Ett slott i den nordliga stormen: kuslig thriller

By Jonas Herlin

av Jonas Herlin



Hamburgreportern Sandra Düpree ska göra en intervju med musikern Robert Cassius, som nu lever tillbakadraget i ett slott.

Men det verkar vila en förbannelse över slottet.

I alla fall om man ska tro den 600 år gamla legenden om grevinnan Johanna. Grevinnan Johannas hat kunde inte ha varit större vid den tiden, och så hände det sig att hon förbannade greve Heinrich Hoheneck, mördaren av hennes brudgum greve Winfried av slottet Bärenfels, full av glöd.

Har denna legend något att göra med de mystiska händelserna runt slottet?

Sandra hamnar i stor fara.

• Language: Svenska
• Publisher: Alfredbooks
• Release date: Sep 29, 2023
• ISBN: 9783745233605

Book preview

Upphovsrätt

En bok från CassiopeiaPress: CASSIOPEIAPRESS, UKSAK E-Books, Alfred Bekker, Alfred Bekker presents, Casssiopeia-XXX-press, Alfredbooks, Uksak Special Edition, Cassiopeiapress Extra Edition, Cassiopeiapress/AlfredBooks och BEKKERpublishing är trycksaker från

Alfred Bekker

© Roman by Author

Jonas Herlin är en pseudonym för Alfred Bekker.

© för denna utgåva 2023 av AlfredBekker/CassiopeiaPress, Lengerich/Westfalen

De påhittade personerna har inget att göra med verkliga levande personer. Namnlikheter är slumpmässiga och inte avsiktliga.

Alla rättigheter förbehållna.

www.AlfredBekker.de

[e-mail]

Följ oss på Facebook:

https://www.facebook.com/alfred.bekker.758/

Följ oss på Twitter:

https://twitter.com/BekkerAlfred

Få de senaste nyheterna här:

https://alfred-bekker-autor.business.site/

Till förläggarens blogg!

Håll dig informerad om nya publikationer och bakgrunder!

https://cassiopeia.press

Allt om skönlitteratur!

1

En kall höstnatt år 1348.

En natt av skräck och förbannelser ...

Lågor slog ut från de höga fönstren på Bärenfels slott. Skrik ljöd genom natten och svärd slogs mot varandra.

Det förekom knappt några strider.

Mitt på slottstorget, inte långt från fontänen, var två tungt beväpnade riddare inbegripna i en våldsam strid. Med tunga tvåhandssvärd gick de fram mot varandra. Deras flämtningar kunde höras dämpat under de sänkta hjälmvisiren.

Nej! ropade en kvinnoröst.

Den unga kvinnan var blond och hade en lila mantel runt axlarna. Hennes ögon var vidöppna. De reflekterade månsken och skräck, medan den svala vinden blåste genom hennes hår.

En av riddarna stannade upp.

Johanna! ropade han. Sätt dig i säkerhet!

Winfried! ropade hon i största nöd, för nu närmade sig ryttare. Ryttare som bar vapenskölden med de tre gula rosorna på sina kläder och sköldar, vilket identifierade dem som anhängare till greve Heinrich von Hoheneck - det vill säga den man som var ansvarig för denna nattliga terror och vars män hade förvandlat Bärenfels slott till en ruin.

Elden sprakade och slukade allt som greve Heinrichs hantlangare inte redan hade tagit med sig. Grundmurarna skulle stå kvar, förkolnade och som en olycksbådande skugga av den forna prakten ...

Ryttarna bildade en halvcirkel runt Johanna.

Hon såg sig omkring och kall skräck grep henne.

Det är förlorat, tänkte hon. Allt är förlorat ... Och så hörde hon det grymma ljudet av stål som krossades igen. Ett hårt metalliskt ljud som lovade död, och hennes tankar var hos sin älskade.

Greve Winfried von Denning.

Hans män, väpnarna, tjänarna, pigorna... Alla som hade bott på slottet Bärenfels hade redan dödats eller flytt ut i nattens ovisshet i hopp om att greve Heinrichs hantlangare inte skulle förfölja dem.

Greve Winfrieds kamp liknade en desperat kamp mot en övermäktig motståndare.

Och oron för hans älskade Johanna förlamade hans armar och fick honom att titta åt sidan om och om igen. En av de mörka ryttarna hade stigit av sin häst och närmade sig henne. Med ett rop flyttade hon sig åt sidan.

Dra åt helvete, Winfried! ropade greve Heinrich med en flämtning och tryckte upp hjälmens visir. Hans tänder blänkte och ögonen gnistrade djävulskt. Hans ansikte var en enda mask av hat.

Med kraftfulla slag med sitt tvåhandssvärd gick han sedan fram mot sin motståndare. Bladet virvlade genom luften och gav ifrån sig ett virvlande ljud.

Greve Winfried rörde sig bakåt.

Ett av de fruktansvärda slag som greve Heinrich hade utdelat missade greve Winfrieds huvud med en hårsmån. Endast en snabb duckning hade räddat livet på herren på Bärenfels slott.

Han hann knappt höja sitt svärd för att avvärja motståndarens klinga, som kom farande mot honom igen. Metallen krockade hårt och med stor kraft. Kraften i detta slag fick Winfried att vackla, ett annat slag slog svärdet ur handen på honom. Nu låg han där, utsträckt på marken. Och i en blixt var greve Heinrich över honom.

Nej!, Johannas rop ljöd genom natten.

En av greve Heinrichs män hade försökt hålla fast henne i armen, men Johanna hade kommit loss i desperation och sprang nu mot sin älskare.

Tårarna rann nerför hennes ansikte och hon pressade ihop sina fylliga läppar för att inte snyfta högt.

Med ett fruktansvärt slag dödade greve Heinrich sin motståndare och Johanna stelnade till.

Winfried, stammade hon.

Heinrich von Hoheneck tog ett djupt andetag. Striden hade tagit ut sin rätt även på honom. Han lutade sig mot sitt svärd och det tog honom en stund att hämta andan. Sedan tog han av sig hjälmen från huvudet.

Under tiden närmade sig Johanna sin döde älskare med tårögda ögon.

Han hade valt mig som sin blivande fru", sade hon bittert. Mig! Och nu? En värld hade rasat samman inom henne. Som en virvelvind ur det blå hade denna mörka hord störtat in i hennes lycka och förstört allt. En klump tycktes fastna i hennes hals. Hon hade en känsla av att vara död inuti.

Långsamt och nästan som i trans sjönk hon ner på marken och strök den döde greve Winfrieds panna. Tårarna rann nerför hennes kinder. Djup förtvivlan hade förbytts i skräck. Nu var hon likgiltig inför allt. Allt som hade varit viktigt för henne hade tagits ifrån henne. Den person hon älskade över allt annat, hennes framtid, hela hennes liv ...

Greve Heinrichs genomträngande röst trängde in i hennes medvetande som genom bomull.

Glöm den där hunden! sa han. Han är inte värd att gråta över, grevinnan Johanna!

Johannas känsliga vita hud rodnade nu och blev allt mörkare. Tårar av ilska blandades långsamt med tårar av sorg. En hatisk glimt lyste i hennes fuktiga ögon, som nu blev till smala springor.

På greve Heinrichs ansikte syntes dock ett brett leende.

Du tillhör mig nu, grevinnan Johanna! Det var så det skulle vara från början, även om du inte insåg det!

Han gick mot henne, ville ta tag i hennes hand för att dra upp henne till sig, men hon hoppade upp och backade förskräckt bort från honom.

Aldrig! ropade hon.

Du kommer att se vad som är bäst, grevinnan Joan!

Hur kunde du göra så? Johanna stönade och pekade med handen först på den döde Winfried von Denning och sedan på de brinnande byggnaderna.

Greve Heinrich tittade något oförstående på henne.

För din skull! Jag kunde inte stå ut med att se dig i armarna på denne Denning ... Men det är över nu. Precis i tid, innan du kunde avge ditt löfte till honom inför Gud! En ohelig allians skulle det ha blivit!

Åh!

Kom nu!

Aldrig!

Så grip dem!

Johanna hade inte gått två steg när hon greps av hårt hållna händer. Det var greve Heinrichs hantlangare som tog henne till sin mitt. Deras grepp var lika fasta som laster och hur mycket Johanna än försökte ta sig loss hade hon inte en chans . Hennes andetag var snabba, hennes puls rusade.

Och hatet steg inom henne.

Obeskrivligt hat mot mannen som hade gjort detta mot henne.

Jag förbannar dig, greve Heinrich! Jag förbannar dig att du aldrig skall finna frid och att skuggan av ditt dåd skall hemsöka dig bortom dödens avgrund! Till och med helvetets dom skulle vara för mild för dig!

Hennes ögon var stora och den nästan kusliga iver med vilken hon hade talat hade inte undgått att ha en effekt.

Det var tyst.

Endast flammornas knastrande och den kusligt tjutande vinden kunde höras.

Och greve Heinrichs ansikte var blekt som döden.

Den tunna munnen böjdes nedåt innan han väste: "För bort henne,