Jodie och bibliotekskortet: Jodie Broom, #1

By julie Hodgson

Jodie Broom är 12 år (nästan 13!) och hon är som de flesta tjejer i sin egen ålder. Hon gillar sina vänner, musik, och är alltid öppen för äventyr. Men allra bäst tycker hon om böcker. Hon slukar dem, läser och samlar på allt som kan stilla hennes hunger efter bra berättelser, fakta och historia. Men Jodie lever år 2075 och mer än 50 år har passerat sedan böcker och papper förbjöds. Det är en tid när ingen får äga en tryckt bok, eller ens ett fotografi. I den här e-världen simuleras det mesta, allt från rekonstruerad mat till stadens djurpark som bara visar filmer på världens utrotade arter. Med hjälp av skolans bibliotekskort kan Jodie resa i tiden. Jodie upptäcker att hon och vännerna kan uppleva spännande historiska ögonblick och träffa legendariska personer. Dessutom kan hon leta rätt på värdefulla böcker och smuggla hem dem till sin egen tid, där hon gömmer boksamlingen på ett hemligt ställe.

• Language: Svenska
• Publisher: Julie Hodgson
• Release date: Mar 14, 2021
• ISBN: 9781393766506

julie Hodgson

I started writing poetry and short stories at the age of 9, a nice way to switch off I guess. Then it just escalated from there. My English teacher at my secondary school Mrs Love was an inspiration to me. In 1985 I moved to Tripoli in Libya, and as the schools did not have any books I started writing for the children of the local British schools. It's amazing that when there are no books you crave anything to read. So we all got together and made something out of nothing. I have continued writing for newspapers, The Times in Kuwait in 89 just before the first Gulf conflict, then, Libya, Sweden, Uk and lots of other countries. And the story could go on and on... I now live in Portugal and I have had many books published in the past and have joined publishers Opera Omnia and they published the first bilingual book back in November 2012. Many of my books are now in several languages.

Book preview

Innehållsförteckning

Kapitel 1: Den bästa dagen

Kapitel 2: Den värsta dagen

Kapitel 3: Fortfarande förfärligt!

Kapitel 4: Spela apa

Kapitel 5: Så gott som iskallt, Otso!

Kapitel 6: Mitt i smeten i Mittens rike

Kapitel 7: Världens ände

Kapitel 8: Genier gör inga misstag

Kapitel 9: Bom, bom, bom!

Kapitel 10: Flower Power

Kapitel 11: Vatten, vatten, överallt

Kapitel 12: Hemma?

Kapitel 13: Scrimples

Kapitel 14: Jodie åter till fronten

Kapitel 15: Pacman och Scrimples, skepp ohoj!

Kapitel 16: Ljust och slutet på tunneln?

Kapitel 17: Upp, upp och iväg!

Kapitel 18: Frågan

Kapitel 19: Svaret

Kapitel 20: Mörkret

Kapitel 21: Varm choklad

Kapitel 22: Lyckliga i alla dagar? 

Kapitel 23: Äntligen kramkalas

Hot-chocolate-PRINT-CMYK.jpg

Kapitel 1: Den bästa dagen

Jodie hade en brusande, bubblande känsla i magen. Det kändes som om hon hade svalt ett helt kemipaket och nu höll Den lille kemisten som bäst på med sina egna små experiment därinne. Hon kunde inte minnas något annat ögonblick i livet som varit så spännande som detta. Hon var här! Hon var verkligen här – den 25 november 1984! Det var det coolaste datumet i världshistorien och här satt hon och väntade på att musikerna skulle dyka upp.

Bara några minuter tidigare hade hon befunnit sig i dumma år 2075. De gör inte ens ny musik 2075. Det närmaste är väl en rytmmatta: ett slags platt hatt som du sätter på huvudet, som pulserar i en underlig takt och ger signaler till nerverna så att din kropp rör sig som om du dansade. Det är helknäppt. Men det var inget hon behövde fundera på nu, 1984, när hon var i Sarm West Studio i Notting Hill och så gott som varenda coola 80-talsband var på väg hit. Det var just den här dagen som de spelade in Band Aid.

Hon hade sett videon hundratals gånger i sin iPad 50 och kände till bakgrunden. En man som hette Bob Geldof, från bandet The Boomtown Rats, ville förändra världen och få ett slut på Etiopiens fattigdom.  Han hade sett filmer med svältande barn som dog av törst och visste att det fanns tillräckligt med pengar i världen för att kunna rädda dem. Bara man kunde få folk att dela med sig. Så han beslutade sig för att spela in en låt för att samla in pengar. Ja, ja, det har gjorts hundratals gånger sedan dess, men det här var första gången och ingen verkade förstå hur mycket det skulle betyda. Inte undra på att Jodie var så spänd på att se hur det utvecklade sig.

Hon visste att alla musiker skulle komma i sina vanliga kläder, som om de bara skulle gå och handla. Var och en sjöng en del av sången och sedan stack de igen. Det fanns till och med barn här, så hon behövde inte bekymra sig om någon förklädnad. Hon kunde enkelt smälta in, gå omkring, och alla skulle tro att hon hörde till någon annan. Kanske var hon dotter till någon i Spandau Ballet, U2, eller Duran Duran. Till Sting eller Boy George. Eller så var hon lillasyster till George Michael. Kanske var hon en fjärde, mycket mindre, rödhårig medlem i Bananarama. Hon skulle klura vidare på det där senare, men just nu väntade hon på att den tomma inspelningsstudion skulle fyllas av människor som hon kunde smälta in bland.

Klockan var 10.30. Inspelningen skulle starta vid elva. Hon klämde sig in under mixerbordet och väntade. Därunder var det skumt, bara en gnutta novemberdager letade sig in, men snart skulle rummet lysas upp av så många stjärnor att hon skulle behöva bära solglasögon. Förväntningen var nästan för tung att bära, men allt hon kunde göra nu var att vänta.

Medan hon väntade tog hon upp bibliotekskortet ur fickan. Kanske för att kolla tiden, eller för att hon inte hade något bättre för sig. Oftast fick det henne på gott humör – det var nyckeln till gränslösa upptäckter och äventyr – men nu kunde hon inte låta bli att rynka pannan när hon såg på kortet. Det fanns tre problem. För det första: Hon hade inte mycket tid kvar på kortet. Eleverna fick bara fem timmar tidsresor åt gången och hon var definitivt nära sin tidsgräns. Egentligen var det meningen att tiden bara skulle användas till studier som passade in i läroplanen. Till exempel att söka efter sitt familjeträd, eller ta reda på hur människor levde i andra tidsåldrar. Jodie hade helt andra idéer: Hon älskade 1980-talet och hon älskade böcker. Två saker som folk fnös åt i hennes nutid. Böcker hade faktiskt förbjudits redan på 2020-talet. Hennes andra problem var timreturen som alla kort var utrustade med. Hon hade planerat sin tidsresa så att hon säkert skulle anlända innan alla andra, men hon skulle studsa tillbaka till sin egen tid innan Band Aid var klara. Hon skulle åtminstone hinna se en del. Till sist, något som hon inte lagt märke till tidigare: Hennes kort såg rätt slitet ut. Hon hade använt det så mycket att det hade börjat fransa sig i kanterna och veckas på mitten. Förhoppningsvis fungerade det som det skulle, trots allt.

Just som hon satt där under mixerbordet och fingrade på kortet, kom hon på att det fanns ett fjärde problem – fröken Noble, bibliotekarien. Om Jodie skulle vilja ha mer tid, eller diskutera entimmesreturen, eller till och med vilja ha ett nytt kort för att ersätta det gamla, vore hon tvungen att tala med fröken Noble och det stod som skrivet på hennes griniga gamla näsa att hon hellre skulle äta en smörgås med levande bin än hjälpa Jodie med någonting överhuvudtaget. Jodie visste inte varför, men fröken Noble hade alltid ogillat henne och det gjorde hon ingen hemlighet av. Hon kunde gapa och skrika och hytta med nävarna. Kasta mörka skuggor över tolvåringen om hon så mycket som öppnade munnen innan fröken Noble hade bett om det. Tanken på tanten fick Jodie att svettas, men så kände hon sig fri när hon tänkte på att hon ändå var många mil och 91 år från henne.  Hon log litegrand och magen bubblade åter av förväntan. Om bara några minuter skulle Bob Geldof kliva in genom dörren och efter honom, en hel generation artistelit. Lagom tid kvar för att kika lite i boken som hon hade tagit med sig. Helst hade hon velat ta med sig en bok som alla musiker i Band Aid kunde signera, men insåg i sista stund att en sådan bok inte kunde ha existerat 1984 och i så fall hade hon avslöjat att hon var tidsresenär. Så hon tog med en bok om tidig 80-talsmusik, som innehöll många bilder på just de band hon skulle få träffa. Hon hade hittat den 1994, i en gammal bokhandel, tillsammans med ett exemplar av Jorden runt på 80 dagar av Jules Verne. En bok som hon läst miljoner gånger (nja, med lite överdrift).

Det kändes bra att vara på ett ställe där man kunde handskas med böcker helt öppet. 2075 måste hennes boksamling hållas hemlig. Hon visste inte vilket straff hon skulle få utifall hon blev upptäckt, bara att det var hårt. Och hon visste varför: på 2020-talet hade böcker använts i biologisk krigsföring, papperet hade kontaminerats med biologiska vapen för att smitta ner världens ledare, så sedan dess var papper förbjudet. Alla hade en varsin läsplatta, förstås, men det var inte samma känsla och inte samma doft av gamla böcker som man får av att hålla ett äkta äventyr i handen följa med i historien på det sätt författaren tänkt sig.  Det var helt enkelt inte rättvist, så därför struntade Jodie i att följa lagen.

Plötsligt kom ett ljud från dörren. Jodie packade snabbt ner boken i väskan. En nyckel vreds om i låset. Nu kom de. Alla hennes 80-talshjältar var på intåg. Bara ett par ögonblick kvar till hennes livs bästa dag. Men så vändes den bästa dagen i hennes liv till hennes värsta när hon hörde ett högt Piiiiiiiiing! I samma stund som Bob Geldof stegade in i studion, rycktes hennes kropp