Knarkjägarna

By Lars Lindgren

Sommarlovet har börjat gå mot sitt slut när ett gäng ungdomar hittar en död kropp i skogarna kring Umeå. Inom kort har de blivit indragna i en polisutredning i ständig utveckling och sökandet efter mördaren tar vid på allvar. Men när ungdomarna blir lite för involverade i jakten råkar de få reda på något de inte borde och hamnar plötsligt i verklig livsfara ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 5, 2021
• ISBN: 9788726982855

Book preview

1

Sommarlovet gick mot sitt slut. Bertil och Knut hade pratat om att åka ut och fiska någon gång, kanske. Eller bara ut i naturen. De skulle nu börja i gymnasiet.

Nu till hösten skulle de två killarna skiljas åt. I skilda klasser. Men de bodde kvar i stan, stan som var Umeå. Sommarlovet hade de tillbringat tillsammans till största delen.

– Jag pratade med min 80-årige farfar om att åka ut och fiska och jag frågade om han hade något tips om ett bra ställe, berättade Bertil för Knut, när de så smått förberedde fisketuren.

– Men åk till Svarttjärn. Om ni vågar, sa farfar med ett finurligt flin.

– Vadå? Vågar? sa jag och då svarade han lite undvikande att det var inget, men jag pressade honom på vad han menade. Så småningom berättade han.

– När jag var ung hände det ett par gånger att jag och någon av mina kompisar fiskade i den här tjärnen. Tjärnen är speciell. Den är ganska liten och granskogen tränger sig ganska tätt inpå den. Det är bara en liten sträcka av stranden som är öppen, men just där var det en fin strand. Där hade någon byggt en liten koja, som en lekstuga. Inget av den torde vara kvar nu. Det är ju evigheter sedan jag var dit senast och såvitt jag vet är det ingen som numera besöker den här tjärnen. Egentligen är det lite konstigt för den ligger inte alltför avlägset, men det finns ju ingen väg dit och det jag hörde av någon älgjägare är att till och med stigen till tjärnen är igenvuxen sedan länge.

– Men varför sa du att vi kanske inte skulle våga fara dit?

– Ja, det gick en tid en del rykten om och att det hade hänt obehagliga saker för en del som hade varit dit. Men det är minst femtio år sedan jag hörde sånt prat. Och det som skulle ha hänt var mest nattetid. Men dagtid kan ni säkert åka dit och pratet om att det skulle ha hänt något på nätterna är säkert just bara prat.

– Men vad är det som skulle ha hänt där?

– Ja, det var en del besökare som påstod att det när det började skymma och gå mot kväll kunde man höra konstiga ljud. Det var nästan som musik och en egendomlig sång. Jag hörde aldrig att någon stannade kvar och inväntade natten. Det var väl ingen som vågade. Många avfärdade allt som inbillning, men det fanns andra som ville tro på det som vissa påstod sig ha hört.

Bertils farfar berättade, att någon gång på 40-talet var det en man som började forska lite om Svarttjärn och alla historier. Och han kunde berätta att det tydligen under pandemin med spanska sjukan var det inte helt ovanligt att man använde Svarttjärn som kyrkogård för sjukdomens offer. De som sänktes ner i tjärnen blev alltså begravda i ovigd jord, som det heter, när man inte begravs på en kyrkogård. Och de som läggs i ovigd jord skulle bli osaliga och inte få någon ro. Det går många historier om sånt och det finns än i dag folk som tror på det.

Bertil och Knut släppte för en tid tankarna på fisketuren. Sommarlovet närmade sig slutet och gymnasiestarten kom allt närmare. Hos Bertil hade föräldrarna börjat jobba efter semestrarna och vardagarna började ta sin vanliga form. Hans familj bestod av mamma Edit, pappa Rolf och systern Emma förutom han själv. Båda föräldrarna var akademiker, systern skulle börja i årskurs åtta i den skola som Bertil nu hade lämnat. Knuts pappa hade en chefsbefattning hos Volvo och hans mamma var rektor på en förskola i stan. Två familjer med ordnade förhållanden med andra ord.

För Emma var det inte så mycket nytt. Hon hade gått ett år på högstadiet så det skulle väl bli ungefär som i sjuan. Några nya i klassen och kanske något lärarbyte väntade hon sig i alla fall.

Tiden gick, skolorna startade och allt blev som det brukade. En dag träffade Emma på sin matte- och fysiklärare i en korridor. Han stannade upp och undrade.

– Hur har Bertil det? Trivs han och hur går det på gymnasiet?

Emma visste, att Bertil hade haft det bra på högstadiet. Många bra lärare och en av dem var just mattemajjen. Även Emma hade fått just Andersson i matte och hade redan börjat gilla hans sätt att undervisa. Började ofta lektionerna med en ganska kort genomgång och sedan blev det eget arbete, när han gick omkring i klassrummet och hjälpte de som ville ha hjälp. En ganska enkel metod som Andersson ha funnit fungera bra. Korta avsnitt varje gång.

– Jo, Bertil trivs bra. Längtar nog tillbaka lite hit men han påstår, att det är mycket som är bra på gymnasiet också, svarade Emma.

– Det låter ju fint. Hälsa honom och du kan säga att även jag längtar. Tillbaka till hans klass, som var en av de trevligaste jag har haft.

Emmas skola, Bergskolan, var en rätt så stor skola eftersom den omfattade alla årskurser till och med årskurs nio. Högstadiet var på Emmas tid lite avskilt och dessutom uppdelat i arbetsenheter så det var som små skolor i en stor skola. Man hade också i möjligaste mån försökt att lägga schemat så eleverna inte behövde stressa mellan olika klassrum hela tiden, men i till exempel fysik och kemi fanns det speciella institutioner.

Einar Andersson var en lärare av den gamla stammen. Det tyckte många och det tyckte han även själv. Så kallad katederundervisning trodde han på. I matematik ville han gå igenom nya avsnitt för eleverna. Sedan fick de prova själva på att ta itu med problemen. Andersson trodde inte på att eleverna själva skulle forska sig fram till allt. Han hade naturligtvis provat lite på nymodigheterna, men då hade han ofta fått höra en vädjan från eleverna, kan inte du gå igenom det här med oss.

Andersson hade bestämda åsikter om skolan. Om hur den skulle bedrivas och det handlade om undervisning till nästan hundra procent enligt honom. På senaste tiden har det enligt hans åsikt alldeles för mycket handlat om konferenser och möten. Det har varit att skriva planer. Om att utvärdera dem och allt mindre om ren undervisning. Och att föra över huvudmannaskapet för skolan till kommunerna var något han verkligen inte gillade.

Vid middagen hemma berättade Emma för Bertil att hon hade hälsningar från magister Andersson. Bertil berättade senare för Knut om hälsningen och killarna började då att åter fundera på en tur till tjärnen. Men nu gällde det egentligen inte fiske. Nu handlade det om det Bertils farfar hade berättat om.

– Minns du en gång när vi på en lektion i årskurs nio med Andersson började prata om övernaturliga saker. Att Andersson verkade riktigt intresserad och att han faktiskt påstod att han själv hade varit med om oförklarliga saker.

– Ja, det kommer jag ihåg, svarade Knut. Det var många i klassen som blev lite omskakade. Att magistern pratade så allvarligt om såna här saker och att han verkade tro på det han berättade fick nog många att tänka till. Jag var en av dom som fick tänka till lite extra. Hans berättelse var övertygande. Hemma var dom tveksamma till det Andersson hade sagt och pappa tyckte det var lite märkligt att en naturvetare hade såna åsikter. Mamma var lite mera osäker. Hennes mamma hade berättat en del mystiska saker, som någon bekant till henne hade berättat, så hon ville inte direkt avfärda resonemanget.

Magister Einar Andersson hade jobbat i många år på Bergaskolan. Han var utbildad i matematik och fysik och var en av de äldsta lärarna på skolan, naturligtvis en lärare med mycket rutin och han trivdes bra i yrket. Han var bekant med en stor del av de föräldrar, som hade elever på skolan och kände väldigt många av skolans tidigare elever. En stor anledning till detta var att han med sin familj var bosatt i skolans upptagningsområde.

Andersson och hans fru Erika hade en son som hade ett akademiskt toppjobb. Han hade gått grundskolan på Berga och på gymnasiet i stan. Universitetsåren hade han också bedrivet sina studier hemma i stan.

Under huvuddelen av tiden på Bergaskolan var det alltså mest katederundervisning Andersson ägnade sig åt. Standardproven i matematik, som var ett landsomfattande test för högstadieeleverna, gillade han. Då fick han se hur hans elever låg till kunskapsmässigt och det var alltid spännande att se hur resultatet låg till jämfört med alla landets elever.

Fysikundervisningen byggde han mycket på elevlaborationer. Den undervisningen krävde en helt annan förberedelseinsats. Man måste ofta fara till skolan kvällen före för att plocka fram material inför kommande lektioner. Förberedelse för en mattelektion däremot kunde man göra hemma.

Sedan Andersson hade klarat av sin grundutbildning och den praktiska utbildning som följde därefter jobbade han mer än tre decennier vid samma skola. Omväxlingen bestod förutom att elevmaterialet växlade år till år och av att en intensiv lärarutbildning förekom. Lärarkandidaterna skulle undervisas och sedan själva få prova på undervisning på riktigt. Många var duktiga med fallenhet för läraryrket men vissa, eller ett fåtal, fick rådet att välja något annat yrke.

Astronomi var ett av momenten som ingick i fysikkursen. Andersson brukade då kunna sväva ut under lektionerna. Han började ofta att fantisera om liv på andra himlakroppar och fick ofta med sig eleverna i dessa tankegångar och på något sätt kom man ibland in på övernaturliga frågor. Det var frågor som många elever var intresserade av att diskutera. Debatterna kunde bli nästan hetsiga ibland. En gång släppte Andersson en riktig bomb. Han sa att han själv hade upplevt något övernaturligt. Något helt oförklarligt. Då nästan skrek klassen: Berätta, berätta!

Andersson var lite återhållsam med att berätta om det han en gång hade varit med om. Han visste ju hur tveksamma de flesta var, när det gällde oförklarliga saker och han kände att han ville ligga lågt, när det gällde sånt som de flesta avfärdade som fantasier. Till eleverna sa han bara att han och en kompis en gång hade sett en person, som de visste var död och att det kanske var inbillning vad de tyckte sig se. Men han ville egentligen inte avfärda det som inbillning.

– Och det var länge sedan. Jag var knappt tjugo år då.

Andersson räddades av att det ringde ut så det blev ett naturligt slut på lektionen. Flera av eleverna verkade missnöjda med att de inte fick veta mera. Några stannade kvar och försökte pumpa honom på ytterligare information. Andersson försökte ofta tona ner berättelsen om vad han och hans kompis en gång hade upplevt, men vissa elever hade tagit det på allvar och ville veta mera. Detta utspelade sig bland annat i Emmas klass och Emma var lite omskakad av att höra vad magister Andersson hade upplevt. Och att han verkade tro på det han hade sett. När hon kom hem berättade hon för Bertil vad Andersson hade upplevt. Bertil mindes att Andersson hade nämnt detta även för honom och hans klasskamrater någon gång, men det hade inte fått något efterspel. Men nu med Svarttjärn och farfars historier började en del tankar gro i huvudet på Bertil. Han skulle prata med Knut om det här.

En eftermiddag följdes Bertil och Knut från skolan och det blev ett lämpligt tillfälle för Bertil att föra detta på tal.

– Du minns säkert att magister Andersson en gång berättade att han och en kompis hade sett en person som sedan länge hade dött. De såg honom ganska länge och det var en solig eftermiddag. Och personen bara försvann i tomma intet efter en rätt så lång stund. När de sedan berättade för personer hemma i byn, där han bodde vid den tiden, vad de hade sett verkade ingen särskilt förvånad. Nästan alla verkade någon gång ha sett honom, sade Bertil. Många var eniga om hur personen hade sett ut, vilka kläder han alltid uppträdde i och vilken utrustning han hade med sig.

– Vad tror du? Om vi skulle snacka med Andersson och höra om han skulle vilja följa oss till Svarttjärn i skymningen nån kväll. Skulle du våga?

– Och du, om vi i så fall skulle fråga Elsa också. Hon är ju en tuff tjej och har ibland visat sig intresserad av så kallade spökvandringar, som det brukar arrangeras här i stan lite då och då.

– Jag tar kontakt med Andersson så kollar du med Elsa. Du bor ju nära henne, sa Knut. Hon har ju börjat i trean nu.

Nästa gång killarna träffades kunde båda berätta om hur det hade gått. Bertil sa så här om sin kontakt med magister Andersson.

– Han blev lite förvånad över mitt ärende, men det dröjde inte länge för honom att bestämma sig. Han till och med erbjöd sig att ta sin bil. Det är ju nästan två mil. Och han tyckte att vi skulle ta med oss fika. För vi måste ju vara där och invänta skymningen.

– Och vad sa Elsa om våra planer?

– Hon nappade direkt på idén. Föreslog en lördag framöver.

2

Och så blev det. En lördag i september satte kvartetten sig i Anderssons bil och drog i väg. Att få se något övernaturligt trodde väl ingen av dem att de skulle få uppleva, men en kul utflykt hoppades alla få. Andersson hade berättat att han faktiskt en gång som ung hade besökt den här tjärnen, men då var ärendet enbart att meta abborre. Han lyckades hitta den gamla stigen, som var praktiskt taget igenvuxen, men de kunde hjälpligt hitta fram till tjärnen. Det var ungefär en och en halv kilometer att gå. När de kom fram, hade det så smått börjat skymma. De undersökte den lilla fallfärdiga kojan och kunde fastställa, att hit hade ingen varit på väldigt länge. Inga spår i det långa gräset utanför och inga tecken på att någon hade varit inne i kojan.

De satte sig och väntade. På vad visste de knappast själva. De plockade ihop lite ved och gjorde upp en eld.

– Men kanske det övernaturliga inte vågar visa sig om vi har öppen eld, funderade Knut.

De satt och pratade och diskuterade. Mestadels om livet i skolan. Många episoder från det dagliga livet dryftades. Det blev många "Minns ni