Nivå: Panik

By KG Johansson

I "Nivå 1000" tampades Jim med asagudar och vikingahövdingar i det beroendeframkallande spelet Valhall. Vid det här laget är Jim en ledande expert på virtuell verklighet i spelens värld. När nästa nivå av virtuell verklighet ska testas, inte bara ett spel utan en hel värld, så är det givet att uppdraget går till Jim. Det blir hans uppgift att avgöra vad som är inom spelets verklighet och vad som faktiskt händer på riktigt. Men det visar sig vara lättare sagt än gjort, när linjerna mellan den virtuella verkligheten och det verkliga livet suddas ut och allt börjar flyta samman ...Det här är den tredje boken i Nivå-serien.Nivå-serien handlar om Jim och hans äventyr i virtuella spelvärldar och den suddiga gränsen där spelets verklighet slutar och den egna upplevda verkligheten börjar.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 23, 2020
• ISBN: 9788726741551

KG Johansson

KG Johansson was born in the fifties and grew up with rock music which became an important part of his life; he is Sweden’s first tenured professor in rock and roll. Since 2006 he’s been writing and playing full-time: science fiction, young adult novels, film scripts, opera libretti and music books. He has translated works by authors such as Arthur C Clarke, Samuel R Delany, Ursula K Le Guin, Joanna Russ, Dan Simmons and Neal Stephenson into Swedish. The winner of several awards and short story contests, KG Johansson is one of the foremost authors of speculative fiction in Scandinavia.

Book preview

författaren.

1. Tråkig fotboll

Jim gick mellan gamla hyreshus, enorma klossar av betong med tjugo eller trettio våningar. Allt på marken var också betong. Jim hade sett sådana platser förr, men den här platsen var annorlunda.

Allt var mörkt. Det var natt och tunga mörka moln belystes bara av en enda sak.

Allting brann.

Husen brann. De var inte övertända med lågor som steg upp mot himlen, men små flammor fladdrade ut från varje krossat fönster. På marken stod bilar, nya och gamla, blänkande eller rostiga, och alla bilarna brann. Det tycktes ha regnat nyss, för betongen var fuktig, och alla vattenpölar brann. En ensam stackars gräsmatta brann, cyklar och parkbänkar brann. Allting. Och runt omkring honom flög små varelser omkring i luften eller rasslade omkring nere på marken. De minsta var små som möss och de största åtminstone tre meter långa. Jim visste att de var demoner, och eftersom de brann fanns det bara en plats där han kunde vara. Han ansträngde sig för att se demonerna bättre, men han fick inget grepp om deras utseende – han anade bara förvridna ansikten, spetsiga öron och vassa svansar, taggiga fladdermusvingar och bockfötter, allt i en enda röra.

Brinnande.

En av demonerna kom fram till honom och sträckte ut en skeletthand. Den brinnande handen tog Jims axel och skakade om honom. Han försökte göra sig fri men demonen grävde in sina klor hårt och skakade igen.

Jim!

Han hoppade till och öppnade ögonen.

Något bländade honom och efter en halv sekund förstod han att det var solen. Han hade lagt sig utan att dra ned rullgardinen. Han låg i sin säng, demonen var inget monster utan hans mamma, och hans rum var sig likt.

Jag drömde, tänkte han.

Hans mamma sa Vakna nu.

Han visste mycket väl varifrån drömmen kom. Den var ur spelet OdyZeus, det första spel med konstgjord verklighet han någonsin hade prövat.

Ja, tänkte han. Verklighet. Det där var en konstig dröm. Det var precis som att vara där …

Solen stack honom fortfarande i ögonen. Han sa: Dra ned rullgardinen. Snälla.

Okej. Mamma gjorde det. När Jim hade blinkat några gånger såg han bättre.

Halv åtta, sa mamma. Du är sen.

Jag kommer.

Hon gick nedför trappan. Jim satte sig upp och kliade sig på magen. Ögonen började vänja sig och han såg på sitt rum – den mörka rullgardinen, väggklockan, dörren ut mot hallen. Hans spelfåtölj.

Blicken stannade på fåtöljen. Om han hade haft något roligt spel att testa –

Det hade han inte. Men han gick första året på gymnasiet, det var den näst sista skoldagen, och han hade i alla fall inga läxor eller något sådant.

Han steg upp och gick till duschen.

Philip K Dick, sa Martin.

Martin var Jims bror. Han var några yngre än Jim, och förr hade han varit otroligt irriterande. Nu hade han blivit bättre. Eller så hade Jim vant sig. Just nu läste Martin konstiga böcker – det hade börjat med någon tv-serie men fortsatt med böcker – och berättade gärna om vad han läste.

Han heter Philip K Dick, sa Martin igen. "En amerikan. Flera av hans böcker blev film, Blade Runner och Minority Report och Total Recall … Men böckerna är bättre."

Martin pausade. Jim tog en macka till och sa lydigt: Jaha. Varför det?

Jag vet inte. Martin viftade med handen. "Det är bara så. Jag läser en som heter Ubik, den heter likadant på svenska, men i den boken dör alla på sidan – ja, jag minns inte vilken sida, men det är nästan i början. Alla i boken dör fast ingen begriper det!"

Usch, sa mamma. Det lät otäckt.

"Ja men det ska vara otäckt! Otäckt och konstigt. Martin var entusiastisk. Du måste läsa den", sa han till Jim.

Nu vet jag ju redan hur det går, sa Jim.

Martin skakade på huvudet. Nej då, sa han. Du har ingen aning. Inte en aning!

I morgon var sista skoldagen på gymnasiet. Då hände inget annat än avslutningen, när treorna skulle springa ut med studentmössor och åka lastbilsflak. Ettorna skulle bara träffa sin klassföreståndare en stund. Men i dag, näst sista dagen, var det fotboll.

Jim var inte så intresserad av fotboll.

Hans grej var spel. Dataspel, tv-spel, nätspel, Gameboy och alla möjliga varianter – han hade testat allt. De flesta spelen var VR, virtual reality eller konstgjord verklighet. I sådana spel tog spelaren på sig en hjälm eller liknande och sen kändes det som att vara i den konstgjorda världen.

Numera var Jim så skicklig att han fick betalt för att spela. De som tillverkade spel ringde eller mejlade till honom och bad honom att testa nya spel. Jim hade prövat krigsspel och rymdspel och fantasyspel, biltävlingar, levande schack, valfångst och dinosauriejakt, ishockey och störtlopp, till och med danstävlingar. De enda spel han hade sagt nej till handlade om fotboll.

När han var yngre hade Jim varit lite knubbig. På den tiden var han inte så förtjust i idrott. Det var faktiskt ett spel som hade lärt honom att han kunde klara sig på en fotbollsplan.

Han förstod bara inte vad det skulle vara bra för.

Hockey gick fort. Störtlopp gick fortare. Biltävlingar och rymdkrig var ännu snabbare. Men fotboll …

Jim förstod mycket väl att det kunde vara roligt och spännande för de som själva var med och sprang efter bollen. Han kunde till och med titta på en VM-match eller något liknande på tv. Visst, spelet kunde ha sin charm.

Men inte när det var lärarna mot treorna på gymnasiets idrottsplan.

Det var meningen att det skulle vara roligt. Jim kunde bara inte se humorn. Lärarna sprang omkring – Frej Otto med sitt kala huvud och glasögonen som gjorde hans ögon enorma, Bjarne Mellgren, liten och tunn i shorts och T-tröja, Sofia Nilsson med sina magra ben – och hade inte en chans mot tjejerna och killarna som skulle ta studenten: eleverna var både snabbare och skickligare.

Ett – noll.

Tre minuter senare: två – noll.

Jim hade tråkigt.

Han satt bredvid Annika, sin tjej, och vädret var härligt. De satt direkt på gräset. Gräset var torrt och fint, solen stekte och Annika var redan brun på armarna. På andra sidan satt Fredde, Jims bästa kompis sen de började skolan, och hans tjej Leya. Allting skulle ha varit perfekt om det inte hade varit så tråkigt.

Jim började drömma.

Vad skulle jag hellre göra? tänkte han. Han svarade själv: Sitta i min fåtölj och spela. Se en film med Annika och dom andra. Äta ett skrovmål på Max. Eller kanske två.

Men det var bara roliga saker. Det fanns annat han hellre skulle göra än det här.

Jag skulle hellre skura hela huset hemma, tänkte han, om jag slapp det här. Med en tandborste. Och sen borsta tänderna med den borsten.

Jag skulle hellre borsta tänderna med toalettborsten.

Jag skulle hellre klippa hela gräsmattan med en nagelsax.

Jag skulle hellre såga av mig armarna, tänkte han. Nej, ändrade han sig. Bara en. Det var nog svårt att såga av en enda arm som höll i sågen.

Han försökte se allting framför sig. Tandborstningen var vidrigt äcklig. Städandet och gräsklippandet var inga problem.

Han var just på väg till sågandet när domaren blåste. Det var halvtid.

Sex – noll, sa Annika.

Va?

Annika pekade mot fotbollsplanen. Eleverna leder. Sex mål mot noll. Du satt och drömde.

Hon log och han insåg hur mycket han tyckte om henne. Hon var mörkhårig, och när de gick i grundskolan – Annika hade gått i samma klass som Jim och Fredde – var hon ganska liten och oansenlig. Inte förrän i nionde klass hade Jim till slut fattat hur snygg hon var.

Dessutom var hon en av de bästa människor Jim visste.

Fredde sa: Jag måste få berätta en grej.

Fredde hade haft tjocka glasögon genom hela grundskolan. I nian hade hans föräldrar ordnat med laserkirurgi. Fredde hade fått ligga stilla i ett mörkt rum i två dagar. Jim och Annika hade varit dit och läst högt för honom, för stackaren kunde inte ens se på film. Men efter tre nätter och två dagar var Freddes ögon som nya.

En sak var lustig. Han hade fortfarande kvar sin lätt förvånade blick. Som om han inte riktigt hade fattat hur bra han såg.

Ska vi gå härifrån? sa Jim hoppfullt.

Annika tog honom i armen. Det går inte, sa hon förmanande.

Du är inte min mamma! Jim ryckte till sig armen som om han var en femåring.

Nej, sa Annika. Och det är jag glad för. Hon log på det där sättet som Jim inte riktigt kunde tyda – vad menade hon egentligen? Men alla kommer att se att vi går och våra kompisar kommer att tycka att vi är svikare och – ja. Du vet.

Hon har rätt, sa Leya. Hon vände sig till Fredde. Du får berätta sen.

Leya hade kommit till stan med sin familj för några år sen. De hade bott i Syrien tills kriget blev värre och de inte kunde stanna längre.

Familjen hade haft tur och kommit in i Sverige innan det blev svårare. Leyas mamma var läkare och arbetade redan på sjukhuset. Leyas pappa var egentligen språklärare – den saken kanske hade att göra med att hela familjen hade lärt sig svenska så snabbt – men hade inte hittat något jobb än. Han satt hemma och skrev en bok. Inte ens Leya visste vad den handlade om. Kriget, tror jag, hade hon sagt. Men hon visste inte säkert.

Leyas hy var ljusbrun, hennes ögon var bruna och hennes hår så svart att det glimmade som lacken på en svart bil. Det trodde Jim i alla fall – svarta bilar var sällsynta nu för tiden.

Jim och Fredde gick humanistiska programmet på gymnasiet. Annika gick musikestet och övade på sin klarinett varje dag. På musikestet hade hon börjat spela i band, och Leya var med i samma band. De började umgås privat, Jim var med och Fredde dök förstås ofta upp. De såg tv-serier och spelade spel, gick på bio och gjorde till och med sina läxor tillsammans.

Ingen