Stick, sa Matilda Markström

By Annika Holm

Snart är det dags. Dagen den tioåriga Matilda väntar på så länge nu. Bästa kompisen Maggis har bott i England ett halvår och ska äntligen återvända hem. Matilda har längtat innerligt och båda två är uppskruvade över att få träffa varandra igen. Men när Maggis kommer tillbaka är det som att någonting har hänt. De känner inte riktigt varandra längre. De har fått olika intressen under halvåret de har varit ifrån varandra."Stick, sa Matilda Markström!" är den andra fristående boken i serien om Matildas liv i skolan och med vännerna. Handlar om Matildas liv i skolan och med vännerna.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 3, 2021
• ISBN: 9788726968132

Book preview

Söndag

1.

– Maggis i telefon!

– MAGGIS?!?!??!!?

Matilda vrider av duschen, nappar tag i en handduk och kastar sig över telefonluren i hallen:

– Hallå! Men? Ni skulle inte komma förrän… Det är inte klokt! Fantastiskt! Mm! Som vanligt då! Som OVANLIGT! Vi ses! Gonatt! MAMMA! Hon har kommit!

Mamma ligger på soffan framför teven men plockar upp fjärrkontrollen från golvet och knäpper av.

– Hon skulle väl inte komma förrän nästa vecka!

– Hon börjar skolan i morgon. Hon lät precis som vanligt! Precis.

Matilda sätter sig på soffkanten men mamma knuffår undan henne:

– Du har lödder i håret. Det rinner! Akta soffan!

– Spelar roll!

– Men håret blir blankare om du sköljer ur löddret.

– Vad du tjatar!

Fast nånting ligger det i vad mamma säger så Matilda går tillbaka till badrummet och ställer sig under duschen. Vatten och shampo strilar ner över ögon, mun, bröst, mage, knän, fötter, det är halkigt och lent och ljummet och om några timmar ska hon träffa Maggis.

Frågan är om de kommer att känna igen varandra? Tänk om hon har klippt sig? Eller färgat håret? Men då skulle hon väl ha skrivit om det?

Medan hon torkar sig hör hon ytterdörren öppnas och slå igen. Pappas röst hojtar HALLÅ. Mammas röst ropar att Maggis är tillbaka och att Matilda är helt vimmelkantig av lycka.

– Vad är det med det då? undrar Matilda stridslystet och kliver ut ur badrummet. Skulle inte du bli det om pappa hade varit fyra månader i ett annat land och plötsligt bara kommer hem, en hel vecka för tidigt.

– Klart hon skulle, nickar pappa. Hon skulle inte nöja sig med att bli vimmelkantig, hon skulle slå volter av lycka.

– Just det, nickar Matilda och gör som han sagt. Hon slår en frivolt i öppningen mellan hallen och vardagsrummet och mamma och pappa skriker.

– När lärde du dig det? skriker pappa.

– Det är farligt! skriker mamma.

Det är inte ett dugg farligt när man vet hur man ska göra och det vet hon för hon lärde sig på fotbollslägret i somras. En av ledarna hade en fru som visade hur man skulle göra. Men hon orkar inte förklara det just nu, när det finns så mycket annat och viktigare att tänka på.

– Äsch, säger hon därför och slänger sig raklång i soffan, det är inte ens svårt.

– När jag tänker efter, lugnar sig mamma, så kunde visst jag också en gång i tiden. Fast det verkar otroligt. Men kanske inte så där elegant som den du gjorde. Ska vi ha oss en kopp te?

Medan mamma och pappa stökar i köket ligger Matilda kvar på soffan och tänker på Maggis. Och längtar efter Maggis. Kanske ligger Maggis i detta ögonblick på soffan hemma hos sig och mår lika bra. Och längtar lika mycket.

Det är bara några hus och en bit gångväg mellan dem. Varför går hon inte dit nu med det samma i stället för att ligga här och längta?

– Jag går dit och säger hej, meddelar hon och är ute i tamburen innan någon hinner reagera. Men då tar pappa tag i hennes arm:

– Stopp där! Vet du vad klockan är?

Det vet hon inte och inte behöver hon veta det heller. Maggis är ju vaken, annars hade hon inte ringt.

Pappa drar in henne i vardagsrummet.

– Elva. Ingen tid för nioåringar att gå ut.

– Tio! protesterar Matilda.

– Till och med fem över elva, kontrollerar pappa.

– Men jag är ingen nioåring, jag är tio.

– Såvitt jag vet fyller du inte tio förrän på Luciadagen och dit är det ett flertal månader. För övrigt får inte heller tioåringar gå ut ensamma mitt i natten.

– Följ med då! ber Matilda, men hon vet att hon har förlorat så hon väntar inte på svar utan går mot sitt rum.

– Jag går och lägger mig. Väck mig halv sju. Senast!

Plötsligt känns det igen. Hon är så full av lycka att

hon måste skratta för att inte explodera. Mamma och pappa får var sin puss och var sin kram och får dela på en påminnelse:

– Halv sju! Glöm inte.

Måndag

2.

Hon HAR klippt håret! Det är kort, väldigt kort. Mitt på huvudet står det rakt upp. Öronen syns tydligt. I det ena sitter en två tre guldknappar.

– Har du gjort hål i öronen?

– Bara i det ena.

Sedan blir det tyst. Maggis tittar på Matilda, nerifrån och upp och ner igen.

– Snygga skor.

Matilda nickar, hon är också mycket nöjd med sina svarta kängor:

– Fick jag i förra veckan.

Tur, verkligen tur, att hon fick dem just då. Så att hon har nånting nytt att komma med inför en så totalt ny person som denna Maggis. Det är inte bara håret och öronen. Det är jeansen också. Kolsvarta, smala, med nitar. Såna jeans har ingen i fyran, varken i a eller b. Snyggt, verkligen snyggt. Men gör det inte ont där

nitarna sitter?

Matilda är alltför imponerad för att våga fråga. Hon tittar vidare i stället, på den svarta tröjan står det I love you med illgröna svajiga bokstäver. Tuff, den också. Hela Maggis är tuff.

Utan att de märker det har de börjat gå mot skolan. Maggis går till vänster och Matilda till höger, som de gått mest varenda skoldag ända sedan ettan. Matilda byter fot mitt i ett steg och Maggis gör likadant. Allting är som det alltid har varit.

Utom att det är en alldeles ny Maggis som går där. En som Matilda kanske inte känner. Hon huttrar till men det kommer ett fnitter från Maggis och det låter som det alltid har låtit. Det snitslar sig uppåt och utåt och framåt, slinter, slirar, smittar. När de sneddar genom lekparken dubbelvikta av fnitter frågar Matilda:

– Vad är det vi skrattar åt egentligen?

Maggis fnittrar fram ett svar:

– Jag vet inte ens vilket klassrum jag ska till.

– Men du vet vilken Fröken vi har? fnitterfrågar Matilda.

– Neej. Joo! Om det är Siri så vet jag.

– Då vet du.

Känslan håller sig genom skoldagen. Allting är roligt. Allting är lätt. Alla är trevliga. Maten är god. Jympan är

hur kul som helst. Mattetalen är lättare än lätta. Maggis sol lyser över Matilda och över hela klassen, hur kunde de klara sig så länge utan henne?

– Det är mycket roligare när du är tillbaka, suckar Matilda när de på nytt sneddar genom lekparken, fast åt andra hållet. Maggis håller med:

– Det är toppen att vara tillbaka. Jag gillar inte England så värst. Jo, det gör jag, men det är inte som här.

Hon sticker sin arm under Matildas. Det är ovant och spännande. Gå arm i arm. Som mamma och pappa gör ibland. Som vuxna gör. Trevlig vana!

– Vilket var bäst med England? undrar hon och Maggis funderar en stund innan hon svarar.

– Maten. Fast det tycker inte mamma. Hon tycker precis tvärtom.

Matilda förstår inte. Är det inte mamma som bestämmer maten? Som gör maten? Jo visst, fast ändå inte.

– Hon var på sin kurs hela dagarna, och nästan alla kvällar. Hon hann aldrig laga mat, så hon köpte färdig mat på vägen hem. Fish and chips, för det mesta.

Matilda förstår fortfarande inte.

Färdig mat? Hade ni råd med det?

– Det var inte dyrt. Ibland köpte