Nivå 13

By KG Johansson

Jim älskar dataspel. Desto mer avancerade, desto bättre. När Jim får chansen att testspela Nivå 13, det mest invecklade och högteknologiska spelen av dem alla, tvekar han inte en sekund. Han är himmelriket! I spelets värld känner han sig hemma och allting annat skjuts bort och får mindre betydelse när han är uppe i spelandet. Inte ens bästa vännen Fredde finns det tid för. Allt eftersom, djupare och djupare inne i spelets alla underbara skrymslen, märker Jim att vännen Fredde, föräldrarna och till och med mobbaren Olle har letat sig in i spelets värld. Börjar Jim tappa greppet? Har han spelat så mycket att han inte vet vad som är på riktigt längre?Det här är den första delen i Nivå-serien. Nivå-serien handlar om Jim och hans äventyr i virtuella spelvärldar och den suddiga gränsen där spelets verklighet slutar och den egna upplevda verkligheten börjar.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 1, 2021
• ISBN: 9788726741544

KG Johansson

KG Johansson was born in the fifties and grew up with rock music which became an important part of his life; he is Sweden’s first tenured professor in rock and roll. Since 2006 he’s been writing and playing full-time: science fiction, young adult novels, film scripts, opera libretti and music books. He has translated works by authors such as Arthur C Clarke, Samuel R Delany, Ursula K Le Guin, Joanna Russ, Dan Simmons and Neal Stephenson into Swedish. The winner of several awards and short story contests, KG Johansson is one of the foremost authors of speculative fiction in Scandinavia.

Book preview

författaren.

Kapitel 1

Det hade hänt med jämna mellanrum ända sedan Jim började skolan. Men den saken gjorde det inte lättare.

Ibland var det lätt att förstå varför Olle var elak – om Jim lyckades bättre än Olle på ett prov, till exempel. Jim tyckte väl inte att han förtjänade att få stryk för den saken, men han kunde på något sätt förstå Olle.

Andra gånger kunde Jim inte se någon anledning alls. Utom förstås Olles problem med sin pappa.

Jim kunde inte minnas något som han hade sagt, eller något som han hade gjort under den senaste veckan, som kunde ha retat upp Olle. Fast det spelade ingen roll nu. Nu när han låg här.

Olle hade väntat i busskuren vid cykelstället. Jim hade varit slarvig när han kom dit för att hämta sin cykel. I vanliga fall brukade han alltid se sig omkring. Efter sju år hade det blivit en vana hos honom – men just i dag hade han glömt att hålla ögonen öppna.

Jim böjde sig ned för att låsa upp cykeln. Precis då kastade sig Olle över honom. Jim hade inte haft en chans. Han hade i och för sig aldrig någon chans mot Olle. Men det retade honom att ligga på marken innan han begrep vad som hade hänt.

Och nu låg han här med Olle över sig.

Jim stönade till när han fick ett hårt knytnävsslag i magen. Olle flinade och böjde sig närmare Jims ansikte. Jim kände värmen från hans andedräkt.

Jim visste vad som skulle hända. Han blundade och tänkte på något annat. Han tänkte på spelet. Spelet var det enda ställe där han kände sig riktigt trygg. Det enda stället där Olle inte kunde komma åt honom.

Olle harklade sig för att göra saliven mer slemmig.

Jim blundade så hårt han kunde. Han hörde en flicka skratta borta på skolgården.

Spottloskan träffade Jim rakt i ansiktet.

– Vänster! Gå åt vänster!

Jim vred handkontrollen åt vänster och såg Odysseus ta av åt det hållet. Jim höll på med spelets första nivå. Fredde stod bakom och gav honom tips.

Odysseus var hjälten i spelet. På den första nivån började han med hundra män. Odysseus och männen befann sig på en slätt, där det växte buskar i oregelbundna mönster.

Odysseus och männen måste ta sig över slätten. Om någon av männen kom för nära någon av buskarna förvandlades han själv till en buske. Den busken kunde i sin tur förvandla fler män till buskar. Det bästa var att ta sig slätten utan att förlora några män alls. Men det var nästan omöjligt.

Odysseus kunde rädda männen från buskarna – om han hann fram till dem i tid.

Jim såg Odysseus till vänster om mitten på bildskärmen. Männen rörde sig framåt i en grupp kring sin ledare.

– Höger sida! sa Fredde bakifrån.

Jim såg vad han menade. En av männen gick farligt nära en buske. Jim försökte få över Odysseus dit i tid, men han hann inte. Det blixtrade till när mannen försvann och ersattes av en ny buske.

Och den nya busken kom så nära en av de andra männen att han också förvandlades.

Jim såg något liknande hända längre fram, på höger sida, och skickade Odysseus ditåt med långa steg. Hjälten hann fram i sista ögonblicket och knuffade undan två män. Sedan sprang åt vänster och lyckades rädda tre män –

Jim lät Odysseus springa fram och tillbaka och lyckades hålla förlusterna ganska låga. En klocka klingade när den siste överlevande mannen lämnade slätten med buskarna.

Skärmen sa: LOTUSÄTARNA – 18 MÄN FÖRLORADE.

Alltså82kvar, tänkte Jim automatiskt.

– Varför heter det Lotusätarna? undrade Fredde.

Jim ryckte på axlarna. Han väntade tills skärmen visade bästa resultat i spelet. De tre bästa resultaten hittills tillhörde JIM M och det fjärde FREDDE G.

JIM M var han själv. Jim Matsson.

18 förlorade män var ett bra resultat på den här nivån. Jim puttade ned Fredde till femte plats.

Nu hade Jim fyra av de fem första platserna. Men han kunde inte känna sig glad över det. Han hade tvättat sig flera gånger. Ändå gned han sig fortfarande i ansiktet för att få bort Olles spottloska.

Jim och Fredde befann sig i stadens enda spelhall. Den hette Arkaden. Olika TV- och dataspel stod i rader längs väggarna. Förutom Jim och Fredde var det bara några yngre pojkar där.

Jim och Fredde gick ut.

– Ses i morgon? frågade Tobias i kassan bakom sina solglasögon. Jim nickade. Han och Fredde blinkade mot ljuset när de kom ut i vårsolen.

Jim och Fredde var tretton år gamla. Jim var normallång för sin ålder, men däremot lite rundare än många jämnåriga. Hans lillebror Martin brukade säga att Jim var mellantjock. Jim hade brunt hår och klara blå ögon, som för det mesta tittade nyfiket på världen. Mest nyfikna var hans ögon när det gällde TV-spel och dataspel – och siffror.

I dag hade Jim på sig sina älsklingsbyxor, ett par röda jeans. Till dem hade han en grön collegetröja och sin gamla blå jeansjacka. Dessutom hade han lila sockor inuti de svarta joggingskorna.

– Du ser ut som reklam för en färgaffär, hade hans mamma sagt när han gick till skolan på morgonen.

Men det var innan Olle hade överfallit Jim. Nu var alla kläderna smutsiga av gruset från vägen.

– Du, sa Fredde. Vad gjorde han egentligen med dig? Spottade han på dig igen?

Fredde hade kommit till cykelstället precis när Jim höll på att borsta av sig den värsta smutsen. Fredde hade frågat om Jim verkligen ville gå till spelhallen efter det som hade hänt. Jim hade nickat utan att säga något. Det här var det första som sades om saken sedan dess.

Jim skakade på huvudet.

– Jag vill inte prata om det.

– Okej.

Fredde hette egentligen Fredrik Anton i förnamn, men det var mycket sällsynt, till och med bland lärarna i skolan, att någon kallade honom för Fredrik. Han var Fredde med hela världen. Fredde var mycket längre än Jim, och han var samtidigt ovanligt smal.

Fredde hade också ett par väldigt tjocka glasögon. Utan dem var han fullständigt hjälplös.

I dag hade han på sig en svart T-tröja med texten BORN BAD.

Det som förenade Jim och Fredde mer än något annat var spelet. Spelet som hette Odysseus.

De hade upptäckt det på Arkaden för några månader sedan. Båda två blev lika besatta, och bägge hade lyckats övertala sina föräldrar att få köpa TV-spelsversionen hem. Men den versionen inte att jämföra med den i spelhallen. I spelhallen var allting snabbare och grafiken var oändligt mycket bättre.

Spelet gick ut på att lotsa hjälten Odysseus genom en massa äventyr och hem till sin ö Ithaca. Där väntade hans fru, som trodde att Odysseus var död. Hon plågades av en massa män som ville gifta sig med henne. Den som gifte sig med henne skulle få både henne själv och Odysseus rikedomar.

Odysseus måste sig hem och rädda sin fru. Men vägen hem till ön var lång och besvärlig, från den första nivån, som Jim just hade gått igenom på spelhallen, till den tolfte, som var att besegra friarna.

Jim och Fredde cyklade ut från stadens centrum och mot området där de bodde. Det var i slutet av april. Den sista snön hade tinat bort för bara någon vecka sedan, och nu började kvällarna bli längre och ljusare. Jim var glad för att sommaren var på väg – även om det innebar att hans mamma tjatade ännu mer på honom att inte bara sitta inne framför sitt TV-spel.

De cyklade förbi skolan. Klockan var över fem på eftermiddagen. Skolgården var övergiven. En ensam cykel låg omkullvräkt vid cykelstället.

Jim vände sig åt andra hållet. Han ville inte tänka på det som hade hänt där tidigare på eftermiddagen.

Framför dem låg ett litet köpcentrum med bank, post och ett par affärer. Jim och Fredde cyklade förbi köpcentret och svängde åt vänster. De kom fram till det lilla villaområdet där Fredde bodde. Han stannade och klev av cykeln.

– Ska du med in ett tag?

Jim såg på klockan.

– Ja. Mamma kommer ändå inte hem förrän sex.

Jim klev av sin medfarna blå damcykel och följde med Fredde in i huset. Han torkade som vanligt av skorna noga på dörrmattan och tog dessutom av sig dem så snart han hade kommit in. Freddes familj hade gott om pengar och Jim kände sig ofta lite nervös när han var hemma hos dem.

Fredde tog också av sig skorna. Pojkarna gick genom hallen i strumplästen.

– Hallå? ropade Fredde.

– Hallå, svarade en flickröst.

Freddes syster Lina kom ut från sitt rum och hejade på dem. Hon var ett par år äldre än Fredde och skulle gå ut nian om drygt en månad. Lina var mycket söt och hade kolsvart hår, som föll ned till axlarna. Jim hälsade lite blygt på henne.

– När kommer mamma och pappa hem? frågade Fredde.

– När som helst, sa Lina. De ska iväg på någon middag i kväll. Mamma skulle ta fram något åt oss, så får vi värma det i mikron.

– Okej.

Fredde fortsatte in på sitt eget rum. Jim följde efter. De stängde dörren omkring sig. Fredde lade sig i en hög på sängen och Jim sjönk ned i en av de mjuka fåtöljerna. Han såg på väggarna i rummet, som var tapetserade med planscher och affischer. Han såg också på den dyra stereoanläggningen, de många CD-skivorna och raderna av böcker i bokhyllan.

Jim gjorde en av sina snabba beräkningar. Sex hyllor med kanske åttio böcker i varje, det innebar fyrahundraåttio böcker. Och CD-skivorna. Fyra hyllor gånger trettiofem … lika med hundrafyrtio skivor.

Ändå var det TV:n han såg mest på. Fredde hade en egen TV inne på sitt rum. Och det var ingen utsliten apparat från sommarstugan. Det var en nästan ny platt-TV, över en meter bred, med filmkanaler och inspelning. Nästan ingen av Jims klasskamrater hade ens någon egen TV på rummet – och ingen hade något som kom i närheten av Freddes lyxiga apparat.

Men det som Jim avundades mest var inte TV:n på väggen. Det var den svarta lådan på golvet framför. TV-spelsenheten, där Odysseus-spelets eleganta logga stack upp ovanför själva spelenheten och lyste som en fyr. Jim hade en egen spelenhet, men den var begagnad och fungerade inte alltid riktigt som den skulle.

Jim slet bort blicken från Freddes dyra apparater.

– Vad ska Lina göra nästa år? frågade han. Fredde ryckte på axlarna.

– Gymnasiet, förstås.

– Men hon har ju varit så skoltrött.

– Ja … men du tror väl inte att mamma och pappa låter henne ställa sig i nån affär? Ingen risk. Du måste skaffa dig en ordentlig utbildning. Så där låter dom hela tiden.

– Jag går gärna gymnasiet, sa Jim.

Fredde ryckte på axlarna.

– Jag också. Visst. Jag vill jobba med datorer.

Jim nickade. De hade pratat om den här saken förr. Båda två hade samma inställning.

– Det är bara ett problem, sa Fredde.

Jim visste vad han menade. Han sa:

– Gymnastiken.

Det var Freddes tur att nicka. Båda två avskydde gymnastiken. Inte för att de hade något emot att röra på sig, utan på grund av Jims plågoande. Olle.

– Men det är inte säkert att han går gymnasiet, sa Jim.

– Nej … det är klart. Men det finns fler som han.

– Jag vet.

Olle var inte särskilt duktig i andra skolämnen. Han låg långt efter i språk och sådant som teckning och musik – för att inte tala om matte, där ingen kunde mäta sig mot Jim. Men när det kom till gymnastiken var allt perfekt för Olle. Han var lång och kraftig för sin ålder, och så länge Jim kunde minnas hade det alltid varit Olle som hade haft lättast för att hoppa över bockarna, klättra i ribbstolarna, fånga medicinbollarna eller vad det nu kunde röra sig om.

Den saken gjorde ingenting. Det jobbiga var att Olle verkade tro att alla som inte var lika bra som han i gymnastik var lägre stående varelser. Varken den mellantjocke Jim eller den långe och tanige Fredde kunde klara sig lika bra med sportredskapen som den välbyggde Olle.

Kanske var det därför Olle hade valt ut dem till speciella hackkycklingar. Så snart det skulle väljas lag till fotboll eller andra lagidrotter lyckades Olle komma med någon rolig kommentar, som fick alla att skratta åt Jim eller Fredde. Eller åt bägge två. Han hade hållit på så i flera år, och lustigt nog tycktes de vuxna inte lägga märke till förföljelsen – varken gymnastikläraren Gustafsson, en före detta militär, som alltid skrek och vrålade som om han fortfarande befann sig i armén, eller Ejder på badet.

Ejder var ett särskilt problem. Han var inte lärare på heltid. Han hade ansvaret för skolelevernas bad och simundervisning därför att han var vaktmästare på simhallen. Men det fanns en annan sak med Ejder som krånglade till allt.

Ejder var nämligen Olles pappa. Och han var inte särskilt snäll mot sin son. Tvärtom behandlade han Olle väldigt