Slashing

By Bengt-Åke Cras

Kommer Peters hockeykarriär ta slut innan den ens har börjat på riktigt?Peter ska resa till USA för att spela hockey. I Toronto väntar många tuffa matcher, men Peter tränar hårt och gör bra ifrån sig. Det snackas om att storklubben Colorado Avalanche vill ha honom i deras lag. Peter är nära regnbågens slut, det kan inte bli bättre än så här. Men när han råkar ut för en allvarlig skada ser framtiden inte lika ljus ut. Vad ska det nu bli av hans karriär, som knappt har kommit igång?"Slashing" är den tionde boken i ordningen om ungdomsspelaren Peter Fredell och Södergårdens Hockey Club.Följer kvartersklubben Södergården och i synnerhet ungdomsspelaren Peter Fredells framfart.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 22, 2023
• ISBN: 9788711760468

Book preview

Bengt-Åke Cras

Slashing

SAGA Kids

Slashing

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2023 Bengt-Åke Cras och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788711760468

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

FÖRSTA KAPITLET

Merry Christmas

Den japanska klockradion, som föreställde en smällfet sumobrottare, började ringa 07.45, trots att Peter Fredell inte ställt den på väckning innan han somnade. Ur sumobrottarens klotrunda radiomage hördes en falsksjungande barnkör: Jingle bells, jingle bells, jingle all the way.

Att vakna till Bjällerklang framförd av pipiga barnröster påminde Peter om att det blivit julafton. Julafton i Kanada, inte i Sverige.

Aldrig någonsin hade han känt sig så ensam och oändligt långt hemifrån.

Julen ska firas i hemmet tillsammans med familjen, det hade Peter alltid tyckt. Andra helger och aftnar kunde han tänka sig att resa bort, men aldrig under en julhelg. Julfirandet var av någon märklig anledning viktigare för honom än för någon av de andra i hans familj.

När mamma Birgitta och pappa Rune försökte ändra på en enda detalj protesterade Peter högljutt och bestämt. Allt skulle vara som när han, Helena och Marie var små. En lika barrande och tanig gran som året innan måste de ha, samma julpynt, samma julstjärna i toppen, samma mat på julbordet.

The same procedure every year.

Att han trots sin fanatiska julfirarkänsla befann sig i Kanada skyllde han på omständigheterna. Dels skulle det ha varit korkat att tacka nej, när Dave Fresnick fixat ett gästspel på tre matcher med Daves lag Toronto Juniors. Dels hade en representant för den svenska säkerhetspolisen rått honom att lämna Sverige för en tid, därför att en nynazistisk organisation placerat honom på en dödslista. Att hotet senare visade sig vara falskt kunde ingen veta från början.

När Peter gnuggat sömnen ur ögonen fick han syn på ett fotografi på sängbordet bredvid den japanska klockradion. Det hade inte legat där när han släckte sänglampan, det var han säker på. Ett idolfoto som visade Peters kanadensiske kompis Dave Fresnick i hans artistroll som rockstjärna. Dave uppträdde i urblekta ljusblå jeans med hål här och där, och uppknäppt svart skjorta som blottade hans svällande bröstkorg och mellangärdets tvättbräda.

Daves käraste ägodel, en 35 år gammal röd Gibsongitarr, som rockikonen Chuck Berry spelat på en enda gång, hängde i midjehöjd i ett brett svart axelband. Daves muskulösa armar var lyfta mot skyn. Tvärs över sin breda bringa hade han textat med rödpenna:

Time to get up, buddy! In exactly 45 minutes I expect to see you on ice.

Meddelandet avslutades med orden One of your few friends!

En av dina få vänner.

Peter skrattade för sig själv när han läst den sista raden. De hade diskuterat vänskap och vänners betydelse vid flera tillfällen. Dave påstod sig ha hur många vänner som helst, Peter hade bara några få. Hans tolkning av orden vän och vänskap var inte lika generös som Daves. Blåögd som han var älskade Dave Fresnick hela mänskligheten, utom sin far, och trodde alla om gott.

– Inte så konstigt att du åker på smällar och besvikelser lite då och då, hade Peter påpekat.

– See you on ice? läste han gäspande och kliade sig i nacken. Inte menade väl Dave på fullt allvar att de skulle träna idag? Om 45 minuter, klockan halv nio på självaste julafton?!

Visst hade det hänt att Peter och hans bästa kompis Max Jeder tränat någon julafton hemma i Malmhammar. Men då var de bara åtta-nio år gamla, och ingen av dem kunde få nog av ishockey. De tränade eller spelade jämt, dessemellan snackade de hockey dagarna i ända.

Varken Max eller Peters föräldrar uppskattade att deras söners träningsflit gick ut över andra aktiviteter, som skolarbetet till exempel. En julhelg fick de utegångsförbud. Skridskor, puck och klubbor låstes in för säkerhets skull.

Menade Dave allvar med den här träningsidén? Var någon enda ishall överhuvudtaget öppen i Toronto på julafton? Att kanadensare tyckte om att fira jul var uppenbart. Varenda gata i Toronto var formligen nerlusad med girlander, ljus och lampor i alla regnbågens färger. Här hade julskyltandet och dekorerandet antagit nästan ännu extremare former än i Malmhammar, där centrumhandlarna slog nytt julpyntsrekord varje år.

Efter att ha duschat sig vaken gick Peter ner till matsalen på första våningen, där frukost serverades sju dagar i veckan till alla som för tillfället råkade befinna sig i reklamkungen John Rubins pampiga stenpalats mitt i centrala stan.

Den här dagen räknade Peter inte med att träffa några andra än familjen Rubin i frukostmatsalen – det vill säga John Rubin själv, hans hustru modedrottningen Aida och deras adoptivson Dave Fresnick. Peter hade räknat fel.

Rubins matsal var precis lika välbesökt nu som alla andra dagar. Ett femtontal kvinnor och män i olika åldrar satt utspridda kring småborden och spisade frukost. Trots att Peter bara varit gäst i huset några dagar kände han igen flera fotomodeller, några unga reklammänniskor, en fotograf, två tecknare och en sjukligt blek modedesigner. Där fanns också sju-åtta andra besökare som Peter aldrig sett tidigare.

Vid ett av borden närmast de höga djupa fönstren ut mot gatan intog den fetlagde advokaten Ernie Elfsburg dagens första mål tillsammans med sin sekreterare mrs Finnes-Holmes. Även Daves unga assistent Suzy DeSouza från skivbolaget åt frukost hemma hos familjen Rubin.

Har de här människorna inga egna hem att fira jul i? tänkte Peter.

Medan han tog för sig av den rikliga frukostbuffén lufsade Daves manager Toots Tucker in i matsalen. Som vanligt såg han ut som om han sovit i en portgång, men utseendet var noga designat. Det axellånga gråsprängda håret och slokmustaschen spretade åt alla håll. Enligt Dave tog det Toots minst en timme varje morgon att anlägga sitt uteliggarutseende.

Brummande på någon gammal hitlåt rågade han en tallrik med delikatesser nedanför en stor oljemålning föreställande John och Aida Rubin sittande i en gondol på en av Venedigs kanaler. Under första dagens husesyn hade Peter fått veta att tavlan målats av en ung italiensk konstnär under de nyblivna makarna Rubins fem dagar korta smekmånad i Europa. Det var all ledighet dessa båda arbetsnarkomaner unnade sig.

– Läcker liten sak. Toots Tucker nickade mot tavlan. Den killen vet vad han sysslar med. Han ska måla Daves nästa skivomslag. Jag snackade med honom på telefon igår kväll. Han flyger hit nästa vecka.

Tio år tidigare hade Toots varit sångare och kompgitarrist i ett av USA:s mest framgångsrika rockband. Då gällde sex, drugs och rock’n’roll. Åtskilliga hotellrum slogs sönder och samman efter bandets konserter.

Även som manager fortsatta Toots att klä sig som en luggsliten rockstar, men det var bara en image. I själva verket höll han numera strikt på fasta arbetstider och regelbundna måltider. För att orka med och bli effektivare hade han gått ner från sextio till tio cigarretter om dagen och blivit helnykterist. Endast vid högtidliga tillfällen unnade han sig att dricka högst ett glas champagne. Enbart för att visa världen hur sund han blivit ställde Toots upp i New York Marathon. De 42 195 meterna klarade han av på 3 timmar 23 minuter och 12 sekunder. Denna utomordentliga tid redovisade han gärna för alla nya bekanta.

Som renlevnadsman gifte han om sig för tredje gången och producerade i rask följd fyra nya barn. Eftersom han redan tidigare hade sex barn med tre olika kvinnor var Toots nu tiobarnsfar. Det var underhåll i mångmiljonklassen till fruar och barn som tvingade honom att jobba sju dagar i veckan, trots att han tjänat miljontals dollar under sitt rockstjärneliv.

Dave syntes inte till, konstaterade Peter. Efter att ha fyllt en assiett med bröd, pålägg, två kokta ägg och ett glas juice slog sig Peter ner mitt emot Toots vid ett bord med utsikt över Queens Park West. Trafiken var för en gångs skull ganska måttlig. Enstaka bilar rullade förbi och efterlämnade stinkande moln av avgasrök i den kyliga morgonen.

– Vet du var Dave håller hus? frågade Peter. Han menar väl inte på fullt allvar att vi ska träna idag?

– Varför inte? sa Toots och stjälpte i sig ett glas färskpressad juice. Om man vill lyckas måste man väl träna?

– Man tränar inte på julafton, invände Peter. Alla andra dagar på året är okej, men aldrig på julafton. Så gör man bara inte.

– Har han sagt något? Toots rynkade pannan ovanför sina guldbågade glasögon med mörkblått speglande glas.

– Om vad?

– Ert kontrakt med Toronto. Det lät på dig igår kväll som om det är mer eller mindre klart.

– Javisst. Vi ska träffa ledarna någon gång mellan jul och nyår för att prata kontrakt, svarade Peter. Toronto vill ha oss båda två, men jag har talat om att jag inte har bestämt om jag ska stanna i Kanada eller inte.

– Lika bra att jag säger det direkt. Toots släppte ner tre sockerbitar i sin kaffekopp och rörde om så häftigt att kaffe skvimpade ut på fatet. Jag är ledsen att behöva säga det här, men det blir inget kontrakt, Peter. En av Torontos ledare ringde mig sent igår kväll.

– Jaså, varför det? Vill de skjuta på mötet?

– Det är värre än så. Sidney Dufour blev allvarligt skadad under träningen igår och killen saknar försäkring.

Det var en märklig anledning.

Peter visste mycket väl vem Sidney Dufour var. En sjuttonårig kille, bara några månader äldre än Peter, som redan i tolvårsåldern visat ännu bättre takter än Wayne Gretzky i samma ålder. Toronto hade haft koll på Dufour i åratal.

Att han ansågs mogen att göra A-lagsdebut i NHL efter årsskiftet var sensationellt. Stadens sportjournalister skrev nästan dagligen lyriska artiklar om Dufours snabbhet, suveräna klubbehandling och passningsförmåga. Under hösten hade Dufour öst in mål i juniorlaget och även i Torontos farmarlag, där han gästspelat då och då.

– Vad har Dufours skada med Dave och mig att göra? undrade Peter.

– Så här ligger det till. Toots lutade sig framåt med armbågarna på bordet. Att spela i NHL är tufft. Varenda spelare måste ha en försäkring som täcker alla upptänkliga skador. Av någon anledning har Toronto missat inbetalningen av premierna för Dufour. Under träningsmatchen mot Penguins juniorer igår åkte killen på en ojuste tackling som skickade in honom i sargen med skallen före. Väldigt otäck smäll. Jag såg den på TV och mådde illa efteråt.

Dufour ligger på sjukhus, delvis förlamad. Läkarna vet ännu inte om han kommer att kunna gå igen. Kanske kan han aldrig mer åka skridskor, än mindre spela ishockey. Torontos stora problem är att Dufours olycksfallförsäkring troligen inte gäller. Lika troligt är att Dufours agent i så fall kommer att stämma Toronto på många många miljoner.

Fler förklaringar behövde inte Peter. Om överfallet ägt rum i Sverige och Dufour varit svensk skulle han möjligen ha kunnat kvittera ut några hundra tusen kronor i skadeersättning eller invalidpension. I USA och Kanada kunde slipade advokater genom långvariga processer eller förlikning pressa fram flera hundra miljoner för sina klienters räkning.

Toronto Maple Leafs garderade samtliga spelare med alla möjliga försäkringar, men slarv eller glömska hade lett till att klubben nu löpte risk att tvingas betala Dufours läkarkostnader i åratal framåt. Kanske för hela livet. En rättslig process skulle dra ut på tiden och bli dyr och besvärande för klubben. Slutsats: På grund av Dufours tveksamma skadeläge var det inte längre läge att köpa in två nya unga spelare. Av ekonomiska skäl.

– Sorry, sa Toots dystert. Jag vet hur mycket du och Dave såg fram mot att spela i Toronto.

Naturligtvis tyckte Peter synd om Dufour, som varit bara dagar från sin stora debut. Men märkligt nog deppade han inte särskilt mycket för egen del. I själva verket kändes det ganska skönt att det blivit så här. Dave hade hela tiden varit den pådrivande faktorn. Det var han som föreslagit att de skulle fortsätta att spela ihop efter den korta kanadensiska julturnén med Toronto Juniors, därför att de fungerade så utomordentligt bra tillsammans.

Peter däremot hade hela tiden känt sig tveksam. Kanske mest för att han inte var säker på om han var redo att bli proffs redan nu. Han hade ju inte ens hunnit gå ut skolan.

För Dave var situationen annorlunda. Han planerade att jobba vidare som låtskrivare och rocksångare parallellt med hockeyn. Hans första singel Reason to live toppade inte bara listorna i Kanada och USA utan hade även börjat klättra i Europa, Australien och Asien. En enda hit hade gjort honom till mångmiljonär.

Dave kunde mycket väl ha valt att satsa helt och hållet på musikkarriären, men han ville inte lägga av med hockeyn förrän han tagit reda på hur långt han kunde gå. OS om några år lockade. Likaså ville han gärna, åtminstone en gång i sitt liv, få vara med och kämpa om Stanley Cup-bucklan.

Peter led svårt av hemlängtan och skämdes över detta. Symtomen var inte nya för honom. Trots att det gått hur bra som helst på hockeyskolan i Västerhaga hade han hoppat av – framför allt på grund av hemlängtan. Och nu var han på väg att göra samma sak igen.

Vilken idiot han är, skulle alla tänka. Ett enda år i ett NHL-lag räckte för att göra Peter till miljonär i kronor. Skrevs kontraktet på flera år blev han dollarmiljonär. Vem tackar nej till en sådan chans? Förmodligen bara en velig bondläpp vid namn Peter Fredell.

Tack vare Dufours skada behövde han inte fatta beslut med en gång. Ingen annan klubb hade hört av sig, alltså slapp Peter komma hem med svansen mellan benen som många andra. Han kunde ju inte rå för att Toronto måste avvakta.

Detta var nog den bästa lösningen för hans del. Just nu längtade han bara efter en enda sak – det lugna småstadslivet i Malmhammar. Ett vanligt liv utan press och stress. Lektionstimmar, läxor, träning och matcher med Södergården. Precis lagom.

Men självklart ville Peter utvecklas och spela i Elitserien. Så småningom. Det var klokt att skynda långsamt, resonerade han. Tids nog skulle han känna sig mogen att satsa på en karriär i ett större och bättre lag än Södergården.

Först efter några år i Elitserien kunde det vara dags att prova på spel i NHL, om han fortfarande var sugen. Om något transatlantiskt lag fortfarande ville ha honom. Det kunde ju faktiskt vara så att Torontos anbud blev det sista proffsanbud Peter fick i sitt liv. Det var värt att fundera över. Alla beslut som måste fattas gjorde Peter förvirrad och nervös.

Toots mobiltelefon ringde och han såg konfunderad ut när han svarade.

– Hej, var är du nånstans? …Vad gör du där? … Du är inte riktigt klok, Dave! Jag har sagt åt dig att ta det lugnt, annars kommer du att bränna ut dig. Javisst, Peter sitter här och väntar på dig … Ja, ja, ja, jag ska prata med honom. Okej, vi säger så.

Toots stängde av telefonen och stoppade ner den i bröstfickan.

– Det var Dave, sa han dystert. Han har jobbat i studion hela natten och spelat in tre nya låtar.

– Skönt. Då blir det ingen träning idag.

– Tvärtom. Han är redan ombytt och räknar med att möta dig på Hartford Arena om en liten stund.

– Hur länge orkar han jobba dygnet runt?

– Vem ska få honom att inse att han lever farligt? Inte jag. Mig lyssnar han inte på. Toots ryckte resignerat på axlarna. Tack och lov att killen varken super eller knarkar. Men det här kan ändå sluta illa, om han inte börjar varva ner. Vill du ha skjuts? Vi ska åt samma håll.

En gång i tiden var Hartford Arena en hypermodern ishall med plats för tvåtusen åskådare. Numera levde den anspråkslösa arenan under konstant rivningshot. Hälsovårdsmyndigheterna hade dömt ut hallen för evigheter sedan, men rivningen hade skjutits upp flera gånger, därför att de styrande inte kunde enas om vilken myndighet eller stadsdel som skulle betala.

Dave tränade ofta på egen hand i hallen, därför att skivbolagets studio råkade ligga tvärs över gatan i en skyskrapa på tjugosju våningar. Hallens belysning var usel, ventilationen likaså, men sådant störde inte Dave Fresnick. Hallens dåliga skick gjorde att han fick vara i fred.

När Peter åkte ut på isen hade Dave redan kört hårt i tjugo minuter, och svetten pärlade i hans fyrkantiga ansikte.

– Kolla in mitt andra hem, kompis, sa han och gjorde leende en svepande gest med högra handsken. Vad tycks? Blir du inte imponerad och inspirerad?

– Vilket ruckel! suckade Peter och plockade ner en hård passning i midjehöjd. Hallen stinker, märker du inte det? Antagligen är det livsfarligt att vistas härinne. Jag är säker på att här finns hur mycket radon och mögel som helst.

– Var inte så jäkla snobbig. Duger hallen åt mig så duger den åt dig. Jag tänkte att vi skulle testa höga inlägg idag. Brukar ni specialträna sådant i Sverige?

– Har aldrig hänt, svarade Peter. Vad är det för mening? Det är så sällan man hinner göra något åt höjdpuckarna.