Från Mogadishu till Örebro

By Viola Nilla

"Från Mogadishu till Örebro" är en berättelse om en ung mamma, som med sin drygt halvt år gamla dotter flyr från al-Shabab-terrorn i Somalia till tryggheten i Europa i början av 2000-talet. Resan går via Jemen, Turkiet, Grekland, Tyskland och slutar efter sex år i Sverige i samband med den stora immigrantströmmen 2015.



Sagt om berättelsen:
"Boken målar ett knivskarpt porträtt av en människas resa från flicka till ung kvinna i en värld där fattigdom, traditioner och politiskt tumult vänt alla odds emot henne. Det enda som är mer ofattbart än Sadijas livsöde är hennes förmåga att överleva trots motgångarna, fysiskt såväl som psykiskt."

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Mar 13, 2024
• ISBN: 9789180973854

Viola Nilla

Jag som skrivit den här boken har sedan 2017 varit Sadijas svenska extra-mamma och har hjälpt den lilla familjen med att hitta rätt i svenskan och i det snår av lagar och regler som möter en invandrare som kommer till Sverige.

Book preview

Innehållsförteckning

Från Mogadishu till Örebro

Oro i Somalia – 1991 störtas diktatorn Syiad Barre (källa: Globalis)

Sadija berättar: 1991. Agooye, Mogadishu.

1998. Min korta skoltid.

2001. Pappa återkommer

2005. Hoten hopar sig.

2006, Om al-Shabab (Källa: Globalis)

2006. Pressen ökar på familjen

2007. Jag flyttar in i palatset.

2008. Min dotter kommer till världen

Om kvinnlig könsstympning, Källa: Socialstyrelsen

2008. Flyktplanen tar form

Slutet av 2008. Flyktplanerna blir verklighet

2009. Parlamentet i Somalia röstar igenom Sharialagarna Källa: Globalis

Ankomsten till Aden, Jemen

2011. Arabiska våren (Källa: SO-Rummet)

2011. Dags att lämna Jemen

Syrien 2011. (Källa: SO-rummet)

2011. Flykten till Syrien

IS etablerar sig i Syrien 2012 (Källa: Globalis)

2013. Vi lämnar Syrien och åker till Turkiet

2013. Framme i Ankara, Turkiet

2015. På flykt i världen (Källa: UNHCR)

2015. Dags att fly – igen.

Vi lämnar Ankara.

Båtresan till Grekland.

2 september 2015. Chios, Grekland, Europa.

Det europeiska flyktingmottagandet. Källa: UNHCR

6 november 2015. Vägen genom Europa.

Planen för vår Europa-resa

Ankomsten till Tyskland.

Sverige inom räckhåll.

Något om Sveriges invandring (Källa: SOU 2017:12)

Flyktingmottagandet i Sverige 2015 (Ur regeringens kommittédirektiv 2016:47)

Det stora frivilligarbetet (författarens kommentar)

Sverige – vårt nya hem?

I väntan på uppehållstillstånd.

2017. Väntan i Hultsfred.

Viola berättar: 2017. Om Sadijas och Ajaans integrering i Sverige.

2022. I Örebro.

Den humanitära situationen i Somalia idag (Källa: Globalis)

IS och al-Shabab idag (Källa: Globalis, 2022)

EPILOG 2023

Impressum

Från Mogadishu till Örebro är en berättelse om en ung mamma som med sin drygt halvt år gamla dotter startade sin flykt från terrorn i Somalia till tryggheten någonstans i Europa. Detta någonstans blev till slut Sverige.

Den unga mamman heter Sadija. Hon föddes i Somalia 1991. Egentligen hade hon inga som helst förutsättningar för att bli mycket äldre än sexton år med det liv hon levde i sitt hemland. Men idag lever hon ett tryggt liv i Örebro som trettiotvå-årig tvåbarnsmamma med sin man.

Jag som skriver boken har sedan 2017 varit Sadijas svenska extramamma och har hjälpt den lilla familjen med att hitta rätt i svenskan och i det snår av lagar och regler som möter en invandrare som kommer till Sverige.

Boken är skriven med två utgångspunkter. Å ena sidan från Sadijas berättelse för mig. Å andra sidan från fakta om den tid och plats som Sadija har levt i. Historien överensstämmer inte exakt med verkligheten utan författarens fantasi och önskan att få till ett bra läsmässigt flöde, har gjort att vissa detaljer lagts till och vissa dragits ifrån. Men låt oss börja från början. Till det Somalia som Sadija föddes till 1991.

Oro i Somalia – 1991 störtas diktatorn Syiad Barre (källa: Globalis)

Sedan 900-talet, då huvudstaden Mogadishu upprättades, har landet varit övervägande muslimskt. Under kolonialtiden var Somalia både under brittiskt, franskt och italienskt styre. Somalia blev självständigt år 1960 och har sedan dess befunnit sig i en rad krig och konflikter. Kort efter självständigheten, 1969, tog befälhavaren Muhammed Syiad Barre makten genom en militärkupp som stöttades av Sovjetunionen. Genom hela det kalla kriget var Somalia en viktig bricka i det strategiska spelet mellan USA och Sovjetunionen.

Även om Somalia formellt är en republik har en avsaknad av demokrati och laglöshet präglat landet sedan diktatorn Syiad Barre störtades år 1991. Flera övergångsregeringar har varit svaga och enbart haft kontroll över en liten del av landet. Befolkningen har länge varit beroende av klansystemets regler och islamiska rättssystem. Somalia framstår idag mer som ett klanvälde än en fungerande samlad somalisk stat. Att de flesta somalier levt som nomader har alltid gjort det svårt för barnen att gå i skolan. På 1970-talet skapades en sjuårig grundskola. Införandet av ett somaliskt skriftspråk 1972 följdes av en kampanj för läs- och skrivkunnighet. Men utbildningsväsendet föll samman under inbördeskriget i början av 1990-talet. Bara ett antal koranskolor fortsatte att fungera.

Mitt i detta inbördeskrig föddes Sadija.

Sadija berättar:

1991. Agooye, Mogadishu.

Jag föddes i december 1991 som första och enda barnet till mamma Rahma och pappa Ismail. Vi bodde i närheten av Somalias huvudstad Mogadishu i en liten by utanför staden Afgooye. Likt många andra ur shitle-stammen var vi fattiga och bodde i ett av de gråsvarta plåtskjulen som omgav palatset där byns krigsherre, Schejken, bodde. På gården bakom skjulet hade vi några kor och får som gav oss mjölk under förutsättning att de fick tillräckligt att äta. Där växte också några slaniga buskar som trots den torra, röda jorden faktiskt överlevde och allt som oftast bar gröna blad som vår boskap kunde äta. Lite längre bort, vid floden Shabeelles kant, växte det gräs som vi barn gick för att plocka som foder till våra kor och får.

I vårt skjul fanns det ingen el. Det hade vi inte haft pengar till att installera. Vi fick laga mat på den öppna kolelden. Eller snarare jag, för min mamma kunde knappt röra sig. Hennes ena ben var av någon anledning mycket kortare än det andra. Och av hennes grimaserande ansiktsuttryck och stönanden att döma, var varje rörelse så smärtsam att hon helst lät bli. Därför gjorde jag det mesta hemma. Det var även jag som stod för städningen. Även om vårt hem var ett plåtskjul var det viktigt att hålla ordning och städa efter varje gång jag hade lagat mat. Det fick jag lära mig redan från fyra till fem års ålder. Annars kunde matrester, som låg kvar på det röda jordgolvet, dra till sig smådjur. Och i värsta fall större djur. Jag kunde inte laga så många olika rätter då, men jag var nog den yngsta i byn som kunde laga en väldoftande och förrädiskt god ambula (en böngryta med sesamolja, socker och kanel). Den kunde hålla en hel vecka. Jag lärde mig också tidigt att laga angera, en sorts pannkakor, som jag började förbereda redan klockan fem på morgonen för att hinna göra tillräckligt många till vår frukost. För oss fattiga blev smaksättningen sesam-olja, som helst skulle vara pressad samma morgon. Därav den tidiga uppstigningen. De rika gjorde angera med fårlever. Hur det smakade hade jag ingen aning om. Men jag visste att min angera var godast i byn. I alla fall sade min pappa det.

Allt som allt bodde cirka femtio familjer i plåtskjul runt det tegelröda tornbeklädda palatset. I de flesta familjer fanns det fyra fruar och ofta tolv barn eller fler. Vår familj var annorlunda. Vi bestod bara av tre personer. Mamma var väldigt sjuk och svag så hon orkade inte med fler barn än mig. I de andra familjerna hjälptes alla fruar och barn åt att skaffa och laga mat. Men hos oss var det oftast jag som både skaffade och lagade mat eftersom mamma var sjuklig och pappa var ute och arbetade så länge han kunde. Mamman i grannskjulet, Eli, blev som min extramamma. Hon såg hur jag redan som fyra-åring, fick slita och jobba dygnets alla vakna timmar. Så hon hjälpte till ibland med både mat och tröst. Hon såg också till att jag fick tid att leka med hennes barn. Vi hoppade ofta hage, som vi hade ritat upp på den torra röda jorden på bakgården hos dem. Eller så hoppade vi rep om vi hade något som var helt. När jag sen gick hem, fick jag ofta med mig lite färdiglagad mat för att blidka mamma och pappa eftersom jag varit borta och inte kunnat laga mat åt dem. Min extramamma blev ofta min räddning när jag förirrat mig in i lekens värld.

Palatset var centralpunkten för hela byn. Därifrån fick man arbete, mat och kläder. Arbetsuppgifterna kunde variera från att plocka frukt, mala vete, fiska, mjölka kameler och kor, klippa träd, mala sesamfrön till att slakta djur och vara krigare. Liksom de flesta män i byn arbetade min pappa oftast med att vårda plantage-träden och slakta djur.

Alla i byn var beroende av Schejken, som ägde palatset. Schejken ägde också butiken, trädplantagen etc. Han hade tre fruar. Dessa kvinnor bodde med sina barn i en enda stor lägenhet i palatset. Schejken själv hade en egen lägenhet. Även hans mamma bodde i en egen lägenhet inom palatsets murar.

På den här tiden såg vi mest palatset utifrån. Denna magnifika, rödglänsande muromgärdade skapelse betraktade vi som vår familjs räddning. Åtminstone när jag var liten och vi var okunniga om vem som egentligen bodde i palatset. Att palatsets överhuvud, Schejken Ahmed, var en iskall och grym krigsherre blev jag varse först i tioårsåldern.

Palatset kom senare att bli familjens förbannelse.

1998. Min korta skoltid.

Att gå i skola var inte alla förunnat i Somalia. Men jag hade fått löfte om att få börja koranskolan det året jag fyllde sju. Och nu var det dags. Äntligen hade jag en anledning att gå hemifrån för något annat än arbete. Den pirrande känslan inför mina skolbesök gjorde mig lycklig varje dag och fick mig att glömma den tunga bördan av allt hushållsarbete hemma. Det var också i skolan som jag fick nya vänner och lärde mig spela saxsten- och påse-leken. En lek som jag blev riktigt duktig på.

Lyckan varade i ett år. En morgon när jag vaknade för att gå till skolan berättade mamma att pappa inte kommit hem kvällen innan. Hennes ögon var rödsprängda och hennes tal hackigt på grund av gråten. Hon bad mig strunta i skolan den dagen och istället gå ut och fråga om det var någon som hade sett pappa. Jag gick runt till vartenda skjul utan att få någon klarhet. När jag kom till byns butik mötte jag en pojke som hastigt tittade sig omkring, höjde sitt finger mot sina läppar och sch-ande vinkade mig ut ur butiken. Han berättade att han kvällen före hade sett två beväpnade män slänga upp en vilt sparkande man med huva för ansiktet på ett av flaken på de två bilarna. Kanske var det min pappa, kanske inte. Varken den dagens eller kommande fem dagars letande och frågande gav något resultat.

Pappas försvinnande innebar slutet på min skolgång. Nu var det bara jag, som åtta-åring, som skulle se till att vi fick mat på bordet, sköta våra kor och får och däremellan trösta mamma. Det föll också på min lott att arbeta på trädplantagen runt palatset.

Så småningom kom det fram att pappa hade rövats bort eftersom han vägrat att ingå i Schejkens krigförande armé. Han blev därför kidnappad och tvingad till att strida.

Pappas bortavaro och ovissheten om han någonsin skulle komma hem igen gjorde att mamma blev helt förvandlad och bara satt hemma och stirrade framför sig utan att se. Flera gånger per dag skrek hon ut sin förtvivlan. Jag höll för öronen samtidigt som jag försökte trösta henne. När jag själv inte stod ut att se mamma så förtvivlad, gick jag ut, så långt bort jag vågade själv. I vår by gällde Sharia-lagarna så kvinnorna fick inte gå ut själva och de måste alltid vara beslöjade utanför hemmet. Men jag var fortfarande ett barn och friare än om jag hade varit kvinna.

Pappa blev borta länge. I två år.

2001. Pappa återkommer

En dag två år senare såg jag en gestalt komma gående längst ner på bygatan. När han kom närmare såg jag att det var pappa. Han gick mot vårt skjul. Med hukande huvud, släpande gång och blicken i gatan gick han nästan inte att känna igen. Han närmade sig långsamt. Jag ropade till mamma att pappa var tillbaka. På lätta ben sprang jag emot honom samtidigt som