Lyckliga gatan

By Lotte Kaa Andersen and Lisa Ahnlund

I Danmarks dyraste villaområde bor tre familjer genom ekonomisk uppgång och fall. Lina kämpar för att rädda sitt äktenskap med maken som hellre sitter i bilen i garaget än umgås med familjen. Caroline försöker balansera jobbet som framgångsrik kvinnorättsadvokat med privatlivet och en man besatt av sex och pengar. Cille och Ask är det unga paret som har köpt ett lite för gammalt och lite för dyrt hus men som vägrar släppa drömmen om det goda livet.

“Lyckliga gatan” är första delen i Lotte Kaa Andersens kritikerrosade Helleruptrilogi – om relationer, begär och överlevnad bakom välputsade, vita fasader.

”Lotte Kaa Andersen skriver skarpt och empatiskt med känsla och berättarglädje, vilket gör läsningen till ett nöje.” Berlingske

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Sep 30, 2022
• ISBN: 9788702385854

Book preview

Lyckliga gatan

Lotte Kaa Andersen

Översättare: Helena Stedman

Copyright © Lotte Kaa Andersen 2022

Omslag: Emma Graves

ISBN: 978-87-0238-585-4

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

Till Lars.

För att du tog den till dig med detsamma.

CLAIRE: We’ve been lying for such a long time, Francis.

FRANCIS: Of course, we have. Imagine what the voters would think if we started telling the truth.

CLAIRE: Not to them. To each other.

* * *

CLAIRE: I’m not going to New Hampshire.

FRANCIS: Yes, you are! I’ll see you in the car.

CLAIRE: I’m leaving you.

FRANCIS: Claire.

House of Cards, säsong 3, 2015, slutscener i avsnitt 38 och 39.

FESTEN

LineLine har tänkt länge på vad hon ska göra. Hon vill fånga sin mans uppmärksamhet, hon vill fira honom, överväldiga honom, så att han känner att hon menar det. Indian summer har hon skrivit i inbjudan. Då låter det lite som sommar trots att han fyller år i mitten av september. Hon har en massa bilder i huvudet, hon vet precis hur det ska vara. Trädgården ska vimla av gäster, hon ska bjuda på lätta somriga smårätter, finger food, bara att stoppa i munnen — inga dukningar med tre uppsättningar bestick och tunga kötträtter på stora middagstallrikar i Lines trädgård. Det ska vara enkelt. Livliga samtal vid vita långbord, goda drinkar, kanske får gästerna för sig att dansa på altanen senare, det får gärna uppstå lite spontant. Det blir unga och gamla och några enstaka småbarn, och Kristian kommer att vara så glad att se dem allihop. Han kommer påminnas om att det är så de är, de två, när de är som bäst, de är ett par som ställer till med fest, med det vackra och enkla som grundläggande princip. Påminnas om att de har den kraften tillsammans; de är paret som förlänger sommaren för vänner och familj. De bullar upp, bjuder in och dukar fint i sin trädgård, tänder marschaller och hänger lyktor i träden när det blir mörkt, serverar nattmat som gästerna aldrig smakat maken till. En stor, vit paviljong breder ut sig över nästan hela trädgården.

Line har ställt ut gasolvärmare och köpt femtio fleecefiltar på en exklusiv lagerutförsäljning i Rungsted Havn. De kan vara bra att ha till den här sortens tillställningar. Pojkarna kanske gör upp en lägereld på baksidan, hon vet inte om de är för stora för det nu, men för säkerhets skull har hon laddat med marshmallows, pinnbrödsdeg och grillkorv. Hon har förberett i källaren så att några gäster kan övernatta om de vill, hon har bakat tebirkes och frallor att värma till frukost. De väntar i frysen i påsar med datumetiketter på, åtta i varje påse. Det ska vara stämningsfullt och opretentiöst, en dag han för alltid kommer att minnas. Allt ska matcha de rosa bubblorna hon ska servera i höga, smala glas. Det finns en miljon bubblor i ett glas champagne, det vet hon, för det har hon läst i Smag og Behag en gång. En fransk fysiker hade tillbringat några år av sin tid i ett laboratorium för att få fram den exakta siffran. Line ska slå upp miljontals bubblor i sina gästers glas i kväll, de ska porla i en strid ström, det ska råda uppsluppen glädje och loungestämning i trädgården. Lines gardenparty ska bli en tillställning som gästerna sent ska glömma. Hon vill förfina formatet, göra det till sin egen genre, i dag vill hon servera allt som är gott och vackert på ett och samma fat och ge det till sin man, hon vill överrumpla och förtrolla honom. En sådan dag ska det bli. En dag som säger allt. Festen är ett statement. En kärleksförklaring. Allt ska vara upplyftande, allt ska stråla. Hon ska öppna sin trädgård och bjuda på mat och mousserande vin som gläder och förenar. Hon ska fylla sitt hem med ljus och blommor, hon ska tillåta sig själv att hoppas. Line vill ha sin man och sitt liv tillbaka.

* * *

Det ska inte vara för storslaget, tänkte hon först. Bara en trevlig sammankomst i trädgården. Som vanligt inser hon hur mycket det ändå blir när hon väl börjar skriva gästlistan, inbjudningskorten, planera för inköpen, matlagningen, blommorna, hyrningen av bord och stolar, kökshjälpen. Hon har valt en färg som ska genomsyra allt. Line ska bjuda på grillade tigerräkor på spett med vitlök och sweet chili, blinier med röd kaviar och laxsnittar med kapris och körvel, och till det rosa champagne. Hon har fått hjälp i vinbutiken att hitta rätt. I ett vitt tält ska det finnas små hallontarteletter, björnbärsfärgade macarons, röda bärspett och en chokladfontän. Det mesta har hon förberett själv. På borden ska det stå vaser med rosa rosor från trädgården. Till och med Molly, deras gamla golden retriever, ska få ett rosa band om halsen, det har Sofie lovat att se till. Kristian har alltid älskat att fylla huset och trädgården med gäster och nu har hon uppbådat all sin kraft för att skänka honom en rosa drömdag. Hon har planerat festen i ett par månader. Till en början visste hon inte om hon vågade. Hon har skrivit kom ihåg-listor och handlat och bakat. I går stod hon klockan 5.30 tillsammans med blomsterhandlare och restauratörer på grönsaksauktionen i Valby, för att försäkra sig om att få de bästa råvarorna till sin fest.

Det var bara en sista avgörande faktor kvar och det var något hon inte rådde över. I övermod och vilt hopp hade hon satsat allt på solen. Hon har fått lita på sin vanliga tur och väderprognosen de senaste dagarna, och när hon på festdagen stiger upp och drar gardinerna åt sidan är himlen blå. En överväldigande, klarblå färg och bara en antydan till höstsvalka i luften. Hon går ut på altanen och känner hur hennes ögon vätskar sig, lite tur har hon fortfarande trots allt. Hon sveper morgonrocken om sig och kliver ut i trädgården. Den vita patriciervillan med det svarta tegeltaket blänker mot den höga himlen. Klassiskt och inbjudande står huset där, som en välbehållen, välbyggd kvinna med obestämbar ålder. Det verkar nästan le. Det är så vackert, deras hus. Så orubbligt, så fullkomligt i sin egen liga. Det är fånigt, men nu får hon tårar i ögonen igen. Kvalitetsmaterial, gediget hantverk, varsamma och grundliga renoveringar. Det syns att någon tar väl hand om fastigheten. Allt arbete som hon har lagt ner över åren har varit mödan värd, det finns inte en detalj att anmärka på. Det är här deras gemensamma historia har utspelat sig. Det är här de har haft sina bästa år, det vet Kristian också. Det går inte bara att glömma det som varit. Alla gemensamma traditioner, allt de har byggt upp tillsammans, det är huset som är deras mittpunkt. Här har de varit lyckliga. Line och Kristian känner många par som väljer att flytta utomlands under en period. Några blir utstationerade, andra tar med familjer och aktiviteter till London, Dubai, New York, Monaco, Luxemburg för att testa något nytt. Nya utmaningar kallar de det. De reser mot ett mildare skatteklimat, de tillskansar sig professorstitlar och smarta företagslösningar och kommer tillbaka några år senare, välbärgade med ränta på ränta och en fläkt av främmandeskap över sig.

Line förstår dem inte. Hon reser gärna, men sedan vill hon hem igen. Hennes hem betyder allt för henne, hon vill bara vara just där med sin familj, i det hus hon vårdat de senaste arton åren som om det vore hennes fjärde barn. Två renoveringar och en ombyggnation har hon tagit hand om. Vid varje enskilt tillfälle har Line själv varit den minutiösa byggherren som suttit vid bordsänden under samtliga byggmöten, djupt engagerad i renoveringens alla faser och detaljer. Villan utsågs till Årets hus i kommunen för ett par år sedan. Det är ett gästfritt och rymligt hus. Det är något speciellt med stämningen, alla trivs när de är där. I det här huset kan man ta djupa andetag och känna sig som hemma. Adressen har varit privilegierade familjers hem i över hundra år, familjer som har tagit väl hand om sina saker och värdesatt den vackra inramningen. Line har förvaltat sin mans arv på förnämsta vis. Villan är som ett monument över omsorg och anständighet, konsten att skapa ett hem där människor kan formas och trivas. Värdet av duglighet och hårt arbete. Kristian växte upp i huset och återvände när han själv bildade familj. Det är ett hus man söker sig tillbaka till. Det är ett hus som frammanar respekt och innehåll. Den perfekta kulissen för fester och glada dagar, den perfekta kulissen för ett stabilt och lyckligt familjeliv. Nu får hon tårar i ögonen igen.

* * *

Klockan tio surrar trädgården av förberedelser, precis enligt planerna. Hon har tagit in hjälp utifrån och tonåringarna hjälper också till. Sebastian och Johan ställer fram bord och lägger ut dukar, Sofie klipper jämnlånga rosor till de små vaserna, bara en i varje, det ska inte se för arrangerat ut. Gästerna kommer klockan fyra. Köksgänget, de hon alltid anlitar när det är fest, har fullt upp med de sista småsakerna, men bara värdinnan har den riktiga överblicken. Kristian tittar ut i trädgården med jämna mellanrum och frågar lite förstrött om han kan hjälpa till med något. Hela förmiddagen springer alla in och ut ur huset för att utföra sina sysslor. Av en slump står hela familjen tillfälligtvis samlad på altanen, alla med målinriktade blickar och fokus på sina olika uppgifter. Line blir rörd när hon ser Kristian och barnen så upptagna med att förverkliga hennes plan. Hon får lust att föreviga ögonblicket och hämtar en av kökstjejerna för att ta en bild av familjen framför huset. Bilden föreställer fem vackra personer framför en vitputsad villa i Hellerup. Fem familjemedlemmar som håller om varandra och ler mot kameran. Vilken tur jag har, tänker Line när hon ser bilden. Kan man önska sig något mer? En fin familj, en stark liten flock. Så många drömmar och ambitioner ryms i den bilden. Till höger en man i sina bästa år, tre strålande tonårsbarn i mitten och till vänster en kvinna som stolt överblickar sin barnaskara. Om en utomstående person fick associera fritt utifrån bilden skulle det bli: familj, frikostighet, framgång, välstånd, det ljuva livet, sammanhållning, glädje, gemenskap, kärlek. Det är också så familjen Hvidt framstår för sin omvärld när de öppnar sitt hem för cirka åttio gäster på Hambros Allé 13 denna lördag i mitten av september. Gästerna gläds, de känner sig hedrade, de känner sig utvalda när Line och Kristian bjuder in. Familjen Hvidts fester är noggrant planerade; de har tänkt på allt, det sparas inte på någonting. Att vara gäst i nummer 13 är som att beredas en plats i himlen under några timmar.

Ask

Han sitter på huk och försöker måla med långa, jämna penseldrag. Han sitter illa, ytan blir ojämn, det blir verkligen inte snyggt. När han ska byta ställning råkar han välta färgburken. Den vita färgen rinner ut på trottoaren. Typiskt. Han tittar upp för att se om det finns vittnen. Utanför den stora, vita villan står det en massa bilar och festklädda människor, men de har fullt upp med att hälsa på varandra och bära in alla blommor och presenter, de lägger inte märke till en hopplös gör det själv-man. Ask springer in till köket och hämtar två hinkar med varmt vatten och en sopkvast. Han öser ut vattnet över fläcken och borstar på stenplattorna med snabba rörelser. Det gör det ännu värre. Ask har blivit husägare. Han har väntat på en öppning på bostadsmarknaden i åratal, nu har de äntligen flyttat in. De har bara bott här i ett par månader och han har redan förstört trottoaren utanför sitt hus. Kommunen kan mycket väl komma att kräva att han byter ut de missfärgade plattorna. Ask har alltid drömt om att bo i en villa med ett vitt staket i ett fint kvarter. Han minns inte när tanken på det vita staketet började. Det känns som den alltid har funnits där. Ett sådant staket skulle han ha en vacker dag. Ett vackert hus med en vit mur, ett glaserat tegeltak, kanske till och med en flaggstång i trädgården. Så skulle han bo. Nu har han fått sitt staket, det ska bara målas.

* * *

Till nyligen bodde han och Cille i en hyresrätt på fjärde våningen medan huspriserna bara steg och steg. I åratal hörde han kollegorna skryta om hur mycket pengar de tjänade på sina villors värdeökning, och det enda de behövde göra var att tryggt ligga och sova i sitt hus varje natt. Ask var bara tvungen att slå sig in på den förlovade bostadsmarknaden. Stiltjen det innebar att vara hyresgäst passade inte honom, en liten lägenhet i Frederiksberg var inte hans naturliga plats. Det var ohållbart, otänkbart att låta sig halka efter på det sättet. Innan han själv hoppade på tåget var det en riktig rysare att stå där och se på från ytterlinjen.

Ask och Cille var en ung familj, fortfarande nygifta, och de försökte göra allting rätt. Ask skulle till varje pris ut från stan, ut till ljuset och luften, ut till livet bland villamiljonärerna, ut till bokhäckar och vita staket. Det var den instinkten han gick på, han ville också blir rik på värdeökningen medan han lade sig att sova innanför sin villavägg. Han skulle bli som alla andra. Men den rätta kombinationen av pris, läge, skick och storlek i förorten lät vänta på sig. Cille och Ask tittade på samma hus som alla andra unga par. Söndag efter söndag åkte de på öppna visningar i Trørød, Vedbæk, Ordrup, Virum, Lyngby, Charlottenlund. Paren bjöd över varandra med hemliga bud i förseglade kuvert, och husen blev bara dyrare och dyrare. Alla ville lägga vantarna på fast egendom. Köplusten och allas kamp mot alla fick marknadskrafterna att spänna musklerna. Cille och Ask hade två små barn som skulle få gräsfläckar på knäna, frisk luft, frihet att leka med andra trygga förortsbarn. Ett eget hus, en egen härd. Det fanns inga andra alternativ, det här var det Ask strävade efter. De hade svårt att bestämma sig, svårt att hitta rätt. Cille ville egentligen bo kvar i Köpenhamn, kanske hitta ett litet hus i Frederiksberg med en pytteliten trädgård. Ask ville till de fina områdena utanför stan, till Vedbæk, Rungsted eller Gentofte, han ville ha vardagsrum med öppen spis, kök och vardagsrum i öppen planlösning, slottssingel på infarten, takrännor av koppar. Varför skulle de nöja sig med mindre, varför inte sträva efter det bästa? Ljus och luft och promenadstråk. Intressanta grannar, klass.

– Och uteförskolor! Bra skolor! Gentofte är känt för sina skolor, sa han, och fick Cille att titta upp.

Holte kom också på tal, men där gick hennes gräns.

– Holte är så stelt, hävdade hon.

– Har du ens varit där?

– Jag har kört igenom. Jag kan inte andas i Holte.

Så de valde något annat, något som mentalt och geografiskt låg ungefär halvvägs mellan Frederiksberg och Holte. Det var Cilles förslag.

– Vi kanske kan enas om Hellerup, det kanske inte är så hemskt som alla säger.

När det väl gick vägen, blev det som det brukar bli för Ask: han överpresterade och köpte ett hus på bästa tänkbara adress. Självklart var han lite sent ute i förhållande till konjunkturer och marknadssvängningar. De köpte när det stod som högst, det kunde han inte sticka under stol med. Om huspriserna var en bergskedja, så hade de köpt på Mount Everests absolut högsta punkt. I gengäld kunde ingen, INGEN! säga något om läget.

* * *

Han hämtar mer vatten och sopar ursinnigt på fläcken. Den har förvandlats till en stor, grå blaffa som breder ut sig flera meter över trottoaren. Fläcken tar glansen av hans arbete. Den del av staketet som han redan har målat ser ut som något ett barn har gjort. Det liknar inte alls den enkla, estetiska entré han alltid drömt om. Han springer in i huset igen.

– Cille älskling, det har skett en liten olycka därute. Kan du komma ut till trottoaren med en stor gryta vatten? Kokande! Det är ganska bråttom.

– Jag sitter och ammar, det kan ta en halvtimme innan jag kommer loss. Kan du inte ta hand om Tobias så länge, leka med honom i trädgården en stund?

– Inte nu, Cille, det går inte! Det är ju kris därute!

Han ger upp tanken på det kokande vattnet och springer ut till bilen. Han måste köpa terpentin, tvättbensin, något starkt och giftigt som han kan hälla på den satans fläcken.

Han tar Hambros Allé och svänger ut på Strandvejen för att åka till Netto. Lördagar är villaägarnas bråda dag. Då är de i trädgården, de röjer runt huset, tvättar sina bilar eller har andra som gör det åt dem. Vanligtvis njuter han av att ta en extra sväng med bilen, bara för att ta in synen av alltihop. Han älskar att se hur hela Gentofte piffas till. Villaägarna bygger och förbättrar. Och Hellerup, där han och Cille bor, överträffar allt annat. Här får allt som går att renovera ett ansiktslyft. Så mycket driv och ambition. Kvaliteten, kompromisslösheten. Ask har hittat hem! Han dras med av berusningen, räntan är låg, värdeökningen bränner i fickorna. Han är så glad att få casha in och ta del av den där värdeökningen. På TV-reklamen framställs materiell framgång som en mänsklig rättighet: Alla har rätt till ett häftigt kök. Alla ska ha nya, luftiga, öppna planlösningar, större garage, tjusigare badrum, tillbyggnader med burspråk. Ask har märkt det, det är väldigt svårt att hitta hantverkare som har tid att renovera hans hus. Alla har fulltecknade kalendrar. Man måste vänta i flera månader på en snickare, murare eller VVS:are och betala över tusen kronor i timmen svart för att gå före i kön. Ask saknar inte Köpenhamn och deras lägenhet på fjärde våningen, men Cille har ändå rätt när hon säger att det är en annan mentalitet härute. Alla har vad hon kallar för XL-paketet. Villa, Volvo och vovve toppas med feta TV-skärmar, femstjärniga hotell, fibernät och fyrhjulsdrift. Oljekrisen och åttiotalets fattigtider är ett minne blott. Det är något i luften. Ett begär efter njutning, ett begär efter att löpa linan ut, en omättlig hunger. Alla vill kasta sig ut, göra en bra affär, tänka smart, omfamna livet. De är mitt uppe i guldåren och det är skönt att han och Cille hann komma med! Den kollektiva optimismen smittar av sig. Allt är möjligt, finansinstituten säger sällan nej. Allt kan fixas. Kom och låna, skriker bankerna. Tänk inte på amorteringen, den kan vi snacka om senare, om tio år. Kom och köp, kom och låna amorteringsfritt. Det är lätt att låta sig förföras, varför inte spela med? Danmarks ekonomi är stark, vi saknar arbetskraft, allt går på högvarv. Västvärlden spritter av produktivitet och investeringslust. Stundvis kan Ask tänka att det nästan är för bra för att vara sant. De som står utanför bostadsmarknaden pratar om ojämlikhet och snedvridning. De skriver läsarbrev och rasar över att de hamnat i samhällets B-lag bara för att de föddes tio år för sent. Ask förstår dem; han är bara så tacksam att han och Cille hann över målsnöret, äntligen kan han titulera sig en av dem, äntligen kom han med på tåget. Han ska bara se till att få huset i skick. Men först måste han tvätta trottoaren. Staketet ska vara tipptopp innan han åker till jobbet på måndag.

Kristian

Jaktsäsongen har just börjat. Kristian gömmer sig i badrummet med ett gäng tidningar. Han känner sig som det vilt han själv borde vara ute och jaga en vacker dag som denna. Naturligtvis kunde han stålsätta sig, ge fan i Lines fest och köra ut till skogen i alla fall. Han kan göra precis vad han vill, men han måste ner och hjälpa till lite, spela med för husfridens skull. Han måste ta sig genom dagen så smidigt som möjligt. Det ska helst inte uppstå något drama när gästerna är där. Han bläddrar snabbt igenom tidningsdelarna han smugglat med sig upp till toaletten. En rubrik fångar hans intresse. Är västvärlden på Titanic-kurs? står det på förstabladet i Financial Times. Han stelnar till en smula, de små håren i nacken reser sig. Han har haft det på känn länge, han har sett tecken på att det är på väg. Han läser snabbt igenom artikeln innan han går ner.

När han kommer till bottenvåningen står han inte ut med den uppvarvade stämningen. Hans kontor har omvandlats till ett vin- och matförråd. Unga tjejer springer in