Bevakad

By Sören Alsén

Han ville inte att jag skulle lägga märke till hans fåfänga, och för det var han beredd att gå långt. Första gången jag såg honom med spegeln i handen visste jag inte hur han skulle reagera, och blev därför helt överrumplad när han kastade spegeln i bordet och närmade sig mig med rasande steg. Han grep tag i min skjortas halslinning, tryckte sitt ursinniga ansikte mot mitt och skrek att det minsann var hans kontor och att jag överhuvudtaget inte har någon rätt att se vad han gör. Det var då jag förstod allvaret. Att när spegeln åker fram har jag inte där att göra... Nikolaj Breczinsky är en relativt nybliven kriminalinspektör som på sin nya arbetsplats tvingas hantera både det förflutna och nuet i en rad märkliga och skrämmande situationer. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 30, 2020
• ISBN: 9788726432930

Book preview

ingenting!

Salvador, Salvador, Salva…

Medan du såg den rycktes en sten loss,

utan att någon hand rörde vid den,

och träffade statyns fötter av järn och lera och krossade den.

Då krossades alltsammans,

järn, lera, koppar, silver och guld. Det spreds som agnar från tröskplatserna om sommaren, fördes bort av vinden och stod ingenstans att finna. Men stenen som träffat statyn blev till ett stort berg, som uppfyllde jorden.

(GT: Dan. 2:31 f.)

När vår ideologis grundare, Salvador K. Wolf, föddes tändes en ny stjärna, och senare samma år ökade skörderesultatet påtagligt. Hans födelse påverkade hela hans by. Välståndet ökade och hans föräldrar, som tidigare varit helt obemärkta, valdes till förtroendeposter i det lokala byrådet, hans far blev sekreterare och hans mor vice ordförande.

Vid sex års ålder hade han skrivit sin första bok innehållande två essäer om vår tids avgörande frågor.

Vid tio års ålder organiserade han den första avdelningen inom det som senare blev NEHP¹. Han skrev det framtida riksomfattande partiets stadgar och värvade de flesta av sina klasskamrater som medlemmar i det nya och framtidsinriktade partiet. Med rätta var hans föräldrar stolta över honom.

1 NationalEkologiskaHumanistiskaFaitiet

Vid 21 års ålder ledde han det lyckosamma maktövertagandet.

Och sedan dess har vår republik styrts helt enligt den nationalekologiskahumanismens principer.

1. Efterlämnat

«Det var mycket ovanligt att vi rörde oss utanför skolans väggar och därför blev vi väldigt förvånade när vi fick reda på att en hel skoldag skulle ägnas åt studiebesök. Vad vi skulle besöka sades inte. Bara att vi skulle passa på att lära oss så mycket som möjligt.» Lär för livet», sa vår klasslärare och log. Jag kommer inte längre ihåg hans namn men tror att det var Leo någonting, eller Teo, Teodrik… Nu kallar jag honom det, Leo alltså. Men jag minns hans leende som var stort och inte alltid vänligt, och speciellt minns jag då han meddelade oss om studiebesöket och log utan att leendet nådde hans vattnigt bleka, gråblå ögon; han log och visade sina gula, nikotinfärgade tänder. På rasterna när vi lämnat klassrummet och var ute på skolgården kunde vi höra hans hårda och skrällande hosta, som han dämpade med två cigaretter av det inhemska märket Patriot, tobaksindustrins mest sålda märke i Republiken, och för att vi inte skulle märka att han rökte i klassrummet öppnade han fönstren, alla fyra, på vid gavel, och genom dem drogs röken ut tillsammans med ljudet från hans otäcka hosta. Men de öppna fönstren hjälpte inte. Vi kände röklukten, men ingen av oss kom ens på tanken att klaga. Det framhölls ofta att de som rökte Patriot gav ett direkt stöd till jordbruks- och industrinäringen och dessutom bidrog de till att minska behovet av importvaror.

Jag ser honom fortfarande framför mig: liten, böjd, mycket mager och med en genomträngande blick som gjorde den han satte ögonen i mycket osäker. Att han dessutom skelade lätt med höger öga bidrog till att förstärka effekten. Och så hans skrällande hosta och astmatiskt väsande röst.

Jag kallar honom Leo trots att det är troligt att han hette något annat.

Gregor kissade på sig minst en gång.

Och Elsbet sprang gråtande ut ur klassrummet vid minst två tillfällen.

Bara för att han stirrade på dem lite längre än han annars brukade.

Hans lätta skelning gjorde det svårt att bestämma vem han egentligen tittade på. Han undervisade oss i Nationalekologisk humanism och Nationell geografi. I det senare ämnet låg tonvikten på vår republiks historiska kärnområden, där huvudstadsregionen fick mest uppmärksamhet. Men även nyligen inkorporerade områden behandlades – fast mindre noggrant, naturligtvis.

Vi gick på den specialbeställda bussen. Den, liksom alla andra bussar, var beige med en distinkt klorofyllgrön rand runtom. Det var Republikens bussbolag Futurums välkända färger: klorofyllgrönt för fotosyntesen, beige för jorden som vi odlar och som är en förutsättning för allas våra liv.

Vi var alla mycket förväntansfulla och visste inte vart vi var på väg. Magister Leo och hans kollega, fröken Sturmwasser, räknade in oss och placerade oss två och två, pojkar för sig och flickor för sig. För att alla skulle få plats placerades de som var minst till växten tre och tre i sätena i bussens bakre del. Vi var tio år, på det elfte, och hade ännu inte upptäckt det andra könets lockelser, och i skolan gjordes allt för att vi aldrig skulle göra det. Där talades det inte om de biologiska skillnaderna mellan pojkar och flickor eller om hur nya pojkar och flickor blir till. Och för att vi inte skulle kunna få en skymt av varandra i omklädningsrummet hade vi alltid gymnastik åtskilda, pojkar för sig och flickor för sig. När vi pojkar hade trä- och metallslöjd hade flickorna gymnastik, och när de hade syslöjd hade vi gymnastik. Det var noga uträknat: vi skulle inte få en chans att se varandra nakna på väg till eller från duschen. Aldrig! Och genom denna tystnadens pedagogik skulle vår nyfikenhet inte eggas, var det tänkt.

Jag satt bredvid Gregor. Han andades alltid med halvöppen mun. Det gjorde att han såg lätt debil ut utan att vara det. Kanske att han var förkyld och täppt i näsan?

Det var mycket spännande att se okända delar av huvudstaden passera: stora hyreshuskomplex, villakvarter, där husen såg ut som små lådor placerade på grön filt; fabrikskvarter, där skorstenar rök och arbetare pilade fram och tillbaka in i och ut ur olika slags byggnader som ingen av oss visste namnet på eller vilken funktion de hade. Men jag och Gregor kommenterade allt vi såg och var helt uppfyllda av allt det nya. Det var spännande, och lika spännande var att vi inte visste vart vi var på väg. När vi hade mött tretton bussar slutade vi räkna och började hålla utkik efter bilar i stället. Men vi såg inte många, kanske bara två tre stycken på hela resan. Däremot var lastbilar och traktorer mycket vanligare.

När vi hade färdats i en dryg halvtimme stannade vi. Glasspaus! Vi blev glatt överraskade, ty aldrig hade skolan bjudit oss på någonting tidigare. Våra föräldrar betalade skolmaten, liksom det mesta av allt skolmaterial som pennor och radergummin. Varje morgon kontrollerade vår klasslärare att vi inte lämnat något skrivmaterial hemma. Trots att det var vårt eget förfogade vi inte över det som vi ville: Skolan kontrollerar allt material som används för pedagogiska ändamål, och föräldrarna ansvarar för att materialet inte kommer i orätta händer eller används för subversiva ändamål, så stod det bland annat i den föräldraförsäkran som alla var tvungna att godkänna innan ett barn kunde få klartecken att börja skolan.

Skolans generositet var oväntad, men inte desto mindre mycket välkommen, och alla vi sextioåtta elever slickade begärligt i oss de små men väldigt välsmakande vaniljglassarna. Jag kan fortfarande känna smaken om jag blundar och tänker på just detta ögonblick: mjuk, lätt gräddig och en alldeles lagom avvägd smak av vanilj. Jag vill minnas att jag såg svarta prickar i glassen, vilket skulle betyda att det verkligen var äkta vara, riktig vaniljglass. Men så här efteråt är jag inte helt säker på att det var så. Sedan dess har priset på en lyxvara som vaniljglass höjts flerfaldigt, och det är numera mycket sällan som föräldrar har råd att köpa glass till sina barn. Mjölken behövs till annat.

Glasspausen blev kort men var oerhört uppskattad. Våra två lärare, magister Leo och fröken Sturmwasser, möttes av applåder när de som de sista klev ombord för fortsatt färd mot vårt mål.

Gregor luktade illa. Hans kläder var synbart smutsiga och luktade intorkad urin och svett. Men det var inget jag reagerade särskilt mycket på, noterade det bara som den naturligaste sak i världen. Gregor var inget undantag, det var snarare jag som var det; jag som alltid hade rena kläder och som alltid borstade tänderna och tvättade mig regelbundet.

Magister Leo luktade starkt av tobak och kål. Troligtvis kunde han inte stänga mellan köket och sovrummet, där han, gissar jag, förvarade sina kläder.

Fröken Sturmwasser spred en mild doft av lavendel omkring sig.

Elsbet luktade svagt av tvål, Standard n:o 2 om jag inte minns alldeles fel, en ganska angenäm doft men i en helt annan division än fröken Sturmwassers lavendelparfym, som var ljuvlig och försatte mig i ett underligt tillstånd när jag tänkte på henne om natten i vårt sovrum, där jag och mina föräldrar samsades om utrymmet. Och jag kunde inte förstå varför tanken på henne gjorde mig så orolig.

Alla pojkar var överens om att hon luktade underbart, nästan som en blomma, och lite grann såg hon ut så, som en nyutslagen milt rosa tulpan med röda läppar. Hon var blond. Hon talade vänligt med alla och till alla, till skillnad från magister Leo, vars röst lät som ett befallande, undertryckt morrande, som en gårdvar som väntar på att flyga inkräktaren i strupen. När han talade lågt och försökte att låta vänlig var rösten ändå skrämmande på grund av hans astmatiska väsande. Ingen elev inledde någonsin frivilligt ett samtal med magister Leo. Med fröken Sturmwasser var det helt annorlunda. Hon drog elever till sig som en magnet: de flockades runt henne och hade alltid förtroenden de ville meddela eller frågor om allt mellan himmel och jord. På rasterna såg man henne mitt på skolgården, omsvärmad av elever, mest flickor, som ivrigt pratade med henne, och hon var alltid leende och vänlig.

Efter ytterligare en dryg halvtimmes bussfärd var vi framme. Hur vi kört och var vi hamnat var det ingen av oss som visste. Vi hade varit fullt upptagna av att tala om glassen, om bussen och hur många passagerare den kunde ta. Några hade berättat historier, medan andra bara suttit tysta och blundat och låtit sig vaggas till sömns när bussen skumpade fram mellan hålorna och vattenpölarna på den illa underhållna vägen. Medan andra hade gjort som jag och Gregor – kommenterat allt vi for förbi.

Bussen körde in genom en stor port som öppnades för oss sedan vår chaufför tutat sex gånger: tre långa och tre korta signaler. Porten var den enda öppningen i en mycket lång och grå betongmur som tycktes sträcka sig runt ett område av minst ett kvarters storlek.

Bussen stannade på grusplanen framför en imponerande gulvit flervåningsbyggnad som med sina kolonner och utsmyckningar påminde om ett grekiskt tempel.

Framför byggnaden stod en rad flaggstänger med Republikens flaggor hissade.

De hängde slokande. Det var varmt och så gott som vindstilla.

Vi ombads stiga ur bussen och ställa upp oss två om två i fyra led. Det orsakade en del problem eftersom vi var 68 elever som skulle ställa oss i fyra lika långa led, två och två. Det gick inte, och Jorge och Timo började bråka med varandra eftersom leden de stod i inte var lika långa. I Timos var det åtta par elever, i Jorges nio. Timo och Jorge ville alltid vara främst oavsett sammanhang, och vi andra lät dem hållas, och för övrigt skulle jag aldrig ha vågat att ens försöka påpeka något för dem. De var storväxta och starka. Ingen av oss andra pojkar kunde besegra dem i ett slagsmål. Som väl var hann magister Leo ingripa innan de hade börjat puckla på varandra. Med ett fast grepp om Jorges öra ställde han honom på plats, samtidigt som han log mot fröken Sturmwasser. Hon log som svar, något avmätt men ändå till synes uppskattande. Sedan ställde de sig på varsin sida om oss, magister Leo till vänster och fröken Sturmwasser till höger. Vi stod alla vända mot den gulvita byggnaden. Nu väntade vi under tystnad. Ingen av oss vågade säga något, inte ens en liten, försiktig viskning till närmaste kamrat i ledet förekom, ty det vilade något dystert och hotfullt över platsen.

När han trädde ut på trappan genom den stora dubbeldörren, gick det ett svagt sus genom den väntande skaran av elever. «Generaldirektören för Repressionsmyndigheten», teaterviskade den ljuva och väldoftande fröken Sturmwasser, och vi hörde verkligen det versala r:et i myndighetens namn. Han såg ut som en general! Uniformen satt perfekt, ordnarna blänkte i solen, och han gick med några korta och snabba steg fram till räcket som omgav trappavsatsen utanför dörrarna. Där ställde han sig, lutade sig framåt och lät sin inte alldeles oansenliga tyngd vila mot händerna som han höll i det svartmålade räckets ovansida. Sedan släppte han räcket och började att gunga upp och ner på fötterna, och det fortsatte han med under tiden som han talade till oss. Ur munnen på det guppande huvudet forsade det fram svåra ord. Ord som renegater, trolösa miljösvin, perversa svin, sabotörer, förrädare, agenter, spioner, svartabörshajar, våldsverkare, fosterlandsförrädare, krigshetsare, dissidenter och… ja, jag kommer inte ihåg dem alla. Och han talade och gav exempel på förräderi och sa att staten måste bekämpa alla som tänkte, tyckte eller handlade annorlunda än vad som var passande i en republik som vår. Han talade länge. Han talade om varbölder som måste avlägsnas och blod som måste flyta för att rena samhällskroppen. Och ingen av oss vågade visa minsta tecken på ouppmärksamhet, delvis beroende på att fröken Sturmwassers och magister Leos blickar svepte över oss men även på grund av de soldater som stod grupperade runt generaldirektören. De var alla beväpnade och såg mycket farliga och effektiva ut. Jag räknade till fjorton, sju på vardera sidan om talaren, snett bakom honom, och samtliga tycktes iaktta oss men vi kunde inte se deras ögon eftersom de doldes av den skuggande svarta skärmen på deras klorofyllgröna mösssor. Ingen avvek det minsta från de övriga. Att de var en sammansvetsad och välfungerande grupp var helt uppenbart.

Så tystnade talaren.

Våra lärare såg uppfordrande på oss och började applådera. Då gjorde vi det också. Länge och entusiastiskt. Vi gav noga akt på magister Leo och fröken Sturmwasser. Så länge de applåderade måste vi göra det. Efter en lång stund slutade våra båda lärare men inte förrän Fröken Sturmwasser nickat avmätt, tillåtande. Det var tecknet. Och vi lydde alltid henne.

De moln som tidigare skymt solen var borta. Himlen var klar och blå.

Det var varmt, och jag kände att jag började att svettas.

Flaggorna hängde rakt ner, slappa och outvecklade, och vi kunde inte se statsvapnet i deras mitt.

Under tystnad fördes sedan tre män ut på gården. De kom från en dörr, vid sidan av trappan, i markplanet. De hasade sig fram, tungt och mödosamt. De hade både hand- och fotfängsel. Händerna hölls på plats bakom ryggen av handklovarna. Varje fånge eskorterades av två beväpnade vakter. Vakterna förde männen över gården fram mot ett svartmålat parti av stenmuren, kanske femton meter brett och tre meter högt. Där placerades de med tre meters mellanrum. Deras grå fångdräkter kontrasterade mot den svarta muren, liksom deras vaxbleka ansikten. Men ingen av dem rörde en min.

«Elever, vi ska nu gå närmare muren. Vi ska få en praktisk lektion i nationalekologiskhumanism, vi ska få se hur vår republic försvarar sig mot onda anslag, sabotage och illvilligt förtal.» Det var ovanligt att magister Leo läste det han skulle säga från ett manuskript men nu gjorde han det, och jag lade märke till att hans händer darrade. Men rösten var stadig och lät ännu mer hotfull än vanligt. «De här männen», fortsatte han, «har alla gjort sig skyldiga till brott mot Republikens lagar, och när sådana brott är tillräckligt allvarliga kan enbart lagens strängaste straff komma ifråga. Nu ska det verkställas. Ni kommer att se verkställigheten. Det kommer att lära er vad som händer om man inte respekterar vår ideologi och begår brott mot staten. Vår republik kan naturligtvis inte stillatigande acceptera något sådant. De här vämjeliga parasiterna har självfallet fått en rättvis rättegång, helt i enlighet med vår republiks humanistiska ideal. De har till och med haft en gemensam försvarsadvokat, och ingen av dem har valt att överklaga sin dom. De har godtagit sina domar och betraktar dem som rättvisa.»

Sedan förflyttade vi oss ett trettiotal meter närmare muren så att vid stod vända mot fångarna.

Jag kände mig kissnödig och lätt illamående och ville inte se på männen.

Gregor stod bredvid mig och andades tungt med öppen mun, nästan hundlikt flämtande. Snett framför mig skymtade jag Elsbet. Mina blickar drogs alltid till henne. Hennes blonda hår var samlat i en hästsvans i nacken, och hon stod blickstilla och stirrade ner på sina fötter, såg det ut som. Hon tycktes vara rädd, liksom de flesta av oss, pojkar som flickor. Men jag var inte rädd, det tror jag i vart fall inte, men orolig och undrande: jag hade ingen aning om vad som skulle ske.

Att männen var brottslingar, det förstod jag.

Liksom att vi skulle få se det magister Leo kallade verkställigheten. Vad det nu kunde vara?

Vakterna knöt en svart bindel över männens ögon.

Männen stod vända mot oss, med munnar som streck, i grå fångkläder, barfota och med svarta ögonbindlar. De var tysta. Vi var tysta. Generaldirektören och hans fjorton soldater var tysta. Alla väntade. Utifrån gatan, på andra sidan muren, hördes en ansträngd lastbilsmotor som hackande och hostande långsamt försvann utom hörhåll. Plötsligt gick solen i moln och en kall vind fick Republikens flaggor att veckla ut sig.

Jag huttrade.

Gregor hostade, snörvlade och snöt sig så diskret han förmådde i en svartgrå näsduk som en gång varit skinande vit.

Magister Leo iakttog oss. Men hans uppmärksamhet flyttades från oss när Generaldirektören lämnade sin plats och gick fram till fröken Sturmwasser, böjde sig ner mot henne. Han var mycket storväxt och fröken Sturmwasser som var åtminstone två, kanske tre decimeter kortare fick sträcka på sig för att han skulle kunna viska i hennes vackert musselformade öra. Hon såg mycket uppmärksam ut, nickade, och när Generaldirektören återvänt till sin plats gick hon bara helt lugnt från sin plats fram till magister Leo och viskade i sin tur i hans öra. Han var ungefär lika kort som hon, därför behövde hon inte böja sig eller ställa sig på tå. Först såg han förvånad ut, sedan nickade också han, precis som fröken Sturmwasser gjort.

När hon återvänt till sin plats, gav magister Leo order om att vi skulle förflytta oss sidledes, tjugo steg, vilket vi gjorde under visst tumult och helt utan militär precision. Där vi nyss stått ställde soldaterna upp sig så att de stod rakt framför männen vid muren. Vakterna hade nu lämnat dem. På order från Generaldirektören gick samtliga soldater närmare fångarna. Avståndet mellan dem var säkert inte mer än tio meter.

Lunchen var god. Den serverades i Repressionsmyndighetens matsal. Det var kycklingfiléer med ris och sötsur sås – riktig lyxmat! Men ingen av oss åt särskilt mycket, inte ens av efterrätten som var mannagrynsgröt med saftsås, trots att vi aldrig serverades efterrätt i vår skolmatsal där vi vid de slitna borden brukade äta av våra medhavda matsäckspaket. Repressionsmyndighetens matsal var ljus, med vacker inredning i trä, där björk och ek var dominerande inslag, och på borden låg det välmanglade vita dukar. Trots den vackra miljön och den goda maten var stämningen mycket dämpad.

Jag minns inget av bussfärden hem. Gregor somnade. Det sa han till mig efteråt. Men Elsbet och hennes kamrat Leena, som bytt plats och flyttat fram och som nu satt bakom magister Leo och fröken Sturmwasser näst längst fram i bussen, berättade senare att de hört våra lärare samtala, hetsigt och upprört som om de var osams, och att fröken Sturmwasser blivit alldeles ursinnig när magister Leo sagt något om barbari och om det olämpliga i att tvinga barn att se vad vi fått se på Repressionsmyndighetens stora gårdsplan.

De såg inte åt varandra när de steg av bussen. Magister Leo gick direkt till sitt klassrum, där han öppnade fönstren och, antar jag, rökte några cigaretter av märket Patriot, medan fröken Sturmwasser gick in på expeditionen, mycket raskt, med bestämda små steg och sammanbiten min. Det påstod i vart fall både Elsbet och Leena, ty de beundrade fröken Sturmwasser och iakttog allt hon gjorde.

När jag försöker se Leena framför mig är det bara hennes blonda hår och höga kindkotor som jag ser. Hur hon såg ut för övrigt minns jag inte. Men det var inte henne jag var kär i, det var Elsbet, men jag vågade inte prata med henne, bara se på henne i smyg och försöka stå så nära henne som möjligt för att känna hennes doft.

På natten kunde jag inte sova.

Jag vaknade flera gånger av att jag grät.

Pappa och mamma märkte inget.

De brukade sova tungt.

Nästa morgon låste vaktmästaren upp för oss, och vi stod vid bänkarna och väntade på magister Leo när fröken Sturmwasser kom in i vårt klassrum. Hon var blek och lät inte alls så som hon brukade, hennes röst var sträv och hon talade mekaniskt i en stackatoartad rytm:

«Den… som motarbetar… Republiken kan inte… tjäna Republiken. Och kan inte heller fostra barn… till att bli… fullgoda medborgare. Därför kommer… inte magister Leo.» Här gjorde hon en längre paus, svepte med blicken över oss där vi hukade i bänkarna. «Jag kommer… att sätta er i arbete… nu… Senare under dagen… kommer en vikarie… en pålitlig vikarie… och tar hand om er. Magister Leo kommer inte tillbaka!»

Hon stod framme i katedern, doften av lavendel var stark, nästan påträngande, och på dräktuppslaget blänkte partimärket, den förgyllda jordgloben som till stor del täcktes av en vetekärve, en symbol som bara fick bäras av partianslutna.

Hennes vackra ansikte var uttryckslöst, och när hon lämnade oss var det mycket, mycket tyst.

Jag kan fortfarande drömma mardrömmar om vårt studiebesök, och flera gånger under senare år har fröken Sturmwassers tal fått mig att skaka av skräck, och då vaknar jag med sängkläderna i oordning och blöta av svett, och jag är – trots allt – glad över att inte vara tio år, på det elfte.

Men det de ville lära mig då, det kan jag nu.

Ju längre tiden går, desto fler försonande drag hittar jag hos magister Leo.

Lavendeldoft får mig att må illa.»

Det var sommar. Varmt. En klibbig värme. Vindstilla. Alla luktade svett och mångas kläder hade saltränder i ärmvecken. I bussen där trängseln var lika stor som alltid om måndagarna, var lukten av svett och smuts stark. Det var en befrielse att stiga ur vid min hållplats. Därifrån var det bara ett kvarters gångväg hem. På trottoaren utanför porten låg det som var kvar av en död katt, och svarta, feta spyflugor trängdes på kadavret. De festade. Dovt och intensivt hördes flugornas surrande. Det blandades med bullret från trafiken – lastbilarna och traktorerna, de motordrivna cyklarna och vanliga cyklar, spårvagnar och bussar, men tillsammans kunde inte denna kakofoni dränka ljudet från de feta spyflugorna vars grönskimrande vingar arbetade frenetiskt för att de skulle kunna hålla sig kvar i luften tills de kunde landa och tränga sig in bland sina artfränder och delta i det gemensamma kadaverfestandet. Där pälsen var borta kunde jag skymta grönsvartviolett kött fastän flugorna täckte nästan varje millimeter. Stanken av förruttnelse fick mig att bli illamående. Därför skyndade jag in genom porten, och nickade avmätt åt portvakten, fru Grossberg. Hon samtalade med grannskapskommitténs ordförande, herr Martinéz, som alla för enkelhetens skull bara kallade Martin. Trots att jag passerade dem snabbt hann jag uppfatta orden.» Ur funktion,… Ja, i hela huset, inga reservdelar…» Jag förstod genast att det gällde övervakningssystemen i lägenheterna. Det var nämligen inte första gången det hände. I och för sig var den medborgerliga kontrollen diskret genomförd. Någonstans inne i lägenheterna fanns utrustningen som registrerade allt, såväl ljud som bilder, och jag, precis som de flesta invånarna i Republiken, utgick ifrån att alla utrymmen i lägenheterna var övervakade, men hur det förhöll sig med garderoberna visste jag inte, utan trodde att där kunde det kanske finnas en fristad, om så skulle behövas. Systemet fanns för vår kollektiva säkerhet, alltså för vår trygghets skull. Det var så man sa. Det var också vad tidningen skrev.

Men ändå gjorde fru Grossbergs och Martins samtal mig glad. Mitt illamående försvann som genom ett trollslag. Nu skulle jag kunna göra sådant som jag aldrig annars kunde eller vågade när systemet fungerade. Då tvingades jag vara överdrivet försiktig med vad jag sa eller gjorde eftersom övervakningen innebar att jag alltid var iakttagen och avlyssnad. I och för sig så led jag inte av att allt jag gjorde registrerades. Min uppfattning var att den som har rent mjöl i påsen inte har något att frukta.

Med övervakningsutrustningen ur funktion var kontrollen tillfälligt borta. Just då kändes det befriande.

Luften inne hos mig var kvav och instängd. Jag stängde dörren ut till trapphallen bakom mig och gick sedan in i köksenheten. Jag var törstig. När jag vred på kranen hände ingenting förrän efter femton, tjugo sekunder. Då började det låta. Vattenrören vibrerade och skalv och så kom det vatten ur kranen, först rostfärgat och efter en stund nästan klart, bara med en svag missfärgning. Jag kupade händerna under kranen och förde dem till munnen och kände vattnets smak: järn, metall men ändå drickbart, inte välsmakande men fullt acceptabelt trots att vattnet var ljummet, nästan varmt.

Sedan öppnade jag fönstret i min köksenhet. Inte för att utomhusluften var frisk och klar utan för att vädra ut instängdheten, lukten av gammal mat och smutsiga kläder.

Byrån hade stått i min lilla och trånga hall ända sedan jag hämtade min fars kvarlåtenskap. Förutom denna möbel efterlämnade han inte något av värde: kläder, husgeråd och en uppsättning badmintonracketar, en trasig fotboll och tre par skor med snedslitna klackar och repigt ovanläder. Jag kastade allt detta. Byrån var det enda som jag behöll, och nu passade jag på att bära in den i min köksenhet. Av en slump hade jag upptäckt att mittenlådan var grundare än de övriga lådorna trots att yttermåtten var de samma. För att ha någon som helst nytta av den gamla möbeln, som jag enbart behöll av nostalgiska skäl som ett minne från min barndom och min far, hade jag fyllt de nedersta lådorna med kläder och handdukar som hade legat inslängda i min hallgarderob. En del rymdes inte på sin nya plats, och så stod jag plötsligt där med en handduk och och några gamla och slitna grytlappar, ett par urtvättade långkalsonger. Var skulle jag nu göra av det? I stället för att bry min hjärna med denna fråga slängde jag det överblivna skräpet, tryckte ner det i avfallshinken i köket, trots att jag därigenom gjorde mig skyldig till brott mot sopsorteringslagen.

Det hade varit ett infall, att börja använda byrån på ett mer rationellt sätt. Allt jag kunde behöva i vardagslag, halsdukar, vantar, handskar till exempel, placerade jag överst.

Men om jag flyttade innehåll från en lika stor låda till en annan skulle ju allt rymmas där. Men så var inte fallet. Det gjorde mig förbryllad och det tog en god stund innan jag förstod hur det kunde förhålla sig. Nämligen att mittlådan hade dubbla bottnar och att det kunde finnas något gömt därinne

Vad?

Jag kunde bara gissa.

Men för att få klarhet var det lika bra att slå sönder hela byrån, gammal och sliten som den var och med ett ben något kortare än de andra tre. Det gjorde den rickig och, tyckte jag nu, så gott som oanvändbar. Jag tog fram min lilla handyxa som jag förvarade under köksbänken. Den var ett minne från min tid som ungpionjär för många år sedan.

Jag krossade ovandelen av tunn fanerad plywood med ett kraftigt slag med yxhuvudet.

Mittenlådan slog jag också sönder snabbt och lätt, sedan höll jag upp den i luften och ut föll en bunt papper som hölls ihop av ett snöre. Det var virat flera varv runtom pappersbunten; onödigt många för att hålla ihop en pappersbunt, tyckte jag.

Men vad var detta? Jag skar av snöret med min vassaste kökskniv och stod med inte en, utan två pappersbuntar där alla sidor var handskrivna med mycket liten stil, som för att få plats med så mycket som möjligt på varje sida.

Var det uppsatser från min fars skoltid? Knappast. Så tjocka uppsatser hade vare sig han eller jag tillåtits att skriva under vår skoltid, det visste jag.

Men vad var det då?

Handstilen var min fars. Det var jag säker på. Det jag höll i min hand var gammalt. En del av pappren var skrynkliga och alla såg ut att vara fuktskadade: färgen från pennan hade flutit ut och blivit otydlig och pappersarkens yta var vågig som ett hav som håller på att lägga sig till ro efter en storm. Att behålla pappren var farligt. Hittades de hos mig riskerade jag att straffas, att förlora mitt arbete och skickas till ett socialt rehabiliteringsläger

Resterna av den sönderslagna och upphuggna byrån låg på golvet i köksenheten. Jag lade min fars papper vid sidan av dem.

Han hade skrivit dem. För att sedan gömma undan