Dream Game

By Örjan Persson

Emil väntar på att åttan ska ta slut, och sen nian. Och efter det kan livet börja på riktigt. Hans mamma jobbar på lasarettet och Emil har inte så mycket där hemma, men en dag får han i alla fall en begagnad dator av Jonte. Fast hade han vetat vad det skulle innebära hade han förstört den på direkten. En natt vaknar nämligen Emil upp någon helt annanstans.

– Welcome to Dream Game Show. "The Winner Takes It All."

I den cyberstaden Locopolis är allt möjligt. Emil lockas in i spelet – i Dream Game kan man vinna allt som han någonsin drömt om. Den virtuella världen är full av ungdomar som liksom Emil har blivit utvalda av Dream Game. Men spelets regler är tuffa. Emil inser att han måste överlista spelsyndikatet om han någonsin vill komma hem igen.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 14, 2020
• ISBN: 9788711757437

Book preview

författaren.

1

– Den här burken är ju helt värdelös!

Jonatan sparkade till datorn som stod på golvet under skrivbordet. Emil som satt bredvid på en ranglig pinnstol ryggade instinktivt tillbaka. Han visste att när Jonte blev retad kunde vad som helst hända. Han hade råkat ut för sin kompis häftiga humör många gånger ända sen de gick tillsammans på dagis.

Modemet tjöt och väsnades utan att datorn kopplades upp.

– Stäng av fanskapet! ropade Kurre, Jonatans pappa, från vardagsrummet. Jag hör inte vad dom säjer på teve!

Kurre höjde volymen på teven. Det var V 75 och både Emil och Jonatan förstod att gubben hade satsat alla pengar han hade lyckats skrapa ihop. Nu var han jättenervös för att hästarna skulle trava in i målet i en helt annan ordning än han hade räknat ut. Som de för det mesta brukade göra. Det var ingen hemlighet att han använde varenda krona han kunde komma över till att spela på travet. Antingen åkte han till nån bana på fastlandet och förlorade sina pengar, eller också lämnade han ifrån sej dem på ATG. Vissa dagar, de som var mellan travet och avin från a-kassan, var det magert med mat i huset, men då brukade Jonatan gå till sin farmor och tömma hennes kylskåp. Jonatans farmor skrattade bara när han satt vid hennes köksbord och vräkte i sej, ibland gick hon ut på balkongen och tog en cigg och hostade och kom sen tillbaka och sa att han fick lov att plocka undan efter sej.

– Som om modemet skulle överrösta teven, sa Jonatan föraktfullt till Emil, men avbröt uppkopplingen och det externa modemet återgick till sitt tysta vänteläge. Han hade lovat Emil att de skulle surfa på en ny porrsajt som han just hade fått adressen till och Emil förstod att han måste vara på sin vakt nu när Jonte hade misslyckats med att komma ut på nätet. Jonte kunde mycket väl påstå att det var Emils fel, att han bara genom sin närvaro förstörde de elektroniska impulsernas väg. Men Jonatans ilska rann av honom fort den här gången.

– Ska vi åka in till stan, föreslog han och tittade på de digitala siffrorna i skärmens nedre högra hörn. Bussen går om en kvart.

– Vad ska vi göra där? undrade Emil och sneglade mot det mörka fönstret där regnet smattrade när det kom en vindby från söder och fick honom att känna det som om han ville stanna inomhus ända till våren.

– Äh, kolla bara, sa Jonatan och stängde av datorn. Se om det är några brudar ute.

– Jag vet inte, sa Emil osäkert.

Visst kunde han tänka sej att följa med och kolla efter tjejer, men en mörk och regnig oktoberkväll var det ganska tomt ute på stan. Om man mötte nån tjej skulle man inte ens kunna urskilja att det var en sån i mörkret och ruskvädret.

Onödigt besvär bara. Och inte hade de råd att gå in nånstans. Utom på Jägarn förstås, ungdomsgården där de brukade spela biljard ibland.

– Hur blir det? sa Jonte uppfordrande och ställde sej framför spegeln och klämde på en nyupptäckt finne i pannan.

Jonte var kortare än Emil men vägde fyra kilo mer än han. Han var inte tjock, men kraftigt byggd och tränade hårt. Han var på väg att få ordentliga biceps som han nu kollade in i olika poser efter att ha tagit ett par steg bakåt från hallspegeln. Hans svarta snaggade hår glänste av frisyrgelé och han hängde alltid med i vad som för tillfället var rätt i klädväg. Kände man inte till hur han hade det hemma, skulle man kunna tro att han kom från en familj med en pappa som var företagare eller nånting ditåt och en mamma som var hemma och pysslade med blommorna när hon inte åt lunch och drack vin med sina väninnor. I själva verket bodde han ensam med sin alkoholiserade, arbetslösa pappa i ett ruckel till hus en mil utanför stan. Men Jonatan tog alla jobb han kunde få, allt från att bära ut reklam till att vattna blommor, och allt han tjänade gick till att köpa märkeskläder.

Jonatans mamma hade dött i cancer när han var sex år. Deras kåk var gisten och avflagad och äpplena låg fortfarande som en kullrig ljusgrön, blekgul och mörkröd matta mellan huset och landsvägen. Inte ett enda ett hade de tagit hand om och de skulle sakta ruttna bort under vintern för att nästa sommar återuppstå på de trogna, obeskurna, knotiga gamla träden.

– Jävlars helvete! hörde de plötsligt Kurre överrösta speakern på teven.

– Bäst vi sticker, sa Jonte lågt och fick för ett ögonblick nånting skrämt i blicken.

– Vi kan väl gå hem till mej, sa Emil och krängde på sej jackan som låg på golvet under hatthyllan.

– Nu ni, era slynglar, ropade Kurre och kom inrusande från vardagsrummet med en ölburk i ena näven och en V 75-kupong i den andra. Nu ska ni få se på själva näcken!

– Lugna dej farsan, sa Jonte med tam röst. Du får väl försöka igen nästa helg. Det går säkert bättre då.

– Försöka nästa helg! Prata smörja. Titta här!

Han höll upp V 75-kupongen, först framför näsan på sin son, sen framför Emil.

– Hundraåttientusentrehundratjugofem kronor! Vad säjer ni nu då? Pojkjävlar!

Han tog några klumpiga danssteg för sej själv, drack en slurk ur burken och tittade triumferande på killarna. Han hade druckit slarvigt i sin upphetsning och ett par små rännilar av öl sökte sej ner från mungiporna mot hans lilla gråa bockskägg.

– Vad var det jag sa, bräkte han och skrattade hest. Jag visste att det skulle komma en dag när lyckan vänder sej. Nu ska här festas, det kan ni skriva upp.

– Är det säkert att du har vunnit? frågade Jonte misstroget. Har du kollat ordentligt?

– Visst. Du kan titta själv när det kommer upp på text-teve om du inte tror mej. Andrea Black vann med 13,26 i odds i sista löpet. Sen var det klart.

– Då kan du kanske köpa en ny dator till mej, föreslog Jonatan.

– Du får vad du vill, säj bara till, skrattade hans pappa stort och avslöjade tomrummen i både över- och underkäken där det borde ha suttit tänder.

– Det enda jag behöver just nu, är en ny dator, sa Jonatan. Och nästa år en moppe.

– Då säjer vi det, sa pappan nöjt och tog tag i Jontes hand. I vittnes närvaro lovar jag härmed att min son Jonte ska få en ny dator, kosta vad den kosta vill. Du kan få den gamla, fortsatte han vänd mot Emil. För du har väl ingen, va?

Emil tvekade lite. Kunde han verkligen ta emot den?

– Klart du ska ha den, sa Jonatan. Den går ju i alla fall att använda till att spela spel på. Och skriva ut grejer med också. För skrivaren följer förstås med. Och du kan skaffa ett nytt modem om du inte får det här att funka.

Emil bestämde sej för att ta emot datorn, utan att ha den minsta aning om att den skulle komma att föra honom ut på hittills okända, livsfarliga vägar.

– Nu sticker jag in till stan, sa Kurre. Vad ska ni göra?

– Vi tänkte plugga, sa Jonatan hastigt.

Emil såg på honom och förstod. Jonatan hade ingen lust att vara i stan samtidigt som hans pappa var där och slog runt i sin glädjeyra.

– Ja, sa Emil, vi har matteprov på måndag.

Kurre drog på sej kepa och skinnpaj, och det pyste när han öppnade den nya ölburken som han hade hämtat i kylen innan han försvann ut.

– Bara han inte hinner göra av med alla pengar innan han får ut dom, suckade Jonte. Det tar några dar innan han får hämta dom på banken, men han kan säkert låna ihop rätt mycket och göra slut på innan dess. Benke, en av hans polare, ärvde pengar av sin farsa för ett tag sen. Han har inte varit nykter sen dess, men det var visst rätt mycket stålar, trehundra lax eller så, och farsan kan säkert låna av honom.

Han böjde sej ner och började dra ur sladdar, samtidigt som Kurres moped knattrade igång utanför huset.

– Vi tar med skiten hem till dej på en gång, sa Jonte. Du kan väl dra ur sladdarna på skrivaren.

– Men tänk om det var ett misstag, sa Emil. Om han inte kollade ordentligt.

– Då får han skaffa mej en ny burk i alla fall, sa Jonte. Har han lovat så har han. Han får ta den på avbetalning eller vad som helst, var han skaffar pengar struntar jag i.

De lastade dator med tillbehör på en skottkärra, la en presenning över till skydd mot det envisa, iskalla regnet och gick sen på den blöta asfalten hem till Emil som bodde i andra änden av byn. Inne i Emils rum monterade de datorn uppe på skrivbordet efter att ha röjt av det, kollade att den startade, ändrade inställningar på fjärranslutningen och försökte komma ut på nätet. Men det var lika omöjligt som hemma hos Jonatan. De satte sej därför i vardagsrummet och såg en dokusåpa på teve.

Mitt i såpan kom Emils mamma Viktoria hem. Soffan som killarna satt i stod mitt i rummet och efter att hon hade tagit av sej kappa och skor i hallen gick hon fram till Emil och gav honom en liten puss på huvudet bakifrån. Emil kände hur skammens rodnad spreds neråt halsen. Han skakade på huvudet som för att göra sej fri från beröringen, men sa ingenting.

– Har ni fått nåt fika? frågade Viktoria.

– Mmm, svarade Emil och pekade på den tomma Cokeflaskan som stod på golvet bredvid honom.

– Vill ni ha scones och te? undrade Emils mamma. Jag drack kaffe med Annika efter bion men jag gör gärna i ordning lite fika till er. Vad säjer du Jonatan?

– Det behövs inte, sa Jonte, utan att släppa teverutan med blicken.

Emil kände hur snålvattnet rann till när Viktoria frågade om hon skulle baka scones. Hon gjorde världens godaste. Han längtade egentligen förfärligt mycket efter nybakta scones med hemgjord plommonmarmelad. Men ville inte Jonte så.

– Det är bra för mej också, sa han, samtidigt som han kände hur det slet i hungertarmen.

Doften av Viktorias parfym fanns kvar efter att hon hade pussat honom och han flyttade sej lite längre bort från Jonte för att han inte skulle märka lukten.

Men Jonte kände mycket väl doften av syren.

– Fan vad hon vräker på sej parfym, din morsa, sa Jonte lågt när Viktoria hade avlägsnat sej ur rummet. Det stinker ju i hela huset när hon kommer in.

Emil svarade inte, men tänkte på att det inte luktade mycket bättre hemma hos Jonte. Instängt, rökigt, sura kläder och gamla sopor.

När avsnitt 37 av såpan var slut gick Jonte hem med sin tomma skottkärra. Emil såg efter honom genom köksfönstret som vette mot vägen. Han visste att om Kurre skulle komma hem den natten skulle han vara full och somna med kläderna på i den smutsiga, trådslitna soffan i vardagsrummet. V 75-vinnare eller inte, ingenting skulle nånsin bli bättre i det huset.

– Hur var det förresten på kursen i förrgår kväll? frågade han Viktoria som satt i köket och bläddrade i en veckotidning.

– Jättekul. Vi fick lära oss att göra medlemsregister. Det är inte klokt vad mycket man kan göra med en dator. När vi får råd tycker jag att vi skaffar en. Det finns väl begagnade som inte är så dyra.

– Vi har redan en, sa Emil hemlighetsfullt.

– Vad menar du?

– Kom.

Emil gick före in i sitt rum.

– Kurre vann nånting på hundraåttitusen på V 75 i kväll, förklarade han. Han lovade Jonte en ny dator. Och då fick jag den gamla. Det är bara en urgammal fyråttisexa och modemet funkar dåligt. Men det går alltid att spela några enkla spel på den.

– Hundraåttitusen, så mycket! utbrast Viktoria och slog ihop händerna i ren förvåning. Vad ska dom göra med alla dom pengarna? Tänk om dom kunde rusta upp huset lite. Men han lär väl sätta sprätt på slantarna på spel och brännvin förstås, tillade hon dystert.

Hon granskade datorn lite närmare.

– Vad snällt av dom att ge dej datorn. Men vi måste göra ren den ordentligt. Den är ju jättesmutsig. Ta skurmedel i städskåpet och tvätta av den så den blir riktigt fin.

– Kan jag väl, sa Emil. Men jag känner mej faktiskt lite sugen. Så om du fortfarande vill baka scones så skulle jag nog kunna få ner ett par stycken.

– Det här ska bli roligt att berätta för Peter, sa Viktoria. Han kanske kan komma hit och ordna till så att modemet fungerar.

Viktoria log drömmande som hon alltid gjorde när hon pratade om Peter, läraren på datakursen. Emil log också när han såg på sin mamma. Han hade för länge sen förstått att hon var lite förälskad i Peter, eftersom hon alltid med stor förtjusning berättade allt vad han hade sagt och gjort.

Emil hade vuxit om Viktoria och var nästan en decimeter längre än sin mamma. När man såg mor och son bredvid varann kunde man inte ana att de var släkt. Emil med sin ostyriga blonda kalufs, lång och smal och allvarlig och Viktoria mörk och mullig, med glittrande ögon. Hon såg sydländsk ut, det hade hon fått höra många gånger när hon hade varit på Borgen och dansat. Men Emil var en yngre kopia av sin pappa, som nu bodde i Stockholm.

Snart spreds doften av nybakta scones i huset och Emil kunde knappt vänta innan han fick kasta sej över de varma bröden.

– Vad mysigt vi har det, sa Viktoria när de hade fikat klart. Men nu måste jag gå och lägga mej, jag är jättetrött och ska upp tidigt i morron.

– Det är ju söndag i morron.

– Jag vet, men jag måste jobba. Börjar redan sex.

När Emil hade klätt av sej upptäckte han två nya blåmärken på vänstra låret. Jonatan brukade använda honom att träna sina karatesparkar på och ibland hann han inte undan. När han satt på sängkanten funderade han på att han kanske borde börja träna kampsporter själv, åtminstone för att kunna parera. Lite hade han lärt sej av Jonatan och hade i hemlighet övat på några sparkar.

Efter att han hade lagt sej tittade han en stund mot datorn på skrivbordet. Inte för att han var särskilt duktig på datorer, men visst var det kul att ha en. Inte bara för att spela på. Det var ju bra för skoljobbet också, hans skrivstil var omöjlig att läsa, ibland till och med för honom själv, och det där med stavning hade han aldrig fått nåt riktigt grepp om.