fredrik af Forsberg. Hans sambo är på säldödskonferens i Borlänge, och nu sitter han på krogen, därför att här finns en servitris, som brukar lyssna på honom, när han är nere. Irja Numminen heter hon, från Karelen. I kväll borde han inte vara nere. I dag har han varit hos sin läkare och fått bekräftelse på det han fick veta redan för fyra månader sedan: hans cancer är helt borta. I dag på morgonen sade hans läkare:

– Sånt händer, vi vet inte varför. Kalla det mirakel, om du vill. Nu behöver vi inte träffas mer. Jag gratulerar. Du är frisk.

Det är en egendomlig känsla att inte längre vara ytterst på grenen. Han känner sig alldeles tom. Men han är inte lycklig. På eftermiddagen hade han tagit upp fallet Jakob Sandman med en chef, som möjligen hade kunnat göra något. Det hela var en mycket konstig historia. Det var något, som inte stämde. Varför visste man på hög nivå något om en liten kapten ute i landsorten? Fredrik hade redan för ett halvår sedan blivit varnad för honom. Någon högt uppe hade ögonen på honom. Samtalet i dag på eftermiddagen ledde in i en återvändsgränd. Han fick veta att han borde tänka på sin egen karriär. Nu, sedan cancern var övervunnen, var han ett givet generalsämne. Han höll på att säga:

– Det kanske inte är så roligt alltid att vara general.

Han tänkte på Kent Ronnysson, men han visste att man inte längre nämnde hans namn på Högkvarteret. Istället sade han:

– Det är en vilande kontakt.

– Låt den vara avslutad, för din egen skull, sade den andre.

Nu satt Fredrik af Forsberg på krogen och tänkte på det. Han föraktade sig själv och försökte försvara sig själv, men åklagaren inombords släppte inte taget. Till sist berättade han alltsammans – eller nästan allt – för Irja, utan att nämna sitt namn eller sitt egentliga yrke. Det var hon som fick honom att ringa upp Jakob. Man kan gott säga att hon tvingade honom.

Fredrik satt en lång stund med mobilen i handen. Det kom mer folk in på krogen nu. Teaterföreställningarna var slut, biograferna tömdes vid denna tid. Platserna vid borden fylldes, dofter av parfym och svett blandades. Han hostade. Kanske var han på väg att få allergi. Sorlet steg. Fredrik satt med mobilen i handen. Han såg att Irja då och då kastade en blick bort mot hans plats. Hon visste inte vad Fredrik visste: någonstans skulle hans samtal registreras. Till sist slog han Jakobs nummer.

Det behövdes bara två signaler, sedan hörde han Jakobs röst:

– Jakob Sandman.

– Ja, hej, det är Fredrik.

Det blev tyst ett ögonblick. Han fortsatte:

– Jag sitter på en krog vid Stureplan. Har du tid ett ögonblick?

Han anade Jakobs förvirring. Han hade sett den i Ukraina, alltid när det hände något oväntat: tjugo sekunders förvirring, sedan samlade han sig. För övrigt, klockan var snart tolv och förmodligen skulle han vara på sitt kompani strax efter sju på morgonen. Mikaelas röst hördes i bakgrunden:

– Det blir mer och mer, Jakob, jag tror att det är bråttom, vi måste skynda oss till BB!

Jakobs röst kom tillbaka:

– Får jag ringa dig i morgon?

– Nej, det är bättre att jag hör av mig någon gång.

Fredrik stoppade ner mobilen. Egentligen var han lättad. Han hade folk vid borden bakom och bredvid sig nu. Han, som talat med honom om generalsämnen på eftermiddagen, hade sagt:

– Är man ett generalsämne skall man hålla tand för tunga. Man skall veta vad man säger på telefon och mobil. Utgå från att det alltid är en till som lyssnar. Det kanske det är och det kanske det inte är, men utgå från det. Allt beror på att man har ett absolut förtroende från politikerna.

Det var egentligen lika bra, att Fredrik inte fick tillfälle att säga det han hade tänkt säga till Jakob. Han rullade tanken fram och tillbaka inom sig och försökte känna sig nöjd med sig själv. Plötsligt märkte han att Irja hade stannat till vid hans bord. Hon såg frågande på honom:

– Sku’ det vara dessert också?

Han skakade på huvudet.

– Det får räcka med biffen.

Hon stod kvar med sitt block i handen. Hon var mycket allvarlig. Han undvek att se på henne och sade oberört:

– Har du notan, jag kan betala nu.

Hon lade fram en hopvikt nota framför honom och gick utan att säga något. Han öppnade den.

Notan var tom.

Mikaela var redan uppe och höll på att klä sig. Hon var både glad och orolig. Det var hennes första barn. Efter aborten hade hon haft långvariga besvär, och läkaren hade varnat henne att hon kanske inte kunde få fler barn, så – egentligen var det inte hennes första barn. Tanken flög genom henne ett kort ögonblick, men så kände hon en ny värk på väg. Från lägenheten över hördes ett egendomligt ljud, som om någon hade rullat en tunna fram och tillbaka över golvet. Jakob hjälpte henne med strumpor och skor. Hon såg honom ligga på knä framför sig, och hon fylldes av ömhet. Hon rufsade hans hår, hon smekte hans öron och kinder. Han såg upp mot henne och log, men han sade inget.

– Du är bra för mig, alldeles för bra, sade hon tyst.

Hennes fötter hade svullnat och han fick inte på skorna.

– Vi får ta sandalerna, sade han till sist.

Andreas, treåringen som sovit mellan dem i bäddsoffan, rörde sig oroligt. Mikaela viskade:

– Hur gör vi med honom?

Jakob reste sig upp.

– Vi tar med honom.

I bilen lade han Andreas på baksätet, insvept i en filt. Mikaela satt bredvid honom. Hon kände flera och kraftigare värkar nu.

– Det är bråttom, Jakob.

Det var alldeles stilla ute på gatan. De flesta husen var mörka, men i ett och annat fönster lyste det. En ensam cyklist strävade i motvinden.

På sjukhuset tog de snabbt och sakligt emot Mikaela. Jakob visades in i ett litet väntrum.

– Vi skall bara göra i ordning henne, sedan får du komma.

Det dröjde länge, hur länge visste han inte. Klockan hade blivit kvar hemma. Han tänkte på att han borde ringa till vakten. Förmodligen hade de inte kommit in till kompaniet än. Var kunde han ringa? Han satt kvar med Andreas i famnen. Varje gång han försökte lägga pojken på soffan, började han gny. Det fanns bara en person till i rummet, en gammal zigenerska, som läste Året Runt. Hon lade ner tidningen och såg uppmärksamt på dem.

Tredje gången Jakob försökte lägga Andreas på soffan reste hon sig och kom fram till dem.

– Han behöver en kvinna, en mor, sade hon och lyfte upp honom.

Med mjuka steg gick hon fram och tillbaka mellan dörren och fönstret tills han sov djupt med huvudet mot hennes axel. Vänd ut mot fönstret sade hon:

– Du är orolig för henne därinne. Du har redan mist någon. Jag skall be för henne, som du är orolig för. Gud ger oss zigenare allt vi ber om, för han vet att om vi inte får det, så tar vi det.

Hon tänkte efter en stund.

– Men jag kan inte ta något, för jag är frälst. Jag har varit hos Målle Lindberg. Det går inte ihop att vara frälst och att ta. Men jag kan be för henne ändå. Gud gav mig alltid allt jag bad om innan jag blev frälst. Då måste han göra det nu också. Du skall också be.

Hon började gå igen, långsammare än förut. Hon stannade framför Jakob.

– Jag hör din bön. Den är som när ett nyfött barn andas. Ändå är du en vuxen karl. Din bön är så svag att den knappt hörs. Jag ber starkt, som när en man andas. Var en man!

Hon vände sig från honom och gick fram mot fönstret. Hennes kjolar frasade.

– En gammal kvinna ber som en man, och mannens bön är som ett litet barns andning. Ibland hörs den knappt.

Hon tystnade och såg ut. Andreas suckade lyckligt i sömnen.

– Hon därinne är trogen och älskar dig. Du har blivit sviken av en vän och du sörjer för det, men du har inte talat om det för Gud. Du har glömt att han kan ge dig allt, fastän du inte är zigenare. Var en man! Var inte ett barn! Du har varit lika nära Gud som jag är nu, men du har dragit dig undan. Varför? Du är svensk, och svenskar blir sådana för att andra svenskar är på det sättet. De drar sig undan Gud. Om du hade varit zigenare hade du alltid varit tillsammans med män som ber till Gud. Din mor har bett till Gud, din farmor, din mormor – alla. Men du har varit ensam om att be, och därför har du blivit som ett litet barn.

Andreas snörvlade i hennes famn. Hon ställde sig framför Jakob.

– Du säger inget, därför att du vet att jag ser in i dig. Du är en svensk man, du arbetar, du är duktig. Du tar aldrig något, och du bestämmer över många. Men nu lyssnar du till mig, en gammal kvinna, därför att jag bär din son och du vet att jag ser in i dig. Jag ser hela ditt liv, det som har varit och det som skall bli. Nu blir du rädd för att jag skall säga dig det som skall bli. Du har bara sett början än, och ditt liv skall bli bättre än du tror. Du skall rädda en vän med din död. Jag ser det på din panna. Du skall dö en mans död. Så skall en man dö.

Hon hostade till.

– Men jag är en gammal kvinna, och din son sover i min famn. Därinne ligger min dotter, hon är mycket rädd, mer än du. Där är hennes man. Det är inte platsen för en man, och han är zigenare. Ändå är han en äkta man, en sådan som du skall bli. Han ber till Gud, och han vet att Gud ger honom allt han ber om. Därför ber han. Så är det med alla zigenare.

Dörren öppnades, en undersköterska tittade in:

– Jakob Sandman kan komma nu.

I fem timmar satt Jakob vid Mikaelas sida med Andreas i famnen. Då och då kom en äldre läkare med gummiförkläde och stora gummistövlar. Innanför den gröna rocken syntes en prickig fluga. Vid tvåtiden kunde Jakob se ett litet mörkt huvud med mycket och mörkt hår. Allt gick mycket långsamt. Mikaela höll hårt hans hand. Med den andra handen tryckte hon lustgasmasken mot ansiktet. Just när de första solstrålarna lyste in var allt färdigt. Den lilla flickan såg på Jakob med stora, frågande ögon. Ett ögonblick tyckte han att hon log.

Ute i korridoren mötte han den gamla zigenerskan.

– Nu har du varit en man och bett som en zigenare, sade hon, din skyddsängel skall ha en fest med de andra änglarna för din skull.

Det var alldeles ljust nu. Parkeringsplatsen utanför sjukhuset låg tom med lätt frost. Jakob satte Andreas i barnstolen och körde hem till sina föräldrar.

– En flicka, sade hans mor och kramade honom, vad jag blev glad, åh, en flicka, vi som bara har haft pojkar.

Roland, hans far, hade kört taxi hela natten och sov med tunga snarkningar. Andreas kröp upp bredvid honom, lade armen om hans hals och somnade. Morgonsolen lyste in på dem båda. Vivianne, Jakobs mor, stod i dörren och såg på dem. Hon viskade:

– Han får stanna här. Jag gör frukost till dig och mig. Skall du tillbaka till Mikaela sen?

– Jag åker hem och byter om, och sedan skall jag upp på kompaniet. Du vet, tjänsten går före.

Hon vände sig om och stängde dörren stilla.

– Du är precis som Roland, när vi hade firman. Firman först!

Han gäspade och drog ut en stol. Hon strök honom över håret. Det var strävt och tjockt.

– Vilket fint hår du har. Ta vara på det, så att du inte blir som vår gamla katt. Grannen sade igår, att det syns på pälsen att katten är gammal. Det syns på mig med. Det var länge sedan jag hade sådant hår som du. Sitt du nu, jag skall göra gröt till dig, det behövs efter en sådan natt.

Genom fönstret kunde han se gräsmattan skimra i morgonsolen. Rabatten var inte rensad, gräset var halvlångt och gången var här och där täckt av mossa och ogräs. Han hade inte förut tänkt på vad det innebar att Roland fått kärlkramp. Han reste sig och gick ut. En spade stod lutad mot väggen och han började skyffla undan ogräset. En liten blomma lyste blå mitt på gången. Han böjde sig ner och drog försiktigt upp den med rötterna. I en daggdroppe blänkte solen till som en blixt. Inom honom började en av Malins sånger sjunga, den hon ofta nynnade, när hon satt vid sitt skrivbord:

Änglarna sjunger i himlen. Halleluja!

Glädjen blir stor,

när Guds Ande väcker och styrker vår tro …

Han såg på klockan. Den var kvart över sex. Han skyndade in.

– Nu är det bråttom, jag skall vara på kompaniet kvart över sju.

– Men gröten.

– Jag hinner inte. Andreas får den.

Han märkte inte den blick av oro och ömhet, som följde honom till dörren.

På vägen hem såg han den gamla zigenerskan vid busshållplatsen för Målilla-bussen. Ett ögonblick tänkte han stanna till, men klockan var mycket, och han körde vidare.

II

Nu satt han där som skjutfältschef. Det var inte illa, en dag som denna, med strålande sol efter tre regntunga dygn. I dag skulle det inte bli några bränder efter granatkastarskjutningen. Det var lugnt. Inga brandbilssirener. Inte i dag.

Han satt i skuggan med en kopp kaffe. På hans namnbricka stod Niels-Aage Nielsen, men de flesta kallade honom Nils-Åke eller bara Nisse. För åtta år sedan hade han trott att han skulle bli antagen till högre chefskursen på FHS och bli överstelöjtnant. Han hade till och med haft en dröm om att bli militärattaché, inte i Paris eller London, bara i något obetydligt litet land som Slovenien eller Lettland. Men ändå, militärattaché. Nu var han skjutfältschef. Varför blev det så? Han visste att han hade meriterna, höga tjänstgöringsomdömen, en mission i Angola, en i Bosnien, en i Makedonien.

Han visste det själv. Han hade gjort ett misstag. Den gången tyckte han att han hade kommit på något. Det var vid den stora omställningen till insatsförsvar. Turbulensen och pessimismen var stora i garnisonen. Han ville göra något. Han ville ställa upp för försvaret och för kamraterna – och så kom han på det: Om det händer något i närområdet, d.v.s. om något av länderna blir en diktatur, så är det mest troligt att det kommer att bli Ryssland. Men Sverige är en demokrati. I en diktatur är det snabba och kraftfulla beslut. I en demokrati går besluten långsamt och slutar ofta med en kompromiss. Därför kan inte en demokrati nedrusta. Den kommer nämligen alltid på efterkälken i förhållande till diktaturen. Det var i korthet Niels-Aages tankegång. Han berättade om den för några kolleger. Alla tyckte att den höll och att han borde delta i debatten. Han skrev ner det hela och skickade det till debattavdelningen på en Stockholmstidning. Det var sommar, de hade en vikarie på debattsidan. Artikeln kom in. Den fick en annan rubrik än den han själv hade satt, Håll vakt mot diktaturen! Nu blev det istället: Demokratin är svag. Han ringde och frågade varför de gjort så. De svarade att hans egen rubrik var för lång. Sedan kom det två inlägg mot honom. Båda handlade om risken med politiserande officerare. Sedan kom ÖB:s bok om försvaret här och nu. Där stod det svart på vitt, att de som inte delade den nuvarande försvarssynen inte hade i organisationen att göra. Niels-Aage förstod varför han inte hade blivit antagen till högre chefskursen.

Så var det med Niels-Aages misstag den gången. Nu var han 47. Han kom inte in på högre chefskursen. Istället blev han skjutfältschef. Det var inte dåligt, en dag som denna, med strålande sol efter långt regn.

Han satt i skuggan med en kopp kaffe efter lunchen. Från skjutbanorna hördes redan kulspruteknattret och då och då de tunga dunsarna från pv-pjäserna. De hade ätit på fältet för att spara tid. Han kände mannen därute, Jakob Sandman. En hygglig karl, lite udda kanske, men duktig i jobbet. Soldaterna tyckte om honom, och han fick bra resultat, färre avgångar än många andra. Kanske lite för allvarlig bara. Folk får gärna för sig att man är högfärdig, om man är allvarlig.

Spridda solstrålar nådde ner till Niels-Aage genom lövverket. Det var september, och när morgondimmorna lyft blev det nästan sommar. Han hade ätit lite för mycket i dag, men det var så gott, fläskkotletter. Han smuttade på kaffet.

En av Sandmans soldater haltade förbi på kryckor. När han såg Niels-Aage samlade han ihop kryckorna i vänster hand och gjorde honnör. Sandman hade pli på sina pojkar. Förr i tiden skulle man aldrig ha tagit ut dem på fältet i det skicket. Hade det varit då skulle soldaten gjort allt för att slippa. Nu ville de så mycket. Den där hade en inflammerad hälsena. Första dagen hade Sandman med honom ute på skjutbanan med kryckor och allt.

– En bonussoldat, hade han sagt till Niels-Aage.

Men så blev hälsenan sämre och sjuksköterskan beordrade vila. Nu satt han vid datorn i det yttre rummet och skrev ut ett utbildningsprogram åt Sandman. När Niels-Aage gick för kvällen sade han:

– Trevlig kväll, major.

Soldaterna var så artiga nu för tiden. Niels-Aage berättade det för Sandman.

– Är det så här med dagens ungdom så finns det hopp för gamla Sverige, sade han.

Sandman svarade:

– Detta är blomman av Sveriges ungdom.

Villiga var de, seriösa – men fysiskt ömtåliga och slarviga. Niels-Aage hade fått säga till Sandman att det låg läskburkar utanför deras förläggning. Förr hade det varit spritflaskor, men det såg slarvigt ut ändå. Nästa morgon höll Sandman en litet tal till dem, förmanande och strängt, men faderligt eller kanske snarare som en storebror till småbröder:

– Inse att vi är gäster här, och uppför er så att jag och löjtnant Lund kan vara stolta över er. I dag kan vi inte vara det.

Niels-Aage såg att soldaterna skämdes. Det hade blivit bättre sedan dess. Niels-Aage kom att tänka på något han hört, när han var hemma på mässen förra månaden. Det var en kamrat från majorskursen med tjänst på OPIL. Han var där den dagen som Kent Ronnysson, generalen, blev gripen. Nästan viskande hade den andre berättat hur det gick till: En mörkblå bil med tonade rutor körde upp, två gorillor från Säpo hoppade ur och gick fram till vakten. Han begärde legitimation, men de sade bara att han inte behövde veta mer än han redan visste.

– Hämta din närmaste chef istället.

VB kom, de visade sina legitimationer och genast ändrades allt. Han blev som en nyinryckt beväring, som får se översten för första gången. Han visade vägen till rummet, där generalerna just hade föredragning. De gick in utan att knacka, gick rakt fram till honom, lyfte honom ur stolen och ledde ut honom till bilen. Dörrarna slogs igen och han var borta.

Kamraten från majorskursen var blek och såg sig omkring medan han berättade.

– Det är första gången jag berättar det för någon, sade han.

– Det är ingen fara, sade Niels-Aage.

Vad det handlade om var att Ronnysson hade blivit kallad till ett förhör – inte hos Säpo utan på våldsroteln – men uteblivit. Det rörde sig om sexuella trakasserier. Sedan höll han på att bli frikänd. Bevisningen var för svag. Som en av nämdemännen sade i Dagens Eko:

– Vår uppgift är inte att ta ställning i skuldfrågan utan att pröva om åklagarens bevisning håller.

Några månader fick han till sist, mest för syns skull, annars skulle feministerna ha gått i taket. Men vad hade Säpo med saken att göra?

Niels-Aage tänkte på vad han själv skulle gjort, om han hade varit VB på OPIL den där dagen. Han skulle frågat vad de haft för bemyndigande. Han skulle begärt skriftligt från deras chef. Han skulle aldrig släppt in dem till generalerna.

– Herrarna får sitta ner tills generalerna har tid att ta emot.

Kanske skulle han ringt till Stockholm för att få deras identitet och uppdrag bekräftade. Han skulle talat i telefon inför deras ögon:

– Det är VB på OPIL. Här är två okända personer, som visar Säpolegitimation. Kan ni kontrollera det?

Han skulle satt dem på plats. Okända personer – just så skulle han sagt så att de hörde det.

Genom fönstret såg han hur Sandmans soldat haltade fram till datorn och drog ut stolen. Det var alldeles stilla och mycket varmt här under träden. Han såg ut över de stora, tomma parkeringsplatserna i solen framför matsalen. Nu hade de det varmt ute på skjutbanan. Han kom ihåg hur det var i augusti 1991, när de satte upp en stridsgrupp här. Då var det fullt med fordon och folk i varenda buske. På nätterna hade de jagat polska spioner. Egendomligt, i övningsförutsättningarna den gången ingick att det var kupp i Moskva. Och så blev det en kupp, just då, i augusti 1991. Sambandsadjutanten hade haft en kortvågsradio, och de hade lyssnat på BBC timme efter timme. Han kom ihåg sändningen från Frihetstorget i Tallinn den dagen de drog ner Lenins staty. I bakgrunden hörde man de sjungande människomassorna – och så braket från den fallande statyn.

Niels-Aage hade ätit lite för mycket. Det var så gott. Han nickade till. Han drömde att han var hemma hos sina föräldrar i lägenheten på Grev Thuregatan i Stockholm. Han gick ut i köket. Det var fullt av främmande människor. De tillhörde sekten De enda rättfärdiga och krävde att få köpa lägenheten för 50.000:-.

– Vi har rätt till det, vi skall nog se till att ni säljer, sade de.

Han slängde ut dem, med de kom hela tiden tillbaka, genom fönstren, genom köksskåpen, genom väggarna. Överallt var de.

– Vi skall nog se till att ni säljer, sade de.

Då vaknade han. Nere på parkeringsplatsen såg han en mörkblå bil med tonade rutor. Den svängde upp mot expeditionsbaracken. Han satt alldeles stilla. Efter någon minut märkte han att det kom in folk i rummet, där soldaten satt vid datorn. Niels-Aage hörde deras röster genom det öppna fönstret.

– Vilka är ni, frågade soldaten.

En släpig röst svarade:

– Det behöver du inte veta. Gå och hämta din chef.

– Men ni har väl legitimation?

– Skaffa dig inte mer problem än du har. Hämta din chef!

– Han är ute på fältet.

– Hämta den chef du har här.

Niels-Aage hörde hur soldaten reste sig upp och tog fram kryckorna. En av dem föll i golvet. Männen följde efter. Nu var de på väg. Niels-Aage reste sig, tog på vapenrocken – han hade ännu inte börjat säga jacka – och ställde sig med ryggen mot baracken. Han stod halvt i skugga. Ovanför honom rörde sig löven stilla i de låga träden. Han såg dem komma runt hörnet, soldaten med kryckorna först, männen sedan. De kom fram till honom.

– Major, sade soldaten, här är några okända personer, som vill träffa er.

Där kom det, okända personer men det var inte Niels-Aage, som sade det. Han gjorde avmätt honnör. Utan ett ord visade den ene sin legitimation. Niels-Aage såg på dem. Det var gorillorna från Säpo. Han svalde.

Soldaten stod kvar.

– Lundgren kan gå nu, sade Niels-Aage svagt.

Soldaten vände sig om och skulle just gå, när en av männen tydligt sade:

– Stanna! Du har inget sett och inget hört. Nu kan du gå.

Männen väntade tills han var utom synhåll. Då sade den som visat legitimationen:

– Vi har kommit för att gripa Jakob Sandman.

Niels-Aage såg från den ene till den andre.

– Kapten Sandman är inte här just nu. Han kommer 16.30.

Den andre gorillan spottade framför hans fötter.

– Det ingår inte i våra rutiner att vänta vid gripanden. Du följer med och visar var han är. Du har tillräckligt med de problem som du redan har. Skaffa dig inte fler. Bilen står på andra sidan baracken.

De följde tätt efter honom, en på var sida. En bakdörr öppnades och plötsligt satt han där, med en gorilla vid var sida. En tredje satt vid ratten.

– Ta av till höger där framme, sade Niels-Aage tyst.

Det hade varit en fin dag för Jakob och plutonen ute på fältet, pansarskott hela dagen. Höstsolen hade strålat, en svag vind hade fläktat, och löjtnant Lund hade instruerat. Han var elva år äldre än Jakob, lugn, metodisk och mycket erfaren, nästan som Johny Roos, Jakobs handledare de första åren i Eksjö. De sköt mot fasta och rörliga mål, och alla sköt godkänt. Det var inte mycket Jakob behövde göra.

Han såg inte den mörka bilen komma, men han hörde bildörrarna öppnas. Han vände sig om. Niels-Aage kom med två civila män tätt bakom. Skjutfältschefen verkade egendomligt hopsjunken. Han såg ner i marken och snubblade emellanåt. Jakob gick fram mot dem för att säga något om säkerhetsavståndet. Niels-Aage förekom honom:

– Du skall följa med här, sade han hjälplöst.

Lund och några av soldaterna vände sig om. De civila bar solglasögon och mörka kepsar, som skuggade deras ansikten.

– Låt det gå fort, sade en av dem.

Niels-Aage nickade.

Lund tog några steg i deras riktning.

– Ja, jag får väl göra det, sade Jakob.

De civila slöt upp tätt bakom honom. Alldeles oväntat för dem vände sig Jakob om och ropade:

– Löjtnant Lund tar befälet under resten av dagen.

De förde honom snabbt till bilen, knuffade in honom i baksätet och placerade sig bredvid honom. Först då märkte han att båda hade handskar. En tredje man körde bilen. Utan att vänta på Niels-Aage startade han och svängde ut på grusvägen.

Jakob såg sig själv i backspegeln. Han undrade varför han inte var rädd. Han kände sig totalt lugn, nästan likgiltig. Han kom att tänka på vad han hört om chock. Det här var kanske chock. Männen vid hans sida sade ingenting och rörde sig inte. Det var mycket varmt i bilen. Han kände svetten rinna ned från pannan längs näsan. Han sträckte lite på sig för att ta fram en näsduk. Han nådde nästan fram till fickan.

– Ursäkta, sade han, jag skall bara …

Ögonblickligen hade de hans armar i ett skruvstäd och tvingade honom framåt. Han såg bara golvet. Det gjorde våldsamt ont i armarna. Han kände att de fingrade runt hans midja.

– Fan, sade den ene, han har kniv, den djäveln.

III

Förmodligen höll de honom nedböjd med armarna bakom ryggen i tjugo minuter. Han hörde korta regnskurar smattra mot biltaket, han såg solen lysa in genom sidorutan. De körde om den ena bilen efter den andra. Han tänkte:

– Ingen kan se att jag är här.

Av hastigheten att döma kom de in på en motorväg. Mannen till vänster rörde oroligt på sig.

– Fan, sade han, jag måste pissa.

De svängde in på en parkeringsplats och lät Jakob sitta upp.

– Sno på, sade föraren.

Mannen till vänster slog upp dörren, hoppade ut, sprang runt bilen, ner i ett dike och in i skogen. Bildörren stod öppen. Det hade tydligen varit trängande.

– Håll dig lugn, sade mannen till höger om Jakob.

Jakob såg ut genom den öppna dörren. På vägen susade bilarna förbi. Folk var på väg hem från sina arbeten, och när de kom hem skulle de ta fram lite mat ur kylskåpet, tömma kassarna från stormarknaden, säga hej till barnen och sätta fram foder åt hunden. Långtradare, som börjat nattens körning, dundrade förbi. Hästar betade på andra sidan vägen, han såg barn leka vid en gård. Allt var normalt, allt var lugnt, precis som det skulle vara – bara inte för honom. På något sätt kände han igen det. Det var som när han och Malin var på väg hem från Linköping, sedan de fått besked om hennes hjärntumör. Då hade de vetat vad det handlade om. Nu visste han ingenting. Han undrade varför han var så egendomligt likgiltig för alltsammans, som om det var en glasvägg mellan honom själv och verkligheten – om det nu var verkligt.

En gammal Volvo 142 gled upp vid bilens sida med ljudanläggningen på högsta nivå. Ett nyfiket ljusbrunt ansikte med rastaflätor tittade in. Jakob kände igen honom. Det var ett ansikte han inte lätt glömde, Fransson, han som blev Bästa kamrat på plutonen 2003.

– Hej, kapten Sandman, ropade han och satte ner ljudet.

Föraren hoppade ur och slog igen den öppna dörren framför näsan på honom.

– Här finns ingen kapten, sade han ansträngt.

– Men jag ser ju honom, försökte Fransson.

– Det är en helt annan. Du har ingenting sett. Stick, om du inte vill ha problem.

Volvon gled sakta iväg. Föraren stod kvar tills den andre mannen