Andel i vinst: -

By Hans Christian Cars

Det finns en alltmer utbredd koncentration av makt inom näringslivet. Detta bäddar för många problem. Dels blir det ett problem för demokratin, när viktiga ekonomiska beslut fattas av företag med monopol på olika delar av ekonomin som är viktiga för samhället. Men uppdelningen cementerar också klasskillnader ännu mer i samhället, där vissa får möjlighet att äga en oerhört stort andel av något som berör många. Hans Christian Cars ser dock många fördelar med den svenska blandekonomin. I den här boken, som är djupt researchad och flärdfullt skriven, försöker han gå till botten med vad som egentligen blir resultatet av en monopolekonomi. En bok för alla med intresse för samhälle och ekonomi, men också historia. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 23, 2020
• ISBN: 9788726623727

Book preview

Hans Christian Cars

Andel i vinst

SAGA Egmont

Andel i vinst

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1975, 2020 Hans Christian Cars och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles.

ISBN: 9788726623727

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med SAGA Egmont samt med författaren.

Förord

Den här boken har skrivits i avsikt att visa på en ny väg att angripa problemen med den tilltagande maktkoncentrationen och den bristfälliga företagsdemokratin inom den svenska blandekonomin. Att dessa förhållanden påkallar förändringar är de flesta överens om.

Somliga förespråkar en långtgående socialisering av näringslivet som det bästa sättet att råda bot på problemen. Men lösningen kan knappast ligga i att överföra kapitalägarnas ägande och inflytande till staten. Härigenom skulle ju bara en typ av maktkoncentration ersättas med en annan och därtill en ännu starkare, eftersom staten i sådant fall skulle besitta såväl den politiska som den ekonomiska makten. Ej heller skulle en sådan ordning utgöra någon garanti för en bättre demokrati i företagen.

Vad det gäller är i stället att finna en metod att successivt överföra bestämmanderätten över företagen till deras egna anställda samtidigt som dessa erhåller ett ökat ekonomiskt ansvar. Detta skulle kunna ske i ett system där ägare och anställda satsar sitt kapital och sin arbetskraft på lika villkor och gemensamt svarar för konsekvenserna. I ett sådant system skulle de anställda också bli delaktiga i företagens kapitaltillväxt varigenom de så småningom skulle bli i stånd att i sina dubbla egenskaper av ägare och anställda överta det fulla ansvaret för sina respektive företags skötsel.

Detta skulle innebära en klart ökad jämställdhet mellan parterna och en i grunden förändrad rollfördelning inom företagen. Framtiden får utvisa om denna vision av ett mera demokratiskt ekonomiskt system skall kunna realiseras.

Inledning

En av grundvärderingarna i denna skrift är att vårt nuvarande ekonomiska system har många fördelar. Från resursfördelningssynpunkt fungerar den svenska marknadsekonomin i vissa avseenden relativt väl. Därmed inte sagt att den skulle göra det i alla avseenden och att vi bara skulle kunna överlämna ekonomin åt de s. k. marknadskrafterna. Tvärtom behövs det på många områden betydande ingrepp från samhällets sida. Däremot utgör inte en central dirigering av öststatsmodell något effektivare alternativ för svenskt vidkommande.

Marknadsekonomin skänker medborgarna en större ekonomisk frihet än den statsplanerade ekonomin. För konsumenterna tar det sig uttryck i att utbudet av varor och tjänster oftast anpassar sig bättre och snabbare till efterfrågan än vad fallet är i planekonomin. Ifråga om den privata konsumtionen är det i huvudsak konsumenternas egna preferenser som är avgörande och inte myndigheternas. Konkurrensen mellan de enskilda företagen ger också vanligen ett betydande urval av jämförbara produkter, vilket främjar konsumenternas valfrihet.

Den kapitalistiska marknadsekonomin ger vidare medborgarna rättigheten att själva förverkliga sina idéer och uppslag, att på egna initiativ utveckla nya produkter samt att starta egna företag för att — på vinst eller förlust — själva svara för produktion och försäljning av produkterna ifråga. Man har med andra ord rätt att utan särskilt medgivande från myndigheternas sida satsa sitt eget arbete och kapital i ett ekonomiskt projekt som man av en eller annan anledning tror på, dvs. tror skall löna sig.

Detta är också ett slags ekonomisk frihet. Låt vara att den inte utnyttjas av mer än en minoritet. Men att några tar vara på rättigheten och att några av dessa lyckas väl och gör stora förtjänster är emellertid ingenting som står i strid med konsumentintresset. Det vore betydligt sämre för de många, om ingen utnyttjade chansen — eller tog risken — att göra nya satsningar. Att det finns de som genom en ny produkt eller en innovation av något slag kan göra höga vinster är egentligen föga upprörande. Det är ju knappast dessa människor som belastar konsumenterna. Tvärtom tillför de marknaden produkter som enligt konsumenterna är bättre än redan existerande alternativ. Annars skulle de ju inte kunna säljas tillräckligt mycket för att ge upphov till några vinster. Utöver detta bidrar lyckade satsningar till fler och bättre arbetstillfällen. (Om de inte var bättre skulle de ju inte kunna locka den arbetskraft som behövs.) Samtidigt som de höjer löntagarnas inkomster ger de upphov till ökade skatteintäkter för stat och kommun.

Av erfarenhet vet vi att det också görs satsningar som inte lönar sig. När verksamheten därför efter en tid måste läggas ned, är det inte bara kapitalägarna som gör stora förluster. Även de anställda drabbas liksom samhället i dess helhet, eftersom stat och kommun i sådana fall måste ingripa med olika resurskrävande åtgärder.

De satsningar som misslyckas förbrukar alltså mera tillgångar än de skapar. Om därför några satsningar kan anses strida mot allmänhetens intresse så är det de som inte lönar sig och inte de andra.

I en ekonomi där alla beslut måste fattas under osäkerhet om den framtida utvecklingen, något som gäller för alla ekonomier, är det inget onaturligt i att vissa företag misslyckas, medan andra i stället lyckas bättre än man vågat hoppas. För att få fram många framgångsrika projekt krävs det en viss bredd på satsningarna. Det är enligt min mening en sympatisk egenskap hos den kapitalistiska marknadsekonomin att den inte hindrar enskilda människor att på egna initiativ medverka i denna process.

Även om marknadsmekanismen har många goda förtjänster kan den naturligtvis inte lösa alla slags ekonomiska problem. I varje fall gör den det dåligt. Därför behövs det inom vårt liksom inom andra ekonomiska system en medveten politisk styrning av ekonomin. Den kapitalistiska marknadsekonomin kon exempelvis aldrig på egen hand lösa problemen på ett tillfredsställande sätt inom följande fem aktuella områden.

a) Inkomstfördelningen. Sedan långliga tider har nationalekonomiska teoretiker förkunnat att i den bästa av alla världar, nämligen den perfekta konkurrensen, ersätts varje produktionsfaktor efter sin marginalproduktivitet. Var och en får alltså ut en lön som svarar mot det värde han tillfört produktionen. Man skulle med andra ord få vad man förtjänar, vilket på sätt och vis kan synas rättvist. I varje fall har det inte saknats personer som i detta förhållande velat se ett rättfärdigande av rådande inkomstfördelning. Dessa personer som vanligtvis själva haft en betryggande hög marginalproduktivitet har då glömt bort åtminstone två saker.

För det första gäller den nationalekonomiska utsagan bara i en ekonomisk modellvärld som aldrig till fullo existerat i verkligheten. Dessutom måste denna modellekonomi befinna sig i jämvikt. Då uppstår inga förluster för företagen men heller inga vinster utöver s. k. normal ränta på kapitalet. Bara det faktum att de verkliga företagen gör både större och mindre vinster än så och ibland även förluster är tydliga uttryck för att verklighetens ekonomi inte överensstämmer med den ideala modellen. Vi lever alltså inte i den bästa av alla världar, där en osynlig hand styr allt tillrätta och sörjer för en rättvis fördelning mellan människorna. Eftersom vi i stället lever i en mindre fullkomlig tillvaro kan man heller inte utgå ifrån att människor får vad de förtjänar ens i den inskränkta bemärkelse som här använts.

För det andra kan marginalproduktivitetsteorin endast förklara inkomstfördelningen med utgångspunkt från en redan existerande fördelning av samtliga resurser i samhället. Därför kan den på sin höjd förklara varför en miljonär tjänar mycket pengar, men inte varför han är miljonär. Den rådande resursfördelningen är historiskt given och bestämd av faktorer som vi inte alltid kan påverka. I varje fall finns det ingen klar överensstämmelse mellan de resurser över vilka man förfogar och ens vilja eller förmåga till en personlig arbetsinsats. I regel blir man inte miljonär genom att vara en hårt arbetande löntagare. Ett av de vanligaste sätten och det allra enklaste — för dem som lyckas med det — är att låta sig födas till världen av föräldrar som själva är det. Då blir man förmögen helt utan egen förskyllan och uteslutande genom andras arbete. Ett annat sätt är att bli det som företagare. Detta kräver emellertid hårt arbete, inte bara andras utan också eget.

Det är emellertid inte bara de pekuniära resurserna som är ojämnt fördelade. Inte heller de andliga utförsgåvorna såsom talang, begåvning eller annan prestationsförmåga synes vara fördelade med någon större rättvisa.

Att låta inkomstfördelningen ske i enlighet med marginalproduk-tivitetsläran i en ekonomi med en aldrig så perfekt konkurrens vore därför till stor del detsamma som att låta den bestämmas av Ödet. Om man inte vill acceptera en sådan fördelningsprincip finns det därför all anledning att söka ändra den med politiska medel.

Tesen är med andra ord att den kapitalistiska marknadsekonomin är ett resursfördelningssystem som vid given inkomst- och förmögenhetsfördelning fördelar samtliga resurser relativt effektivt, såväl dem som är avsedda för produktionen som dem som skall konsumeras. Därmed inte sagt att den givna resursfördelningen är sådan som vi vill ha den. Och då får vi göra någonting åt den.

b) Miljövården. Omsorgen om vår miljö är ett exempel på ett annat område, där marknadsmekanismen visat sig klart otillräcklig som resursfördelningsinstrument. Det vore fel att säga att våra miljövårdsproblem uppstått till följd av det ekonomiska systemet. Det förhåller sig bara så att systemet inte har någon självkorrigerande mekanism som på ett effektivt sätt automatiskt löser problemen. Däremot går det eller borde det gå att lösa dem inom marknadsekonomins ram. Men för detta krävs det kraftfulla ingrepp i form av nya lagar, skatter och andra politiska åtgärder.

c) Offentliga sektorn. När det gäller produktionen av privata konsumtionsvaror, sker resursfördelningen som sagts relativt effektivt. Vid given inkomstfördelning överensstämmer också denna fördelning i huvudsak med konsumenternas egna värderingar. När det å andra sidan gäller fördelningen av resurser till sådan produktion som är ämnad att tillgodose gemensamma behov, dvs. s. k. kollektiva varor och tjänster, då är inte den decentraliserade marknadsmodellen särskilt lämplig.

För produktion av vägar, sjukhus, skolor m. m. samt alla de samhällets tjänster som utan kostnadstäckande avgifter erbjudes medborgarna, krävs politiska beslut. Visserligen kan den kapitalistiska marknadsekonomin skapa en begränsad produktion i privat regi av sjukhus, skolor och andra vanligen kollektiva nyttigheter. Om man finner detta otillräckligt, finns det emellertid anledning för samhällets beslutande organ att genom särskild lagstiftning och via statsbudgeten ändra resursfördelningen så att den bättre överensstämmer med de politiska beslutsfattarnas värderingar som förhoppningsvis har en god förankring bland medborgarna.

En lämplig fördelning av produktionsresurser mellan den privata och den offentliga (kollektiva) sektorn kan inte uppnås enbart med hjälp av marknadsmekanismen. Inte heller klarar det marknadsekonomiska systemet av att fördela resurserna mellan olika kollektiva nyttigheter. I båda fallen krävs det politiska beslut.

d) Marknadsimperfektioner. För att den kapitalistiska marknadsekonomin skall fungera väl från effektivitetssynpunkt måste det finnas många konkurrerande företag på varje delmarknad. Då uppfattar nämligen det enskilda företaget marknadspriset som givet och omöjligt att påverka, varför det producerar till dess att den sist producerade enheten kostar lika mycket i framställning som det pris den betingar på marknaden. Om priset på en vara stiger till följd av ökad efterfrågan, resulterar detta alltså redan på kort sikt i en ökad produktion av varan ifråga. De vinster som uppstår förutsättes på längre sikt kunna locka nya företag till marknaden, varigenom utbudet ytterligare ökar och priset sjunker till dess att vinsterna återigen krympt till normal nivå. Denna process kännetecknar en konsumentstyrd ekonomi, där produktionen smidigt anpassar sig efter förändringar i