Matilda, den 13 december

By Annika Holm

Det är Lucia, en högtid för hela Sverige, men ännu mer så för Matilda Markström. Hon fyller nämligen tolv samma dag som det går lussetåg över hela landet. Födelsedagsbarnet är inte bara upprymd över att det är hennes stora dag. Hon är också kär. På väg till en fest vänds hennes liv upp och ner. Någon har kastat en bensinbomb. Ännu värre för Matilda, det var en kompis som kastade... "Matilda den 13 december" är den femte fristående barn- och ungdomsboken i serien om Matildas liv i skolan och med vännerna. Handlar om Matildas liv i skolan och med vännerna.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 30, 2021
• ISBN: 9788726968200

Book preview

14 December, Tidig morgon

– Vem är du egentligen? frågar Agust, men han går mot dörren utan att vänta på svar. På tröskeln stannar han och vänder sig om:

– Jag känner inte igen dej.

Innan hon har hunnit dra andan har han smällt igen dörren och är borta.

Matilda försöker inte ropa honom tillbaka. Det går för fort, hon hinner inte med.

Hon går in i badrummet i stället, tänder lampan och tittar i spegeln. Länge. Sekunder blir minuter medan hon tittar på ansiktet som hon hittills trott vara hennes eget.

Den där blicken som ser på henne ur spegeln? Hon känner inte igen den, den har ett uttryck som hon inte förstår.

Det är längst inne i pupillerna den sitter. I det där innersta svarta, det som är omgivet av en tunn grön ring och en tjockare grå, eller möjligen brun, gråbrun.

Vem kan det vara som sitter där?

Hon blinkar, och det gör blicken i spegeln också. Men spegelns blinkningar är annorlunda. Nästan hotfulla, som Agusts frågor nyss.

Jag känner inte dej, säger Matilda ilsket till spegelbilden.

Den tittar tillbaka och håller inte med. Ställer motfråga:

Talar du sanning nu?

Löjligt! Omöjlig fråga! Sluta fråga!

Hon slår till strömbrytaren och slipper se mer. Slipper löjliga frågor.

I stället går hon in i sitt rum och trycker i gång bandet som Kinora måste ha glömt när hon gick nyss. You’re, not alone, påstår strax Michael Jackson som inte kan veta hur somliga har det. Men hur fel han än har är det skönt att lyssna på honom. Hans röst blir ett sällskap för den som är totalt ensam och inte förstår nånting.

Varför är hela hennes liv plötsligt en katastrof? Hur har det kunnat bli så? När började det?

Hon kryper långt ner i sin obäddade säng och försöker tänka.

Var det den gången utanför Jimmys port? När han hade pistolen?

Men då måste det ha börjat för länge sedan. Varför skulle hon annars ha varit just där?

När Gabbe och hon var på Djurgården?

Men hon hade hur dåligt samvete som helst då, det minns hon plågsamt väl. Hon berättade konstiga saker både för Kinora och mamma efteråt, om vad de hade gjort, Gabbe och hon.

Det måste ha börjat tidigare, mycket tidigare.

I augusti, när pappa for till Washington?

Knappast.

Nog för att det var trist att pappa skulle jobba i USA ett helt halvår men det var ingenting som förändrade hennes liv. När han hade åkt kändes allting ändå som vanligt. Fullkomligt normalt. Det skulle bli kul att börja sexan och kul att spela fotboll, det minns hon att hon tyckte.

Det hade så klart varit roligare om Maggis hade bott kvar i Sätra. Det var så klart tristare än trist att hon envisades med att vilja bo i Göteborg, fast hon skulle ha haft det mycket bättre om hon bodde hos Matilda. Eftersom hennes egen pappa i alla fall inte hade tid med henne nu när han hade ny familj, till och med ett nytt barn. Eftersom hennes egen mamma ändå var död.

Men saknaden efter Maggis var inte ny, efter ett helt långt år hade den nästan hunnit bli en del av livet. Och hela sommaren hade de varit tillsammans, först en månad på landet med mamma och pappa, sedan två veckor i Göteborg, Gothia Cup var hur kul som helst.

Så det mesta var nog som vanligt när höstterminen började.

Men hur länge fortsatte det att vara som vanligt?

Ända fram till höstlovet? När mamma for till Östersund och hon själv åkte till Maggis i Göteborg?

Nej, då var det inte som vanligt. Hela den veckan i Göteborg hade hon längtat till Stockholm, varenda sekund. Men det hade hon inte sagt ett ord om till Maggis. För nånting hade hunnit förändras då, nånting som gjorde att de inte längre kunde prata med varandra. De kallade sig fortfarande bästisar. Men de var som främlingar. Konstigt.

Var det när hon träffade Kinora första gången som det slutade att vara som vanligt?

Kinora, som är den sjystaste som finns, näst Maggis! Kinora som inte ens bor i Sätra! Nej, det kan inte ha med henne att göra.

Men hon är ihop med Gabbe. Det var genom henne som Matilda lärde känna Gabbe och genom Gabbe lärde hon känna Jimmy.

Och hade hon inte börjat vara ihop med Gabbe och Jimmy så hade hon inte varit med när …

När katastrofen hände.

I går.

På Luciadagen, den 13 december. När hon fyllde tolv år och trodde att hon var på väg till världens roligaste disco.

Som inte blev världens roligaste disco.

Så det måste ändå ha varit då det började, den där söndagen i Södertälje för nästan en hel termin sedan.

Hon kryper fram ur lakanen och stänger av Kinoras musik. Hittar ett band med Dilba som hon inte har lyssnat till på länge. Arne hade spelat av I’m sorry åt henne och Maggis på den tiden när de allihop var helt tokiga i den låten. De spelade den jämt, och när de inte spelade den sjöng de den.

På den tiden, för länge sedan, när livet var fullkomligt normalt och inte farligare än att hon kunde klara av det.

My dream was a lie and the lie became truth

Reality held his breath too long

It’s disgusting what dreams can do

Inte på hela hösten har hon spelat den.

September

Kinora

– Stäng av den där låten och häng med till Södertälje, sa Agust i telefon en tidig söndagmorgon i september.

Han hade börjat spela basket och upptäckt att han gillade det mycket bättre än ishockey. I flera veckor hade han tjatat på Matilda om att hon också borde pröva. Basket är häftigare än både hockey och fotboll, brukade han säga, du skulle gilla det.

Eftersom Matilda inte hade nån fotbollsmatch den söndagen, och ingen lust att gå ut och plocka svamp med mamma, så följde hon med. Agust skulle inte spela själv men Gabbe som bodde i samma hus skulle göra det, och han var fantom på att göra mål, sa Agust. Fast han inte var särskilt lång lyckades han visst alltid få tag i bollen och liksom hoppa med den och lägga den i korgen. Senasten matchen hade han gjort 14 mål och tagit 11 returer, berättade Agust stolt när de klev av bussen utanför Täljehallen, söder om Södertälje.

Matilda visste en del om Gabbe: han gick i åttan, han var ovanligt snygg och han hade chilenska föräldrar. Men hon hade aldrig pratat med honom och det gjorde hon inte den där dagen heller. Hon skrek och hejade som alla andra när han gjorde mål, åtta stycken blev det, och hon satt bredvid honom i fiket efteråt när de väntade på att en kompis till honom skulle bli klar med sin match.

Kompis?

Ja, det var vad de sa att Kinora var. Och det var så det verkade. För Gabbe blev inte särskilt annorlunda när hon kom, han hejade bara och fortsatte att prata om matchen med Agust. Kinora gjorde inte heller nånting som visade att det var nånting särskilt med Gabbe. Hon satte sig mitt emot Matilda och började prata som om det var de två som hade stämt träff. När hon hörde att Matilda inte spelade basket utan fotboll, sa hon att hon själv egentligen gillade fotboll mer. Men när hon gick i sexan – nu gick hon i sjuan – hade nästan alla tjejerna i hennes klass börjat med basket och då hade hon gjort det också.

– Här i Södertälje är det mest basket som gäller. Alla spelar basket. Och det är kul, men lika häftigt som fotboll är det inte. Den där känslan på en fotbollsplan när man har varit med och gjort ett riktigt snyggt mål och alla är tokiga av glädje och bara kramar om varandra!

– Eller när man får en passning i precis rätt sekund och foten träffar exakt rätt, sa Matilda ivrigt och Kinora bara hakade på:

– Och försvaret är på väg bort för att bevaka en annan.

Det var nånting med Kinora som fick Matilda att känna sig glad över att hon hade följt med till Södertälje. Efter bara fem minuter var det som om hon hade känt henne i hela livet. Så lätt hade hon aldrig pratat med någon, utom med Maggis.

Bredvid dem slutade Gabbe prata. Mitt i en mening slutade han, så det hördes tydligt att han gjorde det. Han tittade på Kinora och på Matilda och på Kinora igen. Och så började han skratta.

– Kolla, sa han till Agust, kolla så lika de är!

Agust hängde visst inte riktigt med, för han började leta omkring sig:

– Var då? Vilka då?

Men Gabbe pekade:

– Likadan färg på håret, likadan frisyr. Samma färg på ögonen till och med! Res på er. Lika långa, nästan.

Och det var sant. Matilda kunde genast se det. Kinora var kanske lite smalare än hon, både i ansiktet och i kroppen. Men lika var de. Märkligt lika.

– Är ni systrar eller? frågade Gabbe utan att fråga, eftersom han visste.

– Vi kanske kan bli, svarade Kinora och såg finurlig ut. Men sedan ropade hon oj, skrev nånting fort på en servett och gav den till Matilda:

– Jag måste med bussen, vi ska vara i kyrkan klockan tre. Här är mitt telefonnummer. Ring!

Och så var hon borta.

När Matilda kom hem från skolan nästa dag tog hon fram servetten med telefonnumret och redan på lördagen kom Kinora hem till Matilda. Då upptäckte de att de inte bara kunde prata om idrott utan om det mesta. Till och med om Maggis. Kinora förstod genast hur jobbigt det hade varit för Matilda när Maggis flyttade. Hon förstod hur det kändes att inte ha en enda riktigt nära kompis.

– I mellanstadiet bytte jag skola och det blev himla jobbigt. Jag hade inga kompisar och kände mej jämt utanför.

– Varför bytte du? undrade Matilda. Flyttade ni eller?

Kinora skakade på huvudet.

– Det var mamma och pappa som ville, fast jag ville nog också när jag tänker efter. Vi är assyrier och i vårt område bor det jättemycket assyrier. Vi träffas jämt på helgerna och då pratar alla assyriska. Och i skolan går det nästan bara såna som inte pratar svenska hemma. Så mamma och pappa bestämde att jag skulle byta skola för att få svenska kompisar.

Kinora tystnade och såg ut som om hon inte riktigt visste hur hon skulle fortsätta.

– Det var svårt att komma in bland de svenska. Helsvenska alltså. Jag kände mej bara så otroligt ensam.

Hur kunde en sån som Kinora känna sig ensam? Kinora skrattade bara när Matilda undrade.

– Det gör väl alla ibland. Känner sej ensamma. Men nu har jag ju Gabbe. Fast han bor i Sätra och jag i Södertälje. Det blir