Catalinaaffären: nytt ljus över svenskarnas försvinnande

By Kenth Olsson

Den 13 juni 1952 försvinner ett svenskt flygplan under en flygning över Östersjön, tillsammans med åtta besättningsmän. Tre dagar senare skjuts ett Catalinaplan som deltar i spaningarna ner av ryska MiG-plan. Besättningen räddades och en utredning tog plats, men vad som hände med det första försvunna planet förblev höljt i dunkel. Vad var det som egentligen hände? Historikern Kenth Olsson har under flera år forskat kring ärendet och slutligen skrivit ner och förklarat de händelser som utgjorde ett mysterium under 1950-talet. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 6, 2021
• ISBN: 9788726708639

Book preview

DC-3:an

Helhetsöversikt av Catalinaaffären

Vid en flygning över Östersjön på förmiddagen fredagen den 13 juni 1952 försvann ett flygplan av typen DC-3, tillhörande svenska flygvapnet. Flygplanet, som var obeväpnat, hade åtta mans besättning. Efterspaningar efter planet igångsattes omedelbart till sjöss och i luften. Hos den finska respektive sovjetiska ambassaden i Stockholm begärde de svenska militärmyndigheterna samma dag att få del av de upplysningar som kunde finnas tillgängliga i de två länderna rörande DC-3:ans försvinnande. Från finsk sida meddelades att inga sådana upplysningar fanns, medan man från sovjetiskt håll inte lämnade något svar alls.

Ett av de två obeväpnade sjöräddningsflygplan av typ Catalina som deltog i spaningsarbetet efter DC-3:an, råkade den 13 juni, på grund av dålig väderlek, flyga in över sovjetiskt territorium vid Dagö. Denna ofrivilliga överflygning meddelades sovjetiska myndigheter.

Ett av de två Catalinaflygplan som sökte efter DC-3:an och som befann sig över internationellt vatten i Östersjön, blev måndagen den 16 juni anfallet av två sovjetiska jaktflygplan av typen MIG-15. Catalinaflygplanet, som attackerades omkring 25 distansminuter nordväst om Dagö, förföljdes mot väster under fortsatt beskjutning, träffades flera gånger men lyckades nödlanda. Flygplanet sjönk, men besättningen räddades av ett förbipasserande tyskt fartyg.

Den sovjetiska attacken mot det svenska Catalinaflygplanet medförde upprepade diplomatiska notväxlingar mellan Sverige och Sovjetunionen. Den svenska regeringen såg i nedskjutningen en grov kränkning av det fria luftrummet och en av omständigheterna icke rättfärdigad våldshandling.

I en note samma dag beskjutningen ägt rum, avgav svenska regeringen en skarp protest till sovjetregeringen. Från sovjetiskt håll hävdade man, i en svarsnote den 17 juni, att ett svenskt militärt flygplan kränkt Sovjetunionens territorialgräns vid Dagö den 16 juni och inlade protest mot denna kränkning. Dessa beskyllningar avvisades kategoriskt av svenska regeringen i en note den 18 juni. Dagen efter gjorde sovjetregeringen i en note gällande, att det svenska Catalinaplanet i själva verket befunnit sig över sovjetiskt territorium samt att det öppnat eld mot ett av de sovjetiska jaktflygplanen.

Vid spaningarna efter den försvunna DC-3:an påträffades en sönderskjuten gummilivbåt som härrörde från flygplanet i fråga. Efter att gummilivbåten undersökts av expertis, förfrågade sig den svenska regeringen hos sovjetregeringen i en note den 23 juni om det svenska flygplanet beskjutits av sovjetiska stridskrafter och, vid jakande svar, under vilka omständigheter detta i så fall skett. Till svar meddelade sovjetregeringen den 24 juni, att två främmande flygplan den 13 juni kl 11.10 (svensk tid) kränkt den sovjetiska gränsen från Östersjösidan. Flygplanen, vilkas nationalitet icke hade kunnat fastställas, bortjagades av sovjetiska flygplan.

Sedan en av flygvapnet tillsatt haverikommission undersökt omständigheterna vid beskjutningen, överlämnades den 1 juli en ny note till sovjetregeringen, där det utförligt redogjordes för händelseförloppet då Catalinaflygplanet den 16 juni hade beskjutits över internationellt vatten. Beträffande den svenska DC-3:ans försvinnande den 13 juni, meddelade den svenska regeringen att den kommit till den slutsatsen, att planet beskjutits av sovjetiska militärflygare med påföljd att planet störtat och besättningen omkommit. Den tidigare protesten utsträcktes att avse även DC-3:an.

I den svenska protestnoten framhölls det att svenska militärflygplan självfallet hade full frihet att flyga över fritt hav och i framtiden liksom hittills kommer att begagna sig av denna rätt. Svenska regeringen yrkade slutligen att en internationell procedur skulle anlitas för att klarlägga fakta och fastställa de rättsliga konsekvenserna av vad som inträffat.

Den svenska noten besvarades av sovjetregeringen den 16 juli. I detta svar vidhölls den tidigare sovjetiska versionen av beskjutningen av Catalinaflygplanet. Den svenska protesten mot den sovjetiska beskjutningen av DC-3:an avvisades som ogrundad. Det uttalades vidare att Sovjetunionen aldrig bestritt att svenska militära flygplan hade full frihet att flyga över fritt hav. Någon anledning att anlita en internationell procedur förelåg icke, eftersom skyddet av Sovjetunionens gränser mot varje intrång utgjorde Sovjetstatens oförytterliga rätt och plikt.

Under hela den tid som notväxlingen pågick hade den svenska riksdagen haft sommarferie, varför den våldsamma svenska reaktionen kom att kanaliseras genom pressen. Alla svenska tidningar — utom de kommunistiska — fördömde Sovjetunionens tillvägagångssätt. Samma ståndpunkt intog den internationella pressen. Sovjetpressen hade under notväxlingens gång offentliggjort de från sovjetisk sida lämnade meddelandena i form av kommunikéer, medan de svenska endast kortfattat omnämnts i ingresserna till vissa av dessa kommunikéer.

Till en början hade den svenska regeringen uppenbarligen hoppats att Catalinaaffären skulle kunna regleras genom förhandlingar mellan Sverige och Sovjetunionen, för att på detta sätt erhålla både skadestånd och försäkringar för framtiden. Då den sovjetiska regeringen avvisade denna framställning försökte den svenska regeringen få Catalinaaffären överlämnad till den internationella domstolen i Haag eller avgjord genom annat internationellt rättsförfarande som länderna kunde enas om. Även detta motsatte sig Sovjetunionen.

Från svensk sida ansåg man det inte fruktbart att hänvända sig till FN, då man hyste tvekan om att Catalinaaffären skulle karaktäriseras som äventyrande internationell fred och säkerhet. Regeringen trodde inte heller att säkerhetsrådet i FN skulle nå fram till annat än en rekommendation, förmodligen om ett anlitande av en internationell procedur sådan som Sovjetunionen redan förkastat. Utrikesminister Östen Undén tog dock upp frågan i ett anförande, vilket inte var förbundet med något resolutionsförslag, i FN:s generaldebatt 1952.

I oktober samma år gav den svenska regeringen ut en så kallad Blå bok, en dossier rörande Catalinaaffären, som överlämnades till FN. Bakgrunden till detta var Sovjetunionens vägran att hänskjuta tvisten till internationell domstol. Blå boken skulle enligt den svenska regeringen vara en framställning av fakta i saken, så att FN:s medlemsstater och den allmänna opinionen i världen skulle få tillfälle att bilda sig en mening om vad som inträffat i Catalinaaffären.

Blå boken kom i mer än trettio år att vara den enda officiella handling från svenska myndigheter som förtäljde om DC-3:ans bakgrund, verksamhet och öde. Denna officiella version visar hur de styrande med förvanskning av verkligheten, eller med direkta lögner, försökte förhindra att DC-3:ans verkliga verksamhet kom till offentlighetens kännedom. Man kan utifrån Blå bokens version endast utläsa, att DC-3:an var ett inköpt och ombyggt passagerarflygplan som skulle utföra navigeringsflygning över Östersjön i samband med utbildning i radiotelegrafisttjänst.

Blå boken innehåller endast följande uppgifter om DC-3:an och dess verksamhet:

Pressmeddelande från försvarsstaben fredagen den 13 juni kl 18.30.

Ett flygplan ur flygvapnet, som skulle utföra navigeringsflygning över Östersjön i samband med utbildning i radiotelegrafisttjänst, saknas sedan 12-tiden på fredagen.

Flygplanet, som var av typ DC-3, skulle flyga Stockholm—Gotlands sydspets—öster om Gotland—Stockholm. Det startade kl 09.05 och skulle ha landat kl 12.30. Enligt flygvapnets bestämmelser skall vid navigeringsflygning av detta slag lägesuppgift sändas per radio var tjugonde minut. Sista lägesuppgiften från flygplanet erhölls kl 11.08. Därefter uppfattade Hägernäs radio kl 11.25 ett anrop, som omedelbart besvarades. Flygplanet återkom emellertid icke. Vid lägesangivningen kl 11.08 befann sig planet på 4.000 meters höjd 47 km öster Fåröns ostspets…

Ombord på flygplanet befann sig åtta man, nämligen föraren fanjunkare A A E Älmeberg, flygsignalisten fanjunkare K G Bladh, färdmekaniker J H Mattson, samt telegrafisterna C E Jonsson, K B Y Book, B I V Svensson, E H Carlsson och B P Nilsson.

Utdrag ur rapport över undersökning, verkställd av Flygvapnets haverikommission med anledning av med flp typ Tp 79 regnr 79001 från F 8 den 13 juni 1952 inträffat flyghaveri.

Den 13/6 kl 09.05 startade ett flp Tp 79 (DC-3:an) från Bromma med ff, fsig (även nav), färdmek och fem telegrafister för att flyga till en brytpunkt 60 km OSO från Gotska Sandön och därifrån direkt flyga till en punkt 80 km ONO från Gotlands sydspets. Från sistnämnda punkt skulle fpl återvända till Bromma. Härvid skulle fpl flyga tillbaka på kontrakurs över förstnämnda brytpunkt 60 km OSO från Gotska Sandön för att längre norrut svänga in mot Bromma. Beordrad flyghöjd var 4000 à 4500 m. Från fpl skulle lägesuppgifter insändas var 20 minut.

Fpl var ett av flygvapnet inköpt passagerarfpl av typ DC-3. Vissa ändringsarbeten utfördes på fpl efter inköpet men dessa modifieringar innefattade inga åtgärder för fpl beväpning. Fpl har sålunda aldrig varit bestyckat.

För radiotrafik med markradiostationer och andra fpl var fpl utrustat med en kortvågs- och två ultrakortvågsanläggningar (kv och uk). För navigering var fpl bl a utrustat med två flygradiopejlanläggningar men hade däremot ingen radaranläggning.

Efter starten kontrollerades radioförbindelsen på uk mellan fpl och vederbörande markradiostn utan anmärkning. Kl 09.20 begärdes från fpl på kortvåg, att F 2 navigationsradiofyr skulle startas, vilket också verkställdes. Härefter förekom ingen annan radiotrafik mellan fpl och markradiostn än att från fpl lämnades de lägesuppgifter, som framgår av bilaga A (se sid 127). Dessa uppgifter lämnades på uk.

Enligt den sista lägesuppgiften, lämnad kl 11.08, var fpl läge då 42,5 km i bäring 92° från Holmuddens fyr på Fåröns ostspets, dvs 106 km från närmaste del av den baltiska kusten. Mellan kl 11.23 och 11.25 mottog F 2 markradio per kortvåg ett snabbt anrop, som upphörde innan det fullföljts och innan fpl givit sin stationssignal. Markradiotelegrafisten uppfattade det som härrörande från fpl ifråga. Upprepade signaler från F 2 markradio besvarades icke…

DC-3:ans spionverksamhet

Ser man tillbaka på den svenska militära underrättelseverksamheten, så var den relativt obetydlig vid andra världskrigets utbrott, men byggdes snabbt upp och förstärktes. Under och efter kriget tillkom olika underrättelseavdelningar och flera redan befintliga omorganiserades för att göra verksamheten effektiv. Av ekonomiska skäl kom man att satsa mycket större resurser på kommunikationsteknisk spaning, som till exempel signalspaning, än på annan underrättelseverksamhet.

Vid tiden för Catalinaaffären hade Sverige byggt upp ett välorganiserat militärt underrättelsenät. Genom satsningen på kommunikationsteknisk spaning hade de tekniska avdelningarna fått en alltmer framträdande roll. Två av dessa var Försvarets radioanstalt (FRA) och Försvarets forskningsanstalt (FOA).

FOA var ett organ inom det militära underrättelsenätet som bland annat hade till uppgift att bearbeta underrättelser om material och teknik inom den så kallade tekniska underrättelsetjänsten. Organisationen av FOA påbörjades våren 1945 och avdelningen var redan från början offentligt känd och de anställda redovisades i offentliga handlingar. FOA kom att indelas i tre avdelningar: en kemisk (FOA 1), en fysisk (FOA 2) och en teleteknisk (FOA 3).

1948 gjorde den teletekniska avdelningen inom FOA en framställan till flygvapnet om anskaffning av två stycken flygplan av typ DC-3 ¹ Redan samma år tillgodosåg flygvapnet denna begäran. De två DC-3:orna hade inköpts från SAS, där de hade nyttjats inom trafikflyget. I ett tidigare skede hade flygplanen tillhört det amerikanska flygvapnet, som under andra världskriget bland annat stationerat dem i den algeriska hamnstaden Oran. Det var också härifrån DC-3:orna köptes in till Sverige vid 1940-talets mitt av Skandinaviska Aero AB.

Efter att flygplanen levererats till FOA i slutet av år 1950 respektive maj 1951, kom de i största hemlighet och under ständig bevakning att byggas om vid F 1:s flygverkstäder i Västerås. De ändringar som utfördes