Massutmaning

By Tino Sanandaji

De flesta svenskar har stor välvilja mot och tolerans för invandrare, och önskar att invandringen skulle ha lyckats bättre. Sveriges experiment med storskalig invandring från tredje världen till en välfärdsstat har varit unikt till sin omfattning men har i många avseenden misslyckats. Sveriges samhällsproblem är i dag allt mer koncentrerade till den del av befolkningen som har invandrarbakgrund. Utrikes födda står för ungefär 17 procent av befolkningen och andra generationens invandrare för ytterligare fem procent. Utrikes födda utgör trots detta 53 procent av dem med långa fängelsestraff, 54 procent av de arbetslösa och gruppen mottar 60 procent av de utbetalda socialbidragen. 71 procent av Sveriges barnfattigdom finns bland hushåll med utländsk bakgrund, medan 76 procent av medlemmarna i kriminella gäng har invandrarbakgrund. Även ökningen av problemen drivs till betydande del av invandring. Sedan tidigt 1990-tal har de med invandrarbakgrund stått för hälften av ökningen av andelen låginkomsttagare, drygt hälften av minskningen av behörighet bland elever som lämnar grundskolan, cirka två tredjedelar av ökningen av socialbidrag och mer än hundra procent av ökningen av arbetslösheten – som fallit bland inrikes födda. Problem som stenkastning mot polis och räddningspersonal och anlagda bränder är likaså starkt koncentrerade till invandrartäta områden. Det gäller att ta fram konkreta åtgärder som ger alla de invandrare som Sverige har tagit emot en plats i det svenska samhället. Det kräver i sin tur en uppriktig och evidensdriven analys av hur Sverige hamnade här, och av hur man tar sig vidare.

Tino Sanandaji har kurdisk bakgrund och föddes i Iran 1980. Han kom till Sverige vid 9 års ålder tillsammans med sin bror och sina föräldrar. Han tog civilekonomexamen vid Handelshögskolan i Stockholm 2004, doktorerade i Public Policy vid University of Chicago 2011 och har sedan dess forskat i nationalekonomi.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Sep 15, 2017
• ISBN: 9789175239699

Book preview

Tidning

1 INLEDNING

Måtte Sverige få förbli moralisk stormakt

– Kung Zog I av Albanien, galamiddag vid Sverigebesöket 1939

Enligt svensk ordbok kan ordet utmaning dateras till år 1738. Utmaning definieras som en handling som innebär uppmaning till kamp eller tävling, med bildligt tillägg inspiration, eggelse (Svenska Akademien 2009). Wiktionary onlinelexikon definierar på samma sätt ordet såsom något som utmanar, något som behöver ansenlig ansträngning, men som ändå attraherar, och ger som exempel Det är en utmaning att bestiga Mount Everest.

Ordet utmaning har dock allt mer kommit att användas som en omskrivning för särskilt jobbiga samhällsproblem. Få skulle uppriktigt hävda att det är en attraktiv ansträngning att brandbilar måste ha poliseskort i flera svenska stadsdelar. En artikel av Svenska Dagbladets Per Gudmundson (2016d) med rubriken Ökad bruttonationalutmaning diskuterar den inflaterade användningen av begreppet:

Samtidigt som BNP har bromsat in och BNP per capita har varit i princip stillastående i ett decennium har dock mängden samhällsproblem – eller utmaningar, som de kallas när det saknas lösningar – vuxit. Integrationen är en utmaning, skolan är en utmaning, långtidsarbetslösheten i utsatta grupper är en utmaning, den demografiska utvecklingen med en åldrande befolkning är en utmaning, brinnande bilar i utanförskapsområdena är en utmaning, kommunernas ekonomi är en utmaning, polisbristen är en utmaning, utmattningssyndrom bland socialsekreterare är en utmaning, och så vidare. Det känner medborgarna av, fastän det inte går att bokföra i regeringens prognos. Kanske borde BNP-måtten kompletteras, som nationalekonomen Tino Sanandaji nyligen framförde skämtsamt, med ett mått på bruttonationalutmaningen (BNU). Ett sätt att mäta den vore i så fall genom att räkna hur många gånger begreppet utmaning förekommer i riksdagens protokoll. Under 1970-talet var genomsnittlig BNU 17,6. Det senast gångna riksdagsåret blev det en bruttonationalutmaning på 124, en tillväxt på 14,8 procent från året innan. Utmaningsekonomin går starkt, skulle jag säga.

Begreppet används flitigt i medierapporteringen och av offentliga myndigheter. Ordet utmaning hittas exempelvis 215 gånger i Socialstyrelsens rapport Hälso- och sjukvård och tandvård till asylsökande och nyanlända (2016), varav 9 gånger på första sidan.

Utmaning används snarast för svårlösta samhällsproblem där man inte kommer på konkreta åtgärdsförslag eller ens något effektivt spinn att deflektera frågan med. Många har agerat som om ett ordbyte från problem till utmaning är ett magiskt trumfkort med vilket problem trollas bort.

Trolleritrick handlar dock bara om illusionskonst, inte problemlösning. Det ändrar inte den underliggande verkligheten utan distraherar delar av publiken en kort stund. Begreppet utmaning förvandlades därför med tiden till en tröttsam klyscha. Ordet slets successivt ut när det användes för att försköna problem som utanförskap, segregation, ojämlikhet, bostadsbrist, barnfattigdom, arbetslöshet, vandalism, upplopp, gängmord, extremism, barnäktenskap, hedersvåld, bilbränder, stenkastning och raketbeskjutning.

Sanningen är att det som Sverige står inför inte är utmaningar. Sverige står inför problem. Ett land länge känt som ett av världens mest välmående och bekymmerfria är på väg att förvandlas till ett etniskt klassamhälle, där delar av befolkningen känner sig som andra klassens medborgare, och där stenkastning mot brandkåren uppmärksammas med notiser när det inte leder till dödsfall. Antalet bostadsområden som definieras som utanförskapsområden har ökat från tre år 1990 till 186 år 2012 samtidigt som gängkriminalitet, bitterhet, alienation och multigenerationell fattigdom på kort tid slagit rot. Sverige måste hantera samhällsproblem som inte är det minsta inspirerande, som är svåra att omskriva till något upplyftande och där det inte ens finns några säkra lösningar. Det är tungt att behöva möta allt detta, men nödvändigt. Få samhällsproblem har lösts av att sopas under mattan. Det är plågsamt att medge kopplingen mellan sociala problem och invandring.

De flesta svenskar har stor välvilja mot och tolerans för invandrare, och önskar att invandringen skulle ha lyckats bättre. Sveriges experiment med storskalig invandring från tredje världen till en välfärdsstat har varit unikt i sin omfattning men har i många avseenden misslyckats. Sveriges samhällsproblem är i dag allt mer koncentrerade till den del av befolkningen som har invandrarbakgrund. Utrikes födda står för ungefär 17 procent av befolkningen och andra generationens invandrare för ytterligare fem procent. Trots detta utgör utrikes födda 53 procent av dem med långa fängelsestraff, 54 procent av de arbetslösa och mottar 60 procent av de utbetalda socialbidragen. 71 procent av Sveriges barnfattigdom finns bland hushåll med utländsk bakgrund, medan 76 procent av medlemmarna i kriminella gatugäng har invandrarbakgrund.

Även ökningen av samhällsproblemen drivs till betydande del av invandring. Sedan tidigt 1990-tal har de med invandrarbakgrund stått för hälften av ökningen av andelen låginkomsttagare, drygt hälften av minskningen av behörighet bland elever som lämnar grundskolan, cirka två tredjedelar av ökningen i utbetalda socialbidrag och mer än hundra procent av ökningen i arbetslöshet – som fallit bland inrikes födda. Problem som stenkastning mot polis och räddningspersonal och anlagda bränder är likaså starkt koncentrerade till invandrartäta områden. Det gäller att ta fram konkreta åtgärder som ger alla de invandrare som Sverige har tagit emot en plats i det svenska samhället. Detta kräver i sin tur en uppriktig och evidensdriven analys av hur Sverige hamnade här, och framför allt av hur man tar sig vidare.

Nu när debatten om den så kallade massinvandringen är över måste Sverige förstå och ta itu med de på många sätt mer komplexa problemen som massarbetslöshet, masskravaller, massvandalism, massövergrepp och massantändning av bilar. Om problem ska kallas för utmaningar måste vi konstatera att det som Sverige står inför sammantaget inte kan betecknas som annat än en massutmaning. Till förmån för dem som föredrar utmaning framför problem har jag därför valt titeln MASSUTMANING – Ekonomisk politik mot utanförskap och antisocialt beteende.

Kort om boken och mig

Det kan vara värt att redan här i inledningen skriva några rader om bokens struktur samt om mig själv.

Sedan jag doktorerade i Public Policy vid University of Chicago 2011 har jag arbetat som forskare i nationalekonomi. Min forskning har handlat om entreprenörskap, ekonomisk historia och offentlig ekonomi. Jag har medvetet valt att inte forska om invandring utan att i stället referera till andras forskning och till officiell statistik.

MASSUTMANING är en tvärvetenskaplig bok som utöver diskussion om invandringens ekonomiska effekter berör områden som kriminologi och sociologi. Delar av boken är en faktabeskrivning och en genomgång av studier, medan andra delar mot slutet av boken är subjektiva policyrekommendationer från min sida. Vilket som är vilket framgår förhoppningsvis.

Denna bok gör inga anspråk på att ge slutgiltigta svar eller vara det enda tänk-bara perspektivet på de frågor som tas upp. Boken är helt enkelt min analys av den situation som vi i dag befinner oss i – varken mer eller mindre.

Boken är skriven under 2016, varför uttrycket i år syftar på det gångna året. I den mån det varit möjligt har jag citerat den senaste tillgängliga statistiken. Eftersom den till stor del bygger på forskning, myndighetsrapporter och tidningsartiklar förekommer åtskilliga och omfattande citat. Syftet med detta är att möjliggöra för läsaren att själv bilda sig en uppfattning om det faktaunderlag på vilket boken bygger.

Uppgifter som bygger på, refererar till eller direkt citerar en viss källa anges med författarens, myndighetens eller tidningens namn. Omedelbart därefter anges inom parentes källans publikationsår. I de fall där flera publikationer förekommer från samma källa under samma år särskiljs dessa med en efterföljande liten bokstav. Titlar på böcker och rapporter återges kursiverade, medan rubriker på artiklar och vetenskapliga papper omges av citationstecken.

2 ETT INVANDRINGSLAND?

The natural effort of every individual to better his own condition

– Adam Smith, The Wealth of Nations, 1776

Det påstås ofta att Sverige är ett land format av omfattande invandring, men Sverige är inte ett historiskt invandringsland. Det geografiskt och kulturellt isolerade Sverige var tvärtom länge ett av världens mest homogena länder. Naturligtvis har migration alltid förekommit, dock inte i stor skala förrän i modern tid. Så sent som 1940 var cirka en procent av Sveriges befolkning födda utomlands och endast en promille födda utanför Europa.

Det går kanske att säga att alla i grunden är invandrare då vi vet att Sverige var tomt på befolkning efter den sista istiden. Enligt arkeologen Sven Rosborn var de första dokumenterade invånarna i Sverige nomader som bodde i Malmöområdet för omkring 14 tusen år sedan. Det är samtidigt tveksamt att kalla dem som flyttade in till tomma landområden invandrare. Med invandring avses i regel frivillig flytt från ett samhälle till ett annat.

Nationalencyklopedin definierar invandrare såsom person som flyttar från ett land till ett annat för att bosätta sig där en längre tid, enligt folkbokföringen i Sverige minst ett år. De som flyttade in till Sverige när inlandsisen drog sig tillbaka och till andra tomma landområden är snarast kolonisatörer. Att flytta in i ett område genom våldsamma krig är på samma sätt inte invandring utan invasion. Slavar som med tvång flyttades till exempelvis Amerika eller arabvärlden var heller inte invandrare. Eftersom vi inte vet detaljerna är det svårt att avgöra om folkförflyttningar under förhistorisk tid var frivillig invandring, men det mesta tyder på att det snarare rörde sig om kolonisation av tomma områden, eller om krig som ibland slutade med utplåning av den existerande kulturen.

Historisk migration

Att Sverige var ett homogent land med låg invandring var tills nyligen sällan ifrågasatt. Snarare var det ett välkänt faktum. Elina Haavio-Mannila (1983) skriver exempelvis:

Jämfört med andra europeiska länder brukade Sverige vara ett språkligt och kulturellt homogent land. Endast de mindre grupperna lappar och tornedalsfinnar bröt denna enhetlighet. Efter andra världskriget blev dock Sverige ett invandringsland.

Att skriva om historien och utmåla Sverige som ett invandringsland likt USA är något nytt som tycks ha uppstått som ett led i argumentationen mot främlingsfientlighet. Det har på senare tid funnits en tendens att överdriva invandringens omfattning med anekdotiska exempel, där man oftast är vag när det gäller att beskriva hur många invandrare som faktiskt kom. Historieprofessor Dick Harrison (2014) kopplade exempelvis stormaktstiden till invandringen i en debattartikel i SvD:

Sverige har tjänat på immigrationen. Invandringen har gett landet en demografisk, kulturell och ekonomisk nettovinst som svårligen kan överskattas. Inte vid ett enda tillfälle har immigrationen varit till långsiktig skada … under de perioder då Sverige har tagit emot störst mängd invandrare har landet utvecklats som allra mest, och efterföljande generationer har haft all anledning att prisa föregångarnas invandringspolitik i sina historieböcker. Den tyska invandringsvågen av köpmän, bergsmän och administratörer under 1200- och 1300-talen är redan nämnd. Tack vare den lades grunden till mycket av det som vi idag förknippar med Sverige. Under 1600-talet, när det strömmade in folk från Tyskland, Nederländerna, Vallonien och brittiska öarna, blev vårt land en internationell stormakt.

Vallonska invandrare som kom under 1600-talet från nuvarande Belgien gjorde mycket riktigt ett starkt intryck på Sverige. Det rörde sig dock inte om en stor grupp, vare sig under 1600-talet eller under den invandring av valloner som skedde på 1800-talet. Antalet valloner var få i relation till Sveriges befolkning på kanske knappt en million invånare under 1600-talet. Många valloner lämnade Sverige efter några år, vilket var vanligt för historisk arbetskraftsinvandring.

Nationalencyklopedin skriver: Om de valloner som återvände vet man mycket lite, medan däremot de ca 900 personer som stannade i Sverige har studerats tämligen ingående. Ett annat estimat som även inkluderar familjemedlemmar är att ungefär två tusen valloner stannade kvar. I SCB:s tidskrift Välfärd (2006) står i artikeln Vallonerna – en liten grupp att läsa följande:

Av de omkring 2 500 som kom blev drygt 2 000 kvar. Trots att de bara utgjorde de någon enstaka promille av dåtidens 900 000 svenskar har de gjort djupa avtryck. Inom vallonforskningen uppskattas i dag omkring 100 000 svenskar vara vallonättlingar.

Valloninvandring under 1600-talet på en eller två tusen individer motsvarade ungefär en eller två promille av rikets dåvarande befolkning. Dessutom var den utspridd över flera decennier. Som jämförelse tog Sverige år 2015 enligt SCB emot cirka 134 tusen invandrare. Det fanns samtidigt många som lämnade Sverige, och en del av både invandrare och utvandrare är svenskfödda som återvänder eller lämnar landet. Invandring minus utvandring kallas nettoinvandring. År 2015 hade Sverige en nettoinvandring av utrikes födda på cirka 82 tusen personer – eller 0,84 procent av befolkningen på knappt tio miljoner invånare.

Även efter hänsyn till att Sverige har större befolkning i dag än på 1600-talet är dagens invandring nära 200 gånger större än valloninvandringen i relation till befolkningen. Detta är med andra ord inte jämförbart i omfattning med modern invandring. Ett annat skäl till att valloninvandringen inte kan användas som en parallell till dagens invandring är att det mesta av nettoinvandringen till Sverige i dag är från tredje världen. Valloninvandringen var högkvalificerad arbetskraftsinvandring från en teknologiskt mer utvecklad region.

Valloner från nuvarande Belgien och Nordfrankrike är givetvis inte det enda exemplet på historisk invandring. En viktigare grupp som kom över längre perioder var tyska invandrare. Även här handlade det om invandrare som tack vare sina ovanliga kunskaper lämnade viktiga bidrag till Sverige, men som samtidigt var få till antalet.

Under medeltiden var Tyskland ett mer utvecklat land än Sverige. Tyska invandrare var ofta vad vi i dag skulle kalla utländska experter i handelsstäder och gruvorter. Tyska borgare var periodvis en betydande andel av befolkningen i några av landets då större orter. De organiserade handel och finansiering med inte minst Tyskland. Att invandringen var liten som andel av befolkningen beror helt enkelt på att städer och gruvorter utgjorde en extremt liten andel av Sveriges medeltida befolkning. Den överväldigande majoriteten av befolkningen var bönder. På landsbygden där de flesta bodde fanns ingen tysk invandring att tala om.

Det fanns ingen systematisk befolkningsstatistik under dessa perioder, men det finns ändå tillräckligt mycket data för att göra uppskattningar möjliga. Exempelvis Sidén (2008) estimerar antalet tyskar i svenska städer under högmedeltiden och kommer fram till en andel av befolkningen på i normalfallet 10–20 %. Det bör sättas i relation till att endast ca fem procent av Sveriges befolkning bodde i städer. Andelen tyskar av den totala befolkningen var utifrån detta således mellan en halv och en procent.

En senare invandring av tyskar, skottar, holländare och andra grupper under stormaktstiden var också koncentrerad till de högre samhällsskikten, inklusive adeln och militära officerare. Inflödet av invandrare till eliten har bidragit till att invandringens omfång i efterhand lätt överskattas av anekdotiska intryck. Många svenska adelsfamiljer har till exempel utländsk bakgrund och utländskt klingande namn, men adeln utgjorde endast ungefär en halv procent av Sveriges dåvarande befolkning.

Det rörde sig dock knappast om en majoritet av Sveriges ledande experter, som invandrat till Sverige, vilket ibland hävdats i debatten: Bland de 156 högsta civilämbetsmännen år 1640 var endast 15 främlingar (Carlsson 1981). En jämförelse med ett adelsregister från 1610 av Sverige visar att Av 269 adelsmän torde endast 17, dvs 6 %, ha varit invandrare, nämligen nio tyskar, sex tyskbalter och två skottar (Carlsson 1981).

Att invandringen gjorde stort intryck i historiebeskrivningen beror på att den var både exotisk och koncentrerad till elitskikten i samhället, inte på att Sverige skulle varit ett invandringsland som i dag eller likt 1800-talets USA. Från 1871 och framåt redovisar SCB systematiska data på antal invandrare per år. Där framgår bilden av att invandringen tidigare var en bråkdel av dagens siffror, även efter hänsyn tagen till att befolkningen var mindre.

Det land som Sverige genom åren har haft mest invandring från är Finland, vilket länge var en del av samma rike som Sverige. Inflyttningen från Finland gjorde ett befolkningsmässigt avtryck. Men inte ens här är siffrorna jämförbara med dagens nivåer. Det kanske mest kända exemplet är inflyttningen av svedjebrukande skogsfinnar för att avvärja svält i Finland och bryta ny mark i lågbefolkade delar av Sverige. Detta nämns av ekonomhistorikern Eli Heckschers Sveriges ekonomiska historia från Gustav Vasa (1935–49). Han uppskattade under rubriken Invandring av finnar i mellersta Sverige och södra Norrland att det handlar om mellan 12 och 13 tusen invandrare till finnmarkerna:

Det är givet att denna invandring icke, ens med inräkning av invandrarnas avkomlingar, representerade några stora folkflyttningar enligt moderna begrepp. … För alla finnbygderna tillsammans föreligger en beräkning, avsedd att gälla 1600-talets slut men icke framlagd i detalj, den slutar på 12 á 13000 som siffra för den finska befolkningen i Sverige.

Det är känt att Göta kanal konstruerades av en skotsk ingenjör som tillfälligt reste till Sverige, och att en mindre del av jobbet utfördes av ryska krigsfångar. Det vore dock inkorrekt att från detta dra slutsatsen att Göta kanal inte skulle blivit byggd utan arbetare från utlandet. Orsaken är att vi vet att många andra likande byggprojekt i Sverige och andra länder utfördes utan utländsk arbetskraft. Det finns många alternativa sätt att genomföra projektet. Om de ryska arbetarna inte funnits skulle någon annan gjort jobbet i stället, dock troligen till marginellt högre pris. Teknologi och kompetens kunde importeras på andra sätt – exempelvis genom böcker, manualer eller genom att svenskar studerade utomlands.

Under den industriella revolutionen och även tidigare importerade Sverige liksom övriga länder det mesta av teknologin från utlandet. Ett litet land hade inte kunnat utveckla alla dessa teknologier på egen hand. Vi vet samtidigt att invandring bidrog med en relativt liten del av teknologiflödet. Det mesta kom genom information, inte genom folkflyttningar. Det är i grunden självklart även i dag. Det utan jämförelse viktigaste landet från vilket Sverige tar in teknologi och kulturella intryck är USA, trots en obetydlig invandring från Silicon Valley, Hollywood eller New York. Förklaringen är att informationen flödar in på andra sätt. Bill Gates och Steve Jobs var inte tvungna att flytta till Sverige för att innovationer från Microsoft och Apple skulle flöda in till Sverige.

Vissa industrier skapades i Sverige av invandrare, men de flesta industrier drog nytta av utländsk teknologi utan invandring. Även de industrier som utvecklades genom viktiga bidrag från invandrare skapades i andra europeiska länder utan invandring. Jämförelser över långa perioder av olika industrialiserade länder visar att teknologin förr eller senare sipprar in oavsett den exakta kanalen, vilket tyder på extremt starka underliggande krafter.

För att estimera invandringens betydelse räcker det således inte att peka på vad invandrare har byggt och dra slutsatsen att det annars aldrig skulle ha hänt. Att invandring ökade det teknologiska inflödet till Sverige är visserligen sant, men frågan är hur mycket. Den viktiga frågan är vad alternativet hade varit, och hur mycket det skulle ha hade skiljt sig från det som faktiskt skedde. På senare år har det funnits en tendens att med anekdotiska och närmast mytologiska argument hutlöst överdriva invandringens betydelse för den historiska ekonomiska utvecklingen, oftast utan siffror eller analys.

Boëthius (1951) skriver om tyska smeder i Bergslagen: De svenska smederna ha hastigt nog tillägnat sig deras konst. Redan på 1630-talet kände man sig oberoende av läromästarna. På liknande sätt förklarar Åkesson (1998) att Utvecklingen inom bergshanteringen hade kommit, tyskar och valloner förutan. Men den hade blivit annorlunda, långsammare och med en fördröjd förädlingsgrad, export av sämre och billigare järn liggande närmare råvaran.

Sverige och övriga Norden hade under medeltiden liksom i dag en liten befolkning och var framför allt en importör av innovationer, men det betyder inte att det var ett primitivt samhälle som aldrig bidrog med något av egen kraft och att all utveckling kom utifrån. Ett exempel på en sådan fördom gav dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt i ett tal till elever med invandrarbakgrund i Ronna, Södertälje (DN 2006): Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.

Detta är en föraktfull och närmast kolonial bild av Sverige. Det är historielöst att tro att ett samhälle kan ta in, anpassa och absorbera idéer från andra länder utan inhemsk utveckling. Den mix av externa och interna intryck som kom att utvecklas i Sverige är unik. I 1800-talets nationalromantiska retorik var det vanligt att hutlöst överdriva och upphöja det egna landet. Men det är lika onyanserat att som överreaktion gå till den motsatta extrempositionen, där Sveriges historia reduceras till en berättelse om ett fåtal valloner och tyska borgare.

Migration i modern tid

Sedan 1871 för SCB årlig statistik över invandrare. Mellan 1871 och 1940 tog Sverige emot i genomsnitt cirka sex tusen invandrare per år. Detta är en låg invandringsnivå även i relation till den dåvarande befolkningen på i genomsnitt cirka fem miljoner. En stor andel av dessa invandrare var dessutom återvändande svenskar från Nordamerika. Av de övriga var nästan samtliga från västeuropeiska länder. Hallberg och Abukhanfusa (2001) skriver att På 1800-talet, under den stora utvandringens tid, var invandringen förhållandevis ringa och gällde främst återvändande svensk-amerikaner.

Det är intressant att notera att perioden då Sverige industrialiserades som mest och förvandlades till ett av världens rikaste länder präglades av väldigt låg invandring. Fram till mitten av 1800-talet var Sveriges BNP per invånare genomsnittlig i Europa – under västeuropeiskt snitt men över Östeuropa, och långt över dåvarande Asien och Afrika. Före andra