Min Resa: började i 50-talets Järnbrott

By Klas Fagerberg

Boken är en självbiografi, uppväxten i Järnbrott på 50- och 60-talen. Långa härliga cykelturer ut i Europa på 70-talet. Från hemmet i München gjorde författaren många intressanta tågresor på 80-talet, långt innan miljötänket var påhittat. Boken består av korta minnesfragment, en hel del elektronik, cykel- och tågresor, samt många spännande bilder från det gamla Järnbrott och resorna i Europa. Se även författarens webplats för mer information - www.fagra.st

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Aug 31, 2020
• ISBN: 9789180071697

Klas Fagerberg

Klas Fagerberg är född 1950 i Göteborg och hade en härlig barndom bland lerhögar och vattenpölar i det nybyggda egnahemsområdet i Järnbrott. Han läste först elektronik, och sedan för att bredda horisonten, franska och engelska på universitetet och tillbringade sedan flera år i München. Vasaloppet på 70-talet och lite pianoklinkande till husbehov. Humor har varit ett ledmotiv i författarens tillvaro.

Book preview

Till Eva

utan vars hjälp och uppmuntran

denna bok aldrig hade blivit till

Innehållsförteckning

Förord

Förra delen

Avsnitt I 50-talet

i vilket lille Klas lär sig cykla och börjar skolan

Det började

Morfar

Krypa

Chocken

Moln

Misstänksamhet

Stövlar

Mösstricket

Tant Alma

Vinterrocken

Födelsedagskalas

Bordet

Att vara ful

Farbror Arne

Indianerna

Saftkalaset

Pannrummet

Gunketolen

Farbror Fagerström

Lekskolan

Spara & Slösa

Loket

Jultomten

Söndagsutflykt

Skridskor

Nya Ullevi

Somrarna

Den lyckliga gatan

Parisresan

Avsnitt II 60-talet

i vilket lille Klas reser utomlands och skaffar en studentmössa

Pianot

Julafton

Hansi

Årsringar

Ett gult flygplan

Magister Johnsson

Säröbanan

Med livet som insats

Språkresor

Filmstjärnor

Praktik

Elektronik

Uppsatsen

Veckans Revy

Studenten

Ålborg

Trots

Vänstertrafiken

Avsnitt III 70-talet

i vilket lille Klas börjar läsa på universitetet, träffar Joëlle, åker Vasaloppet och cyklar till Island

Lumpen

Giuseppe Verdi

Elektroniken

Franska

Joëlle

Champs–Elysées

Söndagen

Vasaloppet

Datamaskinen

Pascal

Island

Tjärnen

Tradjazzen

Skottland

Landsvägen

Globetrotter

Avsnitt IV 80-talet

i vilket lille Klas flyttar till München och får betalt för att programmera samt börjar resa runt på allvar

Gränskontroller

München

En tågresa med mamma

Dinkelsbühl

Fasching

Uschi

Metron i Paris

St. Gallen

Ragusa

Prag

Grekland

Andermatt

Tavannes

Nockerberg

DDR

Programmering

Lyxhotellet

Siracusa

RAe Tee II

Liz

Senare delen

Avsnitt V 90-talet

i vilket lille Klas börjar som Lappskrivare och jobbar mycket med datorn

Lappskrivaren

Mr Taxi

MegaByte

Se de på CD

Mina tåg- och bussresor

Aktieaffärer

Bandspelare

Giftas

Berlin

Lützen

Avsnitt VI 00-talet

i vilket lille Klas börjar renovera barndomshemmet och beger sig till Kina

Prinsessan

Tåg och hotell

Trettondagsbalen

Trettondagsmenyn

Renovering

Mina föräldrar

Martini

Mat

Trädgårdsjärnvägen

Solpaneler

Leksakståg

C

Tåghemmet

Qiuyu

I Kina

Avsnitt VII 10-talet

i vilket lille Klas går i pension

Böcker

Kokboken

Kniv&Gaffel

Lissabon

Haren

Den gröna papegojan

Cykel

Barberaren

Minnet

En vattenkaraff

Avsnitt VIII 20-talet

i vilket lille Klas varvar ner

Ålderdomen

Telefonen

Souvlaki

Dubbel-8

Knäckebröd

Lösningen

Partaj

70

Cafébesöket

Klimatförändringar

Talgoxen

Vardagshändelser

Klas teckning

Radiostationen

Margit

Tillbakablickar

Gasmätaren

Cabarethallen

Farfar

Gud som haver

Grammatik

Tant Fredal

Kammen

Mjölk

Sagostunden

Gröt

Ödet

Bilderboken

Epilog

PS

Litteraturförteckning

Index

Förord

Egentligen skulle jag rensa i garaget först, men så fick jag den här idén att berätta lite om mina äventyr. Allt för att slippa rensa i garaget! Minnas är inte det lättaste. Jag har läst Du côté de chez Swann av Marcel Proust, under mina franska år på 70–talet. Han var en baddare på att minnas. 500 tättskrivna sidor i pocketupplaga. På franska! Han kör med meningar som ibland sträcker sig över hela sidan, så att man tappar tråden. Han börjar sina minnen kort och gott:

Under lång tid, gick jag till sängs tidigt.

Det gjorde inte jag. Jag har alltid varit en nattmänniska. Jag får alltid många bra idéer när jag lagt mig och vill somna. Men minnas? Jag minns inte att jag lagt någon större vikt vid att ens försöka minnas vad som hände, t.ex. igår. Jag lever, och har alltid levat, just idag, se epistel Minnet.

Enligt Nordisk Familjebok, encyklopedi och konversationslexikon, tredje upplagan 1930, läser man:

"Epistel (lat. epi’stola, grek. Epistole, brev), brev i allm. E. (fr. épitre) har man kallat i brevform skriven dikt av lyriskt, episkt eller, vanligast, didaktiskt¹ innehåll. Fredmans epistlar av Bellman fingo sin titel som parodi på Pauli epistlar."

Där har vi utgångspunkten för den här volymen där jag har samlat en brokig blandning av små epistlar, som man kan läsa var för sig, eller sträckläsa om man så vill. Det handlar ganska mycket om resor med cykel och tåg samt elektronik och hemmagjorda datamaskiner.

När det gäller varumärken, vill jag vara tydlig med att jag har undvikit dessa så långt det går, men där sådana förekomma, är det viktigt att komma ihåg att alla varumärken ägs av respektive ägare. Jag har bara bidragit med lite gratisreklam.

I denna volym hanteras gôtebosskt uttal med framför allt circumflex, ˆ och accent grave, ` för att få bättre förståelse för vissa läten. ö-ljudet i knô har ingenting att göra med ö-ljudet i hö! Citat som förekommer i boken, har givits ett avvikande utseende plus citattecken för att tydliggöra citatet. Jag skulle gärna ha givit många exempel på all den humor som jag stött på under åren, men copyright och citaträtt, sätter käppar i hjulet. Jag får istället hänvisa läsaren till bl.a. Litteraturförteckningen längst bak i boken. Fotnötter i denna text, hänvisar till www-ställen, som var aktuella vid bokens tillkomst, men som kanske inte varar för evigt. Då får läsaren söka sig informationen på egen hand. Axel Munthe skriver i förordet till Boken om San Michele, att man bör tänka på andra medan man skriver en bok om sig själv, och det ligger nog en hel del i det, kan jag tycka.

Vitsar förekommer också i denna volym. Jag är en stor beundrare av Sten-Åke Cederhök. Han berättar kluriga historier som ingen annan. Man kan kort uttrycka det så här. Livet är ett skämt! Jag säger som slaktarn.

— Skämt åsido!

Här följer några av dem som betytt mycket i mitt liv.

Povel Ramell och Knäppupp. Vem minns inte Småfåglarne –na. Eller den fina monologen med Martin Ljung, Ester. De underbara låtarna Siskorna i björken, Ta av dig skorna, Underbart är kort m.fl.

HasseåTage med Svenska Ord. Där finns långfilmerna, som Att angöra en brygga, Picassos äventyr, Släpp fångarne loss, det är vår! m.fl. Och alla revyer, Mosebacke Monarki m.m.

Claes Eriksson, Galenskaparna. Jag kan bara säga, har man inte sett tv-serien Macken, så får man skylla sig själv. Det är enligt min mening ett måste!

Victor Borge, en av de riktigt stora. Hans pianospel, när han väl kommer så långt, han pratar mest. En gudomlig pianist, och kvicktänkt humorist. Han står vid ett tillfälle och petar med fingrarna på pianotrådarna långt inne i flygeln, och spelar felfritt en känd melodi, möjligen Tredje mannen eller Tea for Two. När han spelat färdigt applåderar publiken vilt, och så ropar en dam från andra raden:

— Do that again!

— You buy another ticket? svarar han blixtsnabbt. Det beundrar jag.

John Cleese och Monty Python. En tv-serie som är lite utöver det vanliga, är Fawlty Towers, med och av John Cleese. Denne hotellvärd som skäller ut folk är storartad. Bättre än så blir det knappast. Det är naturligtvis min, något inskränkta syn, men ändå!

Jag beundrar detta sätt att leka med ord och musik, och jag har haft mycket roligt åt ovan nämnda och många fler. Det kan inte hjälpas, men jag tycker att humorn från min uppväxt var avsevärt roligare än det som nu bjuds. Ibland känns det som att humor numera mest är en form av att förnedra andra, att ha roligt på andras bekostnad. Å hur kul e de?

Det här med humor och roligheter är en allvarlig sak och det heter ju ett skratt förlänger livet. Victor Borge har uttryckt tanken att — den kortaste vägen mellan människor är ett leende. Som jag ser det, finns det för lite av detta i dagens stressade samhälle. Det händer faktiskt att jag möter ett leende på gatan, men för det mesta stirrar alla ner i sina mobiler nu för tiden. Annat var det förr! Då fanns inga mobiler.

Om läsaren undrar vad en Lappskrivare gör, kan författaren upplysa om att en Lappskrivare huvudsakligen skriver lappar. Vissa sidor i boken kan hos vissa läsare uppfattas som stökiga och oorganiserade, men författaren vill återigen hänvisa till John Cleese, How to irritate people (ett fint program som finns på dvd). En del bilder kan vara lite otydliga och rent av suddiga, beroende på dels gamla kameror, dels på att författaren inte kan hålla kameran stilla. Men framför allt, förr fanns ingen autofokus! Sug på den. Man fick vrida på avståndsringen och fundera över skärpedjupet så gott det gick.

Den här volymen handlar bl.a. om en hel del sköna tågresor, och då drar jag mig till minnes några ord, som man kan fundera lite över.

— Jag skulle vilja be att få en biljett!

— Vart då? frågade biljettförsäljaren något förvånad.

— Ja, vad har ni för stationer?

Ronny Eriksson har uttryckt det på ett mycket fint sätt.

När man åker tåg, skall man åka lätt packad.

Detta har jag tagit till mig och alltid rest lätt packad, dvs. med en lätt packad väska, och ingenting annat!

Tåget avgår idag från spår 3. Tag plats. Stäng dörrar och grindar. Nu kör vi.

Järnbrott, sommaren 2020

Klas Fagerberg

Hörnet Antenngatan Radiovägen våren 2020. Lägg märke till ingen sten, inget grus, ingen lera — och ingen järnväg heller för den delen. Bilden tagen från ungefär samma plats som bilden till höger. Lyktstolpen är flyttad!

---

¹ didaktisk = undervisande (sede-) lärande

Förra delen

Uppväxten

När jag var liten, körde man fortfarande med ånglok på Säröbanan! Här nära Radiovägen, med den nya Antenngatan i förgrunden. Lägg märke till all sten, grus och lera. Bästa tänkbara lekplatser för äventyrslystna småttingar. Vad har dom nu?

Foto: Bengt Petrén 1953. Bilden tillhör Västra Frölunda Hembygdsförening.

Avsnitt I

Det glada 50–talet

i vilket lille Klas lär sig cykla och börjar skolan

Det började

Morfar

Krypa

Chocken

Moln

Bildsidor, Gamla Järnbrott

Misstänksamhet

Stövlar

Mösstricket

Tant Alma

Vinterrocken

Födelsedagskalas

Bordet

Att vara ful

Farbror Arne

Indianerna

Saftkalaset

Pannrummet

Gunketolen

Bildsidor

Farbror Fagerström

Lekskolan

Spara & Slösa

Loket

Jultomten

Söndagsutflykt

Skridskor

Nya Ullevi

Somrarna

Den lyckliga gatan

Parisresan

Det började

en tisdag i februari. Det kommer jag ihåg, för det var mörkt och kallt. Läkaren stod vid mammas säng och sade.

— Det är ett A–barn, fru Fagerberg.

Detta hände på KK II, det stora röda tegelhuset nära Linnéplatsen. Året var 1950. Det var det året som Gustav V och min mormor avled.

"Lika stilla som du levat,

lika stilla gick du bort.

Tack för ditt ljusa minne.

Vila i frid.

Anna och Ernst Almqvist."

Telegram skickat till begravningen.

Finns givetvis i familjearkivet.

Almqvist och Englund var morfars arbetskamrater. De jobbade tillsammans i farbror Englunds skomakeri på Kungsgatan och var vänner och umgicks flitigt ända sedan 10–talet.

Men vad brydde jag mig om det. Jag hade stora planer för framtiden. Det var ju trivsamt att komma till en liten lägenhet på Asperögatan i Sandarna, som f.ö. var så modern och dyr, den kostade hela 80.– per månad. Mina föräldrars vänner sade.

— Hur har ni råd med en så dyr lägenhet?

Men jag ville ut. Jag ville se den stora världen. Det måste finnas någonting bortom de stora träden vid Sannabacken, bortom Västra kyrkogården. Och det dröjde inte mer än ca 37 år, förrän jag simmade omkring på Stora Barriärrevet utanför Australiens kust och såg alla dessa underbara koraller och märkliga fiskar. Koraller som numera håller på att förgås av klimatförändringar. Och då kan man ju säga att jag är en av dem som varit med och förstört korallrevet genom att flyga dit.

Denna oansenliga lilla annons fanns under många år i tidningen. Jag har hört mamma citera Tänk så enkelt ni ringer upp, många gånger. Oscar Bengtsson, min morfar, var skomakare där tillsammans med Almqvist. De tre vännerna höll ihop under alla år. Gamla tidningsurklipp finns det gott om i familjearkivet.

Morfar

var lille Klas bästa vän under den första tiden. Han var en mycket skicklig skomakare, gesällbrevet från 1895 finns bevarat. Han var även bra på att snickra och sköta trädgård. Han hade en liten kolonistuga där han också fick 3:e pris 1923 för bästa trädgård. Han täljde träslevar, både stora och små. Han gjorde bl.a. ett dockskåp till mamma, ganska stort, som fortfarande går att ha saker i. När mamma var liten, frågade han varje år.

— Vilken sorts skor vill du ha i år? Och när mamma förklarat, så gjorde han såna. Och lästen står där nere i källaren. Det syns att den är väl använd, för det har varit bruten på mitten och är ihopsvetsad igen.

1951 hjälpte morfar pappa med att bygga huset i Järnbrott. Pappa körde då taxi och morfar var pensionär sedan några år. När grundmuren var rest, så placerades några plankor över ett hörn och så fick man ett litet skydd där man kunde dricka kaffe och komma undan regnet. En dag sa min pappa.

— Jag kan koka kaffe idag, Oskar. Det gjorde pappa och när han hällde upp kaffet, tittade morfar ner i koppen och sade.

— Jaså, får vi te idag. När pappa någon gång tyckte:

— Ska du inte spika åt det där hållet? så sa morfar stillsamt.

— Det går nog bra så här också.

Morfar kom från norra Värmland och mamma har berättat att när Oskar Emanuel gick i småskolan, brukade läraren säga.

— Ah lille Emanuel, kan du springa hem efter lite gräslök? Det var vanligt att eleverna fick förse lärarna med grönsaker och annat ätbart. Det var andra tider då, i slutet av 80-talet, alltså 1880-talet.

Så när lille Klas ville ha en saga läst för sig, gick han upp till morfar och lade sig bredvid honom i sängen.

— Då måste vi smila först, sade morfar. Efter ett par kramar, så läste morfar. När han blev trött på att läsa skickade han ner lille Klas till mamma, som då läste samma saga en gång till. När mamma skickat upp lille Klas till morfar, kunde hon ibland höra hur morfar stönade däruppe.

— Inte en gång till!

Mamma var ganska fiffig. Allt eftersom hon läste samma saga om och om igen för lille Klas, och blev alltmer trött, tänkte hon att jag hoppar över en rad, det märks nog inte. Då säger lille Klas.

— Där glömde du en rad, mamma!

Mot slutet blev morfar åderförkalkad (demens var inte uppfunnen på den tiden). Han kunde gå ut mitt i natten i bara pyjamasen. Pappa fick springa ut efter honom, i bara nattskjortan.

— Vart ska du gå, Oskar, sa pappa.

— Jag skall gå till kolonistugan, sade Oskar. Kolonistugan var avvecklad flera år tidigare. Då vände pappa på morfar.

— Ja, kom så går vi, sa pappa. Det är den här vägen. Och så gick dom hem igen. Morfar fick till slut komma in på ett ålderdomshem, och när lille Klas hade avslutat nya gymnasiet (studenten avskaffades, men man fick ta på sig en studentmössa iallafall), och kom på besök till morfar klädd i den fina studentmössan, kände morfar inte igen lille Klas.

— Det var en fin mössa du har, sa han. Jag lär ha sagt, enligt mamma.

— Nu vill jag inte gå hit mer.

Vi fick tv 1960, för att pappa ville se OS i Rom. En kväll visades väldigt regniga bilder, möjligen en långfilm eller nyheter. Det ösregnade på tv.

— Det var värst vad det regnar ute, säger morfar. Och det hade han ju rätt i, men det var inte i Järnbrott det regnade. En annan gång satt vi vid kaffebordet i köket och morfar sade.

— Det var ett väldigt segt wienerbröd det här. Då hade han en lång stund tuggat på pappret som brukar följa med wienerbröd på undersidan.

Min mormor hann jag aldrig lära känna på riktigt. Hon dog 1950, bara 64 år. Då var jag 10 månader. Hon skulle skura fint i köket till jul, trots att doktorn hade varnat henne för det svaga hjärtat. Jag har hittat gamla brev, och av dessa ser jag att jag gärna skulle ha träffat min mormor längre än de 10 månaderna. Men ödet ville något annat. Min pappa kom bra överens med mormor.

Så här, långt senare, plockar jag fram Nalle Puh av A. A. Milne, i översättning av Brita af Geijerstam, Bonniers Barnbibliotek, nionde upplagan från 1950. Det borde gå att suggerera sig tillbaka till treårsåldern, där jag sitter i morfars knä och lyssnar på hur Puh och Nasse går ut för att fånga en Heffaklump. Men det är svårt. Trots allt är boken om Nalle Puh mycket trevlig att läsa även nu. Det sägs att äldre människor blir barn på nytt. Då har jag alla gamla barnböcker att ta fram, Sampo Lappelill och andra sagor, av Zacharias Topelius, Skattkammarbiblioteket, 1953. En mycket trevlig bok är Folk och rövare i Kamomilla stad av Thorbjörn Egner, med musik och illustrationer av författaren, samt Klas Klättermus av samme författare, på EP-skiva.

Krypa

kunde lille Klas redan tidigt. Det är en konstart man måste tillägna sig. Hemma hos farmor och farfar var det ofta mycket folk. Mamma berättar att lille Klas kunde med viss möda ställa sig upp om han hade något att hålla sig vid, som t.ex. ett knä. Lille Klas stod vid pappas knä bland en massa främmande människor, fastrar och farbröder, men det visste inte lille Klas då. Så fick han se morfar sitta på andra sidan rummet. Honom kände ju lille Klas. Ner på knä och så kröp lille Klas snabbt över golvet till morfar och reste sig upp vid hans knä. Sedan såg han mamma lite längre bort, ner på knä, snabbkryp bort till mamma. Så var det iväg igen till pappa eller morfar. Nu i efterhand kan jag tycka att det var ganska intelligent att ställa sig upp. Man får en mycket bättre överblick av geografin. Sedan förflyttar man sig snabbt och säkert på alla fyra, istället för att stappla fram på två vingliga ben.

Chocken

var nog total, när mamma fick se lille Klas på en stol vid det öppna fönstret i andra våningen, med ena foten på fönsterbrädan, klar att kravla över kanten.

Mamma berättar att en dag blev det väldigt tyst, oroväckande tyst. Lille Klas höll på att leka som vanligt, men när det blir för tyst så är det nåt på gång. Med den där intuitionen som är oumbärlig ibland, rusade mamma uppför trappan, och där vid fönstret var lille Klas i färd med att kliva över fönsterbrädan och ge sig av ut. Mamma berättar att hon sprang fram och grep tag i den lille upptäckaren i sista minuten. Hon satte sig ner med lille Klas i famnen och tog ett par djupa andetag. Förmodligen var chocken ganska stor för mamma, men lille Klas fattade väl som vanligt ingenting. Han tyckte nog att han hade ganska roligt den dagen också. Det fanns hur mycket som helst att upptäcka på den tiden, med livet som insats.

Moln

som rör sig på himlen kan vara ett stort mysterium. Stora svarta moln och en regnbåge som sträcker sig över hela himlen? Vad skall man tro?

Lille Klas funderade tillsammans med sina lekkamrater över många av dessa märkliga fenomen. Och åskoväder, detta fruktansvärda mullrande och blixtar som for över himlen.

Blixtrar den ene, så Oskar den andre, som det heter.

Men en av lille Klas lekkamrater visste berätta att åskan, mullrandet, uppstod när två moln kolliderade. Detta var ju vetenskaplig fakta som ingen av lekkamraterna kunde säga emot. Alla hade ju själva sett hur olika moln rör sig olika fort och åt olika håll.

När man senare i livet sitter i en flygmaskin och susar igenom dessa tjocka fluffiga moln, så undrar man ju lite.

Vårt lilla villaområde under uppbygnad. Lägg märke till Antenngatan nere till vänster med den karaktäristiska böjen, och Bildradiogatan på bergknallen till höger, som egentligen heter Flatåsen, och alla höghus och Frölunda Torg som senare placerades på ängarna lite längre bortanför Järnbrotts ås, skogspartiet i mitten, som var våra huvudsakliga jaktmarker. Fotograf okänd ca. 1951-52. Radiostationen syns längst till vänster, se epistel Radiostationen. Bilden tillhör Västra Frölunda Hembygdsförening.

Järnbrott

Ögonblicksbilder, Markvågsgatan omk. 1953, från familjens Dubbel-8 arkiv. Man lägger märke till två gamla byggnader i skogsbrynet, Kloans, som var en del av Järnbrotts by. Dessa försvann tidigt 50-tal. För den vetgirige, är det Västra Frölunda Hembygdsförening som gäller.

Ängarna bort mot kyrkan

Foto: P W Thörnqvist 1963 (min konfirmationspräst) Bilden tillhör Västra Frölunda Hembygdsförening.

Samma vy år 2020, taget från gångbron, och hästen står inte kvar.

Lille Klas tittar ut över Kaverös och den ganska nybyggda Järnbrottsskolan.

Gå till författarens webplats www.fagra.st och se korta filmsekvenser från Järnbrott i början av 50-talet.

Vårt hus tar form

Huset börjar ta form, Järnbrott 1951. Man lägger märke till de enorma lerhögarna. Pappa berättade att vårt hus var ett av de sista att börja byggas, och då hade alla runtomkring vältrat över all sin lera till vår tomt! Fundamentet till skorstensmuren är på plats.

Pappa och morfar funderar. Hela gatan full av murstenar. Det kan vara mamma och Fager, dvs. farfar, som poserar. Dörren simuleras av hopsnickrade träplankor tills vidare.

Lille Klas hjälper ivrigt till med murandet av garaget, 1952.

Misstänksamhet

fyller lille Klas tankar när mamma lyfter upp honom bak på cykeln för att cykla till Radiotorget och handla. Själv hade lille Klas en trehjuling. Med tre hjul kan man känna sig trygg, men att sitta upplyft på en jättestor cykel med bara två hjul.

— Kan du cykla? frågade lille Klas sin mamma.

Västra Frölunda Hembygdsförening.

Fotograf okänd, ursprungligen från Handelstdningen (HT).

Foto Hjalmar Wijk 1953, ursprungligen GHM, Göteborgs Historiska Museum.

Det nybyggda Radiotorget (version 2020 till vänster). Alla gator i området fick namn efter radioteknik, som t.ex. Antenngatan, Bildradiogatan(!), man experimenterade på den tiden med att kunna skicka bilder via radiosignalen. Jag tror inte att det slog igenom, riktig tv kom på 50-talet. På torget fanns många affärer, jag kommer ihåg flera. Thorins fotoaffär, sparbank, cykelaffären som finns där fortfarande, bosättningsmagasin (som även hade leksaker!), Elverdams konditori, färghandel, Järnbrotts blomsterhandel, herr & damfrisör, fruktaffär, Kihlmans LIVS och den lilla tobaksaffären som hade de små fina Matchbox-bilarna för 1,25, tror jag det var.

Stövlar

var oumbärliga i Järnbrott i början av 50–talet. Grusvägar, lera, vattenpölar, sand och ännu mera lera. Vilken härlig tid, när man är 4 år! Mamma berättade att när någon parvel började skrika och ropa på hjälp, så tittade alla mammor ut genom fönstren för att se vems unge som behövde hjälp.

När lille Klas kom hem och skrek, så frågade mamma.

— Var slog du dig?

— Därborta! säger lille Klas och pekar lite vagt i riktning nord-nord-ost.

— Men var gör det ont nånstans?

När mamma hade blåst på det onda eller satt på ett plåster, ett på varje armbåge för att det skulle se bättre ut, så var det full fart ut och på't igen.

En gång hade lille Klas fastnat i leran, så mamma fick skynda sig ut och lyfta loss lille Klas. Då satt bägge stövlarna kvar i leran, ända till skaftet. Mamma fick bära hem lille Klas först och sedan gå ut och få upp stövlarna.

Vid ett annat tillfälle kom en äldre pojke hembärandes med lille Klas. Då hade han ramlat i en stor vattenpöl och var ganska genomblöt. Galonbyxor! Det var standardutrustning på den tiden. Av med det våta och på med torra attiraljer, å så ut igen. Då är det skönt att ha mamma.

Mösstricket

som pappa körde med, var rätt raffinerat och utstuderat, just för att lura lille Klas. Pappa tog en dag lille Klas mössa och satte den på sig.

— Det är min mössa! Du får inte ta min mössa! Sa lille Klas förargat.

— Nä, men detta är inte din mössa. Det är ingen tofs på denna mössan. Titta själv. Och pappa vände sig om. Mycket riktigt, ingen tofs. Det kunde alltså inte vara lille Klas' mössa, för den hade ju en tofs. Eller?

Utan alltför mycket argumentationsteknik och fantasi, fick lille Klas ge sig. Det var nog inte hans mössa, men den var väldigt lik.

Den enkla lösningen på mysteriet var att pappa hade vänt på mössan med tofsen inåt. Lille Klas var grundlurad — igen.

Lille Klas gillade att vara här och lukta på blommorna, precis som Ferdinand. Lille Klas hade två mössor med tofs, en gul och en brun. En rödrandig tröja som mamma hade stickat. Det var mycket hemstickat i lille Klas värld. Bilden kommer från den gamla dubbel-8 filmen. Se epistel Dubbel-8.

Tant Alma

träffade mamma på en bussresa i mitten av 50–talet. Hon var en rolig människa, och det blev flera resor tillsammans mot sydeuropa under åren. När hon kom hem till oss hade hon alltid med sig en påse godis till lille Klas och gjorde alltid en stor scen av det. Hon ställde upp sin stora handväska på köksbordet och började leta.

— Jag tyckte precis att jag hade någonting till Klas här i väskan. Tant Alma rotade omkring, och lille Klas stod på köksstolen och tittade med stora ögon.

— Det var konstigt. Jag hade det här. Tant Alma grävde länge, och lille Klas blev mer och mer ivrig. Till slut hittades äntligen påsen.

Det där med stora handväskor förr i tiden, var väl